En stund bland morgonens hemligheter

Om man går upp riktigt tidigt på morgonen, eller natten beroende på årstid, så kan man få turen att uppleva något så vackert så det tar andan ur en. Det är som att få tillträde till något som aldrig någonsin kommer ge sig tillkänna mitt på dagen. Det är inte bara ljuset och dimman. Det är hela atmosfären, och känslan som ligger i luften. Nästan som bakgrundsmusik.
Det var nästan som om jag undrade om jag verkligen vågade gå längre in i skogen. Eller skulle ljuset sluka upp mig?
Sådana här morgonstunder känns så overkligt vackra. Som att få en glimt av en annan värld.
Det varar bara en kort stund, innan solen stigit tillräckligt högt och morgonens bris sveper iväg dimman. Men vad uppfylld jag känner mig efter att få ha spenderat en liten stund i något så vackert.

Hoppas ni har en fin dag ♥
Kram på er

Nu har jag något viktigt att säga

Hej kära ni!
Nu har årets kampanj för Världens Barn dragit igång, och i år har jag valt att vara med och engagera mig och sprida ordet om det ovärderliga arbete som Radiohjälpen gör för barns rättigheter över hela världen.

Jag har stundtals känt mig helt förkrossad dessa dagar när jag förberett mig inför kampanjen. Först kändes det bara som en viktig och bra grej att göra. Sen kändes det helt plötsligt livsviktigt och som om hela världens liv hängde på detta.
Och ja, på ett sätt kanske det gör det.

Det dör 15 000 barn i sviterna av krig och fattigdom, varenda dag. Och om vi inte gör något så riskerar 176 miljoner barn att leva i extrem fattigdom år 2030. Och 70 miljoner barn kommer aldrig att få uppleva sin femårsdag.
Denna fakta har verkligen satt sig som en kniv i hjärtat på mig.
Varje gång jag tar in den informationen, så vill gråten pressa sig upp i halsen.

Även om jag såklart vetat innan att situationen i världen är fruktansvärd, så känns det helt overkligt att få se dessa siffror.
Att sen tänka sig in i att varenda siffra är ett liv. Ett oskyldigt barn.
Det är så hjärtskärande.

Senaste två nätterna har jag inte kunnat sova och bara legat och tänkt på hur sjutton jag ska göra för att kunna samla in så mycket pengar som möjligt. Plötsligt kändes det som det var mitt ansvar att se till att så många barn som möjligt blir räddade.

Men jag har fått inse att den gamla klyschan stämmer ganska bra.
Ingen kan göra allt. Men alla kan göra något.

Det är många tunga och stora problem som behöver lösas i världen innan fattigdom och krig kan få ett slut. Något som vi känner oss ganska hjälplösa inför. Och något som en kaffeslant definitivt inte kan lösa.
Men, en liten slant kan i alla fall se till att barn som lider just nu på grund av att vuxna människor inte kan sluta kriga för mark, religion och pengar, kan få hjälp. En liten slant kan se till att ett barn får ett mål mat. Eller en vinterjacka och ett par skor. Eller en medicinkur som annars skulle kostat dom livet. En liten peng kan rädda liv. 

Så vi får tänka så. Många bäckar små. 

HÄR hittar ni min insamlingsbössa till förmån av Världens Barn. 
Ni kan också gå in på Världens Barn och hitta andra sätt att engagera er på, och läsa om vilka biståndsorganisationer som Världens Barn samarbetar med, och vad pengarna går till. Min insamlingsbössa kan tyvärr bara ta emot gåvor från Sverige (så jag missar ca 90% av min totala följarskara) men jag hoppas att jag når ut till så många som möjligt och att vi kan hjälpas åt att sprida ordet om Världens Barn och deras arbete för barns rättigheter.

