Tack för era jättefina ord på förra inlägget. Det ger mig ett välbehövligt leende på läpparna efter en lång dag. Jag kom precis hem efter en sväng till Sollefteå. Det är inte klokt vad många timmar som springer iväg varje gång jag ska in till stan för ett ärende. Men det är ju inte så konstigt när bara två timmar går i restid. Nu har jag i alla fall kommit hem och gjort upp en eld och gett lille Nanook mat och ska strax ut på en promenad med honom.

Jag borde egentligen inte skriva ett blogginlägg nu för jag känner mig lite tom och nästan så jag bara vill gråta en stund. Haha, jag vet att det är löjligt, men det är så det känns just i denna stund, och vissa dagar är bara mindre bra helt enkelt.
Jag är lite ledsen över en sak som egentligen bara är materiell men som betyder så mycket för mig. Jag insåg nämligen tidigare idag att min kamera har gått sönder. Eller en viktig funktion i kameran. Den kan inte fokusera skarpt längre. Inte automatiskt i alla fall, och gör jag det manuellt så är det ändå bara 50% av gångerna som bilderna blir helt skarpa. Jag har märkt det av och till under några veckor nu att den har allt svårare att hitta fokus, och att jag inte längre kan lita på att den fokuserar automatiskt så jag blir tvungen att göra det manuellt istället, vilket försvårar i många bilder som jag vill ta.

Igår var jag ut i skogen och skulle ta en serie ganska avancerade bilder som jag planerat inför länge. Som jag drömt om att ta i över ett år. Jag hade ställt upp kameran på ena sidan av en tjärn och sedan sprang jag runt hela tjärnen, eftersom jag själv skulle vara på andra sidan. Jag kommer inte gå in i detalj på vad det är för bilder, det får ni se längre fram, men jag höll i alla fall halvt på att förfrysa mig under de tjugo minuterna jag knäppte kort med fjärrutlösaren. Jag hörde ljudet av kameran på andra sidan tjärnen och allt verkade gå superbra. Sedan sprang jag tillbaks till kameran med hackande tänder, fötter utan känsel och rödblåa händer, men med ett stort leende och glädjeskutt för jag anade att det säkert skulle bli jättebra bilder! Jag var så förväntansfull, men när jag kom till kameran så såg jag till min besvikelse att ALLA hundra bilder blev ur fokus. Det gjorde nästan ont i hjärtat! Eftersom bilderna i övrigt blev över förväntan, och ljuset var alldeles magiskt, men zoomade man in så var ingenting riktigt skarpt. Jag frös för mycket för att kunna ta om bilderna då, så jag hoppas så innerligt att det blir bra ljus i morgon också så jag får en chans att försöka igen. Hade nämligen hoppats på att få dom klara så att jag kunde skicka in dom som en del av mina bidrag till Liljevalchs.

Men det var egentligen idag som jag insåg att fokusen verkligen inte fungerar längre. Var även ute idag för att ta en serie andra bilder som även de var ganska krävande att ta. Men det jobbigaste av allt var att de inte blev fokus på bilderna. Jag var tillslut tvungen att göra allt manuellt vilket var otroligt svårt att få till, och dessutom blev många av dom ändå inte skarpa. Jag svor så det ekade i skogarna.

En av kamerans mindre imponerande fokus-försök idag. För det mesta hittar den “nästan” fokus, men ibland blir det bara helt och hållet fel. Ca 50 bilder blev såhär idag när jag lät kameran fokusera automatiskt.

Så det var en tung sak att inse idag. Om kameran är trasig känns det nästan som en del av mig är trasig. Och jag kan omöjligt skicka in kameran på lagning just nu, eftersom jag inte kan vara utan den. Det skulle vara som att sluta gå till jobbet i några veckor. Men jag ska ringa några samtal i morgon, och se vad som gäller vid försäkringen. Så länge får jag helt enkelt ägna ännu mer kraft åt att få till skärpa på bilderna. Det går ju om jag verkligen försöker. Bara att det blir så himla mycket svårare.

Så, nu har jag gnällt om mina kameraproblem. Det känns verkligen hemskt att en sådan “materiell” sak kan påverka mig så mycket men det är ju mitt allra viktigaste verktyg idag, och så mycket mer än bara en sak.
Men jag tänker inte oroa mig eller vara ledsen för detta mer för det är ingen idé alls. Det gör ju bara saken värre. Det löser sig alltid på något sätt!

Bjuder på en liten “Bakom kulisserna”- bild från idag, när jag skulle upp på en stor sten för att kolla om skärpan blev rätt. Det kändes som att bestiga Mount Everest. Här blev skärpan rätt i all fall, men när de “riktiga” bilderna skulle tas fick jag göra om det två gånger.

När jag ändå är inne på tråkiga nyheter. Jag har ju sett att många av er frågat efter tredje avsnittet av dokumentärserien om mig. Jag trodde ju själv att det skulle komma ut i torsdags, men fick höra här om dagen att det bara blir två avsnitt. Det räcker ju egentligen gott och väl, och jag är så nöjd och tacksam för de avsnitten, men jag hade ju väntat mig ett tredje och hade ju även sagt till er att det skulle komma tre avsnitt. Men hoppas ni inte blir allt för besvikna!

Men det är ju faktiskt så att dokumentärfilmaren Mitra Sohrabian, som följt mig under några dagar varje årstid under ett helt år, håller på att klippa ihop allt nu till en längre dokumentärfilm. Hennes dröm är ju att filmen sedan ska köpas av SVT så att den visas på TV, och jag håller verkligen tummarna att hon får ut sin film! Då har vi ju något mer att se fram emot när det gäller den biten.

Så, nu ska jag inte uppehålla er längre med massa gnäll. Om ni också har något att klaga på så kan ni ju passa på nu! 🙂
Nu ska jag ut med Nanook och ladda om batterierna.

Önskar er en fin kväll! Kram på er ♥