”Du Jonna är nog den enda som kan göra vad du vill, när du vill, och inga krav att du måste göra vissa saker.
Vilket drömliv du lever med hund och katt”

Jag vet att den här kommentaren skrevs i all välmening och inte på något sätt är menat som kritik, men jag vill bara använda den som en utgångspunkt i ett ämne jag vill belysa. Och nu kommer ett otroligt, helt fruktansvärt långt blogginlägg, och jag förstår att kanske inte ens hälften kommer att läsa allt. Men jag känner att detta också är ett ämne som är viktigt, därför att jag vet att fler människor som på ett eller annat sätt lever ett annorlunda liv eller jobbar på ett mer fritt sätt kan känna igen sig i detta.
Det är något som berört mig ett antal gånger och jag inser att vi behöver, eller jag behöver, få fram verkligheten och sanningen bakom att leva som konstnär eller egenföretagare. Jag kommer säkert gå från ämnet lite och fördjupa mig i annat i den här texten också, men det är för att det berör så många fler punkter.

Det händer ibland att jag får mail och kommentarer som låter lite liknande sådär.
”Åh Jonna, jag önskar jag kunde leva som dig, utan att den jobbiga vardagen och alla måsten och krav. Jag skulle också bara vilja göra vad jag vill. Du lever mitt drömliv”.

Det var mer vanligt förr att jag fick den här typen av kommentarer. Men det händer fortfarande då och då. Det är ju egentligen en jättefin kommentar. En komplimang! Någon som beundrar ens liv och drömmer sig bort till det. Men jag har faktiskt alltid haft väldigt svårt för att veta hur jag ska bemöta det. Jag blir lite mållös på något vis. Order försvinner. För det känns konstigt och fel att behöva förklara mig att ”jag visst har krav och måsten”, samtidigt som det känns fel att bara spela med, tacka och låtsas som att det är sanningen.

Ja, idag efter fem år med en krokig väg, med mycket upp och nedgångar och kämpande, kan jag helt ärligt med ett leende på läpparna säga att jag lever mitt drömliv. Men det är inte för att jag inte har några måsten eller krav, med jobb och vanliga vardagar. Det är för att jag bor på en plats jag trivs på, nära naturen och att jag jobbar med det jag älskar och får möjlighet till att leva ut min kreativitet och mina idéer. Men att jag gör det, betyder inte att det utesluter allt det andra som de flesta av oss har i ett vardagligt liv. Krav, press och måsten av olika slag.

I förrgår morse när jag var hos Tage innan vi skulle ut och jobba i skogen, så tittade jag en kort stund på Nyhetsmorgon. Det var en intervju med äventyrerskan Anneli Pompe, som jag även följt på Instagram ett bra tag. Hon var bland annat den första svenska kvinnan att bestiga Mount Everest, och har tagit rekordet i fridykning, hon jobbar som fotograf, föreläsare, guide och författare. Ja lite allt möjligt helt enkelt, precis som jag själv.

Efter en stunds intervju kommer slutligen en fråga som chockade mig lite. Som berörde mig.
”Jag är helt fascinerad över att du ägnar så mycket tid till detta. Men….det här med vanligt liv då? Jobb och rutiner?? Nej?”
De har bjudit dit henne för att hon kort ska berätta om sitt liv och vad hon gör. Hennes fantastiska bilder spelas i bakgrunden och hennes nyskrivna bok ligger på bordet framför. Ändå får hon frågan om hon jobbar! Och om hon har rutiner och en vardag? Det borde vara självklart. Hon lever ett annorlunda liv, jobbar med det hon älskar och brinner för och har säkerligen helt andra arbetstider och rutiner än vad många andra, det är precis därför hon är där, men ändå var hon tvungen att behöva förklara vad hon gör och om hon lever ett vanligt liv.

(Ni kan se klippet HÄR, spola fram till 06.20 om ni inte vill se hela intervjun)

Jag blev nog så himla berörd av det därför att jag kände igen mig så mycket i situationen. Den här känslan av att få frågan om vad man jobbar med, trots att personen som frågar precis köpt en tavla eller lyssnat på en föreläsning. Eller när någon med förvåning undrar hur jag har så mycket tid. Men hallå, det är mitt jobb! Det är så himla knäppt, och jag kan ibland känna att det finns vissa som gör det just för att man ska känna sig förminskad och hamna i en försvarssituation. Det är långt ifrån alla gånger, men det har verkligen hänt.