Tack fina ni för att ni tog er tid att läsa detta! ♥

En värdefull lärdom

Minns ni när jag tidigare i somras berättade om mina problem med rösten? Jag hade överansträngt den och skulle ta en paus från sången ett tag. Jag var så otroligt sorgsen där i början av sommaren, när jag insåg att jag inte skulle kunna sjunga och skapa musik på länge. Mest av allt var jag orolig eftersom jag inte förstod vad som hade hänt och hur jag skulle göra för att få rösten tillbaks som vanligt igen. Och även om jag tog en paus hela juli månad, så hade jag svårt att slappna av, eftersom jag inte kände någon förbättring alls oavsett hur mycket jag lät rösten vila. Det stressade mig otroligt mycket.

Som många av er vet så la jag ribban väldigt högt i år och hade bestämt mig för att ge ut min skiva i slutet av året, och att tappa rösten hade jag absolut inte tid med. Så istället för att slappna av så blev jag egentligen ännu mer spänd. Och av rädsla att slita på rösten ännu mer började jag prata väldigt försiktigt. Utan kraft. Jag ville spara på mina stämband så gott det gick.
Tillslut så kändes det nästan inte som om jag kunde prata normalt längre heller. Det gjorde ont i halsen och allting liksom blev förvärrat. Rösten blev krasslig.

Jag hade fått tid hos en logoped i början av augusti. När jag först fick tid blev jag alldeles chockad och tänkte att “nämen…jag borde väl inte få gå till en logoped, jag menar, jag kan ju prata och så…jag har ju inte tappad rösten helt“. Dessutom fick jag tid väldigt fort trots annars långa, långa köer. Jag kände helt enkelt att jag inte hade tillräckligt stora problem för att få en tid hos en logoped. Men läkaren jag hade varit till hade med utropstecken skrivit in att jag skulle få en tid snabbt!
Hon menade helt enkelt att om jag inte får en tid snabbt, så kommer jag förstöra rösten ännu mer, och tillslut kan man få knutar på stämbanden och de är inte lätta att få bort…så nu i efterhand är jag så djupt tacksam av hela mitt hjärta att jag fick hjälp så fort.

Jag fick träffa en helt fantastisk logoped i Örnsköldsvik som heter Ann Charlotte Janunger. Jag kände mig som sagt lite smått obekväm först eftersom jag tänkte “åh nej, hon kommer undra vad fasen jag gör här, jag som fortfarande har rösten kvar“.
Men det dröjde inte mer än 1 minut tills hon redan la märke till röstbeteenden som var skadliga för mina stämband. Det där mötet var nog det mest intressanta på länge. Det kändes lite som om en ny värld öppnades för mig. Jag insåg hur otroligt lite jag kan om just stämbanden, rösten, diafragman och allt annat som hör rösten till.

Det första hon noterade var att jag just pratade så försiktigt för att jag var så rädd att skada rösten ännu mer, men hon förklarade att det blir bara ännu värre av att göra så. Jag hade hamnat i en ond cirkel, och hon började visa mig övningar för att sätta igång magstödet igen.
Och bara där lärde jag mig så enormt mycket!

Hela mitt liv har jag trott att magstödet kommer ifrån bara magen. Alltså, där magmusklerna sitter. Jag som har gjort så jävulskt många magstöds-övningar. Men jag har fokuserat på fel ställe. Eller i alla fall missat att aktivera det på rätt sätt. Magstödet kommer lika mycket ifrån ryggen.
Det går som ett bälte runt hela magen och ryggen. Och det har faktiskt varit väldigt svårt att vänja kroppen att aktivera hela magstödet, eftersom muskelminnet bara vill aktivera magen. Men det har jag övat på jättemycket nu, och det har hjälpt enormt mycket.

Sen fick jag med mig massor av övningar för att slappna av i käke och tunga, något som jag inte heller var så kunnig inom. Inte visste jag att tungan sitter ihop med stämbanden, och att en spänd tunga och spända käkar gör att hela muskulaturen kring stämbanden blir spända.

