Jag har sett att det är några som efterfrågat ett blogginlägg om hur det var att resa ensam. Om jag var rädd eller osäker, och om hur det var att sova i bilen ute i vildmarken alldeles själv. Älskar när ni kommer med tips på blogginlägg när ni vill veta mer om något, eftersom det ibland är svårt att själv se vad som kanske kan vara intressant att läsa för någon annan. Att resa själv kändes så väldigt naturligt för mig men samtidigt finns det ju några tankar, känslor och erfarenheter kring den biten som jag gärna delar med mig av. Därför tänkte jag skriva lite om hur det var att just resa ensam, från mitt perspektiv.
Har ni också känt den känslan någon gång, att vissa saker bara måste ni göra alldeles själv?
Den här resan var så för mig. Inte för att jag inte ville dela den med någon annan. Jag hade mer än gärna gjort resan med min älskade Johan. Men då skulle jag behövt känna att det var en semesterresa. Att vi båda var helt lediga och kunde ägna vår fokus åt att uppleva resan tillsammans. Den resan ser jag så mycket fram emot att göra till sommaren ♥

Den här resan handlade huvudsakligen om att jag skulle ha 100% fokus på att vara kreativ och fånga min upplevelse i foto, skrift och film. Jag ville verkligen göra ett bra fotojobb, samtidigt som jag ville ta vara på varenda sekund och spara i mitt hjärta. Jag ville uppleva allt det där jag längtat och drömt om. För att få ut det jag ville av resan så var jag tvungen att vara själv. Det är så jag funkar. Jag måste vara själv för att kunna nå den där yttersta kreativiteten. Så har jag varit sedan jag föddes. Det är som om jag kopplar upp mig mot en annan del av hjärnan när jag är själv. Den behöver jag ibland. Den behövde jag nu. Därför var det helt perfekt att göra den här resan själv. Jag fick lägga all min fokus på att göra det jag skulle göra. Om någon hade varit med mig på resan skulle jag förmodligen varit den mest osociala människan på hela planeten, eller så skulle jag komma hem med bara 5% av det jobb jag skulle göra.
Jag kände också innan att den här resan skulle bli väldigt speciell, eftersom jag gjorde verklighet av något jag drömt om så länge jag kan minnas. Sätta mig i en bil och ensam fara iväg norrut utan varken plan eller tidspress. Efter alla dagar och nätter ensam ute i det vilda, så kände jag hur det också blev en slags inre resa, som fick mig att växa inombords. Det var ju tanken också, med resan. Jag skulle ju låta fjällvind blåsa hjärtat rent. Ungefär hälften av nätterna sov jag i bilen. Det var några som skrev att jag skulle vara försiktigt och att det lät lite otäckt att sova i en bil alldeles ensam. Jag kunde såklart förstå de tankarna, eftersom jag helt ärligt kände mig lite, lite nojig de två första nätterna. Men det var för att jag hade svårt att hitta en plats att övernatta på. Tankar som “tänk om någon följer efter mig?” kom upp i huvudet. “Om någon vet att jag är ute och reser alldeles ensam så kanske de försöker söka upp mig?“. Att jag som offentlig person kan dra till mig knäppgökar är inte något jag bara upplevt en gång. Samtidigt var jag noga med att i förväg aldrig visa upp vilken väg jag skulle köra. Det var först i efterhand som jag t.ex bloggade om vart jag varit.
Även om det inte alltid märks, så är jag en sådan person som ofta tänker tusen steg i förväg när det gäller farliga situationer som kan uppstå. Jag har ofta redan sett alla tänkbara scenarion i huvudet, och gjort en plan för hur jag smidigast tar mig ur den.

Jag fick tips av många att övernatta på ställen där människor fanns nära till hands. I en stad, på en parkering eller bredvid en mack.
Men för mig kändes det helt fel. Om det överhuvudtaget fanns något som jag skulle kunna vara rädd för under resan, så var ju det en annan människa. Jag sökte mig istället till platser så långt ut i naturen jag bara kunde. Just därför var de två första nätterna lite jobbiga, eftersom jag då inte hade kommit ut i vildmarken riktigt. Jag letade runt på nätterna efter något bra ställe som inte var för nära vägen, men det var svårt att hitta. Så då fick ja nöja mig med att övernatta i bilen nära vägen. Något jag inte gillade. Därför kände jag mig lite nojig just då.