Sen vet jag att det är stor skillnad på när någon beundrar ens liv för att det är kravlöst och utan måsten, och när någon ifrågasätter om man har några måsten, ett jobb eller en vardag. Men det grundar sig ändå i samma ovetskap. Vi har en så stark, färdig bild av hur ett vanligt liv och ett jobb ska se ut att vi inte kan tänka oss hur det funkar att inte ha det så. Att bara för att man lever och jobbar på ett annat sätt än vad som anses vanligt, kanske har andra arbetstider eller får göra mycket roliga saker i jobbet, så anses det som kravlöst och enkelt.

Varje gång jag fått en sådan här kommentar så har jag börjat grubbla i mig själv. Varför känns det jobbigt när någon skriver så? Varför gör det mig lite ont och varför känner jag att jag måste gå in i försvarsställning? Varför upplever jag det som nedlåtande mot det jag gör?

Jag tror det beror på att det helt enkelt inte alls är så. Jag lever inte ett liv utan måsten och krav, och jag gör inte vad jag vill när jag vill. Däremot bestämmer jag mina arbetstider till stor del själv och känner mig väldigt fri i det jag gör. Jag kan ibland vara uppe och jobba hela natten och sover när andra går till jobbet, och tvärtom. Och jag vet också att mina måsten, krav och den press jag känner säkert skiljer sig en hel del från många andra, just för att jag jobbar med andra saker. Jag lever idag på mitt skapande i många olika former, så min ”måste-lista” kan skilja sig en hel del från mängden.

Men ännu mer tror jag att det gör ont för att det då känns som att det jag gör och jobbar med ibland upplevs som en lek för andra. Som något kravlöst och något som bara blir till. Det är inget fel med det heller. Det vore helt underbart. Men jag tror att det berör mig på det viset eftersom jag lägger så enormt mycket tid, kraft och energi i det jag gör idag. Jag ser det både som det jag älskar och som mitt jobb. Om jag någonsin skulle känna mig helt ledig och få tid över till något annat, så skulle jag ändå göra precis samma sak som jag jobbar med. Skapa. Fånga det vackra i vår värld och få väcka känslor hos människor.

Jag önskar att jag kunde ta er in i min hjärna en dag. Den går på högvarv jämt och jag tänker hela tiden på nya saker att skapa. Nya bilder att ta. Nya texter att skriva. Nya filmer att filma. Det är som en kanal som nästan alltid är öppen. Ibland behöver jag inte ens tänka, det bara kommer. Som ett ständigt flöde. Jag får så mycket idéer och tankar och känslor som jag vill förmedla att jag inte begriper hur jag någonsin ska kunna hinna allt under min livstid.

Samtidigt har jag höga krav på mig själv och känner ofta prestationsångest. Det är inget beundransvärt och inget jag eftersträvar, men det är sanningen. Så när en ung tjej skriver att hon önskar att hon hade mitt liv utan krav, press och måsten så gör det nästan ont i mig att det är den bilden hon får av det jag gör. Dels för att det livet nog är väldigt svårt att få. Jag anser mig ändå leva väldigt fritt eftersom jag är min egen chef och jag bestämmer väldigt mycket själv. Men jag upplever mig inte leva ens i närheten av ett kravlöst liv utan måsten. Tvärtom, så är det mer måsten och krav än innan eftersom jag dessutom bor i ett vedeldat hus långt bort från affärer och bara det tar mycket tid och kräver mycket för att få vardagen att går runt, och skapar en viss stress ibland. Och sedan tror jag det gör ont i mig också därför att jag upplever en brist på respekt för det jag gör, även om det inte alls är personens mening.

Det är som om man skulle titta på en långfilm. En riktigt fin långfilm, typ “Sagan om ringen”, och tro att den blev gjord i en enda tagning, som var helt kravlös och gjorde sig själv. Resultatet blev vackert och sagolikt, för i det så gömmer sig tusentals timmar av arbete med tusentals medarbetare som gjort den möjlig med hårt arbete under lång tid.
Men det får man ju inte se. Men även om det inte syns på filmen så är det underförstått.

I det jag visar utåt idag, i bloggen, på instagram , på utställningar osv, så syns ju bara resultatet av hårt arbete. Själva jobbet syns ju inte. När jag lägger ut ett blogginlägg med en serie av bilder är det inte ovanligt att det i dom gömmer sig tiotal timmar av arbete, från den stund de blev tagna till redigering och efterbearbetning. Det är bara ibland jag visar när jag jobbar med olika projekt, vare sig det varit framför datorn, när jag slår in tavlor/fotoprints, när jag målar i ateljén eller i någon ”bakom kulisserna film” Men för det mesta brukar jag bara vilja visa resultatet. Jag ser bloggen som en slags portfolio, blandad med vardagsskildringar och vardagsbilder, tankar och känslor. En plats där jag vill skänka glädje och påverka människor positivt.

