Det är så vansinnigt vackra soluppgångar nu på morgnarna. Som om hela himlen brinner. Det blir sådär att jag bara måste springa ut med kameran en stund i den kyliga morgonfrosten. Nu är vintern verkligen nära. Det har snöat lite varje dag nu, även om det ännu inte lagt sig på marken. Men under nätterna så kryper graderna ned mot -7 och frosten håller sig kvar på vissa ställen under hela dagen. Älskar den här tiden.
Vackra lilla Grundtjärn, som nu fått is över sjön. Nu i november kommer isens sång. Åh vad jag längtar. Nu har jag riktigt bra ljudutrustning också, så att jag kan fånga isens ljus ännu bättre.
Min älskade vän ♥
Till helgen blir det nog dags att ta fram vinterkläder och vinterskor. Mössar och vantar, och allt vad som kan tänkas behövas under månaderna som väntar. Det är så himla konstigt, för det känns som alldeles nyss som jag tvättade och packade ned alla vinterkläder i svarta sopsäckar och lade undan. Det var i juli, när vi höll på med hallen. Och nu plötsligt ska allt fram igen. Tiden går så fort!
Det röda huset till vänster var affär en gång i tiden. Det är otroligt svårt att tänka sig idag att det här en gång var en levande by med skola, post, affär och massvis med barn. Idag är vi bara 10 fastboende här. Även om jag gillar lugnet som det innebär att bo i en sådan liten by, så älskar jag att tänka på om det skulle få bli en levande by igen till framtiden. Man vet ju aldrig 🙂
Nu ska jag strax åka till Junsele och hämta lite paket. Jag har äntligen fått paketet med min nya kompaktkamera som jag beställt. Har känt mig så tom utan en mindre kamera de här tre veckorna som den varit sönder. Speciellt eftersom den gick sönder precis när jag tänkte lägga mer tid på videobloggar. Men nu kan jag snart sätta igång igen! SÅ glad!

Hoppas att ni får en underbar dag allihopa! KRAM på er! ♥

Godmorgon solstrålar!
Jag tog en rejäl sovmorgon i morse. Om jag har möjlighet att välja själv så tycker jag om att låta veckans första dag få smyga sig på litegrann, istället för att kastas in i allt som ska göras. Vakna upp försiktigt och komma fram till vad dagen ska innehålla. Det påverkar nästa hela resten av veckan på ett positivt sätt. Men det är klart, det är inte alltid läge för mjukstarter, men om det går så tar jag gärna den chansen.
Så det har varit en ganska lugn förmiddag här hemma idag. Om en liten stund så ska jag bege mig iväg till Sollefteå. Min pappa Ulf har varit hemma i Grundtjärn under helgen och ska nu tillbaks till Götet igen. Så då tänkte jag åka med till stationen idag och passa på att handla och göra lite ärenden. Det är inte ofta man är i stan så då får man helt enkelt passa på!
Något jag verkligen älskar med den här tiden på året är att om det är en solig dag, så är solljuset sådär mjukt, varmt och försiktigt. Som att uppleva en enda lång solnedgång. Jag mår väldigt bra av det ljuset, även om det nog inte är tillräckligt för att producera det viktiga D-vitaminet som vi behöver. Men en stor anledning till att jag mår så dåligt i april och mars är för att det solljuset är så hårt, kallt och påträngande. Det kan liknas vid när man ligger och sover på natten och någon plötsligt tänder en stark lampa och man måste öppna ögonen. Ungefär så, fast det pågår i två månader.

