Dagar med en känsla från förr

Som jag skrev i förra inlägget så hade jag en väldigt rolig helg, som nästan helt och hållet gick i något slags “förr i tiden” tema. Bland annat så var jag under fredagen med som mannekäng på en häftig vintage-modevisning i Junsele, och på lördagen så åkte jag och Johan på tidernas roligaste fest med 60-tals tema. Så hela helgen handlade i princip om att klä upp sig i häftiga kläder.

Foto: Hanna Persson // Allehanda

Det var min vän Elaine Callicoat i Junsele som hade anordnat en modevisning av hennes fantastiska samling vintagekläder. Vi var ett gäng bybor som var mannekänger och vi hade verkligen så roligt hela dagen! Trots att det började regna så vi fick gå in. Men det gick lika bra det!
Kläderna vi visade upp var från 30-talet till 80-talet. Ni som följt bloggen ett tag har säkert sett att jag skrivit om henne tidigare. Jag lärde faktiskt känna henne och hennes familj för exakt ett år sedan under “återvändarveckan” i Junsele, då de precis hade flyttat hit ifrån Stockholm.
Hennes man Mattias köpte ett foto av mig när jag hade utställning, och då tipsade han om Elaines vintagebutik. Och på den vägen är det!

Jag har sedan dess besökt den här fina vintagebutiken många gånger och köpt en hel del vackra gamla plagg som jag använder väldigt ofta. Bland annat klänningen jag hade på mig när jag hängde tvätt, den hade jag köpt här 😀

Och den där blå klänningen som jag har på bilden ovan, den är från 30-talet och en av de vackraste klänningar jag någonsin haft på mig. Ni ska se tyget, det är sådär tungt och faller så fint. Jag köpte den såklart!

Foto: Hanna Persson // Allehanda

Foto: Hanna Persson // Allehanda

En rosa klänning från kanske…40-50 talet?

Foto: Hanna Persson // Allehanda

Jag fick äran att visa upp en gammal vacker bröllopsklänning. Och så fick jag ha en vacker pärlkrona i håret.
Medan vi visade upp kläder så berättade Elaine liten info om varje plagg. Många av kläderna vet hon vem som ägde och var personen bodde. Det är häftigt. De bär alla på en historia. Det är nog därför jag tycker om vintage-kläder. Både för att det är snällare mot miljön att återanvända, men också för att jag gillar att plaggen får nytt liv igen. De kanske har legat i en kartong i 50 år och så plötsligt, så får någon glädje utan dom.
Deras historia får fortsätta.

På lördag åkte vi iväg på en riktigt rolig logfest som min kompis Emil Källström och hans syster Karin Källström anordnar varje år. Nu var det många år sedan jag var där sist, men nu kändes det som det var dags igen. Temat var 1968!
Såhär såg vi ut strax innan vi begav oss iväg till festen. Jag tror aldrig jag känt mig så snygg och cool i hela mitt liv haha. Såhär hade jag velat klä mig lite oftare. Och jag kunde inte låta bli att skratta åt Johan. Han såg verkligen ut som en äkta hippie. Vad tycker ni om vår nya stil? haha.

Vi hade verkligen en jätterolig kväll! De där festerna är verkligen något speciellt. Roliga lekar, massor av dans och underbara människor!
Och nu är det ny vecka och väldigt, väldigt varmt. Jag älskar värme men jag måste erkänna att saker och ting tar mycket längre tid nu när det är så otroligt hett ute. Helst vill man bara ligga i skuggan någonstans och vila.
Nanook har det väldigt jobbigt nu med värmen. Han är väldigt känslig för varmt väder, och trots att han ligger i skuggan så är luften så varm. Så jag låter han ligga inne stundtals, för att det helt enkelt är för varmt ute.
Och 2-3 gånger om dagen tar jag ned honom till sjön så han får svalka sig. Jag tar mig ett dopp lite då och då, men föredrar att bada på kvällarna när Johan har kommit hem. Det är så mysigt att gå ned till sjön då och ta en kvällsdopp.

