Under min tid här i Grundtjärn har jag fått uppleva så otroligt mycket fina och magiska stunder, speciellt ute i naturen. Vissa stunder har verkligen lagt sig på minnet. Sådana där stunder som var något alldeles extra. Något magiskt.

Vissa av de här magiska ögonblicken tänkte jag berätta lite mer om nu. Vissa kommer känna igen bilderna/filmerna sedan tidigare. Men när jag lade upp dem på bloggen tidigare så berättade jag inte så mycket om just min upplevelse kring den stunden. Kanske för att jag tänkte att det var bäst att hålla det för mig själv, då ingen ändå kanske skulle tro på mig. Men nu känner jag att jag verkligen vill dela med mig av de här magiska stunderna, oavsett om ni tror på det eller inte. Det är ändå något jag upplevt och som är verklighet för mig 🙂

Jag har tre speciella tillfällen som jag tänker på, som var något utöver det vanliga.

Vårskrik
Den första jag tänker nämna är en kväll i april förra året, då jag var nere vid sjön. Isen låg fortfarande kvar men luften var sådär mild och ny som den bara kan vara tidigt på våren.
Jag var nere där en stund med Nanook och tog några bilder på dimman som svävade över isen. Det såg ut som om jag var ovanför molnen. Det var otroligt vackert.

Innan jag skulle bege mig hemåt så fick jag plötsligt en känsla av att jag ville ställa upp kameran på ett stativ och filma lite när jag bara stod där och tittade ut över isen. Så jag gjorde det. Sedan började jag “vissla” med händerna sådär som jag gör ibland. Det lät så häftigt. Det nästan ekade i skogarna runt om. Det kändes som att jag fick göra mitt eget vårskrik på något vis.

Plötsligt när jag visslat en stund så får jag svar. Från tranorna! Jag visslade, och dem svarade. Jag kan inte riktigt förklara den känslan som jag kände då. Jag blir nästan tårögd när jag tänker på det. I den stunden så kände jag mig som ett med allt runt omkring mig. Det är ett ögonblick som jag alltid kommer att minnas varmt om hjärtat.
Att jag fick det på film är jag så otroligt tacksam över. När jag lade upp det här klippet på bloggen förra året så skrev jag inte så mycket om själva händelsen, och de flesta trodde att jag hade klippt in tranornas läten i filmen. Men det hade jag alltså inte 🙂 Det var helt på riktigt. Däremot la jag till lite vacker, stämningsfull musik, så att man skulle få lite av känslan som jag kände när jag stod där.

Viskningar i dimmorna
En annan upplevelse som var helt otroligt hände när jag var ute för att fota och filma en sommarnatt. Det var inte vilken natt som helst, det var årets ljusaste natt. 21 juni om jag inte minns helt fel. Då när solen bara lägger sig ner bakom skogen en kort, kort stund innan den stiger uppåt igen. Jag hade bestämt mig för att vara ute hela natten för att verkligen kunna ta ta tillvara på den magiska stunden. Jag hade klätt mig i en vit sommarklänning och packat lite varmare kläder i bilen ifall det skulle bli för kallt. Och självklart hade jag kameran och stativet med mig för att kunna dokumentera natten.

Jag åkte runt i min volvo på de gamla skosgsvägarna och stannade till på lite olika platser för att gå ut och fota och njuta av kvällen.
Strax efter midnatt, precis innan solen var på väg upp igen, så stannade jag bilen och gick ut i skogen med min kamera tills jag kom till en vacker liten tjärn. Och där…var det alldeles magiskt! Jag hade aldrig någonsin sett sådan tjock dimma röra sig så fort någonsin. Den verkligen dansade…och jag var alldeles förtrollad. Det fanns ingen möjlighet att kunna återge hur det såg ut i vare sig foto eller film…men det var något av det vackraste jag sett. Det såg ut som om dimmorna levde.

Jag hade hittat den perfekta platsen för att fota och ta några vackra filmklipp. Jag riggade kameran på stativet, tog av mig gummistövlarna så att jag stod barfota i sumpmarken. Jag ville inte ha några stövlar med på bild. Innan jag skulle gå ut mot tjärnen kände jag mig plötsligt lite rädd. Eller rädd är nog fel ord att beskriva det med. Men platsen var så magiskt vacker att det pirrade i magen sådär när man upplever något okänt. Jag stod där bredvid kameran en stund och tittade mig runtomkring. Allt kändes väldigt mystiskt. Det var mystik på högsta, möjliga nivå. Myggen började bita mig så tillslut tog jag mod till mig att gå fram mot tjärnen. Kameran var på och jag hade fjärrutlösaren i min hand, redo för att ta några foton.

Jag stannade ca 10 meter framför kameran, där jag hade bestämt att jag skulle stå. Det var så långt ut jag kunde gå innan jag sjönk ner för mycket i vattnet och sumpmarken.
Jag stod där och tittade mig omkring. Känslan jag kände går inte att beskriva. Det var som att befinna sig i någon annan dimension på något vis. En energi jag aldrig någonsin upplevt.

Plötsligt…hör jags svaga röster längre bort. Jag blev jättechockad och min första tanke var att det var några som satt och campade på andra sidan tjärnen. Jag blev rädd men jag stod ändå kvar på precis samma ställe. Jag lyssnade lite till. Jag kunde inte höra vad de sa, men jag hörde röster. Flera röster.
“Hallååå?!” ropade jag. Det ekade i skog och berg av mitt rop. Jag fick inget svar. Så jag ropade igen. Om det nu var några människor där borta så borde de ju ha svarat. Men tanken på att några skulle vara här ute i ingenstans mitt i natten kändes ganska främmande. Jag fick inget svar, trots att jag ropade flera gånger till.

