Hej på er!
Idag har jag varit och hälsat på Stjärna, kvigan som jag nyligen köpte, som ni kanske läst om i tidigare inlägg. Hon kommer ju vara här i Grundtjärn under somrarna men bor på Jon Salmens gård i Myckelgensjö under vinterhalvåret med alla sina kompisar. Nu var det längesedan jag såg henne sist, så idag skrev jag till Frida och undrade om det gick bra att jag kom förbi en liten stund för att hälsa på Stjärna, och det gjorde det! Så jag satte mig i bilen och for iväg med världen största leende.
Filmade lite med mobilen när jag hälsade på Stjärna, och det var ett sådant himla fint välkomnande. Hon kände verkligen igen mig och lyste upp när jag klev in i ladan och sa hennes namn.
När jag kom till gården mötte jag först Frida och hennes gulliga hund Sigge. Frida höll på att laga och svetsa en grej som gått sönder. Ja man ska verkligen kunna mycket för att ha en sådan här stor gård. Hon är verkligen världens coolaste!
Jag tror inte jag varit inne på gården sen jag målade här för 7 år sedan. Helt otroligt! Så det var roligt att vara tillbaks igen. Allt var sig likt, men lite större med en helt ny byggnad.
När jag sedan gick in där Stjärna bor så nästan smälte mitt hjärta vid första ögonkontakt. (Hon är kon längst bort som tittar in i kameran) Haha hon såg lite chockad ut. Hon tittade på mig med världens största ögon och sedan lufsade hon försiktigt fram, som hon alltid gör. Jag blev så, så lycklig att se henne. Tänk att en kviga kan fånga ens hjärta såhär!
Sen blev det massor med gos och pussar.
Hon har verkligen ett speciellt utseende. Älskar hennes lurviga öron. Det ser nästan ut som små björnöron. Och hennes tofs på huvudet. Ja, hela hon är så söt så jag nästan svimmar.
Jag blev verkligen rörd av att se hur kontaktsökande hon var. Jag hade inte alls väntat mig det. Jag hade nästan förberett mig på att hon kanske inte skulle bry sig så mycket nu när hon var på bondgården. Men det var verkligen tvärtom. Jag kände verkligen att hon blev glad att se mig. Och åh…det värmer i hjärtat.
Jag blev överöst av pussar ♥ Hela ansiktet var fullt av dreggel haha. Men det gjorde absolut ingenting. Vet ni hur gott kossor luktar?
Sen var det dags att säga hejdå till Stjärna. Men jag ska absolut komma och hälsa på henne snart igen. Är så glad att jag får möjlighet att göra det för Frida. TACK! ♥
Passade på att ta en bild med oss innan jag for hem till Grundtjärn igen.
Åh, jag går fortfarande runt med ett stort leende efter mitt besök hos Stjärna idag. Tänk vad djur kan ge mycket kärlek och glädje.
Och det känns så roligt att ni är så många som verkar så glada över det här med Stjärna. Därför kändes det extra roligt att nu få dela med mig av lite bilder från dagen, eftersom jag vet att ni är många som längtat efter att få se och höra mer om Stjärna. Det är så roligt att ni är så intresserade och engagerade. Tack! ♥
Hoppas ni haft en underbar dag! Stor kram på er! ♥
Bästa kvällsaktiviteten; att sitta på grusvägen och titta på stjärnhimlen. Men nu börjar kvällarna bli riktigt ruggiga. Speciellt nu när det blåste. Så det börjar nog bli dags att ta fram säckarna med vinterkläder.
En bild på kvällens stjärnhimmel. Jag blir alltid lika rörd av att titta på bilderna i efterhand. Eftersom jag har lång slutartid på kameran så fångar den upp mer stjärnor än vad våra ögon kan se. Men bara vetskapen om att allt detta, och mycket, mycket mer omger oss ute i rymden….det är ofattbart. Älskar verkligen att få tappa fotfästet bland stjärnskådning en stund. Det blir så skön avslappning på något sätt.
Det blev ett antal lyxiga koppar med cappuccino under min vistelse i Stockholm. Men riktigt kokaffe, det tycker jag ändå slår allt.