Ljusförhållanden för mig är väldigt viktigt för mitt välmående. Som t.ex i skolan. Minns ni? De fruktansvärda ljusrören som skapade ett ljus som borrade sig in i själen på en. Fyfasen. Känner mig aldrig så trött och ful som när jag står under ljusrör. Vissa lampor skapar verkligen ljus som jag mår direkt dåligt av. Ofta i frisörsalonger är det också sådär superstarkt ljus som gör att jag tittar mig i spegel och tänker “Shit…ser jag ut sådär?” haha.
Jag förstår ju att starkt ljus behövs på vissa ställen. Som t.ex när jag och mamma förr jobbade med silversmide. I verkstaden/smedjan hade vi något som kallas för “dagljus-lampor”. Jag fick för mig att det säkert var nyttigt att sitta vid dessa lampor under vinterhalvåret, men ush, så fort jag ser det ljuset mår jag dåligt. Blir trött, får ont i huvudet och ont i ögonen.

Det vackraste ljuset jag vet, är ljuset innan en solnedgång, en soluppgång eller under sådana här dagar vid sena hösten. Vilket ljus trivs ni bäst i?
Jag är så himla glad, för att Nanook har blivit så duktig på att vara helt lös nu. Vi har tränat honom ganska mycket sedan man fick ha hundar lösa när jaktsäsongen började. Jag får ju ofta frågor om just den biten. “Varför är inte Nanook lös? Varför måste han gå kopplad?” Även om han är världens snällaste så har han också en stark jaktinstinkt. Får han upp ett spår så sticker han. Men bara en kort stund. Han försvinner aldrig som riktiga jakthundar gör. Sen har han en väldigt stark frihets-instinkt haha. Han springer iväg för att han helt enkelt vill ut på egna små äventyr. Och jag klandrar honom inte, om jag vore en hund skulle jag definitivt göra samma sak så fort jag får chansen. Vem vill gå i ett koppel hela dagarna när man har ängar och skogar att springa i?

Senaste tiden har han blivit väldigt duktig. Kanske för att han vant sig med att gå lös. Det är inte längre något han måste “rymma” sig till för att få uppleva. När jag öppnade dörren förr så kunde han smita ut och vara borta vid horisonten på en sekund, för han visste att jag tog fast honom om jag fick tag i honom. När jag öppnar dörren nu, så stannar han och väntar på att jag ska följa med ut. Sen kan vi gå igenom hela byn tillsammans. Han bredvid, eller några meter bakom eller framför, men vi går tillsammans. Han vill följa med, och sticker inte iväg, och det är jag så glad för. Sju år tog det, innan vi hittade ett sätt som funkade. Men det är så värt det!

Så nu brukar jag jämt ha på honom en reflexväst, eller som i detta fall, en liten reflex-slips haha. Han rev sönder sin reflexväst så jag var tvungen att klippa till en liten remsa istället. Men jag ska köpa en ny reflexväst nu. Det är så bra att ha på sig nu när det är mörkt ute .
Såg att jag fått önskemål om att ha mer bilder på katterna! Det ska jag tänka på. Det är dock så svårt att fota katter. De rör sig så fort och det känns nästan som de undviker kameran med flit. Men i morse fick jag den här bilden på Nayeli. Toulouse ligger nog fortfarande i sängen och sover.  Han är en riktig latgris ♥
Det var skönt att få en liten stund i solen idag. Nu gäller det verkligen att passa på medan man kan. Vi ska ju klara oss igenom en lång vinter nu.

Nu ska jag göra mig redo och fara iväg med pappa till Sollefteå. Jag tar med mig kameran utifall att jag ser något vackert på vägen. När jag kommer hem sedan ska jag svara på kommentarer på senaste inlägget.
Det är inte klokt vilket engagemang ni har! Ett sådant “simpelt” inlägg, men så mycket kommentarer och likes. Snacka om att jag blir peppad på att blogga. Ni är underbara ♥

