Sista kvällen i maj

Posted on 1 juni, 2016 by Jonna

Trots att jag varit hemma i några dagar nu så har jag knappt fortfarande vant mig vid den somriga känslan som mötte mig här i Grundtjärn. Alla träd har slagit ut, häggen står i blom och det är så varmt på dagarna att det känns som det vore mitt i sommaren. Tänk vad mycket som händer på bara en vecka.
Men det är alldeles underbart att få komma hem till detta. Igår kväll gick vi ner med hundarna till sjön så att de skulle få svalka av sig efter en varm dag. Det var sista maj. Sista vårmånaden, innan sommaren sätter igång på riktigt. En vacker, stilla kväll med myggor och sol. Det doftade så gott av all grönska och det var såpass varmt i luften att även vi tillslut slängde oss i vattnet.
Det var en härlig känsla efter att ha tagit årets första dopp. Som att tvätta av sig vintern. Nu är jag redo för juni. Åhh…juni!! Årets bästa månad. Eller vad tycker ni? ♥

Hoppas ni har en jättemysig kväll! Nu ska vi ut och klippa gräsmattan innan den växt upp till en äng.
Kram på er ♥

Ett storslaget farväl

Posted on 31 maj, 2016 by Jonna

Det var en sådan häftig känsla den morgonen, när jag sa farväl till fjällvärlden.
Jag hade trott att jag inte skulle känna mig helt redo att fara hem igen, eftersom det fanns så mycket mer att fånga av allt det vackra från Abisko och alla platser runt omkring. Jag hade varit ute hela den natten, för att verkligen se till att fota de sista bilderna som jag ville ta, och filma de sista scenerna. Och njuta av ännu en natt ute i det vilda.

Efter några timmar nära riksgränsen kände jag mig klar och satte mig i bilen för att köra tillbaks mot Abisko igen. Natten höll på att övergå till morgon och midnattssolen lyste upp molnen som färgades rosa och aprikos. Allting var så stilla. Och plötsligt så kände jag ett starkt lugn inom mig. Som om en motor stängdes av, och jag tog ett djupt andetag.

Jag var klar nu.
Det var en så tydlig känsla. Jag var nöjd nu och kände att jag fått precis allt det där som jag önskade, och ännu mer. En känsla av att vara redo att lämna denna plats för att åter vända hemåt igen.
När jag närmade mig Abisko fick jag se månen resa sig över Lapporten. Jag stannade bilen och gick ut för att titta på detta mäktiga skådespel.
Och hela Torneträsk låg i vila, och utstrålade ett lugn. Det var så vackert att det nästan gjorde ont.
Jag stannade där en lång stund. Det var känslosamt på något vis. Jag fick det mest vackra och storslagna farväl jag kunnat tänka mig. Känslan i luften var som en fin låt till eftertexterna i en lång, vacker film. En sådan film som får en att gå runt i en bubbla i en vecka efteråt, eftersom den påverkat en så starkt att något hänt där inne i djupet av hjärtat. Något som kommer finnas kvar för alltid.

Efter farvälet körde jag till vandrarhemmet och sov några timmar på morgonen. Sedan satte jag mig i bilen och körde till Kiruna, där jag gick in på det mysiga caféet Mommos Veranda igen, och satte mig för att jobba några timmar och la upp blogginlägget om Silverfallet. Sedan tankade jag bilen full, och körde raka vägen hem till Grundtjärn. 70 mil genom Norrland.
Jag körde hela kvällen och hela natten.

Det var något alldeles magiskt med att återigen få se hur landskapen ändras mil efter mil. Från höga snötäckta fjäll till täta skogar och skogstjärnar. Det fick mig att verkligen inse att alla platser har sin alldeles egna charm.
Att färdas 70 mil i bil i ett enda sträck gjorde också att jag upplevde sådana kontraster. När jag närmade mig mitt hem fick jag se “Juvanklocken” som den heter. Den spetsiga toppen mitt i skogen. Jag skrattade lite åt mig själv eftersom jag alltid upplevt den så “mäktig”. Som ett berg som reser sig i skogarna. Nu plötsligt, efter att ha varit bland alla höga fjäll och berg i allra nordligaste Sverige, så såg det där mer ut som ett litet sandslott i en sandlåda. Jag tyckte det var häftigt också att månen var precis ovanför Juvanklocken, när jag natten innan hade sett den precis ovanför Lapporten. Juvanklocken får vara vår alldeles egna Lapport.
Tidigt på morgonen var jag återigen hemma. Grundtjärn välkomnade mig med grönska och sommarvärme. Jag somnade väldigt gott i min egen säng. Vilken resa. Vilket äventyr. Nu tar det nog ett tag innan jag smält allt som jag fått vara med om. Återigen, tack för att ni följt mig på resan! ♥

Min längtan har fört mig hit

Posted on 30 maj, 2016 by Jonna

I en veckas tid har vi varit på resande fot, rymdstenen och jag. Vi har susat fram över ödsliga landsvägar och sett hur de djupa skogarna övergått till snövita fjäll. Jag har vandrat över dimmiga berg och känt fjällvindarna i mitt hår. Druckit vatten från Silverfallet och sett isen smälta i Torneträsk. Dansat på en bergstopp och tvättat mig i vilda forsar.

