Tack för era peppande kommentarer och tips på förra inlägget!
Jag överlevde helgen, och bokföringen och bokslutet blev klart. Jag har lärt mig en hel del när det gäller just bokföring. Innan jag somnat har jag upprepat konton och siffror i huvudet så att jag inte ska glömma. Jag har drömt om debet och kredit. Och i morse när alarmet på mobilen ringde och jag snoozade så trodde jag att varje alarm-ringning var en verifikation i ett bokföringsprogram. Jag var tvungen att gå igenom alla verifikationer och kolla så att det var rätt innan jag fick kliva upp, så jag snoozade i över en och en halv timma innan jag faktiskt vaknade till på riktig och insåg vilken galenskap jag höll på med.

Trots allt jag lärt mig i helgen inser jag ändå att jag bara förstått kanske 15 % av vad bokföring, momsredovisning, bokslut och deklaration är för något. Om jag ska vara ärlig så har jag stundtals känt att  jag inte vill ha ett eget företag längre, på grund av att det inte känns som jag med gott samvete kan säga att jag är egen företagare när jag förstår så lite av företagsekonomi-världen. Ju mer jag läser om det desto mer inser jag hur lite jag vet, och hur otroligt svårt det är att lära sig allt. Jag kan förstå om just den biten avskräcker många från att starta eget företag. Men så vill jag ju verkligen inte att det ska vara. Och jag vill heller inte känna så själv. Det är nog bara att ta tjuren i hornen och lära sig, lite i taget.

Jag vet att jag har svårt för just ekonomi och allt det där. Jag driver eget men jag är absolut ingen “business-woman”. Tyvärr. Det hade säkert gått bättre för mig med mina projekt om jag inte fått dåligt samvete av att skicka fakturor till kunder, eller att jag absolut hatar att sätta ett pris på mina bilder/tavlor osv. Att blanda in pengar i det jag älskar att göra tar bort magin på något vis. Samtidigt som det ju är så viktigt för att jag ska kunna fortsätta göra det jag vill göra. Men det känns som ingenting går att göra riktigt fullhjärtat om det i botten ligger en tanke om att tjäna pengar på det. Så är det i alla fall för mig. Jag tror det bland annat handlar om en rädsla att behöva leva upp till ett pris, och att den pressen sätter stopp på hela maskineriet och på kreativiteten.
Det är därför jag aldrig vågat tacka ja till att fota bröllop, bebisar och annat, för då måste jag plötsligt jobba med en press på att leverera något som lever upp till det pris de ska betala mig. Och den pressen tar bort precis allt det som jag älskar med att fota. Och det är svårt att göra något bra när passionen och glädjen har försvunnit.

Kanske är jag för självkritisk. Kanske är jag för mesig. Eller kanske är det bara så jag är.
Jag beundrar verkligen alla människor som kan och tycker om att vara kreativa under “press”. Det är något jag önskar att jag kunde. Men något jag hoppas kunna utveckla hos mig själv så småningom.

Jag skulle nog egentligen behöva gå en liten kurs i företagsekonomi. Även om det låter som den absolut tråkigaste kursen i världen enligt mig. Men om jag lär mig mer kanske jag tycker det blir mer intressant. Om man inte förstår något så är det väldigt lätt att ogilla det. Som någon slags skyddsmekanism. Man bortförklarar något med att man inte tycker om det fast det egentligen beror på att man inte förstår sig på det.

I alla fall, så är helgen över och jag är tacksam att jag hade mamma som kunde hjälpa mig över detta hinder. Nu är det äntligen klart! Tills nästa år ska jag se till att deklarationen och bokslutet inte ska få skapa sådan ångest som det gjorde hos mig denna gången. Jag ska lära mig! 🙂