När jag kom hem från Lofoten så låg där en tidning i köket som gjort mig bubblande glad varje gång jag tittat på den. Det är den stora fototidningen “Kamera & Bild”, där det i månadens nummer finns med en intervju med mig. Ett 12 sidor långt reportage om mig och mina bilder! Alltså, det känns lite overkligt.
Jag minns att jag ofta köpte den tidningen när jag bodde i Göteborg. Då hade jag precis börjat få intresse för fotografering. Och jag låg där och läste på om olika kameraprylar och intervjuer med duktiga fotografer. Drömde mig bort.
Tänk om jag då hade fått vetat att jag själv en dag kommer få vara med i tidningen, i ett gigantiskt reportage, med mina bilder.
Det kunde jag i min vildaste fantasi aldrig ana.
I nr 6 av Kamera & Bild finns reportaget om mig med. Reportaget är skrivet av journalisten Bengt Luthman. Blev så obeskrivligt glad när jag såg att även en av mina bilder fick pryda omslaget. Ni kan läsa mer om månadens nummer här.
Det är så himla roligt, för när jag fick hem den här tidningen så var det som om jag för första gången verkligen accepterade att jag är en fotograf. Det här låter kanske jättekonstigt. Men även om jag presenterat mig som bland annat fotograf de senaste åren, så har jag ändå inte på riktigt känt det så.
Nu när jag var på resan i Lofoten så fick jag vid två olika tillfällen frågan “Är du fotograf?“. En gång vid tullen och en gång när jag skulle på planet och en snäll man hjälpte mig upp med min tunga kameraväska på väskhyllan.
Jag svarar ju naturligtvis ja. Men när jag svarar “Ja” så känns det som jag ljuger. Jag nästan mår lite dåligt efteråt och känner “hur kunde jag svara så?” Haha. Och jag vet inte riktigt varför. Men jag har grubblat över det sen dess.
Kanske för att jag tog en annan väg vad gäller foto. Jag läste aldrig en utbildning inom det. Det bara hände och sen har jag fortsatt. När folk har frågat mig om jag inte kan göra en workshop i naturfotografering så blir alltid min första känsla “Men nej, jag kan inte. Det är inget som jag kan lära ut eller visa. Jag vet inte vad jag gör. Det bara blir så.” Det är som om jag inte riktigt räknat mig själv som en riktig fotograf. Som om jag inte riktigt, på djupet, fått kalla mig det.
Men när jag nu fick se mina bilder i fototidningen, så kom det liksom till mig. Jag får känna mig som en fotograf. På riktigt. Det spelar ingen roll vilken väg man tar. Det spelar ingen roll om man inte kan alla knappar på kameran, eller om man inte har någon utbildning inom det.
Älskar man det man gör, så blir man ett med det. Och då blir det på riktigt.
Så nästa gång någon frågar om jag är fotograf, så ska jag svara ja. Med hjärtat.
Levande drömmar. Jag är grymt imponerad av Bengt Luthman som intervjuade mig och som skrev reportaget. Han fick verkligen med mycket intressanta delar. Inte bara kring fotograferingen. Så är ni intresserade av att läsa reportaget så rekommenderar jag starkt att köpa tidningen. Den finns nog på de flesta ställen där det finns mycket tidningar och magasin.
Jag minns när jag gick i gymnasiet och man fick välja till en extra kurs. Jag hade först valt en fortsättningskurs i spanska, men kom sedan på att jag ville läsa Fotografisk bild A istället. Det var ju liksom kring den tiden som jag började intressera mig för foto. Dock var den kursen väldigt populär, och eftersom jag först hade valt spanska så fick jag ingen plats i Fotokursen. Men jag pratade med ledningen och de tyckte jag skulle prata med läraren i fotokursen, Stefan, och fråga om jag fick börja.
“Nej”. Kort svar. Det var för fullt. Jag fick inte plats.
Men jag gav mig inte. Vid tre olika tillfällen satt jag utanför hans klassrum och väntade på att han skulle gå ut så att jag kunde böna och be honom att få gå med i kursen. Jag visste ju att kursen skulle innebära att man fick möjlighet till att använda skolans kamerautrustning och stora fotoutskrivare. Och sen göra olika nya fotouppdrag varje vecka.
