Ibland är det som om det är först när man kommer hem efter en resa som man verkligen börjar förstå vad man varit med om. Som om alla upplevelser och känslor flugit runt som fjädrar i hjärtats vindar. Och sen, när man åter är hemma så landar dom och hittar sin plats där de kommer ligger kvar för evigt. Och det är just när de landar som det känns så mycket. Det spelar ingen roll hur många gånger jag tittat på bilderna från resan. Jag blir lika rörd varje gång. En kort men stark resa som betydde väldigt mycket för mig.
Så nu tänkte jag berätta lite mer om resan och visa er en hel drös med bilder, och en videoblogg (längst ner i inlägget) med lite samlade klipp som jag spelade in under vår roadtrip. Hoppas att kunna återge dessa dagar så bra som möjligt så att ni också kan få känslan att ni är där.
På måndag förmiddag for vi iväg, jag och Nanook. Jag hade ett mål med resan, och det var att komma till Stekenjokk. En plats jag bara hört talats om tidigare, och som jag tyckte såg helt magisk ut på bilderna. Under resans färd insåg jag att hela den här vägen jag körde kallas för “Vildmarksvägen” och är en rätt så känd väg för många turister och äventyrare. Hela vägen är ca 50 mil lång. Verkar vara en hel del som faktiskt har åkt denna vackra väg av er bloggläsare, eftersom jag såg att många tipsade om olika platser längs vägen. Jag körde in på Vildmarksvägen från Vilhelmina och sedan genom Stekenjokk, Blåsjön, Gäddede, Strömsund och sedan tillbaks mot Grundtjärn. Eftersom jag inte hade så mycket tid på mig denna gång så kunde jag inte stanna så länge som jag önskat på alla platser, men jag valde att spendera mest tid i Stekenjokk. En helt fantastisk plats. Jag längtar redan tills nästa gång så jag får mer tid att upptäcka allt.
Jag förstår verkligen varför den kallas just vildmarksvägen. Den bjuder på så mycket olika typer av natur. Från sjöar, forsar och djupa skogar till kala fjäll med snövita toppar. Så många vackra platser!
Hela måndagen så körde jag bara. Jag tog bara några enstaka foton som jag la upp på det första (och enda) blogginlägget under resan. Vi stannade till några korta stunder för att pausa och så att Nanook skulle få rasta sig lite. Han var så otroligt duktig i bilen. Han har aldrig åkt så långt innan men han verkligen älskade att hänga med i bilkörningen. Han sov inte en enda sekund av resan eftersom han så gärna ville se landskapen utanför fönstret. Efter 31 mil var vi framme på denna plats, i Stekenjokk. Jag hittade en lämplig plats där vi skulle äta lite middag och övernatta.
Nästa morgon vaknade vi upp till detta, och jag kunde knappt tro mina ögon. Vi gick på en promenad till en närliggande bäck och jag trodde nästan att jag hade hamnat i ett paradis.
Jag var lyckligt lottad med att få så tur med vädret. Första natten och tidigt på morgonen så regnade det, men sedan sprack det upp och en helt molnfri dag väntade.
Lite här och var strövade det omkring renar. Det såg så vackert ut på något vis. Och jag fick reda på nu i efterhand att dessa renar i Stekenjokk är samma renar som har sitt vinterbete här omkring Grundtjärn på vintrarna. Så jag kanske sett dessa tre renar tidigare? : )
Stekenjokk är som en väg rakt igenom vildmarkens kalfjäll. Och den är dessutom en av Sveriges högst belägna vägar med sina 876 meter över havet. Jag älskade verkligen att kunna köra genom fjället såhär. Det var nästan som att flyga fram över vidderna. Annars krävs det ju ofta lång vandring för att ta sig till sådana här platser. Men här kunde man bara stanna bilen på en parkeringsficka, ta med sig ryggsäck och sedan vandra ut på en kortare tur och befinna sig mitt ute i ingenstans.
Så vi gjorde det på tisdagen. Jag packade mig lunch och annat nödvändigt i ryggsäcken och sedan begav vi oss ut på fjället och besteg en liten fjälltopp i lagom höjd. Trots att den inte var jättehög så kändes det som om vi såg ut över hela världen. Det var en underbar känsla att stå där uppe och se ut över de vackra vyerna.
Vi stannade där ganska länge och bara njöt av lugnet.
Jag somnade en stund där uppe, och jag tror aldrig tidigare jag haft en sådan skön tupplur. De blåste milda vindar samtidigt som solen värmde.
Nanook somnade riktigt hårt. Han såg så söt ut där han låg i blåbärsriset helt utslagen. Lillen. Han var inte riktigt van med alla nya intryck.
När vi sedan vandrade neråt igen så stannade vi länge och åt blåbär. Det fanns så otroligt mycket blåbär där! De växte så tätt och de var så stora och saftiga.
Älskar dessa vackra bomullsblommor. Just denna vyn påminner mycket om en tavla jag målat i min kommande kollektion. Där finns mycket av dessa ulliga, vita blommor.
På eftermiddagen körde vi iväg från Stekenjokk en sväng och hittade in på en vacker väg över en fors, som heter Leipik vägen. Det var en sådan otroligt vacker vy över skogarna och vattnet. Vi stod först på bron en stund och bara betraktade utsikten.