Har ni alla också lika varmt som här? Vilket märkligt år alltså. Först en extrem vinter, och sedan en extrem sommar.
Jag hoppas innerligt att det kommer rejält med regn snart, för att minska skogsbränderna. Vilken kris vi står inför nu, med torkan som gjort att våra djur inte kommer få tillräckligt med mat. Ush, vill knappt tänka på det.
Vill bara att allt ska ordna sig.

Jag hoppas i alla fall att ni mår bra allihopa! Tack för alla fina kommentarer!
Hoppas ni har härliga dagar ute i sommarvärmen!
KRAM ♥

Att slitas mellan två språk och en liten tillbakablick från förr

Hej på er!
Tack snälla för all fin respons på mitt förra inlägg om webshopen. Så roligt och höra att ni tycker om den! För er som undrade så kommer jag senare försöka göra en svensk version av sidan också om det inte är allt för krångligt. Ska kolla upp det! Det är jobbigt det där med språket ibland. Har många gånger de senaste året hamnat i funderingar och grubblerier kring om jag ska göra något på svenska eller engelska. Även om bloggen har mest svenska läsare, och för alltid kommer vara skriven på svenska, så har jag i det stora hela numera en mycket större skara följare utanför Sverige på de andra sociala plattformarna. Vilket såklart känns helt fantastiskt roligt! Det är en sådan fin möjlighet att få nå ut med det jag gör utanför landets gränser, och det är såklart en dröm på ett vis. Men då har ju jag många gånger behövt ta beslut om jag ska göra något på svenska eller engelska, vilket inte alltid varit enkelt.

Som t.ex min Youtube-kanal där 95% av mina 75 000 följare inte pratar svenska. Efter många råd och tips och en lång tid av grubblerier så valde jag att börja göra mina videor på engelska istället. Det kändes egentligen från mitt håll ganska roligt och spännande, men det fanns också en rädsla att göra några av mina svenska följare besvikna. Jag förstår ju om det inte längre blir samma sak, och att några kanske tappar intresset för mina videor, speciellt om man har svårt att förstå engelska. Så under en lång tid gjorde jag inga videor, för jag orkade inte ta ett beslut av rädslan att såra eller göra folk besvikna. Men tillslut tänkte jag såhär; vad vill jag? Vilket alternativ känns bäst och får mig att bli mer inspirerad till att skapa videor och vloggar? Och då kändes det plötsligt inte svårt att ta ett beslut. Och jag blev faktiskt så otroligt lättad över att jag inte fick så mycket negativ respons för det som jag först hade trott. Men det är ju så, när man har de finaste och mest förstående läsarna och följarna i världen. För det har jag verkligen. Det är inte många gånger som det blivit en massa negativ respons, och det är jag så tacksam över.

Lite så blev det ju med min webshop också, men beslutet att göra den på engelska tog jag redan vid en min förra webshop, så därför ville jag fortsätta med det. Men som sagt så hoppas jag kunna göra en svensk version också! Vill inte att några ska känna sig utestängda på grund av svårigheter med språket ♥
Den här veckan har varit speciell på många vis. Mamma har ju börjat jobba i företaget och nu håller vi som mest på att gå igenom en massa saker så att mamma får chans att rensa i röran. Det är så skönt att ha någon som tar itu med allt det där svåra. Som att ringa Tullverket och ta reda på allt hur det fungerar med leveranser och frakter till andra länder. Sådant som bara känts som en stor svart ångestklump för mig innan. Någon som tar tag i allt som jag annars skjuter upp.

Dessutom har den här veckan varit så obeskrivligt vacker. Det har varit kallt minsann. Runt -23 på nätterna. Men som alltid när det blir riktigt kallt så blir det också väldigt vackert. På dagarna har jag fått några minuters sol i ansiktet, och det har betytt så mycket. Och sen, att bara få andas den här krispiga luften! När det är kallt ute så känns det alltid som om jag äntligen kan andas på riktigt igen. Kan ni känna igen er i det?
Den här morgonen tog jag med mig datorväskan på sparken för att åka till mamma och ha ett litet möte. När jag åkte där på sparken i solskenet så kom jag att tänka på kontrasterna mot förr, innan jag bodde här. Det såg lite annorlunda ut när jag åkte till jobbet då. Trängsel på spårvagnar och bussar. Stress genom stan. Inte som nu, när jag har tusen kvadratmeter för mig själv åt alla håll. Inga människor att trängas med. Inga starka parfymer att må illa av. Ingen cigarettrök på perrongen. Ingen stress över att missa nästa buss. Här kan jag gå i det tempot som passar mig. Jag kan glida fram över det isiga underlaget utan att behöva väja för mötande människor. Jag flyger fram.

