Tycker alltid om att läsa era kommentarer! Och det är roligt att få ta del av era egna erfarenheter, perspektiv och tankar. Det var ganska intressant att läsa några kommentarer på mitt inlägg ”När allt stannar” som jag skrev igår. Jag blev lite förvånad hur vissa hade tolkat mitt inlägg. Och jag måste ändå säga att det var väldigt märkligt hur många som efter att läst mina grubbel-tankar om livet och framtiden tipsade om att jag ska börja plugga istället, eller skaffa ett “riktigt” jobb och se till att få en god och trygg ekonomi. Konstigt att ens så många drog den slutsatsen att det var det jag grubblade över. Lite komiskt, men intressant.

Mitt inlägg handlade varken direkt om pengar, eller utbildning eller att jag inte trivdes med det jag gör. Oavsett om man är jätterik, superlycklig eller har en 5 års utbildning bakom sig så kan man nog gå och grubbla över livet ändå. Det är jag helt säker på att alla gör ibland. Att grubbla lite ospecifikt över hur ens liv ser ut om ett år, och vad man kommer göra i framtiden, det är för mig oundvikligt att göra. Även om det för det mesta är onödigt att göra det om man gör det av rädsla, och det var det jag ville lyfta fram. Ibland stannar man upp och funderar, och grubblar och oroar sig över onödiga saker, eller ibland viktiga saker. Man är ju inte mer än människa 🙂

Jag driver två företag, jag jobbar med det jag älskar, jag bor dit jag längtat större delen av mitt liv. Jag tjänar inte mycket pengar men tillräckligt för att kunna leva, och jag har tusen idéer på vad jag vill göra för att utveckla det jag gör idag. Jag känner ofta en väldigt djup tacksamhet över att jag får leva så som jag gör, och att jag klarat det hittills.

Ändå får jag faktiskt ofta frågan “Men Jonna, ska du inte utbilda dig?“. Och så frågar jag “Ehh naaee jag vet inte, varför då tänkte du? Och så får jag svaret “Det är ju alltid bra att ha något att luta sig tillbaks på, någon grund att stå på”

Jag kan absolut förstå tänket där, speciellt hos den äldre generationen då långt ifrån alla ens hade möjlighet att utbilda sig då. Så jag förstår att det känns som en självklarhet att man ska göra det när man har möjligheten, det är ju en väg till ett tryggt, stabilt liv. I alla fall ekonomiskt, om man nu får jobb efteråt ( 😉 ) Men det är ju en annan diskussion.

Så vill man utbilda sig och har hittat en intressant utbildning, så är det ju jättebra, och säkert väldigt roligt!  Men det är inte allas vilja, eller dröm. Och något jag tycker är viktigt att lyfta fram är; Man måste inte ha utbildning för att “bli något”. Det beror självklart på vad man vill göra. Men det har man ju koll på själv om det krävs utbildning för det eller inte. Andra kanske inte ser möjligheten, men någon måste ju börja trampa en stig på okänd mark för att visa att det faktiskt gick att ta den vägen också. 

Jag måste också erkänna att ibland när någon frågat om jag inte ska utbilda mig istället så känner jag mig rent av kränkt. Visst, jag har valt en osäker väg i livet, jag lever på mitt skapande och är aldrig riktigt säker på hur nästa månad ser ut. MEN, jag gör det jag älskar, jag får vara kreativ och jobba på mitt sätt, och jag har stått emot att följa en väg som jag inte ville gå.
Så när någon säger ”Men Jonna, har du inte tänkt på att skaffa dig en utbildning” så är det nästan som att höra ”Men Jonna, sluta upp med tramset, du kommer ingen vart på det där, skaffa utbildning istället och se till att gör något vettigt”

Det är ju självklart beroende på i vilken situation man får höra det. Det kan vara helt i välmening också. Men ibland gör det mig riktigt upprörd, och då tycker jag bara att personen har lite snävt perspektiv på vilka möjligheter det faktiskt finns. Eller ett helt annat perspektiv är väl mer rättvist att säga.

Jag har aldrig varit lockad av utbildning. Inte ens i gymnasiet. Jag klarade skolan hyffsat bra utan att jag la någon större energi på att plugga. Jag var mycket bättre på att noggrant planera in vilka och hur många lektioner jag kunde skolka från varje månad för att det inte skulle märkas eller påverka mig för mycket negativt.
Lektionerna jag gillade mest var musiken och teatern, bilden, och gymnastiklektionerna så klart. Jag är inget läshuvud när det gäller skolämnen. Det som skolan lärde ut i stort, det intresserar inte mig så mycket. Jag upplevde en stor del av skolan som ett ställe där man skulle lära sig memorera så mycket fakta som möjligt på kort tid, och sedan spy ut allt på ett papper på provet. Jag anser att man kan lära sig allt man vill på många andra sätt också! Alla kan inte vara lika, alla kan inte intressera sig för samma saker. Och det är ju väldigt tur! Därför tycker jag att skolan i sig inte alltid är bra. Inte för alla. Då alla stöps i samma form. Man utgår ifrån att alla ska tänka likadant, och lära sig samma saker, när vi ju faktiskt är helt olika och unika! Något som är alldeles fantastiskt, men som inte tas till vara på.
Einstein sa något VÄLDIGT bra!

”Everybody is a Genius. But If You Judge a Fish by Its Ability to Climb a Tree, It Will Live Its Whole Life Believing that It is Stupid.”

