Det är en speciell känsla att köra hem genom skogen på natten och se en förnimmelse av sommarnattens ljus längs horisonten. Natten blir inte lika mörk längre. Och väldigt snart kommer stjärnhimlen att försvinna i ljuset, till en symfoni av fåglar som sjunger hela natten lång. Inte förrän i augusti syns den igen. Vi byter stjärnorna mot solljuset.
Livets eviga balans. Något slocknar, och något annat tänds.

Jag brukar stanna till varje natt och kliva ut på den leriga grusvägen och bara lyssna en stund. Känner luften som är både varm och kall samtidigt. Det är så stilla och tyst den här tiden innan allt vaknar till liv. Någon enstaka skogsduva hörs med sin dova sång en bit bort.
När jag ropar får jag bara svar av mitt eget eko.
Men den tystnaden är också så underbar. Även om jag tycker att tiden innan maj månad känns som en enda lång jobbig längtan, så är det också en tid för att bara låta lugnet vara sig själv en stund, innan stormen drar igång.
Snart är det sommar med sprudlande liv och rörelse.
Så nu njuter vi en stund av tiden mitt emellan.

I morse var jag uppe i gryningen innan fullmånen gått ner och solen stigit upp. Det är något speciellt med den stunden som är varken natt eller morgon. En stund som är alldeles mitt emellan. Jag får alltid en känsla av att allt nollställs just då. Som en omstart av systemet. Luften är som ny och allt har gjort sig redo för en ny dag. Jag tycker om att vara uppe då och känna att jag får vara en av de första att kladda på den nya sidan. Och jag gillar att se solens ljus röra sig sakta fram över ängen i takt med att den stiger över horisonten, tills ljuset slutligen träffar mitt ansikte. Så här skulle jag vilja börja varje dag, om det inte var så att man behövde mer än tre timmars sömn om natten.

Fullmånen på väg ner igen.

Vaknar med skogen och fåglarna.

Räven är ute och spanar på min katt.

Men henne skyddar jag med hjärta och själ.