Jag har ett väldigt bra varningstecken när jag blir för stressad. Ibland är det ju inte helt lätt att faktiskt förstå när det börjar bli för mycket. Man bara följer med liksom. Men som tur är så märker jag det i min sömn. När jag har för mycket bollar i luften och när jag blir stressad över något så blir jag helt knäpp i sömnen. Min sömn förstörs helt och hållet.

I natt t.ex så har jag ägnat säkert två timmar åt att “sitta i en intervju”. Jag vaknade och trodde att jag hade ett filmteam framför sängen. Jag fick panik över att jag hade så lite kläder på mig så jag gick upp till garderoben och satte på mig ett par byxor haha.
Sedan gick jag och la mig igen och hade vakendrömmar av och till där jag trodde att jag filmades och intervjuades.
De skulle filma mina ögon i närbild och jag försökte förklara att jag var så trött att jag inte orkade hålla mina ögon öppna så länge.

Jag har aldrig riktigt förstått vad det är för slags tillstånd jag hamnar i när jag blir sådär på nätterna. Jag är inte i sömnen eftersom jag minns allt och tänker klart. I natt så tittade jag mig ändå omkring och tänkte “Hmm…är dom verkligen här nu? Ser jag några människor? Eller sover jag?” Så jag tänker ju klart och försöker hålla mig klar i huvudet. Men ändå så är det som om jag befinner mig i en drömvärld som blir starkare än verkligheten.

Det här var jättejobbigt för mig under perioder då jag hade ett “vanligt” jobb då jag kände mycket press och krav. När jag jobbade på personalrestaurangen på Liseberg så ägnade jag hela mina nätter åt att ta upp beställningar från kunder och förtvivlat leta efter tallrikarna och hamburgarna. Jag “såg” hur kön bara blev längre och längre och jag trodde jag brände maten.
När jag jobbade på ett äldreboende så vaknade jag på natten och började bädda sängar och byta lakan, ta ut soporna och städa och göra fint i rummet.  Och ibland så vaknade jag av att jag trodde att det låg en gammal, gammal döende människa i min säng. Och jag blev rädd men låg kvar och grät, och trodde att jag inte fick gå ur sängen. Helt sjukt.

De gånger jag varit anställd på något ställe där det varit enormt mycket stress så har jag inte kunnat sova på nätterna. Vilken ju tillslut gör att jag nästan brister inombords. Och så fick jag jobbiga känslor som att jag presterar dåligt på mitt jobb och klandrade mig själv för att jag var klen som inte klarade av stressen. Idag så är ju det viktigaste på CV:n typ “Stresstålig, älskar att ha många bollar i luften“. Men det är verkligen inte något som passar alla. Man behöver inte vara stresstålig. Men idag får det en nästan att tro att det är ett naturlig tillstånd…att stressa och klara av det bra. Nej fy, jag får panik när jag tänker tillbaks på det åren.

Men det finns ju något positivt med det också. Eftersom jag totalt kraschade i de tidigare jobb jag hade som anställd så gav det mig mer “jävlar anamma” att faktiskt jobba med det jag mår bra av. Göra det som jag känner passion för. Göra det jag älskar till mig jobb. För då tål jag stressen på ett helt annat sätt. När jag gör det jag älskar att göra kan jag ägna hela min vakna tid till det.
Men jag kommer ju ändå inte helt bort från vakendrömmarna. De kommer lite då och då. Ibland om jag lärt känna någon ny människa under en intensiv period eller när jag tänker mycket på något. Eller som nu, när det blivit väldigt mycket och jag känt mig stressad under en tid. Men nu är det ju hanterbart.

Jag tror aldrig riktigt jag pratat med någon som har precis samma typ av “vakendrömmar”. Finns det någon här som känner igen sig, eller har något liknande? Hade varit så himla intressant att få höra lite om era erfarenheter.

Nu ska jag åka och hämta upp dokumentärfilmaren Mitra i Övik! Vi hörs senare ♥

Som om någon stängt av en motor upphörde plötsligt vindarna och blåsten som nästan oavbrutet susat omkring sedan början av maj. Det blev vindstilla i kväll. Jag tog på mig mina stövlar och gick utanför dörren och bara stod ute på gräsmattan en lång stund. Vad tyst det blev utan blåsten. Det var så längesedan sist, som jag hörde den. Tystnaden.

Och lukterna. Gräset. Den växande ängen och de skira björkarna. Allting blev plötsligt så levande. Och häggen. Den älskade häggen som precis blommat. Jag kände doften från den i hela trädgården. När vinden stillnat så hörs naturens sång mycket starkare. Vad jag saknat det.

Jag gick in och hämtade kameran och när jag kom ut igen föll de första regndropparna från det mörka molnet som närmade sig. Men det gjorde ingenting. Jag hann få några minuter där ute innan regnet öste ner. Bara den där underbara stunden fri från stormarnas dån gjorde så mycket. En kort stund. Jag, häggen och kameran. Det var allt jag behövde i kväll ♥

Nu är det fredag och efter två intensiva och roliga dagar med inspelning är jag nu själv igen. Men i morgon kommer Mitra hit för att filma, så idag är egentligen min enda lediga dag den här veckan. Det är skönt att jag fått den här dagen så jag kommer ikapp med lite annat. Jag var så himla trött igår igen, men dagen igår avslutades på bästa tänkbara sätt. En konsert med kören som jag sjunger med i Näsåker. Det var jättekul! Lite nervöst såklart, men det var så go och härlig stämning. Jag kommer sakna kören nu, både att sjunga och träffa de andra härliga körmedlemmarna. Jag har alltid sett fram emot den på torsdagar, men som tur är börjar den igen till hösten!

Det har varit en väldigt rolig tid senaste dagarna som ni säkert märkt. Det är som att allt händer samtidigt nu. Massor av positiva händelser. Jag hinner knappt med, men jag vill verkligen ta tillvara på varje stund och hänga med i det här flowet så gott det går.  Om allt går som det ska så väntar även fantastiska saker framöver. En rolig och händelserik sommar.

Den här dagen fri från filmkameror ska jag försöka utnyttja så gott jag kan. Jag har gjort en liten lista med saker jag behöver hinna med. Bland annat ska jag SVARA PÅ MAIL! Jag är så hemskt ledsen för alla jättefina mail jag får som jag inte hunnit svara på, vissa har blivit kvar i flera veckor utan svar. Jag mår sjukt dåligt över det. Det bästa som finns är att få mail från läsare, och vissa mail går bara rakt in i hjärtat. Blir rörd och tårögd. Det känns så fint när folk tar sig tid att skriva och berätta och öppna upp sig för mig. Därför känns det så viktigt för mig att faktiskt svara och visa hur mycket det betyder för mig. Men sista tiden har varit extrem, och varje dag har jag tänkt “I morgon ska jag svara på mail”, men så har alltid något hänt som gjort att jag inte fått tid.

Så det ska jag prioritera idag. Och i kväll ska jag klippa gräsmattan, för den har växt ganska mycket igen. Men först, så ska jag göra i ordning lite beställningar på foto-prints som ska skickas iväg.

Så nu ska jag dricka upp kaffet och sätta fart med dagen. Hoppas ni har en fantastisk fredag allihopa ♥ Kram på er!