Det blev en skön start på måndagen. Nu har det ljusnat ute och det ser ut att bli en blåsig, mulen oktoberdag. Men vad gör väl det. Nu blir det en morgonpromenad i höstrusket. Vill bara önska er alla en riktigt fin start på den nya veckan.
Tidigt i morse kom Frida Bylund hit, mjölkbonden från Myckelgensjö som äger kvigorna som går här och betar i Grundtjärn på somrarna. Ni som följt bloggen länge har sett henne här lite titt som tätt. Vi träffas inte jätteofta, men hon känns ändå som en sådan där vän som man kommer ha för resten av livet, oavsett hur långt det gått mellan vi träffats. Det är så roligt att sitta och prata med henne och få ta del av hennes liv som bonde.
Och nu, drygt sju år senare sitter vi här och skriver på ett köpekontrakt för kvigan Stjärna. Så nu är det verkligen på riktigt. Det känns så himla roligt och spännande. Nanook verkade väldigt glad han med. Jag längtar så tills jag får lära känna Stjärna ännu mer och dela det med er. Kanske kommer vi någon dag vara med om när hon får sin första kalv? Då har jag plötsligt inte bara en ko längre 🙂
Det var väldigt mysigt att få börja dagen med köpekontrakt, många koppar kaffe och prat om allt mellan himmel och jord.
Senare på dagen var det dags för mig att köra till Örnsköldsvik. För nu väntar ju en väldigt spännande helg i Stockholm, med galan för Stora Influencerpriset där jag är nominerad i tre kategorier. Jag pendlar mellan att vara supernervös, supertaggad och livrädd. Men jag ser verkligen fram emot den här kvällen så otroligt mycket. Det känns så roligt att få träffa vänner och bekanta som jag både träffat tidigare eller haft kontakt med via Influencers of Sweden. Så det känns lite som att träffa mina “kollegor”. Och sen har jag ju min älskade Johan med mig, som är mitt lugn i stormen. Min klippa.
Vägen mellan Grundtjärn och Myckelgensjö var så fruktansvärt lerig och hålig att jag stundtals höll på att köra fast. Den var så slirig att det inte gick att köra särskilt fort, men samtidigt var den så mjuk att om jag inte gasade på så skulle jag fastna. Detta är ju verkligen en av nackdelarna med att bo såhär. Vägarna har inte särskilt hög prioritet.
Efter det körde jag vidare och såg ingen mer rök från huven, och drog en lättnadens suck när jag tagit mig igenom den 1,3 mil långa lervägen fram till Myckelgensjö. Därifrån är vägen asfalterad fram till Örnsköldsvik som tur är.
Nu i september så var det dags för kvigorna att åka tillbaks till bondgården igen över vintern, och jag kände verkligen en sorg när det var dags för mig att säga farväl till Stjärna. Det var inte så stor chans att hon skulle få komma tillbaks till Grundtjärn nästa sommar, eftersom det snart var dags för henne att få en kalv och bli mjölkko. Tankarna snurrade runt i huvudet och jag tänkte flera gånger att jag önskar att jag kunde köpa henne så att jag kunde säkra att hon fick komma hit till Grundtjärn varje sommar, och så att jag kunde åka och hälsa på henne på bondgården när jag vill. Jag förstod ju att jag inte kan ha henne här i Grundtjärn, i alla fall inte än, eftersom en ko inte mår bra av att vara ensam.
Jag kan inte ens beskriva i ord hur glad jag var när det blev klart. Jag visste ju först inte om den ens var möjligt att genomföra. Jag ville ju inte att det skulle bli till en börda för Frida att jag köper en av hennes kvigor. Så det blev en sådan lättnad när jag visste att det gick att ordna. Så nu kommer hon alltså ägas av mig, även om hon tillhör Fridas gård. Och jag har valt att inte inseminera henne nu, så hon kommer alltså inte att få en kalv. Då kommer hon tillbaks till Grundtjärn nästa sommar. Ni kan ju ana att jag längtar!
Och min Stjärna har ju dessutom setts av miljoner människor över hela världen nu! Som Frida skrev idag “Säg inte vart hon bor, jag vill inte ha några groupies här” hahaha.
