En gammal bild från Saltholmen i Göteborg, taget året innan jag flyttade 100 mil till skogs. Jag var likadan då. Som ni ser 🙂
Tag Archives: om
13 udda fakta om mig
För ganska länge sedan gjorde jag ett blogginlägg som hette “10 udda fakta om mig“. Det blev ganska populärt och det var väldigt roligt att läsa kommentarerna och responsen som jag fick. Många som kände igen sig i vissa punkter. Nu tänkte jag lägga upp några nya udda fakta om mig! Jag tror nog alla människor har lite märkliga egenskaper, tankar eller händelser som är just lite udda och som man kanske inte visar eller pratar om med andra. Därför är det extra roligt att dela med sig lite av sådant tycker jag!
Ok, here we go! 😀
- Jag njuter mest av mat när jag får äta den helt själv, och slippa prata med någon eller vara trevlig medan jag äter.
- Ibland när jag är jättetrött och vill ta en tupplur mitt på dagen men känner att jag inte borde göra det, så lägger jag mig på golvet en stund istället, för att få mindre dåligt samvete. Ungefär som att ”det är mindre skönt på golvet så då känns det mer okej att vila en stund”
- Jag var barn väldigt länge. Jag lekte med käpphästar tills jag gick i 9:an, och byggde kojor tills jag nästan borde flyttat hemifrån. Jag hade speciellt en jättekonstig lek som jag höll på med tills jag var i övre tonåren, som jag ska försöka förklara lite kort. På somrarna lekte jag alltid med klädnypor och röda vinbär ute i trädgården. Det låter helt sjukt…men klädnyporna var som ett djur med en stor mun som åt vinbären. Men mina klädnypor (ett gäng på 4 som alla hade olika namn) försökte rädda vinbären från alla andra klädnypor. Lite som vampyrer som inte vill äta andra människor…typ. När några vinbär dog så gjorde jag skinnfällar av dem som jag torkade på små stenar (ööh?) som jag använde till plåster för vinbär som blivit skadade i kriget. (kriget mellan vinbären och klädnyporna). Det kunde bli väldigt blodigt ibland.
- Jag pratar oftast mer om jag är nervös i en social situation. Pratar innan jag hinner tänka efter, vilket ofta resulterar i att jag missuppfattar saker, missar skämt och blir ännu mer nervös just därför.
- Jag har ett enormt behov av att få vara själv. När jag är bland folk, med familj, vänner osv så kommer alltid en liten gräns när jag känner att jag behöver gå undan en stund. Ibland kan det räcka om jag bara får 10 minuter själv. Om jag t.ex sover borta eller är någonstans där jag inte kan få samma utrymme så måste jag gå ut, eller hitta någonstans att gå undan. Det är jättekonstigt. Men om jag inte får den där lilla stunden själv så känner jag mig alldeles kvävd och mår skitdåligt. Det har inget att göra med vilka människor jag är med eller vilken situation. Det är bara mitt behov av att få vara själv en stund.
- Jag har haft en piercing i tungan. Jag ville egentligen pierca mig i läppen men tänkte att det var smartare att göra det i tungan så inte mina föräldrar skulle märka något. Hade kvar piercingen i många år, tills jag råkade svälja kulan. Har även haft knallrött hår!

- Jag har lätt för att störa mig på saker som folk gör omedvetet. Jobbiga små ticks, eller rörelser som sker regelbundet. Som när någon t.ex ”piper i näsan”. Det kan förstöra hela min dag haha.
- Jag har ganska dåligt tålamod. Jag vill ofta att saker ska ske snabbt. Om jag får en impuls att göra något så vill jag inte vänta med det. Då kan intresset försvinna. Jag känner ofta stark passion för något under en kort tid och gör jag inget av det då eller inte ser några resultat eller måste invänta något så kan jag snabbt tappa tålamodet.