Här stannar jag till en stund varje dag. Andas in av solskenet för att få lite energi. För ja, jag känner att mörkret tär, även om jag också älskar det. Tröttheten kryper sig på, men samtidigt ska jag i år ha i åtanke att vi under vintertiden får lov att vara trötta. Vi får sakta ned vårt tempo. Vi får lov att sova mer och bli mindre produktiva. Det är ju trots allt naturens egen cykel. Vi behöver spara på den lilla energi vi får nu, till att må bra. Inte till att ägna den åt att hacka ned på oss själva för att vi inte är tillräckligt duktiga eller för att vi inte får gjort lika mycket som vi annars får. Nej, vi rår om oss själv nu tycker jag, i den här mörka tiden. När solen inte lyser lika starkt får vi bli vårt egen och varandras ljus.
Tänk vad mycket som är sig likt ändå. Här är jag, min första vinter i Grundtjärn, 2010. Samma grusväg, samma hund och samma kameraväska som slarvigt ligger nedkastad på marken. Samma glädje över att få bo här.

Tänk om jag visste då att jag skulle bo kvar här sju år senare. Att allt skulle ordna sig. Att jag skulle få fortsätta på den kreativa vägen och driva eget företag. Att bloggen skulle vara mer levande än någonsin och att jag skulle ha alla er att dela min vardag med. Att jag skulle få hitta min själsfrände och dela livet med en man jag älskar mer än något annat. Att Nanook fortfarande skulle vara frisk och pigg och springa omkring och leka i snön, och att jag dessutom skulle ha två katter och en stjärnkviga. Att få tänka sig in i något så vackert, det skulle nog knappt vara möjligt då.  Jag är så väldigt tacksam att jag är kvar här, och det hoppas jag får vara länge, länge till. 

Nu börjar mörket lägga sig här och jag ska ut på en promenad med Nanook igen innan det blir kolsvart. Jag hoppas att ni har en jättebra torsdag allihopa!
Kram på er ♥

En liten hälsning från sjukhuset

Hej mina älskade läsare!

Jag kände att jag ville skriva ett snabbt och kort inlägg och låta er veta att jag är inlagd på sjukhus sedan lördag natt. Några av er har ju sett mina stories på Instagram och fått en liten inblick vad som hänt. Det kommer ett längre inlägg sen men vill först och främst bara att ni ska veta att jag mår bra.
Jag fick ett plötsligt bortfall av halva mitt synfält i lördags kväll. Saker och personer som befann sig i mitt högra synfält försvann ur bilden, samtidigt som jag tappade känseln i mina armar. Det var en fruktansvärt otäck upplevelse och jag har nog aldrig varit så rädd förut.

Jag blev inlagd på intensiven samma natt och eftersom symptomen pekade på blodpropp så fick jag väldigt snabb behandling. Synen blev bättre igen bara efter några timmar. Sedan dess ligger jag inne för utredning av stroke. Och ja det känns helt overkligt att bara skriva den meningen. Det är mycket känslor i kroppen nu. Men samtidigt är jag så oändligt tacksam att det gick så bra som det gjorde. Jag har verkligen haft tur.

Jag fick permission från sjukhuset igår så att jag äntligen fick komma hem och sova i min egen säng. Men nu är jag tillbaks på Sollefteå sjukhus igen med min älskade Johan bredvid mig, och snart ska vi till Sundsvall för vidare undersökning. Han har tagit ledigt från jobbet hela veckan så att han kan köra mig och finnas där. Är så tacksam för det. Han är en ängel.

Jag har dessa dagar hållit på med ett större blogginlägg där jag berättat mer detaljerat om allt, men det tar så lång tid för mig att skriva då min syn fortfarande inte är helt återställd. Det blir så ansträngande för ögonen så jag måste pausa hela tiden. Så jag tänkte vänta med att fortsätta med det inlägget tills det känns bättre.