Dock så blev det helt konstigt i min hjärna när jag började bli medveten om det. Jag insåg att jag spänner mina käkar hela tiden. Typ, i takt med mina tankar. Som om jag pratar mina tankar med min käke. Det låter jättekonstigt, men jag spänner den när jag tänker mycket. Och sen har jag ju gnisslat tänder på nätterna i många år.
Men nu när jag började bli medveten om detta, så har jag vaknat av mig själv när jag gnisslat tänder, och har insett att jag gnisslar när jag pratar i drömmen.
Och sen har jag också upptäckt att jag även gnisslar tänderna på dagarna ibland, när jag t.ex är djupt i tankar.

Så mycket olika beteenden som jag plötsligt såg tydligt, och som jag jobbat stenhårt med att få bort. Men det har varit en resa bara det.
Ett tag så blev jag så medveten om hur jag spände käken och hur tungan låg i munnen hela tiden att jag tyckte det blev svårt att prata bara därför haha. Men logopeden förklarade att det är ett helt normalt steg i att ändra mönster. Från omedveten, till medveten, till att det sen sker på automatik.

Nu ska jag dit en sista gång nästa vecka, och det jag lär mig just nu är bland annat att justera luften och meningarna när jag pratar. Jag har en tendens att prata slut på all luft för jag pratar så fort, så i slutet av meningarna finns ingen luft kvar och då blir det knarrigt. Jätteintressant!
I samband med att jag fick rätt verktyg för att kunna få tillbaks min röst igen så grubblade jag också mycket kring det är med mitt musikskapande. Jag har varit så fast bestämd om att jag ska få klart skivan 2018. Det sa jag offentligt till alla mina hundratusentals följare på facebook redan innan jag ens hade en mikrofon, studio eller någon som helst kunskap av att göra en skiva. Jag hade nog svårt att hantera allas önskemål om att jag skulle göra en skiva.
Det är ju en otrolig inspiration att dagligen få hundratals förfrågningar om min musik. Och jag ville kunna bemöta det.
Jag ville kunna säga “Ja, det kommer en skiva snart!”.

Men redan då la jag en otrolig börda på mina axlar. Jag har aldrig varit en sådan person som jobbar bra under press eller med en deadline.
Inte när det gäller skapande i alla fall. Det måste få flöda fritt. Så fort andra människor på olika sätt är beroende av att jag gör något bra, eller att det blir klart en viss tid, så lägger jag så enormt höga förväntningar på mig själv. Och det orkar jag inte bära i längden. Jag blir olycklig och otroligt stressad.

Och eftersom jag gav mig själv så lite tid med att hinna göra klart en hel skiva, så kändes det redan som jag låg back i tidsschemat innan jag ens börjat med den. Jag hade inte ens rätt utrustning. Jag hade inte ens en lokal. Jag visste inte ens hur man gjorde.
Inte förrän i maj månad detta året kändes det äntligen som om jag var på rätt plats och hade de verktyg jag behövde. Och dessutom hade jag fått jobba in mig lite med musikern som jag samarbetar med. För ja, bara det är helt nytt för mig. Att samarbeta med någon. Att inte vara den enda i en skapelseprocess. Det är fasiken en helt ny värld det också.

I maj månad hade jag äntligen allt, men inte min röst. Som ju var det viktigaste av allt. Jag tappade styrkan och klangen. Det lät spänt när jag sjöng och jag hade ständigt ont i halsen. Och den pressen jag kände då skulle kunna liknas med en stor svart klump i bröstet.
Jag hade bara ett halvår kvar att göra klart alla låtarna.
Ingen låt var klar. Och jag hade ingen sångröst.
Det var en kväll när jag bara satte mig ned på golvet i smedjan där Johan jobbade, och ja sa rakt ut “Jag kan inte göra en skiva såhär. Jag kan inte jobba med ett sånt stort projekt”.  Bara att säga dom orden rakt ut och erkänna för mig själv, det var en sådan djup befrielse. Lite ledsamt såklart, men när den lilla sorgen lagt sig så kom en otrolig lycka och lättnad.