Det är synd att man ska behöva känna det där tvånget från samhället att man ska plugga vidare, om det inte är det man vill. För mig var det i alla fall så. Jag hade ingen aning vad jag ville plugga till. Det fanns inget program på universitetet som kändes sådär tillräckligt intressant för att jag skulle vilja ägna flera år till att läsa om det. Det jag var intresserad av kunde jag läsa hemma. Jag hade hela bokhyllan fylld med böcker om det som intresserade mig. Men inget av de ämnena fanns att välja på i urvalet av utbildning.

Men jag rättade ändå in mig i ledet, påbörjar det där livet som fick mig att känna ångest så fort jag bara tänkte tanken. Jag sökte in till olika universitet och kom in på Socionom-programmet i Örebro. En 3-årig utbildning till något jag inte ville bli. Men vad gör man då? Man måste ju ”bli något”, man kan ju inte gå runt och känna sig som en parasit heller? Sådana gick tankarna.

Flyttlasset gick och i stunden kändes det spännande, bara för att det var något nytt. Men på första skoldagen när jag satt inne i något klassrum och lärarna gick igenom planen för första terminen, så kände jag hur gråten låg i halsen. Jag mådde så fruktansvärt dåligt, för jag förstod inte hur jag skulle kunna plugga, hur jag skulle kunna ta mig igenom det här. Alla andra var så peppade och glada inför den nya starten, en utbildning som skulle ge dem något och bli en väg till deras framtida mål. Men för mig kändes det som en väg in i ett mörkt hål, där min eld sakta skulle släckas och tillslut sätta lock på allt jag drömt om.

Jag kommer aldrig glömma den dagen. Jag stängde in mig på toaletten vid entrén och grät. Jag grät och grät så att jag nästan tappade andan. Jag satte på vattenkranen så att min panik-gråt inte skulle höras ut.
Jag vet inte hur länge jag var där inne på toaletten. Men oavsett om det var en av mina jobbigaste stunder i livet, så var det en stund som fick mig att inse något. Det var inte det här jag ville. Jag hade hamnat så fruktansvärt fel.
Och det som fick mig att bli så ledsen var att jag trodde det redan var försent. Jag hade redan flyttat till Örebro, jag hade börjat universitet, jag hade en lägenhet som jag delade med min dåvarande pojkvän och jag hade redan tagit det där steget till ett nytt liv.

I tre månader försökte jag ändå. Jag hade fått fina vänner från universitet och killen jag bodde ihop med förstod mig. Det blev tre månader med väldigt blandade känslor. Ena dagen tänkte jag att jag skulle hålla ut, och andra dagen kändes det bara så fel.
Men känslan av att det kändes fel tog ändå över allt annat tillslut.

Det var en regnig oktoberkväll som jag gick ut och ringde hem. Jag stod under ljuset av en gatulykta och jag minns så väl att jag stod där i flera minuter innan jag faktiskt slog numret. Jag skulle berätta för mina föräldrar att jag ville avsluta utbildningen och komma hem igen.

Det var inga konstigheter. Bara någon dag efter det var mamma och pappa på plats för att hjälpa mig att flytta. Jag kan inte beskriva vilken lättnad det var att komma hem igen.
Det kändes så bra. För det blev en ganska bubblande tid efter att jag kommit hem. Bara någon månad efter det startade jag och mamma vårt företag. Men det är en annan historia 🙂

Ibland är det nog så att man måste testa lite olika vägar innan man får klart för sig vad man vill göra egentligen. Jag har jobbat i restaurang, varit vårdbiträde, fastighetskötare, och pluggat. Om jag inte hade åkt till Örebro så hade jag nog aldrig fått den där idén till att starta företag, och tillslut flyttat hit.  Allt har nog ändå någon mening, även det saker som man tror var helt onödiga.

Så, det här med utbildning har jag provat på. Men för mig kändes det inte rätt. Självklart har tanken slagit mig någon gång att jag kanske ska gå någon foto-utbildning. Men ska jag vara ärlig så har det inte riktigt lockat mig så pass att jag sökt in. Jag tror nog att jag vill försöka på mitt sätt istället. Har jag någon gång lust att utbilda mig till något, ja då gör jag det. Men vill jag inte göra det, nej då ska jag inte göra det heller 🙂

Jag har fått bevisat för mig att när man släpper taget och gör det man vill så öppnas dörrar upp med möjligheter som man inte ens i sin vildaste fantasi kunde ana.
När jag först flytta hit fanns det inte ens på kartan att jag skulle göra det som jag idag gör. Därför är det ibland så förbaskat svårt att se möjligheter från det perspektiv man befinner sig i, därför att de skapas i stunden när man ändrat på något i sitt liv.

Så jag ville med detta väldigt långa inlägg bara dela med mig av mitt perspektiv och tankar kring det här med utbildning, jobb osv. Från de erfarenheter jag själv fått. Alla har vi olika liv och säkert väldigt olika syn på vad som är viktigt. Det är det som gör det intressant också. Ingenting är rätt eller fel. Man har alla sin egen verklighet. Och det här var min syn på det hela 🙂

Berätta gärna om era erfarenheter. Hur var ni när ni gick i skolan? Vad tänker ni kring vidareutbildning? Är det ett måste, eller något ni valt bort? Dela gärna med er! ♥

Ibland liknar jag livet med ett träd. Man börjar med en stam och genom det val och händelser som sker i ens liv skapas det nya kvistar som grenar ut sig på det mest otänkbara vis. Alla helt unika.