Så nu åkt vi upp igen, fast i samma bil denna gången, och för att jag istället skulle fotografera bilder till mig själv. Så det var inte alls med någon press utifrån. Mer en rolig liten resa, som jag hoppades skulle resultera i att jag skulle kunna ta den där bilden som jag faktiskt åkte dit för att ta. Det är ändå bara 22 mil till Stekenjokk härifrån, så det tar ändå inte så många timmar att köra.
Vy från vackra Klimpfjäll.
När vi kom fram till Stekenjokk tog vi först en paus instill Saxån och drack lite kaffe. Jag kände mig alldeles överlycklig över att vara tillbaks igen. Vägen över Stekenjokk stänger ju nu i oktober och öppnar inte förrän till sommaren igen på grund av de enorma snömassorna. Redan nu låg det nysnö över de högsta fjälltopparna och luften hade plötsligt blivit mycket kallare sedan jag var här för en vecka sedan. Nästan alla trädens löv hade nu fallit. Det gick så fort.
Vi hade gott om tid på oss i Stekenjokk. Bilderna jag skulle ta behövde kvällsljus, efter att solen hade gått ned runt 18.30 tiden. Så vi tog det lugnt. Åkte runt och tittade och stannade lite här och var.
Haha, jag försökte flera gånger ta en bild på mig och mamma men det slutade bara med att vi låg dubbelvikta av skratt. Men dom bilderna blir ju såklart dom bästa. Lycka!
Underbara Stekenjokk! En del av dessa renar kommer snart att gå omkring i skogarna här i Grundtjärn under vintern, där de har sin vinterbetesmark.
När det började närma sig solnedgång var kameran riggad. Dock låg molnen som ett tjockt täcke på himlen. Och jag var ju helt beroende av kvällsljuset för att få till bilden som jag behövde. Det där med att förutspå väder i fjällen är helt omöjligt. Jag tog lite bilder även om det var moln och drog på mig jackan och vantarna mellan tagningarna för att hålla mig varm.
Efter ett tag tog jag en paus och gick in till mamma i den varma bilen. Medan jag hade fotat hade hon kört iväg en sväng. Jag måste ju alltid vara själv när jag fotar, något som min mamma är väl medveten om 🙂 Molnen låg fortfarande som ett täckte och jag började ana att jag nog inte skulle kunna få till den där bilden som jag ville. Mamma berättade att hon hade hittat en jättevacker gammal kåta längre bort intill vägen så vi bestämde oss för att fara dit en stund medan vi hoppades på bättre väder. Och jag är så glad att vi gjorde det. Vilken otroligt vacker plats, som säkert bär på mycket historia.
Inuti kåtan fanns en eldstad och jag hade gärna gjort upp en eld och stannat där över natten. Någon gång skulle jag vilja göra det. Vilken känsla.
I 45 minuter efter det så blev ljuset och himlen bara vackrare och vackrare, och jag gjorde glädjerop mellan bilderna jag tog. Jag var SÅ tacksam att jag fick det där kvällsljuset som jag behövde. När jag kände mig klar var tog jag den här bilden innan jag skulle bege mig tillbaks till bilen och värmen igen. Sedan åkte jag lycklig tillbaks till Grundtjärn igen, och var hemma innan midnatt. Tänk vad mycket man kan få uppleva på en dag sådär. Jag är så himla glad att jag åkte, även om det bara var för att ta en bild. Det var så värt det!
Idag har det varit en sådan otroligt vacker dag här i Grundtjärn. Sol och blå himmel. Kylig och fräsch oktoberluft. Mår så himla bra av höstens vackra dagar. Det är renande på något vis.
Älskar att gå den här vägen över ängen ned mot sjön och se den vackra vyn över byn. Men det känns fortfarande så tomt när ingen 
Nanook är lika badglad oavsett vilken årstid det är. Det är så roande att sitta och titta på honom och hans glädjerus varje gång vi är nere vid sjön. Han utstrålar verkligen lycka.
Tänkte bara skriva en liten lördagshälsning till er såhär på kvällskvisten. Jag hoppas att ni har en underbar helg!