Jag kom fram till att jag hellre vill göra en låt i taget och ge ut. Inte att se hela jobbet med skivan på en gång, utan ett steg i taget. Sen blir det ju ändå en hel skiva någon gång, när vi har tillräckligt med låtar. Men så länge så blir det fokus på en låt. Och det passar mig så perfekt.

Jag har nämligen aldrig varit en sån som kan jobba med långvariga, stora projekt. Jag är snabb när jag får inspiration. Jag gör gärna slag i saken med en gång. Jag kan åka 300 mil om det behövs, för att få en enda bild eller en filmsekvens. Eller sitta uppe dag som natt och göra klart ett projekt. Men den energin är väldigt kortvarig.
Jag jobbar snabbt och intensivt med ett projekt. Sen paus i form av att göra något helt annat. Så funkar jag.
Och när det gäller musik, så får jag oftast en visuell idé först. Jag får inte till mig låten först, utan “scenerna” och bilderna. Sen kommer musiken.

Det är nog därför jag har så otroligt många grejer jag håller på med. Foto, film, målning, musik, skrivande…ja allt möjligt!
Om jag skulle bestämma mig för att bara hålla på med foto i ett helt år för att göra t.ex en fotobok, då hade jag tröttnat och tappat energin och inspirationen efter någon månad. Jag behöver få röra mig fritt emellan alla olika projekt, då skapar jag som bäst.

Det var en enormt värdefull lärdom som jag fick utav detta. Jag lärde känna mig själv bättre utav den här långa, krokiga resan.
Och hör och häpna, någon dag efter att jag bestämde mig för att fortsätta med musiken på ett sätt som funkade bättre för mig, så kom rösten tillbaks.
Max 2 dagar efter detta!
Återigen fick jag bevis för hur våra tankar och känslor ger sig tillkänna fysiskt i våra kroppar. Att vi får blockeringar när vi inte mår bra eller känner oss stressade.
Egentligen känns det så himla logiskt.

Jag pratade med musikern som jag samarbetar med, och han tyckte idéen lät klockren! Sedan dess har jag känt så otroligt mycket inspiration och jag har börjat sjunga igen, och kulat på Stjärna om kvällarna. Rösten känns stark och jag ser så mycket fram emot att fortsätta skapa sånger nu. På ett fritt, spontant och lättsamt vis.

Det känns som hela 2018 har varit en lång resa fram till detta. Men det gav mig en lärdom som jag är väldigt tacksam över. Och numera är jag mycket mera lyhörd på vad jag egentligen vill, och inte forcera fram något utifrån vad jag tror att jag vill eller vad jag borde vilja göra. För det är en himla stor skillnad.

Oj vilket väldigt långt blogginlägg det blev nu. Jag hade inte tänkt göra det så långt, men det var så skönt att få skriva av sig lite och berätta om detta. Det har ändå känts som en stor del av mitt liv just nu.

Tänkte avsluta med en liten sång jag spelade in här om kvällen. Det är en sån enorm lycka att kunna använda rösten som jag vill igen!
Tack underbara ni för att ni finns! KRAM på er ♥

 

Under himlens eld

Klockan var strax över ett på natten när vi gick och la oss efter en lång arbetsdag. Jag hade precis lagt mitt huvud mot kudden och blickade ut genom fönstret intill sängen och såg stjärnorna lysa klart där ute.
Sen såg jag plötsligt ett bekant ljus som fladdrade till likt en eldsvåda på himlen. “Åh Johan, titta det är norrsken ute!” sa jag samtidigt som jag lutade mig fram över fönstret. Det var inte ett litet norrsken heller. Hela himlen var täckt av det dansade ljuset.