Jag stod kvar på samma ställe, helt blickstilla och jag brydde mig inte ens om att myggorna stack mig. Jag var helt fokuserad på att lyssna på rösterna, så fokuserad att jag nästan hamnade i något stilla tillstånd, där ingenting annat existerade. Jag hörde det så tydligt. Ibland skratt. Ibland bara något mummel. Jag var rädd men ändå så fachinerad. Så trollbunden. Jag kunde inte riktigt placera vart ljuden kom ifrån.

Efter en lång stund ståendes där mitt bland de dansade dimmorna, fick jag bara en känsla av att jag förstod vad det var. Det var dimmorna som viskade. Det jag hörde var inget som fanns på denna plats, men dimmorna blev som någon slags länk mellan min värld och något helt annat. Jag var fortfarande lite rädd men bestämde mig för bara ta tillvara på denna otroliga stund. Jag tog några foton när jag stod där och lyssnade. Jag tror jag allt som allt stod där i 20 minuter. Helt fast av något jag aldrig tidigare upplevt.

Fotot från när jag står och lyssnar till rösterna i dimmorna.

Mina bara armar var helt täckta av myggbett men det brydde jag mig inte om. När jag satt i bilen på väg tillbaks var jag helt upprymd och lycklig över det jag upplevt. Jag ville bara gråta. Det var så magiskt. Så mystiskt.

Vindstilla
En till upplevelse som jag kom och tänka på var ännu en natt, fast denna gången den 13 december 2011. Det var lucianatten, eller tidigt på lucia morgonen. Jag hade suttit uppe hela natten och förberett för att gå ut och lussa och ta ett foto till bloggen så att jag kunde lussa för alla bloggläsare. Det var ingenting jag hade bestämt innan, utan runt midnatt så kom jag bara på att jag ville göra det. Jag blev eld och lågor och ville verkligen göra något vackert. Jag hade ingen luciakrona, så jag sprang ut i snön och klippte av grenar från björkar på gräsmattan. Sedan virade jag björkgrenarna till en krans, och stack ner stearinljus mellan springorna och försökte få fast på något sätt. Efter några timmars grejande med det så blev det bra tillslut.

Jag tog på mig mitt lucianattlinne och knöt ett rött band runt midjan. Jag hade fixat några stora ljus som jag tänkte tända längs vägen också. Allt var klart. Runt 3 på morgonen packade jag ner mina grejer i en ica-kasse och tog på mig jackan över mina luciakläder och gick ut.

När jag öppnade ytterdörren kände jag hur snön yrde i ansiktet. Det var inte bara blåst, det var på gränsen till snöstorm ute. Jag hade inte haft en endaste tanke på att det kunde vara blåst ute. Det hade jag verkligen inte räknat med.
Trots att det blåste så tog jag ändå mina grejer och forsatte gå. Jag letade efter någon bra plats att börja på, men jag förstod också att det här var omöjligt. Det både snöade och blåste jättemycket. Hur skulle jag ens kunna tänka luciakronan?

Av någon anledning så gav jag inte upp hoppet. Jag hittade en plats på grusvägen där den stora ladan är. Jag ställde ner mina saker i snön och började ställa ut mina fyra stora stearinljus längs vägen. Jag tände dem men de slocknade lika fort. Jag tände dem igen, och två av dem höll sig.
Sedan tog jag av mig jackan och skorna, riggade upp kameran och gjorde allt klart. Sedan var det bara dags att försöka tända kronan. Jag ställde den på marken och försökte täcka vinden med min kropp. Men det gick knappt att tända tändstickan. Det blåste och snön yrde. Jag försökte säkert 5 gånger men ljusen slocknade lika fort som jag fick tänt dem. Jag försökte på alla sätt och vis, och kände hur kylan började bita i kroppen. Jag ville detta så mycket. Jag ville verkligen lussa och göra något vackert, men blåsten och snön släckte alla ljusen så jag insåg att det var omöjligt. Jag blev jätteledsen.

Jag skulle precis till att sätta på mig jackan igen när det plötsligt hände något ofattbart. Det blev helt vindstilla. Inte en endaste liten bris. Det blev alldeles tyst ute när man inte längre hörde vindarnas sus. Jag tittade mig omkring och blev alldeles häpen.
Någon sekund senare så tog jag fram tändstickorna igen och tände ljusen på kronan. Jag satte den försiktigt på mitt huvud och jag fram och ställde mig framför kameran.

Jag såg hur ljusens sken reflekterades i snön så jag visste att ljusen fortfarande brann. Jag kände sådan lycka!! Jag knäppte av några kort med fjärrutlösaren. Men jag hade svårt att tro att det var sant det som hände. Alldeles nyss var det snöstorm och nu vart det som om jag stod i ett rum. Det kändes som om jag fick hjälp på något sätt.

Efter någon minut började det blåsa igen och jag tog av mig luciakronan och gick fram till kameran och bara hoppades att någon av bilderna skulle bli bra. Jag hade ju inte tid att ändra några inställningar eller att ens kolla hur bilderna blev under tiden. Så jag var jättenervös. När jag såg att bilderna blev bra kände jag sådan otrolig lättnad! Jag skrek rakt ut “TAAAAAAACK!!!!“. Snöstormen var tillbaks igen och jag var helt chockad över det som hade hänt. Vinden avtog helt under någon minut så att jag fick möjlighet att tända mina ljus och ta några kort. Det kändes som något övernaturligt nästan. Ett minne för livet. På fotot såg det nästan ut som en liten “ljusängel” till vänster om mig. Jag brukar tänka för mig själv att det var den som hjälpte mig 😉