- Jag är en extrem känslomänniska. Jag påverkas otroligt mycket av minsta lilla, vilket gör att jag både kan bli väldigt glad och väldigt ledsen väldigt fort. Jag är nog sällan bara något mitt emellan. Men för det mesta är jag glad och ibland när jag är bland folk så har jag svårt att dämpa min glädje. Ofta så tänker jag innan jag ska träffa folk ”Nu måste jag försöka ha lite låg profil och lugna ner mig lite. Vara lite mer eftertänksam och tyst”. Men det funkar aldrig, jag har svårt att kontrollera det. Jag blir ofta så glad, uppspelt och exalterad att jag själv känner att det blir ”too much”. Säkerligen andra också.
När jag var ute och dansade med några vänner för något år sedan så kom en man fram och fråga om jag gick på ecstacy. Jag försökte förklara att jag bara var glad men han trodde mig inte. Ja… typ så extremt är det.
- En gång, när jag var ca 10 år så fick jag för mig att om man dricker såpbubblor så skulle det komma bubblor när man pratade. Så jag tog en hel mun från en såpbubble-flaska och svalde. Det var så extremt starkt att jag trodde jag skulle kvävas en sekund. Inga bubblor kom det dock.
- När jag gick i dagis i Göteborg, (samma dagis som jag stängde in en pojke i dockvrån och tvinga honom att gifta sig med mig), så fanns där en annan pojke som hette Oskar. Jag var livrädd för honom. Han var väldigt ”brötig” och gjorde mycket väsen, slog andra barn och gjorde sönder saker. En gång stängde han in mig i en stor leksakslåda ute på gården. Inte förrän jag blev äldre så förstod jag att hans namn var Oskar, och inte Åskar. Alltså, som i åska…att han var ett åskväder. Med blixtar och dunder. Perfekt namn för han. Man kan tänka så himla logiskt när man är barn alltså.
- När jag var liten så brukade jag alltid gömma godsaker hemma så ingen av mina bröder skulle hitta det och äta upp det. Som t.ex om vi hade oboy eller kalaspuffar eller något annat gott hemma, så gömde jag det bakom andra grejer i skafferiet så jag skulle få äta upp allt det goda helt själv.
- Jag var en riktig datornörd när jag var tonåring. Spelade mycket onlinespel som t.ex Tibia, World of Warcraft, Return to castle Wolfenstein, Aion, Battelfield heroes. Jag var grymt duktig på det också, både rollspel och skjutspel. Under de åren fick jag ofta höra ”spela inte så mycket datorspel, du kommer ångra dig när du är äldre”. Men jag kan ärligt säga att under högstadiet och gymnasiet när jag spelade som mest så hade jag jättekul! Mina bästa vänner hade jag online och det bästa som fanns var på fredagkvällarna när det äntligen var helg och jag satte mig vid datorn med en coca cola, loggade in på spelet och träffade alla vännerna som jag också pratade med i mikrofon samtidigt. Ibland träffades vi på riktigt också och lanade. Jag ångrar ingenting av alla dygn jag ”spelat bort på spel”. Det var en riktigt rolig tid och jag fick både minnen och vänner för livet. Dessutom lärde jag mig bra engelska och även spanska under dessa år.

Har ni någon rolig udda fakta om er själv att dela med er av? 😀
Om smyckena och webshopen
Jag får mycket frågor via mail om webshopen och smyckena.Verkligen jätteroligt att folk frågar och visar intresse! Det har som sagt hänt en hel del ändringar senaste tiden. Även när det gäller smyckena. Och just när det gäller smyckena så har det alltid känts lite krångligt med att få in den biten i mitt liv på ett sätt som jag tycker fungerar bra. Jag jobbar med smyckena tillsammans med min mor Anita, och vi har båda jobb vid sidan om vilket gör att vi aldrig riktigt känt att vi haft den tiden vi behöver för att hålla uppe det sortimentet vi velat eller kunna möta den efterfrågan som vi haft. När vi väl jobbat med smyckena så har det blivit så intensivt och så mycket att tiden inte räckt till. När jag känner mig pressad så försvinner kreativiteten och den där äkta passionen för att skapa.