Jag funderade några sekunder. Ska jag gå ut?
Jag var så himla trött. Men som vanligt tänkte jag “Jag har fem sekunder på mig att resa mig upp ur sängen och ge mig ut med kameran innan hjärnan hittat på tusen olika anledningar till att ligga kvar här i värmen.” Det funkar alltid. Och som alltid så får jag sen uppleva något vackert som är tusen gånger mer värt än att sova.
Och Johan följde med ut också för att titta på norrskenet. Det kändes så otroligt fint att vi kunde få dela en sådan stund tillsammans mitt i veckan. En av alla de underbart positiva förändringar som skett nu sedan Johan började jobba heltid i smedjan här hemma i Grundtjärn. Annars skulle han sovit för länge sedan eftersom han då behövde kliva upp i ottan för att köra till Örnsköldsvik. Nu styr vi båda våra dygn och arbetstider precis som vi vill. Vi kan springa ut i natten och förundras över norrskenet och prata om livets stora frågor, utan att behöva känna att det kostade oss tid och sömn. Nu blir livet så mycket mer kvalitativt. Mer frihet.
Det här var det första riktigt stora norrskenet sedan i vintras. Det är så fint att naturen ger så mycket fint,  som en tröst när mörkret kommer. Stjärnor och norrsken, det är ju något av det vackraste som finns att beskåda.
Vi stund ute en lång stund med blicken upp mot himlen. Sen gick vi in och la oss igen och tittade på norrskenet ut genom fönstret tills vi somnade. Kunde inte tänka mig ett finare avslut på dagen än så.

Såg ni också norrskenet igår? ♥

Där jag hämtar inspiration

Hösten är den tid på året som jag uppskattar att vara i skogen allra mest. Färgerna är som vackrast då, blåbärsrisen rodnar och löven gulnar. Och sen, luften är så skön att andas.
Och inga miljoner myggor som stör. Och såhär i september när det fortfarande är varmt ute, så vet jag nog inget bättre än att ströva omkring i skogen en stund på eftermiddagen.

Det känns som det var så längesen nu som jag tog med mig kameran till min absoluta favoritplats vid den “magiska skogstjärnen“, så det var längesedan ni fick se bilder därifrån. Men jag går ofta dit. Det tar bara några minuter, och sen är det som om jag alltid får något med mig hem efter att jag varit där. En gnutta livskraft eller inspiration. Eller bara ett lugn.
Jag gick dit med Nanook. Såhär års får han springa lös hur mycket han vill, och han älskar att hänga med mig hit. Och ja, katten hänger med vare sig man vill eller inte haha. Hon är knepig hon, men hon verkar uppskatta att vara i skogen med oss. Även om det inte känns som om det är likt en katt att tycka om att gå i skogen sådär.
Skogen runt omkring tjärnen är också så otroligt speciell. Det roliga är att även Johan upplever precis samma sak. Jag är säker på att de flesta av er kan känna igen att vissa skogar känns mysiga och vänliga medans andra skogar bär på något otryggt. Den här skogen är den absolut finaste och tryggaste skogen jag någonsin varit i. Och då har jag varit i många, många skogar.
Ljuset är alltid speciellt här. Och mossan är så mjuk och go, så man vill bara lägga sig ned på marken och vila.
Så många gånger jag suttit här under årens gång, i den mjuka mossan och blickat ut över skogstjärnen. Den här platsen kommer alltid betyda väldigt mycket för mig.
Är så otroligt tacksam att bo så nära den här vackra skogen. Jag känner mig alltid så välkommen här, på något speciellt vis. Som om skogen blir glad att se mig.
I skrivande stund öser plötsligt regnet ned från en grå himmel, och vinden tar tag i trädkronorna så löven sprids åt alla håll. Jag inser att den här tiden är så himla kort, när hösten fortfarande är ung och oskyldig.
Snart väntar kallare tider. Så därför ska jag verkligen försöka ge mig ut i skogen en stund varje dag, och ta vara på den här tiden så gott jag bara kan.