“Nej”. Han var stenhård. Jag trodde ändå att han skulle se glöden i mina ögon. Att jag verkligen, verkligen ville. Jag förklarade för honom att jag inte skulle ta någon plats alls. Jag kunde sitta längst bak i ett hörn. Vad som helst. Men nej.
Gud vad jag blev besviken, arg och ledsen på han resten av skoltiden.
Men Stefan, om du ser detta någon gång, så är du förlåten 🙂
Ett nej stoppar inte mig. Snarare så kände jag nog ännu mer jävlar anamma. Så tack.
Reportaget tar upp ganska mycket som jag aldrig förut riktigt tänkt på att berätta. Han ställde så bra frågor, och det kändes nästan som man satt och pratade med en kompis, så det var lätt att öppna upp sig. Jag berättar bland annat för och nackdelar med sociala medier, om stressen bakom dagliga uppdateringar, om drömmar och framtidsförhoppningar, om hur det är att förfrysa sina fötter för en vacker bild och hur pinsamt jag tycker det är om någon ser mig fota.
Är väldigt, väldigt glad och tacksam för det här reportaget. Tack Bengt som skrivit det, och tack Kamera & Bild som gav mina bilder rejält med utrymme i tidningen. Det här kommer jag leva länge på.
Sen vill jag tacka er läsare också. Bloggen har varit en stor drivkraft för mig under åren till att fortsätta fotografera och fortsätta utvecklas. En drivkraft att få ta vackra foton och förmedla stämningar via mina bilder så jag får dela dom med er.
Att dela med er, oavsett om det är bilder, tankar, känslor, vardagsbetraktelser eller missöden, så betyder så mycket för mig.
Ni har så, så många gånger peppat och stärkt mig till att fortsätta våga göra det jag älskar.
Det är jag er evigt tacksam för. ♥
Jag var under båda dagarna i en liten fiskeby som heter Henningsvær och som är flera öar (som sitter ihop med broar) som ligger vid den södra kusten av Austvågøya i Lofoten. En otroligt fin liten by med ca 500 invånare.
Ni kunde ju läsa om min första dag i Lofoten i ett 
Sen gick jag ned till havet vid andra sidan av ön där man fick en helt fantastiskt vy över solnedgången. Här var klockan runt 22.30 på kvällen och solen hade fortfarande en bra bit kvar innan den var vid horisonten. Ljuset var så otroligt vackert.
Jag hade gått till en bar och köpt med mig en varm kopp kaffe att ta med mig. För det var inte direkt varmt ute. Runt 7 grader och väldigt starka vindar. Kusten har verkligen en alldeles speciell kyla. Men en kopp kaffe och en magisk utsikt höll mig varm.
Här var klockan runt midnatt, och solen gick precis bakom berget.
Jag gick upp på en hög bro för att få bättre utsikt.
På andra sidan av bron. Klockan strax efter midnatt. Ljuset var så vackert aprikosfärgat. På vänster sida ser man Arctic hotell där jag bodde. En fint litet hotell med mysiga rum. Dock jobbade där en riktigt sur tant som verkligen inte borde jobba med turister. Så synd på ett annars så fint ställe med annan supertrevlig personal. Men hon fick en nästan att vilja be om ursäkt om man ville köpa en kopp kaffe.
Den här vyn var min absoluta favorit. Midnattssol och det stora bergen till höger. Och på land till höger fanns stora träställningar där de torkade torsk, som var den fisk som fiskades allra mest i den här fiskebyn.
När solen hade passerat ned bakom berget så vandrade jag ut från byn och gick på upptäcksfärd bland bergen och klipporna.
Månen kom fram vyerna var så vackra att jag inte visste vad jag skulle ta mig till riktigt.
Jag gick och gick. Jag ville ta mig fram dit man kunde se solen igen, men avstånden var så enorma. Jag hade velat haft en hyrbil, men samtidigt så var den här nattliga promenader helt underbar. Jag kände mig så lycklig och fri. Jag lyssnade på musik i hörlurarna och skuttade omkring. Inte en enda bil. Inte en enda människa. Det kändes som om jag hade hela Lofoten för mig själv. Och natten var så bedårande vacker. Allt var perfekt.