Men nu vet ni lite om vad som hänt, och att jag mår bra. Jag längtar tills jag kan skriva oavbrutet för jag har så mycket tankar och känslor kring det här som jag vill dela med mig av. Snart kommer allt bli som vanligt igen. Som sagt, jag är så tacksam att allt gått såpass bra.

Och tack för alla fina meddelanden, kommentarer och mail som skickats under dagarna. Det värmer så i hjärtat ♥

Vi hörs snart igen. Ta hand om er!
Tack för att ni finns ♥ Kramar

Videoblogg från en kaotisk men underbar dag

Hej på er!
Jag sitter i skrivande stund i bilen på väg till Örnsköldsvik, men tänkte bara snabbt lägga upp en videoblogg från den lite stressiga, märkliga men underbara dagen igår. Jag hade bestämt mig på morgonen att jag skulle filma under hela dagen, så att ni skulle få följa med en hel vanlig torsdag från morgon till kväll. Jag hade nämligen äntligen fått hem min nya filmkamera också!

Ganska snabbt kände jag att det var en sådan där typisk dag när allting liksom tycks gå fel. Jag vaknade med en stressklump i magen.
Men jag kände ändå att jag ville fortsätta filma eftersom jag tror vi alla kan känna igen oss i dessa dagar. Ibland är man inte på topp helt enkelt. Men det är ju kontrasterna i livet som också gör det fina stunderna ännu bättre.
Däremot så vände min jobbiga dag när jag tog en time out för att åka och hälsa på Stjärna istället. Det stunden lever jag fortfarande på.
Ni kommer säkert förstå varför om ni ser videobloggen. Kan inte förstå att det ens är möjligt att en ko är så kärl

Jag tänkte visa er lite bilder till detta inlägget också men jag mår så illa av att sitta med datorn i bilen så jag lägger endast upp videobloggen nu haha. Men nu önskar jag er en UNDERBAR helg så hörs vi snart igen. Tack för allt ni ger. Kramar 

Videobloggen från resan

Bättre sent än aldrig! Äntligen blev jag klar med videobloggen från resan som visst blev mycket längre än jag hade tänkt mig. Det var svårt att hålla sig från att visa material som jag ska spara till mitt filmprojekt senare, men som tur är fanns det mycket annat material, även om skärmen på min videoblogg-kamera jag sönder efter halva tiden. Åh, det var verkligen några helt magiska dagar, och det var många gånger jag önskade att jag hade kunnat ta er med allihopa, till dessa platser på riktigt, och inte bara genom kameran. Men jag gjorde så gott jag kunde så att ni ändå skulle få känna att ni hängde med på resan.

Så här kommer den, en 14 minuter lång video från min resa norrut. Hoppas ni gillar den! KRAMAR ♥

I en gyllene fjällvärld

Godkväll på er!
Jag tänkte bara skriva några rader innan jag går och lägger mig för att berätta att jag haft ännu en underbar dag här i Stora Sjöfallet. Jag har varit ute hela dagen jobbat med mitt filmprojekt, och det har varit så otroligt fint väder. Jag är så tacksam att det råkade bli så att jag åkte upp precis de här dagarna.

När jag körde mot bergen i morse blev jag alldeles tagen av hur vackert det var. Aldrig tidigare hade jag sett sjön ligga spegelplank mellan de majestätiska bergen som lystes upp av solgula träd. Jag som innan bara varit här under vinterhalvåret fick verkligen en helt ny upplevelse av denna plats.
Så det blev en lång dag, från morgon till kväll. Jag la mesta fokus på att filma till mitt lilla projekt, men försökte ta lite bilder emellanåt också. Som jag skrev igår så kändes det nästan jobbigt ibland, för jag ville vara överallt samtidigt. Jag kunde inte begripa hur jag någonsin skulle kunna ta mig hem igen, utan att någon måste komma och släpa mig härifrån. Så vackert var det.