Har ni någon favoritplats ni ofta går till? Åh vad jag plötsligt kom på att det vore underbart om man hade kunnat dela bilder i kommentarsfältet! Tänk vad fint, att få se bilder på era favoritställen. Jag ska faktiskt kolla upp om det ens är möjligt att lägga in en sån funktion ♥

Jag hoppas ni haft en jättefin start på den här nya veckan! Vi hörs snart!
KRAM på er ♥

Förnyelsens tid

Det är något så obeskrivligt ljuvligt över dessa septemberkvällar. Nästan så det värker i hjärtat på mig. Det är märkligt hur något riktigt vackert och berörande väcker känslor som kan beskrivas som både lycka och sorg samtidigt.
Sjöarna ligger alldeles spegelblanka och allting känns orört på något märkligt vis. Så rent och så pånyttfött. En sådan där känsla i luften som bara september och maj kan ha.

Jag springer omkring i skogarna och försöker ta in allt det vackra. Försöker låta det mjuka ljuset och skogens reflektioner i vattnet sippra in i själen så att jag ta fram det när den långa vintern är kommen.
Jag börjat älska hösten första året jag flyttade hit. Först då började jag lägga märke till alla små förändringar som sker varje dag när en årstid förvandlas till en annan. Det är så underbart att få vara med om naturens förändringar, och sen också förstå att vi är en del av det. En förståelse för hur vi också påverkas av naturens cykler. Och jag älskar det. För varje år som går som lär jag mig mer och mer om hur årstiderna påverkar mig.

Det är som att få tillgång till en hel palett med färger som successivt delas ut till oss under årets gång. När man är trött på att måla med blått, så kommer plötsligt en ny färg och ger oss nya perspektiv, i en perfekt balans.
Vissa färger tilltalar oss inte lika mycket, men vi vet också att med tiden så kommer något annat. Något som passar oss mycket bättre.
Något som ger oss ny kraft.

Jag önskar er alla en underbar helg! Hoppas ni får njuta av höstluften! ♥
KRAM på er!

En doft av höstskog

Varje gång jag ger mig ut i bärskogen blir jag påmind om hur mycket jag tycker om just det. Att strosa runt i skog och mark och känna glädjen över att få fylla sin hink full av skogens eget skafferi. Det är en så härlig balans av allt. Någon slags instinktiv känsla av att samla och göra sig redo för vintern,  samtidigt som jag får gå runt och förundras över det vackra ljuset i skogen och känna doften av mossa och barr.

I söndags begav sig jag och min mamma Anita ut i skogen för att plocka lingon. Trodde vi.
Så länge jag har bott här så har skogarna varit fulla av lingon varje höst. Det är så mycket så man kan fylla en hel hink på tjugo minuter om man hittar rätt ställe. Men i år har verkligen torkan satt sina spår.
Vi åkte till flera olika ställen i olika skogar där det brukar finnas hur mycket lingon som helst, men nu hittade vi på de flesta ställen inte ett enda lingon. Inte ett enda!