Jag kom sedan fram till en helt fantastiskt vacker plats som liksom fick mitt hjärta att stanna. Solen var på väg upp mellan glipan i bergen. Jag hade klättrat upp på ett litet berg och stannade där en lång stund för att fota och se hur solens strålar letade sig fram mellan bergväggarna.
Jag hittade en liten sten på berget där det var lä ifrån den starka vinden. Där fanns mjuk mossa och enris. Jag la mig där en stund för att värma mig och vila ögonen lite. När jag öppnade ögonen fick jag se den vackraste utsikt man kan tänka sig. Jag log inombords av tanken på att just jag får vara här just nu.
Jag, havet, vindarna och bergen. En natt jag aldrig kommer glömma. Tack Lofoten för dessa fantastiska stunder. Jag längtar tills jag får komma tillbaks igen och utforska mer av dessa landskap. Och tack kära ni för att ni följt mig på denna resa. Kramar i massor ♥
Allting föds på nytt nu. Det doftar sött som sockerdricka ute av alla björkar som spricker ut. Jag kan inte få nog av att ta djupa andetag av den friska försommarluften. Gräset har blivit grönt och snart är det dags att klippa för första gången. Doften av nyklippt gräs. Jag längtar.
Jag har införskaffat mig några nya sommarklänningar och springer omkring stolt över nejderna med det vita tyget fladdrande i luften.
Hoppas ni haft en alldeles underbar helg allihopa! ♥ Nu ska jag sätta mig och redigera lite bilder från Lofoten som ni inte fått sätt ännu. Även om jag inte hade så mycket tid på mig där så spenderade jag en hel natt ute i midnattssolen, och det var alldeles magiskt. Så jag ser fram emot att visa er några bilder från den natten.
Klocka 03.15 klev jag upp efter en natt med nästan ingen sömn pga nervös. Men jag var pigg och glad ändå, och ännu gladare för att min älskade Johan körde mig till flygplatsen, trots att han hade kunnat legat kvar och sova eftersom jag kunnat ta min bil och kört själv. Det var så mysigt att få den stunden i bilen med honom innan jag återigen flög iväg.
Min sol ♥
Jag vill verkligen tacka er för all otroligt fin respons på mitt förra inlägg om flygrädsla. Ni anar inte hur mycket det hjälpte mig! Vid varje ny flygtur så läste jag era kommentarer innan och gick igenom alla tips. Jag lyssnade på musik och fokuserade på andningen, som väldigt många tipsade om. Alltså…igår fick jag verkligen bevis för hur mycket andningen påverkar oss. Det är nästan otäckt. Någon tipsade om att man skulle lägga ena handen på bröstkorgen och den andra på magen, och sedan se till att det är handen på magen som ska “röra” sig upp och ned och inte den på bröstkorgen.
Det allra sista planet från Bodø till Svolvær blev det ultimata teset. Ett väldigt litet plan som jag trodde skulle kännas väldigt otäckt att flyga. Men efter alla övningar på flyg under dagen så kändes det inte farligt längre. Den här flygturen blev den bästa, trots att det kändes som vi skulle landa i havet i slutet. Jag var kolugn. Så tack igen. Jag är inte det minsta nervös för hemresan nu, och det känns så obeskrivligt skönt att få släppa den nervositeten. Det gör allt så mycket lättare.
Framme i Lofoten togs andan ur mig.
Jag och resten av gänget åkte med buss till fiskebyn Henningsvaer där själva eventet skulle ske och där vi även skulle stanna över natten. Jag bokade en extra natt på hotellet, och det är där jag är just nu i skrivande stund.
Anledningen till att jag fick åka hit till Lofoten är för att jag skulle få vara med på ett event med Samsung som lanserat en ny TV som ser ut som en inramad tavla, tillsammans med massa andra bloggare, journalister och mediefolk. En press-resa helt enkelt. Så bara för att förtydliga, detta är inget betalt samarbete av något slag, utan jag väljer att skriva om det för att jag vill. Men anledningen att det blev att just jag skulle hit är för att jag nu framöver faktiskt ska ha ett samarbete med svenska Samsung (som ni får ta del av nästa vecka), och då kom den här resan upp som en möjlighet mitt i allt, och det ville jag absolut inte tacka nej till.
Inne på konstgalleriet KaviarFactory.