Och tiden, den bara sprang iväg, och jag insåg sedan att jag varken ätit eller druckit kaffe under hela dagen! Jag har varit så inne i projektet och så uppslukad av allt det vackra runt omkring mig att jag inte kunnat tänka på annat. Det är verkligen ett bevis på att jag har roligt, haha.
Jag drack i alla fall mycket av det godaste vattnet man kan tänka sig, direkt från en iskall fjällbäck.

En printscreen från ett filmklipp.

När mörkret lade sig befann jag mig högt uppe på ett berg och jag förvånades över hur fort det blev mörkt. Jag skulle filma några sista scener med det sista av ljuset från himlen men insåg sedan att det blev svårt att hitta ned igen. Jag brukar inte vara mörkrädd, men kände mig just då lite obekväm, så jag ringde Johan och bad honom berätta om sin dag och vad han ätit till middag medan jag famlade ned för berget. Det kändes tryggt.

När jag kom tillbaks till bilen igen kände jag en sådan lättnad. Och en väldig glädje över att jag faktiskt tog mig upp på berget trots att det redan hade börjat skymma. Ofta när jag är ute och fotar eller filmar så hamnar jag i situationer där jag måste pusha mig själv för att få till det resultat jag vill. Det tar ibland emot att göra vissa grejer. Det kan handla om pusha mig själv till att orka göra det, eller att våga göra det. Ibland både och.
Efteråt får jag alltid ett glädjerus om jag faktiskt gjorde något som jag först tvekade inför.

Printscreen från ett filmklipp.

Nu är jag tillbaks på hotellet igen och har nyss ätit lite nudlar och kollat igenom allt material från dagen. I morgon är min sista dag här, innan jag beger mig av mot nya vidder.

Vill bara säga TACK för alla era fina kommentarer. Det känns så trist att jag inte haft möjlighet att svara er något nu när jag är på resande fot. Men jag anar att ni nog förstår. Jag läser i alla fall allt ni skriver, och det gör mig så glad. Det är alltid så roligt att få dela mina resor med er!

Sov gott allihopa! Kram på er ♥

Några tankar från en influencer – #jagärinos

För mig är det väldigt nytt det här med att bli kallad influencer. Det var inte förrän ganska nyligen som jag tog till mig vad det faktiskt betyder. Det är ett nytt ord för en relativt ny yrkesroll.
Influencer kallas man när man på olika sätt påverkar många människor via olika sociala plattformar, som t.ex en blogg, på Instagram eller en Youtube-kanal. Man delar helt enkelt med sig av något offentlig och på så sätt inspirerar andra människor med texter, videor, bilder eller annat kreativt som skapats. Som influencer har man en stor möjlighet till att just påverka andra.  Oftast så har man byggt upp ett förtroende till sina följare under många år, vilket också gör att de tar till sig väldigt starkt av det man skriver, berättar eller delar med sig av. Man påverkar helt enkelt, vare sig det är vardagsbetraktelser och personliga berättelser, eller samarbeten med andra företag. Detta är ju något som växt något enormt senaste åren. Det var inte längesedan som dessa plattformar inte ens fanns, så hela den här branschen är väldigt ny.

Att jobba som influencer är det bästa jag vet. Jag skulle för allt i världen inte kunna tänka mig ett bättre drömjobb. Det passar mig helt perfekt. Det ligger dock enormt mycket jobb bakom som aldrig riktigt syns, och det tog många år av slit innan jag kom till den här punkten, men nu är jag så evigt tacksam att jag inte gav upp. Jag är fri att skapa som jag vill. Jag är min egen chef och jag får både möjlighet till att vara kreativ samtidigt som jag får nå ut till människor som tycker om det jag gör. Jag får berätta och inspirera. Jag får chans att samarbeta med företag jag tycker om och jag kan använda mina sociala plattformar som ett sätt att marknadsföra det jag gör. Även om min inkomst inte alltid kommer direkt från blogg och Instagram så är det där min grund ligger, för det är där jag visar upp det jag gör. Det blir som en enorm portfolio.
Därifrån når jag ut och får nya spännande möjligheter till jobb, som t.ex min tapetkollektion.