Men sen, när jag kom ut till Stora Sjöfallets Nationalpark och senare runt Abisko, så kände jag ingen rädsla alls. Där fanns så lite människor och så mycket vildmark. Jag känner mig aldrig så trygg som när jag är ute i naturen.

Jag köpte en kniv på vägen upp, i en samisk hantverksaffär. Jag har länge drömt om att äga en vacker, samisk kniv. Jag blev alldeles förälskad i kniven som jag köpte, och jag bar med mig den hela tiden under resan. Ibland i ett skärp runt midjan, men oftast i min vänstra sko.
Det är alltid bra att ha en kniv när man är ute i naturen. Det finns så många situationer där den behövs. Bara som när man ska göra upp eld eller tälja till något. Det förenklade mycket. Sedan så kände jag någon slags illusion av trygghet när jag bar med mig den. Jag skulle ljuga om jag sa något annat.

Jag älskade hur jag tuffade till mig av att resa själv. Jag har upplevt det innan också, att jag liksom känner mig starkare på något vis när jag ger mig ut och reser. Inte bara när jag reser ensam. Hela resan gör mig starkare. Det är som att jag vågar mer.
Jag kan annars vara en sådan där person som nästan kan tycka det är jobbigt att gå in i affären och handla. Helst skulle jag bara vilja göra mig osynlig. Att fråga någon inne i butiken vart saltet är någonstans…nej. Då köper jag hellre ingen salt! Att ringa ett telefonsamtal kan ibland ta över en halvtimma. Att förbereda mig mentalt. Gå igenom i huvudet tusen gånger vad jag ska säga. Skriva upp en punktlista så jag inte ska tappa bort mig. Jag kan bli nervös av vanliga vardagliga situationer.

Men när jag reser, då är det som om något händer med mig. Plötsligt kan jag klampa in i affären likt en elefant och ta för mig som om jag vore kung över världen. Jag vågar fråga folk, prata med människor som om jag aldrig gjort något annat.Jag får en stark självkänsla som jag annars kan känna att jag saknar ibland. Jag vågar vara mig själv och ingenting känns pinsamt. Ingenting gör mig nervös och det är en sådan befrielse!
Jag vet inte vad det är som gör att jag påverkas sådär. Som tur är så känns det som jag tar med mig en bit av det hem igen. Som om jag faktiskt får bevara en del av den där enorma säkerheten även efter resan. Det är väl därför det känns som en resa kan få en att växa inombords.

Att vara bara sitt eget sällskap i naturen under flera dygn, det tror jag är något som alla borde prova någon gång. För visst händer det något. Att bara ha sig själv att förlita sig på. Bara vara själv med sina egna tankar, och verkligen lyssna på hur ens tankar går. Hur man ständigt debatterar med sig själv och diskuterar sig fram till beslut som man annars skulle göra med en annan person. Det är som att man efter några dagar tillslut börjar tänka på ett annat sätt. Mindre ord. Som om tankarna tystnar.
Man tar in naturen mycket starkare, för det är inga tankar i vägen.

Som att man för varje dag som går tappar en bit av sitt skal och kommer allt närmare sin kärna. Den är annars så svår att se, bland alla tjocka moln av buller, avgaser, oro, rädsla, pengar, måsten, krav, press och stress. Men där ute, alldeles ensam i vildmarken, så får plötsligt ens inre ta plats istället. Det vågar sig bara fram när man befinner sig i ett tillstånd av totalt lugn. Långt bort från allt det som stör.
Och det allra mest underbara med att känna hur ens inre kommer fram, är att det inte säger någonting alls.
En tystnad, och en känsla av att vara alldeles nöjd, precis som man är, och precis som allting är.