Hoppas ni har en underbar dag! Så hörs vi snart!
Kramar

Hej på er!
Just i skrivande stund så vräker det ner snö här hos mig. Men de där allra första snöfallen brukar sällan vara särskilt vackra. Det ser mer ut som en väldigt trött höst som motvilligt släpper igenom de första vintertecknen.Men det är något vackert i det tycker jag. Det är stormigt, mulet, rått och kallt ute. Och här inne sitter jag och verkligen stortrivs av att vara just inne. Det är väl något av det bästa med hösten.
Den där sköna känslan av att få vila och andas ut i den mörka tidens kravlösa famn. 
Jag satt och läste igenom en massa kommentarer från mina senaste inlägg igår, som jag inte hade hunnit läsa innan. Blir alltid så varm inombords. Den här otroliga kontakten som jag känner med er, den blir vekrkligen bara starkare hela tiden. När många idag upplever att kommentarerna minskar på bloggen så upplever jag helt tvärtom. Det är så fint att ni tar er tid att skriva, även om jag förstår att det inte alltid är lika lätt idag när man ofta läster bloggar på mobiler och läsplattor som saknar tangentbord. Men åh…ni ska bara veta hur glad jag blir. När jag får tid över ska jag gå igenom och svara lite kommentarer från denna och förra veckan.
Men först tänkte jag svara på några frågor jag fått i era senaste kommentarer.

Ofta så svarar jag ju just i kommentarsfälten, men ibland kan det ju vara roligt att svara på frågorna i ett inlägg istället, för det kan ju finnas många fler som undrar samma sak. Så jag tänkte svara på några frågor här och nu!

“Vilka sköna koppar du har!!! Wow! Kan man fråga vem som skapar sådana? Tusen tack och en fin kväll till er, fina människor!” – Greta

Vad kul att du gillar kopparna! Jag har svarat på frågor om dessa koppar flera gånger tidigare, men jag kände att det var dags att tipsa igen om den fantastiskt duktiga keramiker som skapat dessa koppar. Hon heter Helena Stroem. Ni ser ju ofta dessa koppar i mina blogginlägg, och det är för att jag verkligen ÄLSKAR dom. De har en speciell betydelse för mig också, speciellt en av kopparna. Jag fick den av en bloggläsare, som vissa av er trogna läsare från många år tillbaks kanske känner igen. Han hette P-O och skrev väldigt roliga kommentarer, ibland under namnet “Barbro Persson”. Det var många andra läsare under den tiden som ofta fick sig ett gott skratt. Det är en lång historia, men han var verkligen en speciell människa, och även om jag knappt kände honom så vet jag att min blogg betydde väldigt mycket för honom. Ibland så att det nästan blev för mycket, men jag visste att han bara ville väl. Jag fick de där blommiga kopparna på bilden ovan av honom, som han i sin tur hade fått av Helena Stroem, som har en gård “Westgötha Gård” där han jobbade under en tid, om jag förstod det rätt.

I alla fall, så fick jag för drygt två år sedan kontakt med Helena Stroem. Jag tror hon hade sett ett blogginlägg med hennes vackra koppar på bild.
Jag fick då reda på att P-O gått bort, i en blodpropp, i alldeles för ung ålder. Jag minns att jag länge hade undrat varför han inte längre kommenterade. Jag blev verkligen så ledsen. Jag grät en hel kväll. Trots att jag inte kände honom så gjorde det så ont. Under hans sista år hade han en gång skickat ett brev till mig, där han tejpade fast en vit fjäder som han hade hittat på marken. Han undrade om det var jag som hade tappat den från en av mina vingar.

Åh, han var så knasig och märklig, men också på ett så vackert vis. Det kändes så himla märkligt att han inte längre fanns. Så det där med att känna en relation till sina läsare….det är verkligen på riktigt. Kanske mer än vad man tror vissa gånger. Några av er som skrivit under en längre tid, ni är ju som nära vänner till mig på ett speciellt sätt. Tänk om någon av er skulle försvinna? Trots att jag inte träffat er så skulle det kännas helt fruktansvärt.
Även om det är via kommentarer på blogginlägg så delar vi känslor och berättelser och livserfarenheter med varandra. Det är ju egentligen inte så stor skillnad på när man brevväxlade med varandra förr i tiden. Bara att vi nu gör det via internet istället.

