Det var för två månader sedan nu, som jag först fick frågan om jag ville vara med i Hyundai’s nya kampanj “Vad längtar du till?“. Jag minns det så väl. Jag höll nästan på att trilla av stolen av glädje. Samarbetet gick ut på att jag skulle få låna en helt ny Santa Fe för att ta mig till det jag längtar efter. Valet var helt fritt. Det kunde vara en känsla. En doft. Ett ljud. En upplevelse. En plats.

Min längtan var en blandning av allt det. Och från första sekund när jag jag fick frågan så visste jag åt vilket håll min längtan gick åt. Norr. Jag ville uppleva norra Sveriges vildmark. Jag längtade efter fjällvindar, öppna vidder och ljudet av smältande isar. Spegelblanka sjöar, dansande forsar och doften av karga landskap. Midnattssol och ensamma vägar genom vildmarken.
Och allra mest, längtade jag efter den där känslan. Att sätta sig i en bil och bara köra norrut. Utan mål och utan tider att passa. Möjligheten till att stanna till på alla vackra platser längs vägen. Köra genom den ljusa natten, med varmt kaffe i termosen och med radions trygga röster som sällskap. Krypa in i en sovsäck i baksätet när tröttheten gör sig påmind. Tvätta sig i en fors och sedan fortsätta köra i gryningen och aldrig riktigt veta vad som väntar härnäst. Den där känslan av total frihet.

Det är min fjärde dag på resande fot längs Norrbottens ensliga vägar och för varje dag som går så blir det bara mer och mer underbart. Igår eftermiddag nådde jag mitt första riktiga mål, Stora Sjöfallets Nationalpark. Trots att jag följt vägen tusen gånger på Google Earth så var det som att uppleva en annan dimension när jag fick färdas längs vägen på riktigt. Det tog mig flera timmar att bara åka några mil eftersom jag var tvungen att stanna överallt för att fota. När jag trodde att det inte kunde bli mer vackert så uppenbarade sig ännu ett fjäll vid horisonten och efter en stund satt jag med tårar i ögonen och grät en liten skvätt. Jag kände sådan lycka över att få vara här på riktigt.

Att få färdas en splitterny Santa Fe har ju minst sagt satt guldkant på resan. Även om jag helt ärligt inte är någon bilfantast så har det verkligen förhöjt upplevelsen på så många vis. Eftersom jag är ensam ute i vildmarken, så har det blivit som om att bilen är mitt sällskap. Det har blivit min trygga punkt. Mitt bo. Det är där jag sover, har alla mina grejer och gömmer mig från läskiga rävar ; )

Att bara köra den är nog roligt, med alla tekniska funktioner som förenklar körningen. Allting känns så nytt. Så lyxigt. Den har kameror åt alla håll så när man backar ser man bilen uppifrån. Perfekt för mig som backat ner i diket en gång, om ni minns? Jag älskar hur den spelar en liten melodi varje gång jag sätter mig i bilen. Som ett litet välkomnande. Och jag älskar hur den skjuter bak stolen varje gång jag ska kliva ut. Som en gentleman som drar ut och in stolen för mig när jag ska sätta mig. Sen älskar jag hur den öppnar bakluckan av sig själv, eller när den stänger av motorn om jag stannar i några sekunder för att titta på mobilen, och sedan startar i samma sekund som jag tänkt köra. Det är som om den hela tiden är uppmärksam och känner av allt jag gör.

Och sen älskar jag känslan att köra den. Det är som att sväva fram, nästan ljudlöst. Som i ett rymdskepp. Jag har tänkt mycket de här dagarna på att jag kört långt varje dag, men ändå inte upplevt det som särskilt långt. Det går så smidigt och lätt och jag skulle kunnat köra hundra mil till, med lätthet.
Jag har aldrig tidigare fotat bilar. Därför blev den här resan ännu mer speciell på det sättet. En utmaning. Även om hela grejen med det här samarbetet är att jag ska dokumentera min resa med bilen och dokumentera när jag upplever det jag längtade till, så vill jag ju såklart också försöka få till några riktigt fina bilbilder. Det är helt nytt för mig och jag har aldrig ens varit intresserad av att fota fordon. Men nu plötsligt är jag helt passionerad i att fota bilen haha. Den är ju så snygg! Som en vacker modell som gör sig bra i vilka kläder man än ger den. Så jag har stannat ofta längs vägarna för att se om jag kan få till några fina bilbilder, samtidigt som jag fotat landskapet runt omkring. Två flugor i en smäll.
Jag älskar hur bilens färg smälter in i det här landskapet. Som om den är gjord i samma färgskala.
Trots att jag bara upplevt hälften av min resa hittills så har jag redan fått se så och uppleva så mycket mer än vad jag vågade drömma om. Att susa fram över vägar som dessa får det att pirra i magen. Jag älskar att få se övergången i när landskapen ändras efter varje mil. Och hur ljuset och tidpunkten förändrar känslan.
Jag försöker verkligen ta vara på tiden på allra bästa sätt. Jag vill inte missa en sekund av allt vackert som finns att se. I natt var jag ute och körde längs vägarna här vid Stora Sjöfallets nationalpark. Jag hade hoppats på lite vackert midnattsljus och att fota solen när den var på vägg upp mellan bergen, men tyvärr var det molnigt. Men det konstiga är att jag knappt bryr mig om vilket väder det är. Självklart hoppas jag på sol, men det är något mäktigt med de karga färgerna som skapas av en molnig natt med midnattsljus. Vädret lever sitt eget liv, och jag älskar det.
Jag klättrade upp på en liten bergstopp vid midnatt, för att se den vackra vyn över fjällen, och för att tala om för Stora Sjöfallet Nationalpark att jag är här nu.

Nu fortsätter resan mot nya vidder.