Jag har känt doften av nyutslagna fjällbjörkar och sett renar med nyfödda kalvar. Sjungit så det ekat över berg och dal, och lyssnat till vildmarkens viskningar. Jag har sett månen resa sig över Lapporten, och känt midnattssolen lysa i mitt ansikte.

Jag har gjort en resa, som tog mig till min längtan.

Jag visste redan innan att den här resan skulle bli något alldeles speciellt. Jag kände det på mig. Det bubblade inom mig när jag tänkte på att jag äntligen fick en chans att leva ut en dröm jag haft i flera år. En dröm om att sätta mig i en bil och bara köra norrut, utan varken tidsplan eller specifika mål. Som en vacker scen i en film. Köra mot friheten i gryningen och stanna på varenda plats som tilltalade mig.

Det var när jag fick förfrågan om ett samarbete med Hyundai och deras nya kampanj “Vad längtar du till?“, som jag bestämde mig för att göra verklighet av min dröm. Jag skulle få färdas i deras alldeles nya Santa Fe, för att ta mig till det jag längtade till, och dokumentera min resa med bilen och fota när jag upplevde just det som jag längtade till. Inte bara en drömresa, utan även ett drömjobb. En kombination av allt jag älskar.

Dagarna som jag nu fått uppleva ute i det fria har varit några av de bästa dagarna i mitt liv. Jag har fått vara med om så mycket vackert att jag nästan har svårt att få fram orden i skrivande stund. Jag blir rörd. Det är som om alla känslorna vill komma ut på en och samma gång. Ni som följt mig under resans gång har säkert märkt att de här dagarna har varit väldigt speciella för mig. Det har inte bara varit en resa till Norrbotten. Det har varit en resa i mig själv. En inre resa.

Det konstiga är att trots att tiden gått fort och dagarna liksom nästlas in i varandra, så känns det som jag varit borta jättelänge. Det känns som jag varit med om så mycket. Sådana där stunder och ögonblick som egentligen knappt går att återberätta eftersom de är så simpla. Inget speciellt hände. Men känslan fanns där. Hela stämningen gjorde just den stunden till något alldeles oförglömligt. Och det kan handla om stunden när jag öppnade bildörren efter många mils resa och tog ett djupt andetag av frisk fjälluft. Eller när jag satt på en sten och såg hur ljuset ändrade sig i takt med att solen steg ovanför bergen. Efter dessa dagar är hela mitt hjärta fyllt av sådana där ögonblick som får mig att le bara jag tänker på det.
Mitt i alla vackra, stilla stunder, så har jag också jobbat hårt under både dagarna och nätterna. Jag tror sällan min hjärna gått i högvarv under så lång tid som den gjort under denna veckan. Det var så mycket som jag ville hinna med under resan, och samtidigt så kände jag mig så otroligt inspirerad av alla vackra landskap att det omöjligt gick att trycka på “av-knappen”.
Min huvudsakliga uppgift med resan var att göra ett fotojobb, och jag hade bestämt mig redan innan för att verkligen lägga ner min själ i att ta bra foton på bilen i olika miljöer. En riktigt utmaning, eftersom jag aldrig tidigare gjort något liknande. Men jag ville ändå försöka lägga min touch på det hela och verkligen försöka att få även bilbilderna att väcka känslor. Och jag upptäckte att jag kunde bli väldigt passionerad i att fota bilen i olika vinklar, ljus och miljöer.

Utöver fotojobbet, så fanns så mycket annat jag ville få ut av resan. Även om resan kom till på grund av samarbetet, så var ju också huvudsaken att jag faktiskt skulle få uppleva allt det som jag längtade till. Det här var ju en resa jag drömt om i flera år. Jag ville njuta av varje sekund och riktigt känna friheten i att vara på den plats jag var på. Att känna friheten i att susa omkring på vägarna, fri som vinden och få upptäcka nya platser.