Min tanke var inte alls att berätta allt det här. Men det bara kom. Och är det något jag tycker är fint med bloggar, så är det ju att just låta saker och ting bara komma som de är. Att inte tänka för mycket. Bara dela det som hjärtat vill uttrycka i stunden.
Så nu vet ni lite bakgrunden till dessa koppar. De är inte bara de vackraste koppar jag någonsin sett, de har också en bakgrundshistoria av värde för mig.
Helena Stroem som gör dessa koppar har tyvärr ingen webshop, men jag vet att det går jättebra att beställa keramik av henne via mail. Jag vet att hon någon gång innan fått beställning just från någon som sett kopparna på min blogg, vilket är superroligt! Hon är jättetrevlig, och hennes mailadress är: stroem.helena@gmail.com
“Har du bytt objektiv eller kamera när du fotograferat dessa bilderna? Tycker dom skiljer sig från dina vanliga men dom var otroligt fina ? Skönt att ha dig hemma igen och lycka till med allt som du har på gång. Blir så glad att det går så bra för dig ska du veta ?” / Dixi Wonderland

Först och främst, tack fina Dixi! Bilderna som Dixi syftar på är från mitt tidigare inlägg.
Nej jag har inte bytt objektiv eller kamera, men däremot så använda jag några nya “Presets” som jag laddat hem till Lightroom. Alla bilder redigerar jag alltid i Adobe Lightroom, och då kan man ibland köpa något som heter “presets”, som i princip liknar olika filter som man kan lägga över bilderna för att snabbt få till olika färger, kontraster eller stämningar. Lite som att ändra filter på Instagram. Jag brukar köpa Presets från CreativeMarket.

“Love these everyday , normal life blogs. Nanook looks well in the photo, also I like the little white house your sitting in front of, I wonder if this is part of your red house ?” / Ian

Thank you so much Ian! I write the rest of the answer in Swedish, since I know you use Google translate! 🙂
Det här vita huset så ni ibland ser i mina bilder, det hör till huset som vi bor i. Det ligger på tomten precis mitt emot vårt bostadshus. Jag har fått höra att det förr i tiden användes som sommarhus. Om jag förstått det rätt så brukade man förr i tiden flytta ut till mindre hus under sommaren, även om de låg precis intill det riktiga huset. Jag har inte riktigt förstått varför. Kanske någon vet och kan förklara?

Det här vita lilla stenhuset är som en liten förfallen dröm. Jag har så många gånger funderat på om det skulle gå att göra om den till min ateljé. Tänk vilken dröm det vore! Den har en skorsten och är precis sådär lagom stort så att jag skulle kunna ha det som både kontor och ateljé. Men problemet är att det är otroligt nedgånget. Sådant går ju att fixa till, men det som dock är oroväckande är att hela huset är fullt av mögel. Vilket sorts mögel vet jag inte, men bara man går in här en kort stund så får man ont i halsen. Därför befarar jag att det är svartmögel. Det är med andra ord inte hälsosamt att vara där inne.
Självklart kan man ju sanera och renovera hus på nytt. Men något i mig känner att det vore en risk att renovera huset. Det känns som om möglet ligger emellan stenarna och hur fint man än gör och spacklar, målar, tapetserar så kanske det kryper ut någon gång framöver. Så jag skulle inte vilja ta den risken.
Speciellt inte med tanke på de enorma kostnaderna det skulle bli att fixa i ordning hela huset. Nytt golv, nytt tak, sanering….ja allt!
Det vore nog billigare att bygga upp ett nytt litet hus som ateljé istället.