Men nu har vi kommit fram till ett sätt som känns så otroligt bra. Vi kommer att skapa, smida och tillverka smycken i den takt vi mår bra av. Ta bort det som inte känns bra, för att kunna lägga mer tid på det som vi verkligen vill göra. Mer unika, rejäla silversmycken. Vissa helger kommer jag spendera i verkstaden och jobba och skapa, och när sedan ett smycke är klart kommer det att läggas ut på webshopen. Blir det sålt, så blir det sålt. Det kommer inte att kunna göras beställningar på t.ex ett armband som redan blivit sålt, eftersom jag inte gillar att jobba på beställning. Däremot kommer nya smycken att skapas hela tiden och läggas ut efter hand, i den upplagan som smyckena tillverkats i.
För mig känns det som ett underbart roligt sätt att jobba på. Mer unikt och äkta. För mig är det viktigt att få lägga den tid jag behöver på att skapa något, och inte stressa fram något. Nu kommer vi få möjlighet till att jobba på det sättet och det känns så bra.
Den nya webshopen håller jag på att jobba med just nu. Mitt mål är att få upp den till början av mars. Kommer självklart meddela här på bloggen när den är up and going! 😀 Tack för visat intresse. Det peppar och gör mig jätteglad!
Nu kommer vi minska tillverkningen, men istället satsa mer på det vi tycker är roligt: att skapa och arbeta fram mer unika smycken.

Om betyg och glädjen i att skriva
Jag har alltid älskat att skriva. Så fort jag lärde mig stava mina först ord vid köksbordet hemma i Stenungsund började jag skriva berättelser och dikter. Redan i lågstadiet försökte jag mig på att skriva noveller och sagor. Det blev som en del av min uppväxt. Det kom helt naturligt. Jag skrev utan någon som helst tanke på att det skulle bli bra eller läsvärt. Barn är så bra på det sättet, allt de gör blir så äkta.

En av min första trevande dikter, skriven som sjuåring.
“Lampan lyser. Våren kommer. Solen blåser medan boken bläddrar.”
Jag hade väldigt svårt för grammatiken dock. Min stavning bestod av fler fel än rätt även när jag blivit lite äldre. Själv så var det inget jag varken tänkte på eller oroade mig för. Jag fortsatte skriva med glädje ändå. Jag la inte så stor vikt vid just stavningen.
Däremot blev det ju viktigare ju äldre jag blev. I lågstadiet gör det inte lika mycket om berättelseböckerna blir nedkladdade med röda streck, bockar och rättelser av läraren. Men i mellanstadiet blir det viktigare.
För att inte tala om i högstadiet. Då det blev på blodigt allvar med betygen.
Jag minns egentligen inte själv att jag hade så mycket problem med stavningen. Jag älskade svenska lektionerna i skolan. Eller just grammatiken var jobbig, men att få skriva osv, det var det jag älskade att göra. Men i den åldern är man så skör. Just högstadiet är en sådan där tid där en enda mening från en klasskamrat eller från en lärare kan forma en för resten av livet. På gott och ont. Det är lätt att se det nu när man blivit vuxen och kan se tillbaks på händelser från den tiden.
Jag tror att det är lätt att skolan ibland sätter lock på barnens naturliga kreativitet och på något sätt släcker den där elden som brinner där inne. Det är inte något avsiktligt, det bara blir så eftersom alla ska läsa samma ämnen, och förväntas få bra betyg. Alla är inte ämnade för samma saker. Vissa borde inte ens sätta sin fot i skolan. Kanske göra något helt annat. Medan andra blommar ut i skolan och hittar sin väg. Vi är alla så olika.
För mig var det väldigt nära att min passion för att skriva dog ut där i höstadiet. Men jag hade väldigt tur. Vi hade lite olika svenska-lärare under de tre åren. Jag minns bara en av dem. Han hette Nils, och han är utan tvekan den bästa läraren jag någonsin haft under alla år i skolan. Jag förstod det inte just då, men det är lätt att förstå i efterhand. Han lyfte verkligen fram den där glädjen i att skriva. Han intresserade sig på riktigt för vad vi elever hade att säga. Han la hjärta och själ i att få oss att tycka det är roligt. Få oss att bli engagerade. Få igång den där elden.
