Uppäten och vissen – men full av nya insikter

Hej mina vänner!
Den här veckan har verkligen varit en av de värsta på länge. I mitt senaste inlägg som jag gjorde i måndags så berättade jag ju att jag blivit sjuk igen, men det var verkligen bara början. Jag hade redan då på känn att det rörde sig om något än ännu en förkylning. Mest på grunden av de blodiga såren jag fick i näsan.
För varje dag som gick så fick jag sår på fler ställen. På munnen. I munnen. Ont i öronen och halsen.
Infekterat tandkött som gjorde så fruktansvärt ont. Ända in i käkbenet. Det värsta av allt var ändå näsan. Varje dag som jag vaknade upp så var det som om någon skärt med en kniv i näsan. Har aldrig haft så ont på så många ställen samtidigt.

Jag gjorde mitt allt för att försöka klara av det själv. Ville inte behöva ringa vårdcentralen. Kanske mest för att jag tycker det är så himla jobbigt att ringa ett sådant samtal. Läste alla era fina tips som ni gav på förra inlägget. Jag tog kraft till mig att koka en liter lingonsaft för jag tänkte att det skulle göra susen. Haha.
På onsdag morgon hade jag nästan panik. Det kändes som om något åt upp mig inifrån. Såren blev större och spred sig som en löpeld och det gjorde så ont överallt att jag knappt ville andas, prata och svälja. Jag ringde vårdcentralen direkt på morgonen och fick en tid en timma senare! Johan, min ängel, skjutsade mig in. När vi åkte hem igen med penicillinförpackningarna kändes det som det bästa som någonsin uppfunnits. Tack gode gud för penicillin. Jag köpte en flaska vatten på affären så jag kunde ta de första tabletterna med en gång.
Sen dess har jag spenderat dagarna i sängen. Pendlat mellan att känna mig bättre och känna mig sämre. Men det tar ju alltid några dagar innan penicillinet verkligen börjar verka. Jag har fått hjälp av min mamma och av Johan att gå ut med Nanook, och jag är så tacksam för det. Har verkligen inte haft någon ork till någonting.
Katterna har legat i sängen och sovit med mig hela dagarna ♥
Stundtals har jag känt mig så himla ledsen. Senaste tre månaderna har verkligen varit en prövning. Det började med blodproppen, och sen i nästan tre månader i sträck har det varit något som tyngt ned mig fysiskt (det har varit mer än det jag delat med mig av på bloggen) och det är så himla olikt mig. Jag har verkligen fått mig en tankeställare. Jag har insett hur viktig hälsan är, och hur otroligt tacksam jag ska vara varje dag som jag får vara frisk.

Hälsan har aldrig varit ett problem för mig. Jag har alltid varit ovanligt frisk. Har haft ett ovanligt starkt immunförsvar och aldrig behövt lida av värk eller annat. Dessa dagar har jag tänkt mycket på alla människor som är kroniskt sjuka. De som dagligen måste kämpa sig igenom sjukdom eller värk. Fysiskt eller psykiskt. Det finns så många som nästan aldrig får uppleva hur det är att känna sig helt frisk och full av livskraft. Och det gör så ont att tänka mig in i det. Att vissa människors vardag i stort sett handlar om att ta sig igenom ännu en dag med en sjukdom. Vilken jäkla styrka dessa människor besitter. På riktigt. Det är beundransvärt.

Jag har aldrig trott att jag tagit hälsan för givet. Men det har jag verkligen gjort. Det insåg jag nu. Jag har aldrig ens behövt prioritera min hälsa, för den har funkat automatiskt. Jag har fått med mig något utav detta. Dessa tre väldigt jobbiga, händelserika månader har gett mig insikten att hälsan går före allt. Vår kropp är vårt tempel. Om vi inte mår bra och inte känner oss friska, så går det ut över allt annat. Hälsan först.
Alltid.

Och när vi har vår hälsa i balans, när vi mår bra och känner livskraft; känn tacksamhet. Varenda minut.
Jag har legat i sängen och känt hur dagarna passerat förbi mig. Tänk på hur ingenting jag vill göra blir gjort. Att jag sabbar hela året på grund av denna långvariga period av sjukdom och annat. Scrollat i Instagram-flödet och sett alla friska, kreativa människor som mår bra. Känt mig vissen. Ledsen. Uppäten.

Sen har jag tänkt på det jag skrev om ovan. Om hur tacksam jag ska vara egentligen. Att det enda jag kan göra är att acceptera läget och lära mig något av detta.

Jag kurar jag ihop mig i fosterställning under täcket. Fryser.
Tänker att jag är en liten boll som ligger i en slangbella. Allting i livet går bakåt just nu.
Men det är bara för att gummibanden spänns åt. Snart skjuter jag iväg med en jävla fart.

Så ska vi alltid tänka, när livet känns motigt.
KRAM på er älskade vänner. Ha en underbar helg ♥

Videoblogg från en kaotisk men underbar dag

Hej på er!
Jag sitter i skrivande stund i bilen på väg till Örnsköldsvik, men tänkte bara snabbt lägga upp en videoblogg från den lite stressiga, märkliga men underbara dagen igår. Jag hade bestämt mig på morgonen att jag skulle filma under hela dagen, så att ni skulle få följa med en hel vanlig torsdag från morgon till kväll. Jag hade nämligen äntligen fått hem min nya filmkamera också!