Den känslan gav mig så mycket inspiration, vilket gjorde att jag samtidigt ville dela med mig av så mycket jag bara kunde till er. Jag fick tusen fotoidéer och tusen blogginlägg jag ville skriva. Samtidigt fick jag en filmidé som jag ägnade flera nätter åt att spela in. All denna inspiration bara öste över mig och jag önskar att jag hade kunnat pausa tiden så att jag fått ta en sak i taget. Men å andra sidan, så älskade jag känslan av att vara helt fullständigt uppslukad av alla visioner. Och samtidigt få ägna all min tid åt att bara vara kreativ. Inget kontorsarbete. Inga tider att hålla. Inget hus att städa. Ingen hund att gå ut med. Jag fick ägna all tid åt att uppleva, skapa och ta in. Det var en väldigt härlig känsla.
Och bilen. Min rymdsten, som jag kallat den för sedan första sekund jag såg den. Den väntade tålmodigt på mig medan jag stannade längs vägarna för att ge mig ut och fota, filma och uppleva. Sedan, när jag kom tillbaks någon timma senare, så var det så skönt att få sätta sig i bilen och värma mig. Jag brukade ta något att äta, medan jag lyssnade på radion, laddade kamerabatteriet och tinade upp. Älskade de stunderna. Som en vilopaus för att ladda upp inför nästa äventyr.
Det var just nätterna som lockade mig mest. Ljuset var alldeles magiskt och en dröm för en fotograf. Även om de soliga, varma dagarna mot slutet också var helt underbara så var det nätterna som satte allra störst avtryck. Sedan är det något med mig och nätter också. Aldrig känner jag väl sådan inspiration som på natten. Allt liksom kommer upp till ytan då.
Jag tyckte det var komiskt, eftersom jag bokat tre nätters rum på ett vandrarhem i Abisko, men aldrig sov där på nätterna. Jag hade det mest för att kunna få ladda kamerorna och datorn, och för att sova en stund på morgonen.
Hälften av tiden sov jag i bilen. Och även om det är skönare att få sträcka ut sig i en riktigt säng, så är det inget som slår att få öppna bagagelyckan på morgonen och blicka ut över denna utsikt. Att vakna till den friska fjälluften och höra vårfåglarnas sång.

Jag har alltid älskat att köra bil. Eller, inte när jag bodde i Göteborg. Då stressade det mig på grund av trafiken. Men att köra bil här hemma, på ensliga grusvägar genom skogarna, det är bland det bästa jag vet. Eller som vägen upp mot norr, som jag körde nu. Det var verkligen en drömväg att köra på. Lite trafik, bra vägar och vackra omgivningar. Då njuter jag verkligen av att köra. Jag har alltid upplevt det nästan som en slags meditation. När man kör bil kan man inte göra något annat, vilket gör att det blir avslappnande på något vis. Tankarna flyger fram så lätt och jag tycker ofta att jag får så bra idéer. Som om jag ser allting klarare.
Och bilen jag fått köra under resan har ju verkligen gjort det till ännu en upplevelse. Det har känts så himla lättsamt att köra, trots att jag inte alls är van att köra sådana långa sträckor som jag gjort. Men det har gått så bra på alla sätt och vis. Som jag skrev i tidigare inlägg så har bilen varit som mitt hem och min trygga punkt. Bland det mysigaste stunderna under resan var när jag körde sent på kvällarna och nätterna och lyssnade på radion, sjöng med i låtar och samtidigt njöt av det vackra landskapen utanför fönstren. Jag kände sådan trygghet där inne, och jag älskade känslan av att inte behöva åka “hem” någonstans. Jag hade allt jag behövde i bilen.
Det är några som efterfrågat rutten som jag kört, så jag tänkte att jag skulle visa den här för er som är intresserade. Jag valde att köra inlandsvägen då många tipsat om att det är mycket finare upplevelse att köra just den vägen. Och jag tyckte verkligen det var en helt fantastisk väg. Jag började från Grundtjärn, sedan Junsele, Åsele, Vilhelmina, Storuman, Arvidsjaur, Jokkmokk, Stora Sjöfallets Nationalpark, Gällivare, Kiruna, Nikkaloukta och till sist Abisko.
Natten när jag körde mot riksgränsen minns jag extra starkt. Det var något mystiskt i luften, och dimman låg tät över fjällen. Jag kom till en plats med helt fantastiska vyer. Berg så lågt ögat kan nå. Det var något hisnande vackert. Och jag gillade tanken på att jag var vid Sveriges ände. Och det kändes som världens ände.
Den ser ut som en rymdsten på utsidan, och som ett rymdskepp på insidan. Den här natten var också alldeles magisk. Midnattssolens ljus lyste upp himlen i så vackra färger att jag nästan blev knäsvag.
Jag packade ut allt bagage (mycket!!) ur bilen för att kunna ställa kamerastativet och kameran i bagageluckan och ta den här bilden. Haha. Bara så ni vet ♥
Under de här dagarna har jag fått uppleva allt det där som jag längtade efter och drömde om med den här resan. Och mer därtill. Även om jag visste att den här resan skulle bli helt fantastiskt, så kunde jag aldrig ana att den skulle bli såhär. Varje dag har varit ett äventyr, och jag har fått styrt det precis som jag vill. Varje dag har jag fått känna den där känslan av frihet i att köra iväg i en bil utan att veta vart nästa mål blir. Jag har fått uppleva norra Sveriges hjärta och det är något jag kommer ta med mig för resten av livet.
Jag känner en djup tacksamhet över veckan som varit. Den kommer lämna spår efter sig. Vackra spår. Jag är så glad att jag fick möjligheten till att göra det här samarbetet som ledde till att jag fick åka iväg på min drömresa. Jag känner mig så upplyft av dagarna som varit, och jag får dessutom komma hem med hjärtat fyllt av vackra minnen. Det kommer nog ta ett tag innan jag landat i allt fint som jag fått vara med om.
Jag är också så överlycklig över att ni är så många som följt mig under resans gång. Det har verkligen varit SÅ roligt att få dela den med er. Ni har varit så otroligt engagerade och det har verkligen peppat mig! Ni skänker så mycket glädje. Om ni bara det visste. Så tack kära ni! Tack ♥