Jag ÄLSKAR att gå på utställningar. Något som jag inte alls uppskattade på samma sätt bara för några år sedan. Men jag älskar att få titta nära på tavlor och tänka mig in i vilka tekniker de använt. Jag älskar att försöka förstå varför allt är så konstigt. Varför konstnärerna valt att göra på ett visst sätt. Vissa konstverk är så konstiga att det nästan är irriterande, men jag gillar verkligen att försöka tänka mig in i vad de tänkte och vad meningen är bakom, om det finns en mening. Jag har ännu inte förstått mig på konst, trots att jag älskar det och trots att jag själv skapar konst, men jag vågar nog tro att det kanske är det som är meningen. Att bara kunna få betrakta något som skapats av någons inre värld, utan att nödvändigtvis behöva dränkas i information om varför det är på ett visst sätt.
Det var massvis av folk på utställningen, och vi fick bubbel och tilltugg. Lyxigt värre. Dock kände jag mig så fruktansvärd “nedklädd” haha. Vi var rekommenderade att bara åka med handbagage, och jag valde naturligtvis att ge plats åt kameragrejerna och datorn före kläderna. Så dom kläderna jag ville ha med mig till Lofoten fick jag helt enkelt ha på mig, för i väskorna fanns ingen plats. Strumpor och underkläder lyckades jag trycka ned i ett tomt fack för ett objektiv som jag valde att lämna kvar hemma.
Så jag var klädd i vandringskängor och rejäla vildmarksbyxor.
Och jag missade faktiskt TV-tavlan! Jag gick förbi den men tänkte inte att det var en TV-skärm. Så de lyckades verkligen.
Wonki Kim som är VD för sälj och marknadssföring på Samsung hade kommit ända hit från Korea för att berätta lite kring “The frame”. Han sa något som jag själv länge känt…att TV inte längre används som det gjorde tidigare. Folk har alltid tyckt att jag är omodern som inte har någon TV, men jag har istället känt tvärtom. Idag kan man se allt man vill via andra skrämar. Mobiler, datorn, plattor. Och man väljer mer vad man vill se. Man behöver inte sitta i flera timmar och “zappa” och hoppas på att något bra program kommer upp. Det känns så otroligt värdelöst att lägga sin tid på det. Genom att endast titta på det man verkligen vill se så sparar man väldigt mycket tid. Därför ville de utveckla en skärm som passar mer för den nya tiden. En skärm som smälter in i våra hem och som kan fungera som lite allt möjligt. En musikspelare i bakgrunden, en datorskärm, ett galleri för sina bilder, eller bara en tavla. Jag gillar det.
Byggnaderna här är så otroligt vackra! Det är som vackra konstverk med bergen i bakgrunden.
Påpälsad och redo för en tur med rib-båt.
Det var så fantastiskt roligt att få komma ut och se lite mer av naturen runt omkring. Vilka vyer!! Vad många gånger jag blickat upp mot universum med ett leende och tänkt “hur hamnade jag här?“.
Vattnet är alldeles grönt på vissa ställen. Och här och var ser jag alldeles kritvita stränder. Jag hoppas kunna hitta någon sådan idag. Vill springa på en vit sandstrand.
Haha 🙂
Vi fick se en havsörn som svävade ovanför oss i några minuter. Det var otroligt mäktigt. Om jag hade haft min stora kamera hade jag kunnat få en bättre bild. Men kanske får jag turen att se en havsörn idag igen.
På kvällen fick vi sedan äta en riktigt god middag med den här utsikten. Och efter det gick jag hem till hotellet och tänkte försöka lägga upp ett blogginlägg. Men jag var så trött att jag somnade med datorn i knät. Så då tog jag tillslut en dusch och gick och la mig. Nu har alla de andra åkt tillbaks igen så nu ska jag själv utforska den här delen av Lofoten innan jag åker hem igen i morgonbitti. Känns som jag hade behövt en vecka minst. Men är väldigt glad att jag bestämde mig för att stanna en till dag, så att jag får chansen att ge mig ut och fota lite vackra vyer, och ta del av midnattssolen i natt.