Så just nu, så används det bara som utrymme till saker som ska slängas och annat. Jag och Johan fixade i ordning en fin “sopstation” här inne i somras, med noggrann sortering för plast, papper, glödlampor och ja, allt sådant där! Så slipper det ligga inne och ta plats emellan gångerna som vi åker till sopsorteringen.
“Åhh. Äntligen, jag har väntat på blogginlägg. Skönt att ni har det bra. Riktigt fina bilder på en myskväll.
Måste säga det, jag bara älskar ditt armband på vänster arm, har sett det på så många bilder, så fint.
Har du något av det till salu? Vet ju att din mor och du sålde tidigare. // Kramen // A-M”

Tack så jättemycket A-M!
Jag får ofta frågor om just det armbandet. Jag har haft det på mig varje dag sedan jag fick det av min mamma för några år sedan. Vi drev ju företag tillsammans för några år sedan där vi sålde silversmycken, för er som inte vet. Men vi la ned det 2014 eftersom vi inte hade tid. Det började gå så bra att varken jag eller mamma, som hade heltids jobb vid sidan om inte längre visste hur vi skulle kunna gå vidare. Jag kände inte att jag ville lägga ned bloggandet, fotograferandet och allt annat vid sidan om för att börja på heltid som silversmed. Och mamma kände nog inte att hon ville riskera att säga upp sig. Vi kom till ett vägskäl där vi var tvungna att välja. Så vi valde att fortsätta med silversmyckena som en hobby.

Min mamma skapar så otroligt vackra smycken, att det nästan gör ont i mig att hon inte får jobba med det mycket mer. På riktigt, hon gör de vackraste smycken jag någonsin sett. Det är ju verkligen en lyx att ha en mamma som är silversmed. Kanske minns ni förra året när jag skulle på gala och hon hade gjort ett armband till mig, som liknande en björkgren som slingrade sig runt min handled.
Jag hade ju givetvis på mig det armbandet och hennes andra smycken även på den senaste galan, Stora Influencerpriset för två veckor sedan. Här är jag och Johan på bild tillsammans med vår nyfunne vän Jacqueline Wester.

Jag kan säga att jag och mamma MÅNGA gånger varit inne på att börja sälja smycken igen. Så fort vi går upp i verkstaden där vi fortfarande har kvar hela smedjan så vill vi bara sätta igång och tillverka. Det är ju så roligt. Men det är en sak att tillverka och skapa fritt, och en helt annan sak att behöva göra på beställning och tidspress. Jag tror och hoppas att vi någon gång framöver kommer att kunna börja med att sälja våra smycken igen. Kanske fortare än vad vi anar. Men då kommer det i så fall bli att vi tillverkar i mån av tid, och sedan säljer vi de smycken vi tillverkat på min webshop. Alltså inga beställningar. Då tror jag att det skulle kunna funka!

Så som svar på din fråga, så vet jag inget ännu och vågar därför inte lova något. Men jag hoppas att vi kan komma igång med det igen.

Dessa silversmycken som min mamma har gjort har jag ALLTID på mig. Ett armband på vardera arm, och en ring.

Godkväll på er!