Men det allra viktigaste han gjorde för mig var något annat. Vi hade fått en stor skrivuppgift. Vi skulle skriva en fantasyberättelse. På många, många sidor. Kanske den största skrivuppgift jag någonsin hade haft då. De flesta i klassen suckade, men jag såg fram emot det! Jag minns att jag skrev en berättelse om en människa som träffade en varelse i skogen som var som en blandning av en människa och ett djur. Jag hoppade emellan karaktärerna i berättelsen. En stunden fick man läsa från människodjurets perspektiv, och sedan från människan själv. Det hade jag lärt mig att man kunde göra från boken Sandor slash Ida. Jag lade ner många timmar på berättelsen och när den var klar en kväll så hjälpte mamma mig med att göra ett vackert omslag i Word. Det var blått och gav en känsla av en gammal sagobok. Det gillade jag.
Några veckor efter att uppgiften var inlämnad var det dags för samtal och betygsättning på berättelsen. Det var min tur, och vi gick in i ett litet rum mitt emot klassrummet. Jag var aldrig så noga med betygen, och brydde mig inte så mycket om jag fick G eller VG på uppgifter oavsett ämne. Men det var annorlunda den här gången. Jag minns inte allt han sa, men jag såg på honom att han tyckte det var jobbigt. Jag hade mycket grammatiska fel i min berättelse och den var lite “luddigt” skriven, svår att förstå och svårt att hänga med i hoppen mellan karaktärerna. Jag gick ut i från rummet med ett G. Godkänd.
Jag hade aldrig tidigare blivit ledsen för ett G, men den här gången kändes det riktigt jobbigt. Extra jobbigt blev det när ens klasskamrater var glada och fick VG och MVG. Men jag då? Jag som verkligen älskade att skriva?
Det här handlade egentligen inte om betyget överhuvudtaget. Jag struntade fullständigt i betyget. Det som gjorde ont var att det jag älskade att göra mest var något som jag inte var bra på. Något som jag inte kunde fortsätta med. Det var precis så jag tänkte.
Det var som om en hink vatten hade hällts på den där elden. Ett lock hade skruvats på och jag kände inte längre någon lust till att skriva.
Efter ett jobbigt dygn var jag tillbaks i skolan. Min lärare Nils ville prata med mig igen. Vi satte oss i samma rum som dagen innan. Han sa att han hade tänkt mycket på min berättelse och mitt betyg. Han hade läst min berättelse igen och han höll fast vid att det var mycket grammatiska fel, men så sa han något jag aldrig kommer glömma. Han sa att glädjen jag har för att skriva genomsyrar alla fel. Att det märks på berättelsen att den är gjord med glädje. När jag gick ut ifrån rummet igen hade jag fått ett VG. Väl godkänd.
Jag var så lycklig. Egentligen inte över själva betyget. Men för att det jag skrivit var tillräckligt bra. Att den lärare som jag respekterade väldigt mycket liksom gav mig godkännande till att fortsätta skriva. Att det inte bara är det tekniskt rätta och grammatiska som räknas. Jag fick tillbaks glädjen och självförtroendet.
Den där lilla händelsen påverkade mig otroligt mycket. Ja hela min framtid. Det är inte säkert jag hade suttit här idag och skrivit om den här händelsen om han inte hade sagt de där orden och ändrat mitt betyg från G till VG. En sådan liten och simpel grej som kan förändra så mycket hos en människa.
Det är så svårt att se klart från perspektivet när man är där i högstadiet. Fjorton år och skör som en porlinsdocka.
Jag älskade gymnastik och såg fram emot varje gympalektion i högstadiet. Jag var vig och supersnabb. Gav mitt allt på varenda lektion. Oavsett om det var redskap, fotboll, simning, brännboll osv.
Men jag fick ett G som slutbetyg i gymnastik i 9:an för jag hade dålig bollteknik. Precis så sa läraren när jag ifrågasatte henne.
Jag önskar att jag hade kunnat sagt till mig själv just då, att det inte spelar någon roll vad jag får för betyg om jag tycker om det jag gör. Gör det ändå, för sjutton! Det är känslan och glädjen som räknas.

Dagen när jag slutade nian. Jag tror nog jag kände mer frihet och lycka när jag slutade nian än när jag tog studenten.