Det är det jag älskar mest med dagens nya teknik, att vi har en mycket större möjlighet idag att nå ut till människor. Vi är inte längre lika beroende över ett bra betyg från skolan eller att vänta på att få ett godkännande från någon annan för att kunna leva på sin talang eller sin kreativitet. Vi är mer fria att prova våra egna vingar. Vi kan skapa, skriva, fota, filma och dela med världen och hitta just de människor som finner värde i det man gör. Det är precis det jag gjort nästan varje dag de senaste sju åren. Delat mina tankar och känslor. Visat upp mina bilder, mina filmer, mina målningar och mina sånger. Och på det viset sakta men säkert byggt upp en trogen skara följare. Det är fantastiskt, och jag är verkligen tacksam.
Jag var 21 år när jag startade bloggen, i samband med att jag flyttade från Göteborg till Grundtjärn. Och jag skulle kunna skriva en hel bok om hur min resa varit från att jag startade bloggen tills idag då jag lever helt och hållet på mitt yrke som influencer. Det känns verkligen som om jag spenderat en hel livstid på att bygga upp det som jag har idag. Det enda som fick mig att hålla ut och fortsätta kämpa var min kärlek till att skapa och berätta.
När jag började blogga och dela med mig av mina bilder, texter och filmer så fann jag min passion i livet. Att beröra andra människor. Att påverka.

Men det är allt annat än enkelt att vara influencer. Det ligger så enormt mycket jobb bakom.
Samtidigt som det ännu inte riktigt blivit en accepterad yrkesroll i samhället. 
Speciellt senaste året, när allting liksom tog fart och växte för mig, så har jag stundtals haft svårt att greppa hur jag någonsin ska hinna med allt. Man driver i princip en stor verksamhet alldeles ensam, där man själv ska ansvara för alla olika områden. För min del så innebär det att jag är fotograf och ska se till att ta foton till alla sociala kanaler – helst nya varje dag. Jag ska skriva inlägg, som kan liknas vid stora reportage eller artiklar i tidningar, också det helst varje dag – på alla kanaler. Jag ska redigera bilder och planera en passande layout. Filma och redigera videobloggar, helst en gång i veckan. Jag ska vara företagets kontaktperson och ansiktet utåt, och se till att svara på allt från telefonsamtal till mail. Med detta inräknas även sammanlagt ca 500 kommentarer varje dag från alla mina olika sociala kanaler. Jag hinner givetvis inte svara på allt, men försöker så gott jag kan.

Jag ska även vara säljare (åt mig själv), skicka välgjorda offerter till olika jobbförfrågningar, och ansvara för fakturor, budget och ekonomin. Jag ska också göra redovisningar efter samtliga samarbeten med statistik och siffror. Jag ska vara mitt företags talesman och ställa upp på intervjuer och reportage, som kan ta så mycket mer tid och energi än någon kan ana. Jag ska vara ansvarig för administration och se till att allt tekniskt funkar. Utöver det säljer jag produkter och ska paketera varor och sköta en webshop. Sen, ska jag behålla kreativiteten mitt i allt sorl av jobb, eftersom det är det jag lever på i grunden. Min kreativitet.

Men jag väljer det själv, och trots att det ibland innebär så galet mycket jobb så älskar jag det, och skulle aldrig vilja göra något annat än det jag gör nu.
Trots alla dessa ansvarsområden och det omfattande jobb som det innebär med att vara influencer, så har det än idag inte blivit ett helt respekterat yrke. Företag jagar oss ständigt med de mest skamlösa förslag och nästan dagligen måste vi på olika sätt kämpa för att bli respekterade. Och den jobbigaste biten har inte varit allt jobb som det inneburit. Utan att stå ensam med alla frågor. Eftersom det är en helt ny bransch så har det inte funnits några tydliga riktlinjer, vilket gör att det varken blir lätt för företagen eller influencers. Missförstånd och osäkerhet.

Det är inte helt lätt att komma in in en nystartad bransch, där ingen riktigt vet vad som gäller. Hur funkar det att jobba som influencer? Hur ska jag märka ut inläggen när jag gör samarbeten? Måste jag märka ut inlägg om jag länkar till min egen webshop? Vad är reklam?  Vad kostar en bild att sälja? Vad menas med PR? Om ett företag skickar en produkt utan att jag bett om det, måste jag skatta? Vad får jag skriva och inte skriva?
Vad är mitt värde? Vad ska ett sponsrat Instagram-inlägg kosta?