Ganska snabbt kände jag att det var en sådan där typisk dag när allting liksom tycks gå fel. Jag vaknade med en stressklump i magen.
Men jag kände ändå att jag ville fortsätta filma eftersom jag tror vi alla kan känna igen oss i dessa dagar. Ibland är man inte på topp helt enkelt. Men det är ju kontrasterna i livet som också gör det fina stunderna ännu bättre.
Däremot så vände min jobbiga dag när jag tog en time out för att åka och hälsa på Stjärna istället. Det stunden lever jag fortfarande på.
Ni kommer säkert förstå varför om ni ser videobloggen. Kan inte förstå att det ens är möjligt att en ko är så kärl

Jag tänkte visa er lite bilder till detta inlägget också men jag mår så illa av att sitta med datorn i bilen så jag lägger endast upp videobloggen nu haha. Men nu önskar jag er en UNDERBAR helg så hörs vi snart igen. Tack för allt ni ger. Kramar 

Långt borta men nära

Nästan varje morgon går jag ner till sjön/isen. Det är en lagom promenad genom skogen och ett underbart sätt att börja dagen på. Nanook får springa fritt och jag får tid till att inte tänka. Den lilla stunden varje dag ger mig så mycket. När jag kommer hem efter promenaden är Nanook trött och jag laddad med ny energi för att sätta igång med dagens sysslor.

Det är en av alla underbara fördelar som jag ser med att bo såhär. Naturen finns tillgänglig för mig när jag vill. Dag som natt. Inga färdiga parker eller elljusspår, ingen trängsel, inga köer. Jag kan bara springa ut genom dörren och sedan är jag där. På en plats som ger mig ett otroligt lugn i hela kroppen.

7 6 8



Gammalt men nytt

Det var november 2008. Samma år som jag hade tagit studenten. Just då, hade jag inget jobb. Morfar hade brutit benet och låg på sjukhuset, och jag bestämde mig för att lämna Göteborg ett tag för att åka upp till Sollefteå och vara med mormor och morfar, och kanske hjälpa till med det jag kunde.

En kväll städade jag i deras vardagsrum och hittade till min förtjusning en gammal polaroidkamera i ett av skåpen. Jag blev jätteglad och redan dagen efter befann jag mig på närmaste fotobutik för att köpa film.
“-Tyvärr så tillverkas det inte längre polaroidfilm. Det går säkert att få tag på gammal film men för en dyr peng. “ Fick jag till svar från mannen i butiken.
Vilken besvikelse jag kände. Hur kan man sluta tillverka film till sådana här coola kameror? Jag googlade och läste att det var tydligen sant. Det fanns gammal film att köpa men det kostade multum.

Under åren som gått har jag följt historien om polaroid-film. Nu har det börjat tillverkats igen, eftersom det blivit lite poppis med vintage-prylar, så som polaroidkameror. Men jag har inte känt att jag velat skaffa mig en polaroidkamera då filmen var så dyr att man skulle få dåligt samvete varje gång man knäppte ett kort.

Men, så för ett tag sedan upptäckte jag en ny slags polaroidkamera. Med dagens teknik. En digital kamera med 14 megapixlar och lcd-display. OCH som samtidigt printar ut små polaroid-kort! Och filmen är inte ens i närheten så dyr som den är till gamla kameror. Polaroid z340 heter den. Ända sedan jag såg den första gången har jag gått in och läst och tittat på den, läst recensioner…dregglat över den. Vet inte varför jag så gärna vill ha en polaroid kamera….jag gillar det där med att man får ut kort direkt. Det är något tidlöst över det. Svårförklarat…men kanske ni fotonördar där ute känner igen er?

I alla fall så hade jag världens tur nu att bli sponsrad med den här kameran från coolstuff.se! Så nu har jag min fina polaroid-kamera här hemma. Har knäppt lite kort de senaste dagarna och provat den. Den fungerar alldeles utmärkt. Kanske inte världens bästa färger på utskrifterna men å andra sidan så behöver den inga färgpatroner så det duger absolut. Förstår inte riktigt hur det ens kan bli färg utan någon färgpatron? Måste läsa på det där. Jag ska prova den mer nu framöver. Kommer bli en rolig grej att ha med i kameraväskan. Ska göra ett litet album sedan med alla polaroid-kort som jag printar ut.

Tog lite bilder så att ni skulle få se hur den ser ut och hur korten blir.
Och ja, det här blir ju faktiskt ett sponsrat inlägg, men helt och hållet trovärdigt och från mitt hjärta! 🙂

Så här ser den ut! :) Både modern och gammeldags på samma gång.

Så här ser den ut! 🙂 Både modern och gammeldags på samma gång.

Varför tycker jag det ser så vackert ut med polaroidkort? Jag blir lite nostalgisk. Känns som taget ur en gammal kärleksfilm.

Varför tycker jag det ser så vackert ut med polaroidkort? Jag blir lite nostalgisk. Känns som taget ur en gammal kärleksfilm.

022703

Borta bra men hemma bäst

För en timma sedan kom jag äntligen hem till Grundtjärn igen. Det har varit några väldigt roliga dagar i Stockholm men nu kändes det verkligen underbart att vara hemma igen. Ängen hade blommat ut mycket på bara några dagar, och allt är så vindstilla och tyst. Bara fåglarna som hörs. Åh, jag älskar denna platsen. Jag mår så bra här. Borta bra men hemma bäst 🙂

Det är så sent nu så jag tänkte bara skriva och säga att jag är hemma igen. I morgon kommer jag visa lite bilder och filmklipp från dagarna i Stockholm.

Godnatt på er!
061101