Vad tyckte/tycker ni om betygsättningen i skolan? Har det underlättat eller försvårat? Har det kastat vatten eller bensin på er eld? Skulle vara intressant att höra om hur era upplevelser från skolan var/är.
Nattmat
Hela kvällen har jag suttit som en tok vid datorn och jobbat med bilder. Vid 22-tiden blir jag tvärsugen på torsk. En craving som jag inte kunde sätta stopp på. Jag tror inte jag ätit torsk på över ett år. Jag rotade i frysen och hittade till min förtjusning en fryst torskfilé.
Datorjobb + matlagning är den sämsta kombination man kan tänka sig. Jag vet inte hur många gånger jag bränt och förstört mat för att jag sätter mig vid datorn.
I alla fall, så kokade jag sönder både torsken och potatisen. Men det värsta av allt var att när maten var klar (=sönderkokad) så kände jag plötsligt inte alls för att äta torsk och potatis. Jag mådde nästan lite illa av lukten och tanken på att äta det. Vilken waste. Om jag kunde hade jag bjudit er på lite mat denna söndagnatt. Om ni nu inte blir lika äcklade som mig av tanken på att äta den.
Drömmen om Fotografiska
I kväll sitter jag och gör klart för mig vilka bilder jag ska skicka in till Fotografiska. Nu har man nämligen en chans till att få komma med på deras Höstsalong. Självklart skulle det vara en dröm som går i uppfyllelse om jag skulle få med någon eller några av mina foton på deras utställning.
Vem som helst kan skicka in sina bidrag. Så alla har en chans att få sina bilder till utställningen. Nybörjare som proffs! Så sitter du på några riktigt bra foton, skicka in! Här kan man läsa mer. Det ska i alla fall jag göra. Jag hoppas så innerligt att juryn ska fastna för i alla fall ett av mina foton! Det hade varit ren lycka! 😀
TV-reportage om vindkraft
Idag har jag varit i Omsjö för en liten inspelning av ett reportage om vindkraft. Omsjö ligger någon mil ifrån Grundtjärn, på andra sidan sjön. Omsjö, precis som Grundtjärn kommer att bli mycket illa berörd av de vindkraftverk som planerats att byggas här i området. Idag kom SVT Mittnytt till Omsjö för att intervjua berörda personer, så jag var med som en representant för Grundtjärn.
SVT Mittnytt håller på med en slags serie som handlar om vindkraft. De kommer göra ett reportage i olika delar där de pratar med både forskare, länsstyrelsen osv. Jättebra tycker jag! Som många av er vet så jag alldeles förkrossad över den här enorma vindkraftsparken på minst 150 verk, 210 meter höga. Hela Grundtjärn och skogen i närheten skulle förvandlas till ett enda stort industriområde, med byggnationer och oljud i flera år framöver. Och för att inte tala om bullret och ljudet som sedan skulle bli när 150 vindsnurror står och snurrar i kör. Den unika tystnaden som finns på den här platsen skulle förbli ett minne. Sedan berör det så många andra punkter också så klart. Men mitt hjärta slår så hårt för den här platsen på jorden, och det sliter mig itu att tänka att den skulle förstöras sådär.
Därför tycker jag det är bra att den här frågan lyfts fram mer, eftersom det är något väldigt aktuellt idag. Det känns som det plötsligt gått så fort fram när det gäller vindkraft. Nu planeras snart hela Norrlands vildmark och skogar att byggas till vindparker (och andra delar av Sverige också). Det finns ju både för och nackdelar med vindkraft, men jag tycker att det borde forskas mer kring hur det verkligen påverkar oss människor, och även djuren och naturen. Det är ingen som verkar veta helt säkert hur det står till med den biten.
Att skaffa grön energi med en sådan stor bekostnad av naturen tycker inte jag är rätt. Speciellt inte när energin sedan fraktas ner till städerna eller säljs utomlands..
Naturen är SÅ viktigt för oss. Så viktig…
I alla fall så kommer det här avsnittet att visas om ca två veckor. Kommer att ladda upp det här på bloggen när det finns på SVT play 🙂

SVT på plats i Omsjö, och även vi berörda bybor. Redo för att intervjuas om den planerade vindkraftsparken.