Sen förstår jag helt och hållet att bloggar kan vara väldigt missvisande. Det kan nog vara lätt att som bloggläsare bara se till det som visas utåt och tro att det är allt som existerar i bloggarens liv. Jag väljer ju helt själv vad jag vill dela med mig av. Det är som om bloggen är en egen liten värld som jag får skapa precis som jag vill.

Men det blir ju bara en liten, liten del av ens liv som visas. Och för det flesta är det underförstått att man lever livet och går igenom alla dess prövningar precis som andra. Även om jag ofta får uppleva magiska stunder i skogarna, dricka te framför en brasa och springa fritt över ängarna, så känner jag också press över att få in pengar till nästa månad, oroar mig över skitproblem och har dåliga dagar. Jag vill inte att någon ska må dåligt och tro att mitt liv är i ett paradis. När det kommer till sådana saker så skiljer det sig inte mycket alls från någon annans liv. Däremot vet jag också att mycket beror på hur man ser och tänker på saker. Jag har alltid försökt tänka positivt och inte se jobbiga händelser som ett hinder. Jag vill inte låta något orosmoln dränera mig på energi när jag kan lägga den på något mycket bättre. Men det har tagit tid och tålamod att komma dit.

Förut kunde en sådan fråga eller kommentar rubba hela mig och nästan få mig till tårar. Därför att jag var så otroligt sårbar när det gällde mitt val av liv. Det kändes nästan som jag ville be om ursäkt för att jag inte gjorde det jag “borde”.
Jag visste stenhårt att det var det här jag ville göra, att jag var på en väg som kändes rätt för mig, men för många andra så ansågs det avvikande och jag mådde stundtals jättedåligt när jag ibland klandrade mig själv med att jag inte hade ett ”riktigt” jobb och att jag bara ”flög omkring” kravlöst som jag ville. Även om jag visste att det inte var sant så kunde jag ändå inbilla mig det om någon tyckte så eller skrev så.

Under flera år kämpade jag emot samhällets förväntningar av en ung människa idag. Det var som att jag ständigt höll i en debatt i mitt huvud. Den ena sidan var mig själv i sin renaste form. Den riktiga Jonna som lyssnade på hjärtats röst och inte såg några hinder till att göra det jag älskar. Medan den andra sidan var den som samhället på något sätt format, där jag lärt mig att ”jag inte ska tro att jag är något” och ”göra rätt för mig”. Skaffa utbildning, ett bra jobb, tjäna bra med pengar, pensionsspara, ha en snygg lägenhet nära city, och roa mig på helgerna.
Trots att jag visste att det inte var rätt för mig, så var det ändå som att det ibland fick mig att må skitdåligt över att jag inte levde det livet. En nedlåtande kommentar över det jag gjorde kunde trigga igång fruktansvärt jobbiga känslor i mig.

Jag fick dåligt samvete för att jag inte levde ett liv som jag inte ville leva. Hur knäppt är inte det!?

Men det grundade sig i rädslan. Den där rädslan som vi idag känner för allt möjligt. Som jämt och ständigt stoppar oss från att tro på oss själva och våra drömmar. Rädslan att inte passa in och att inte känna respekt av andra. Som får oss att ägna ett helt liv åt att göra det vi inte vill, för rädslan att tappa vår trygghet. I ca 80 år vandrar vi på jorden och är livrädda att tappa det som vi ändå ska tappa en dag. Det är absurt, men jag älskar den tanken för det får mig att våga. Det får mig att släppa hämningar och våga riskera allt som jag egentligen inte vill ha i mitt liv för att få göra det som jag vill ha i mitt liv. För innerst inne vet jag att kärleken och det som vi har inuti oss är det viktigaste, och det kommer vi aldrig tappa. Oavsett om vi bor på gatan och pantar burkar eller lever i ett slott med lyx och flärd.

Den där rädslan släppte jag till stor del för kanske ett halvår sedan. För att jag inte orkade ha det så. Jag orkade inte klandra mig själv för att jag inte hade ett liv och ett jobb som ansågs normalt, för att jag hade brist på vanliga rutiner och för att jag inte hade tydliga framtidsplaner. Jag orkade inte behöva känna den oron och osäkerheten kring mitt liv. Jag insåg hur fruktansvärt onödigt det var. Så då släppte jag det.
Bara sådär.

Idag känner jag mycket mer självsäkerhet kring det jag gör. Jag vet att mina dagar, rutiner och måsten ser väldigt annorlunda ut jämfört med många andras. Men jag vet också att det inte gör något, för det är något jag valt och trivs med.

Idag litar jag mer på mig själv än på samhället och andra människors förväntningar.

Tack för er tid och för att ni läst ♥
Dela gärna med er om ni har era egna tankar, känslor och funderingar kring detta ämne.