När jag flög förra veckan, speciellt på hemvägen, så upplevde jag det som om det var ungefär 50% chans att jag skulle få landa säkert hemma i Örnsköldsvik igen. Jag bad av hela mitt hjärta att allt skulle gå bra. En del av mig upplevde på riktigt känslan av att jag aldrig mer skulle få göra det. Under start och landning så går jag in i någon slags hemsk fas av total rädsla där det känns som om jag svävar mellan liv och död. Jag kniper ihop ögonen och spänner hela kroppen och då och då öppnar jag ögonen för att titta ut och för att se om andra passagerare ser rädda ut, så att jag ska kunna avgöra hur situationen är.
På måndag morgon så var det dags att träffa mina samarbetspartners Relatable och Adobe, och fyra andra fantastiska kreatörer och Instagrammare som jag samarbetat ihop med. 
Från vänster uppifrån, Juuso (
😀 
Efter några timmar på kontoret begav vi oss till Fotografiska för att äta lunch och sedan få en guidad tur. Var så glad över att äntligen få besöka Fotografiska! Har faktiskt aldrig varit där. Just nu hade de några helt fantastiska utställningar. Speciellt en utställning på övervåningen som heter “
Efter fotografiska gick vi runt på olika vackra ställen i stan. Vädret var helt underbart och sällskapet kunde inte varit bättre! Minns inte senast jag skrattat så mycket på en enda dag. Jag hade på riktigt nästan träningsvärk i magen när jag vaknade dagen efter.
Juuso, Tobias, Martin, Morten, Anna, Siri och Sofie! ♥
Tycker den här bilden på 
Anna, Siri, Sofie och jag. Efter en härlig dag på stan så blev det middag på en helt nyöppnad restaurang som heter TAK, och som var högt uppe i ett höghus så man fick en helt fantastisk utsikt. Det kändes så lyxigt att få vara där och se solnedgången, sippa på ett glas rosé och äta en helt fantastiskt god middag med dessa härliga människor. Vi midnatt lämnade vi restaurangen och sedan var vi ett gäng som gick ut på en klubb och dansade till småtimmarna. Åh vad kul vi hade!
Nästa dag skulle jag på kurs hos 
Efter kursen gick jag och min kompis Linda ut och åt. Det blev en riktigt mysig kväll! På grund en fotbollsmatch så var det fullbokat på en massa hotell i stan (om man inte ville betala runt 3000 kr för en natt) och jag skulle ju stanna en natt till och fick panik-boka en hytt på en hotellbåt. Det dög för en natt även om jag verkade dela båten med ca 100 engelska fotbollskillar som skrek halva natten så jag vaknade tusen gånger av att jag trodde att båten brann.
Morgonen därpå jag var ute i skogen med Nanook. Det kändes väldigt skönt att få börja dagen med mjuk mossa under fötterna, fågelkvitter och solsken som strilades mellan granarna. Det är lite annat än att få börja dagen till ljudet av stressade klackar mot hård yta, mitt i rusningstrafiken i Slussen.
Tiden är här, när jag kan springa ut vid midnatt under de skiftande blå ljuset från himlen. Dimman dansar, fåglarna kvittrar och Nanook springer i lyckorus precis som jag.
Det här är ren lycka för mig. De ljusa nätterna och den där alldeles speciella stämningen som bara kan bli under maj och juni. Det känns som jag får en sådan kraft av allt det vackra att jag bara flyger fram. Åt vilket håll jag än tittar så ser och känner jag något som liksom tar andan ur mig.
Isen släppte äntligen taget och sjönk ned i vattnet. Dagen därpå var hela sjön öppen. Så fantastiskt att äntligen få se vattnet och himlens spegelbilder igen.
Nayeli följde också med ned till sjön. Det var så fint att få ha både Nanook och Nayeli vid min sida denna första riktiga ljusa natt.
En ny tid börjar nu. De ljusa nätternas tid. Och jag ska vara där för att uppleva varenda sekund.
Idag fick jag se de allra första blommorna växa sig till liv på marken.
Nanook fick vara med på fikastunden i solen. Han tyckte det var lite för varmt, men sockerbitarna i skålen fick honom att glömma bort värmen en stund.
Till och med Toulouse vågade sig ut. Om man ser han ute, då kan man vara säker på att det är bra väder haha.
Bästa stunden på dagen ♥
Vilken lycka att få gå med bara ben och dofta på vita klöverblommor. Som jag behövde denna stunden!