Så många frågor, och så lite svar. Inga kollegor att bolla idéer med. Ingen att fråga om råd.
Den biten höll på att krossa mina drömmar. Jag undvek alla mail som handlade om samarbeten eftersom jag överhuvud taget inte visste vad jag skulle svara. Jag vågade inte ta betalt och kände att själva business-biten var som ett enda stort mörker. Om något företag ville köpa bilder eller om någon ville göra ett samarbete så hade jag ångest i flera dagar för att jag inte visste vad jag skulle svara. Ändå är det en sådan otroligt viktigt del i att vara influencer, annars kommer ekonomin aldrig att gå runt. Precis som för vilken företagare som helst.

I samma veva som jag var på väg att ge upp, på grund av att jag inte klarade mig ekonomiskt (som jag skrev om i det här inlägget) så lärde jag känna Linda Hörnfeldt, som är VD och grundare för Influencers of Sweden, som startades för ett år sedan. Då hette det Better Bloggers, och var även då som ett nätverk för bloggare. Linda fick mig att se på mitt jobb med helt nya ögon. Jag kunde ställa alla de där frågorna jag innan varit helt ensam i, och hon gav sitt perspektiv på saken. Herregud, det var på riktigt som att öppna en ny dörr. För första gången fick jag en uppfattning om mitt eget värde som influencer. Jag fick självförtroende och ryckte upp mig.

Efter det ändrades allt. Och för ett år sedan startade hon Influencers of Sweden, tillsammans med Sara Rönne och Clara Lidström. En branschorganisation för bloggare. Jag vet inte hur jag ska sätta ord på hur mycket detta betytt för mig.

I en bransch där man så länge varit ensam och famlat omkring i mörkret, så finns nu en plats där man kan fråga om ALLT som rör vårt yrke. Det blir en otrolig gemenskap och en plats för alla, såväl nya som gamla influencers att hämta information och hjälpa varandra. Det blir som en fackorganisation för bloggare, där kan man diskutera om allt från hur man ska ta betalt eller hur man ska bemöta företag som kommer med skamlösa förslag. Jag här lärt mig så otroligt mycket därifrån.
Därför blev jag så otroligt illa berörd idag när jag såg en artikel som handlar om olika stora influencernätverk (de som kopplar samman företag med influencers för samarbeten) som gjort uppror mot Influencers of Sweden (Inos). De påstår kort och gott att InoS driver sin egen agenda, för egen ekonomisk vinning. Detta är så fel som det bara går att bli, därav det här långa blogginlägget. Dock har Linda nu gett ett briljant svar på tal, som ni kan läsa här. Och Clara Lidström har precis lagt ut ett inlägg som sätter huvudet på spiken.

Utdrag ur Clara’s blogginlägg;
Jag känner mig alldeles trött av tanken på det. Att ännu en gång kommer ett gäng chefer (som själva inte producerar innehåll utan bara profiterar på det) och berättar vad influencers ska göra. Kritiserar en organisation som kämpar för influencers men som samtidigt motarbetas av de företag som omsätter mångmiljonbelopp på att knyta dessa till sig.

Till skillnad från InoS så tjänar dessa företag och influencernätverk pengar på att koppla ihop företag med influencers. Influencers of Sweden är en ekonomisk förening där all vinst går tillbaka till medlemmarna. Det fungerar ungefär som vårt fackförbund, som jag skrev tidigare. Därför kändes det bara så orättvist att läsa artikeln. InoS står på medlemmarnas sida och alla har möjlighet att vara med och bestämma agendan. Det stärker oss i vårt yrke så att vi kan fortsätta jobba med det vi älskar. Jag är så evigt tacksam för det, och vet att det är många fler därute som delar min tacksamhet.

Ja, som ni kanske märker så var den här biten väldigt viktig för mig. Har knappt kunnat tänka på annat idag, och jag kände att jag ville skriva lite om detta, från en influencers perspektiv. Nu när jag ändå har möjlighet att påverka 🙂 Och samtidigt dela med mig lite av hur yrket som influencer faktiskt fungerar.

KRAM på er ♥