Sen gick vi ned till vattnet. Nanook tog ett bad och jag fick dricka av det goda fjällvattnet. Åh vad jag älskar vattnet i fjällvärlden. Det är så rent och klart. Och vissa forsar har en grönblå nyans.
Det var mäktigt att sitta här och lyssna på kraften från det forsande vattnet.
Vid kvällstid var vi åter tillbaks till vårt kära Stekenjokk. Jag ville vara där för att fånga solnedgången och se fjällen i det mjuka kvällsljuset.
Och äntligen var det dags för min efterlängtade trumma att se ljuset. Minns ni? När jag var uppe i Abisko i maj och fick en sådan stark vision till en film att jag ägnade dag som natt åt att filma scener så att jag skulle kunna göra verklighet av min vision. (Inlägget finns HÄR) Och så hade jag skapat en scen i huvudet där jag behövde en stor Shaman-trumma. En liten, kort scen, men som kändes livsviktig för mig. Jag kunde bara inte släppa tanken om trumman, och förgäves åkte jag runt i hela Abisko och letade och frågade efter en trumma, men utan resultat. Ni är många som frågat hur det gick med trumman, och om jag hann få tag i någon i tid. Tyvärr lyckades jag ju inte få tag i någon under resan, så därför ville jag inte heller göra klart filmen. Ingen film utan trumma. Men på min självaste födelsedag, den 29 juni, fick jag åka och hämta ett paket på posten. En riktig Shaman trumma. Precis så som jag drömde om att den skulle se ut. Tack, tack tack Trumslagaren.se som skickade trumman till mig ♥
Så nu kunde jag filma klart scenerna. På en kulle mitt i Stekenjokk stod jag i kvällssolen och trummade så det stod härliga till! Och det kändes så mäktigt på något vis. Det dova, kraftfulla ljudet från trumman blandat med de susande fjällvindarna. Det var nästan så att jag var rädd att jag skulle locka till mig ett åskväder eller liknande.
Solnedgång över Stekenjokk.
Vi stannade till vid ett stort fällt av ängsull och gick ut för att möta kvällens sista solstrålar.
Den här stunden var ren magi. Jag kan fortfarande knappt titta på dessa bilder utan att få tårar i ögonen. Jag vet inte varför, men den här stunden var så stark.
Det var något med Nanook som var så vackert just denna stunden. Hans blick. Det var som om han också såg ut att känna samma tacksamhet som jag själv, av att få dela denna stunden tillsammans. Som om han också såg allt det vackra.
Efter att jag tagit korten så satt vi bara där bland blommorna och tittade på det sista av solnedgången. Jag hade kunnat fota mer bilder på solnedgången men jag ville inte. Det var som om jag bara vill få den där stunden helt och hållet tillsammans med Nanook. Det var så vackert på alla sätt och vis. Jag blev så rörd att jag grät lite. Det var som att jag kände en blandning av total lycka och sorg samtidigt. En lycka över att få dela solnedgången över Stekenjokk med Nanook, och se lyckan i hans ögon. Och en sorg över vetskapen att han en dag inte kommer finnas kvar här. Att han nog kommer lämna livet mycket tidigare än mig själv. Bara tanken får mig att vilja skrika. Jag vet inte varför de tankarna kom över mig så starkt just då, men hela den där stämningen gjorde mig så känslofull. Och mitt i allt, en vacker sorg över tanken på att den här stunden då kommer vara ett minne som värmer mitt hjärta. En stund jag aldrig kommer glömma.
När solen gått ner och mörkret börjat falla, så satte vi oss i bilen igen och körde genom de blå bergen i skymningen. Jag visste inte vart vi skulle åka härnäst, men jag bara följde vägen, genom kvällen och genom natten. Genom de jämtländska skogar och stilla sjöar.
Vi körde ganska långt på kvällen. Jag kände mig så pigg att jag nästan hade kunnat köra raka vägen hem. Men jag ville sova ute en natt till. Och vi stannade till lite här och var för att titta på vackra vyer.
Så kom natten med sitt mörker, och vi körde fortfarande genom mörka vägar någonstans i Jämtland. Och som från ingenstans så blåste ett gigantiskt norrsken upp över himlen. Jag stannade till på en rastplats för att gå ut och fota, och där blev också vår plats för övernattning. Det var ett av de starkaste norrsken jag någonsin sett. Det var nästan en lite kuslig känsla att stå där ute i mörkret, på en plats jag inte kände till, och se detta mäktiga ljusfenomen dansa ovanför mig. Det kändes som om jag när som helst skulle lätta från marken och sugas in i det.
Jag ställde bilen så att jag kunde somna med det dansade norrskenet bakom granarna. Nanook låg och snarkade i baksätet och jag låg inlindad i ett tjockt täckte i framsätet, och tittade på norrskenet tills mina ögon slöts. Hade inte kunnat drömma om en mer perfekt sista natt på vår resa.
Och här kommer en liten film från resan. Den blev längre än jag trodde, men hoppas ni har tid att se hela ♥ Tack för att ni följt mig på resan och för alla era fina kommentarer och tips! Stor kram på er från mig och Nanook!