Åh så många fina kommentarer ni skrivit på mitt inlägg om besöket hos Stjärna. Jag tycker verkligen det känns så himla roligt att jag får dela den här ko-glädjen med er. Haha, jag vet inte vad det är med mig. Men jag blir tårögd varje gång jag tittar på en bild på Stjärna eller ser henne på videon jag gjorde. Det är något speciellt med henne. Och det är så fint att många av er säger samma sak. Längtar redan så tills jag åker och hälsa på henne nästa gång.
Nu märks det verkligen att vintern närmar sig. Morgnarna har minusgrader och frost långt efter att solen stigit upp, och den råa kylen hittar sig in i stugan. Så nu gäller det att hålla igång elden hela morgonen och under kvällarna. Som tur är har vi rejält med ved år. Förra året hade vi inte tillräckligt mycket, så varje gång vi gick in i vedboden för att hämta ved så kändes det lite jobbigt. Att behöva känna att man måste “spara” på veden är inte en bra början för en lång vinter. Men nu har vi ordentligt med ved, så nu kommer det räcka hela långa vintern. Det känns så skönt.
Nu är det inte många löv kvar på träden längre. Det är något naket och kargt över oktober, fast på ett ganska fint sätt. Allting ligger i väntan på den tjocka snötäcket.
Den här dagen har jag inte hunnit med så mycket alls. Eller, jag har gjort två saker. Städat och gjort iordning hundratals papper inför momsredovisningen. Så det är två ganska tråkiga saker, därför känns det verkligen som om den här dagen bara flög förbi. Men nu såhär på kvällen när både städningen och momsredovisningen är klar, så känner jag en otrolig lättnad. Vad skönt det är att röja undan tunga måsten. Som om man kan andas på nytt.
Senaste tre dagarnas disk är diskad. Man kan nog tro att vi är en stor familj här hemma med tanke på hur mycket disk det blir fort.
Resten av dagen ägnades åt att gå igenom de tre senaste månaderna av kvitton, fakturor och ja…allt som hänt i företaget. Alltså, att jag aldrig lär mig?! Alltid när jag gjort ordning underlaget för momsredovisningen så tänker jag att jag hädan efter ska gå igenom och sätta papperna i ordning varje söndag. Då skulle det bara ta några minuter, så slipper jag ägna en hel dag åt detta. Men än så länge lägger jag alla papper i en låda, huller om buller, och hälften av alla kvitton och fakturor ligger i mailen i PDF filer som jag i efterhand måste leta upp en efter en. Nej, nu ska det banne mig bli ändring!

Som tur är så sköter min bror Filip som är ekonom min bokföring, så mitt enda uppdrag är egentligen att lägga allt i ordning och sedan lämna över världens tråkigaste hög med papper till honom. Men det är verkligen inte bara om man har sådan oordning på papperna som jag. Snart kommer jag dock få det mycket mer organiserat och ordning på allting. Om en liten tid väntar en väldigt bra förändring som kommer göra allt så mycket lättare.
Ska snart berätta mer om detta.
Jag köpte nyligen massor av nya färger och tillbehör för att påbörja min nya kollektion tavlor. Har haft grejerna liggande här ett tag nu och varje dag har det nästan känts plågsamt att titta på dom. Jag vill bara sätta igång! Men senaste tiden har det varit mycket annat så jag har inte riktigt haft tid. Just målning är sådant som jag bara kan göra när jag verkligen känner att jag är fri från måsten. Jag kan inte klämma in en timmes målning på dagen om jag får en timme fri. Det måste vara helt utan tidspress, om ni förstår vad jag menar.  Därför blir det gärna på helger, sent på kvällarna.
Nästa vecka kan jag nog gå lös med färgerna.

För denna helgen väntar ännu en resa till storstaden.
I morgon bär det av till Stockholm igen för en fullspäckad fredag. Jag ska bland annat till Google kontoret för att medverka i en panel på ett Youtube Event där jag ska vara med och inspirera folk till att just börja med videoformat och starta en Youtube-kanal. Det känns så otroligt roligt! Jag älskar ju verkligen att göra film och videor. Det är en underbar förlängning av fotograferandet och berättandet, där man verkligen får många fler möjligheter till att beröra. Så det ser jag verkligen fram emot.

Dock önskar jag att det gick att teleportera sig dit. Jag var ju i Stockholm förra helgen, och på något sätt känns det alltid som om det tar minst en månad innan jag laddat om batterierna tillräckligt för att åka dit igen. Det tar ändå på krafterna på något vis. Både med resan men också…hela stämningen liksom. Men det ska såklart bli jätteroligt, så det överväger det hela.
I morgon blir det till att kliva upp 03.00 för att hinna till flygplatsen i Gideå vid 06.00. Jag har ett möte på förmiddagen så därför var jag tvungen att ta det tidigaste flyget. Så nu gäller det att försöka komma i säng i tid ikväll så jag orkar med den långa dagen i morgon.

Jag kommer hålla er uppdaterade på mina Instagram Stories under morgondagen, för er som är intresserade! ♥
Stor kram på er allihopa! ♥