Häromdagen fick jag ett mail från en kvinna vars mamma växte upp i den här gamla skolan som jag bor i. Och hennes mormor, Edla, var lärarinna här och bodde här tillsammans med sin man John G. Åslund. Jag tycker det är så intressant att få reda på hur det var förr i tiden. Jag bor ju trots allt i ett hus med mycket historia eftersom det är en gammal skola. Hon hade några gamla bilder från 1920-30 talet som hon skickade med. Det var verkligen jätteroligt att få se de här bilderna! Jag älskar att få titta bilder från förr, man får liksom ett större perspektiv på allt då. Hon gav mig även tillstånd att lägga upp bilderna här på bloggen så jag kunde visa er dem! Tack snälla Britt-Marie Näsström för bilderna! 🙂

Skolan i slutet av 20 talet/början av 30 talet. På bilden hade de något slags möte i skolan. Titta vad vackert det var med så fina staket runtom. Och på den tiden var skolan tydligen vit. Väldigt vackert!

Här är en bild tagen precis utanför. Den stående kvinnan och mannen bakom den andra motorcykeln är lärarinnan Edla och hennes man John Åslund. Jag känner igen fönstrena. Det första fönstret är där jag har badrummet nu. Sen ser man en liten bit av trappan och ytterdörren där en ung man sitter. Allt ser sig likt ut 🙂

Här sitter jag nu ca 80 år senare, bakom samma dörr som den unga mannen, som antagligen inte lever längre. Det känns verkligen märkligt att tänka så. Tiden är ett mysterium.

Den här mannen, John G Åslund, som var lärarinnans man, är lite mystisk. Det här är något ni får tro på om ni vill. Men för mig är det väldigt verkligt. När jag var nyinflyttad här i skolan så brukade jag höra väldigt tydligt hur någon visslade här inne, trots att jag var helt själv. Det hördes tydligt varje kväll. Även min mamma har hört det flera gånger. Så en dag berättade jag det för mormor (som är uppväxt i byn). Jag visslade likadant som det jag hade hört, och mormor utbrast direkt " Det är Åslund! Han visslade alltid sådär". Jag berättade även detta för hans barnbarn som jag fick bilderna ifrån, och hon sa samma sak, att han brukade vissla när han gick runt och funderade. Tycker det låter häftigt 🙂 Om det är gamle Åslund som går runt här och visslar, det kommer jag nog aldrig veta helt. Men att det är någon som visslar, det är jag bombsäker på 🙂


