Jag blev verkligen chockad. Just lingon har det alltid funnits gott om här. Jag har aldrig ens behövt fundera på om det är ett bra lingonår eller inte. Det är alltid bra.
Så jag blev så förvånad. Däremot har jag hört andra som plockat massor med lingon, så det finns säkert i andra skogar längre bort. Kanske mer åt kusten.
Så jag ska inte ge upp än!
När vi hade varit på alla ställena som vi brukar plocka lingon på, så var detta allt jag hade i min hink haha! Och då hade vi verkligen letat ordentligt. Så ni kan ju ana hur stor brist på lingon vi har här i skogarna just nu.
Men på sista stället vi var på så hittade vi lite längs grusvägen, så vi stannade där och plockade ett tag, men vi fick sammanlagt ihop kanske 3-4 dl.
Jag älskar att göra lingondricka. Helt osötad, då är den som allra nyttigast. Så jag hade tänkt plocka massvis med bär och frysa in så vi har lingondricka varje morgon under hela vintern. Jag hoppas hitta andra skogar som har mer bär. Kanske där sommarens torkan inte tagit lika hårt.
Men oavsett om vi hittade  bär eller inte, så är det bara så otroligt härligt att komma ut i skogen såhär. Det är ändå värt varenda minut. Och våra älskade hundar Nanook och Sinaaq fick såklart följa med, och det finns nog inget de tycker är roligare än att få följa med ut i skogen.
Och det viktigaste av allt är ju såklart kaffepausen. Det väcker så mycket minnen i mig från när jag var liten. Att plocka bär och bli sådär skönt trött i benen och sedan få sätta sig intill en grusväg och fika. Och den här kvällen var ju helt magisk. Ljuset av september som färgade hela skogen i ett varmt skimmer. Och den där klara, friska luften. Varken för varm eller för kall. Bara helt perfekt.
Det är verkligen sådana här gånger jag känner extra starkt att jag älskar att bo såhär. Långt ifrån staden, men nära skogen och lugnet. Att bara kunna ge sig ut en timma såhär och få fylla på med lite energi.
Har ni plockat några bär i år? Eller ska ni göra det?
Hoppas ni har en superfin kväll! KRAM på er allihopa ♥

När allting faller på plats

Hello!
A new week is here, and I want to start by thanking you for all the incredibly nice comments about the movie on my last post. I have answered a lot of the comments and I can say that I was very moved. So thank you for loving the movie! So thank you dear!

Last week, heaven was so beautiful in so many ways. Johan started his new job as a silversmith, we launched the webshop, I released the movie (which currently has 1.3 million views on facebook) and everything as well as getting a lot of speed in some way. And best of all, both me and Johan were constantly walking around with a very nice feeling in the body. A sense of a new beginning. That everything finally found its place. Every day we have looked at each other and said, ” But so, can you feel so good?
That’s the phase not many times in life, I really felt so strong.

And as the dot of the I have finally got back my song voice again. I have been able to bullet on Star and gone into the woods and sang. As I missed it.
And I’ve come up with things I wanted to change in how I work, etc. It was as though this year’s robbery and applicant finally came to a sort of ending destination. As the beginning of something new and better.

And of course, September is here now. September has always been like New Year’s Eve for me. There is really something new in the air throughout this month.
It’s an exciting and powerful time. Do you feel so too?

We have had so beautiful weather in recent days that it hurts my soul so much. A beautiful sunny day in September I think is a thousand times more wonderful than a beautiful sunny day in July. It’s hardly possible to compare. There is something about the air and the light.
But I’m still aware that in a month there can be frost, and even some snow on the ground.

So yesterday I went barefoot on the lawn and stayed there for several hours. I realized that I did not spend a single day all summer long on a blanket on the grass and just listened to the birds and the wind. It’s about time to pass when it’s just going out the door. And I thought about the winter that was that on several occasions I started crying for longing just thinking about greenery.
So I drilled down my feet in the lawn and took deep breaths of the air that was sprinkled with all leaves that are still green. Then I laid out a blanket and fell asleep for an hour. It will be one of the moments to remember when the darkness and the cold are here. Nanook also lay and rested in the shadow underneath the rows next door.

It’s so beautiful when everything is still green, but you start to see small signs of autumn. Some single red and yellow leaves. Color scales really like eye candy.
Now I will make sure that this week is as good. However, I have felt a bit self-starting today. I think last week’s exciting and fun events and intense pace made me very tired yesterday and today. But now I slowly start to find the beat again!

I’m actually thinking about going to the mountains north of a little while. I usually do it this year before the winter comes, and there is nothing more beautiful than the mountain world in autumn shoots. Yes, because I thought the thought, then it will be so. As soon as that thought comes to me, I start so crazy much after the mountains that I can not cope. There will be a seed growing in my brain so close, I’ll be in the car, regardless of whether I have time or not. But it is good. I have never regretted a roadtrip north. It is among the best I know!

I hope you have a great start on this new week. And hope the sun is shining with you too!
Sending is a big hug !!