Om det är något ni undrar om resan så får ni gärna ställa frågor! Nu kommer jag ha mer tid till att svara på era kommentarer igen.
Kram på er ♥

De viskande bergen

Posted on 29 maj, 2016 by Jonna

Sedan första dag jag nådde de stora bergen och höga fjällen så har jag känt en skräckblandad förtjusning inför alltings storhet. En känsla av att vara nyfiken på något och vilja gå närmre, samtidigt som det nästan skrämmer mig lite. Dessa stora, öppna ytor och gigantiska naturskapelser. Det påminner om känslan jag kan få när jag på hösten för första gången får se en riktigt klar stjärnhimmel, med hela vintergatan som sträcker sig över himlen. Jag hukar mig ner mot marken, för det känns som jag ska trilla ut i rymden. Samma sak när jag får beskåda ett riktigt stort norrsken som dansar över hela himlen. Det blir en övermäktig känsla inför något så vackert och magiskt men som samtidigt visar på något så mycket större än oss. Dessa stora, respektingivande berg och fjäll med sina branta sluttningar får mig att känna precis samma sak. Att bara blicka upp mot de dimmiga topparna har fått det att pirra och knipa i magen sådär som när något väldigt spännande, och kanske lite farligt, väntar.
Under nätterna när jag varit ute bland bergen och fotat så har jag fått ta mod till mig för att verkligen våga ge mig ut. En del av mig har velat kura ihop bakom en sten och nästan gömma mig, av någon slags märklig rädsla. Medan en annan del av mig ville kasta mig ut och möta de mäktiga landskapen och känna deras uråldriga väsen borra sig in i själen på mig.
Så jag gjorde det.

Silverfallet

Posted on 28 maj, 2016 by Jonna

Det var precis så magiskt som det låter. Silverfallet.
Bara namnet har fått mig att längta dit. Men det jag fick se när jag väl var på plats var ännu mer mäktigt än vad jag hade väntat mig. När jag kom dit igår kväll så stod solen så exakt på himlen att den lyste rakt ner mot forsen och skapade ett sådant vackert, mjukt ljus. Aldrig hade jag trott att denna plats skulle vara såhär vacker. Det var som ett litet paradis. Stenar, vatten, sol, träd, fågelkvitter. Allt jag älskar på en och samma plats.
Jag vet att det är vissa av er som redan varit vid silverfallet, eftersom jag fick tipset av många utav er att besöka det under min vistelse i Abisko. Det tackar jag verkligen för! Jag tror inte jag hade sett den här lilla skylten annars, och då missat den här fantastiska upplevelsen.
Jag tänkte beskriva lite kort hur man tar sig dit för er som ska besöka Abisko framöver. Man kör från Abisko mot Björkliden, och strax innan infarten mot Björkliden så finns en stor parkeringsruta på höger sida. Där ställer man bilen, och sedan ser man den här lilla skylten där bakom, som sedan leder ned mot en liten stig i skogen, där vattenfallet är.
Jag älskade att gå på den lilla stenstigen ner mot fallet. Det var som att träda in i en annan liten värld. Det liksom låg som ett magisk skimmer över hela denna platsen. Solen sken in så vackert mellan fjällbjörkarna som alldeles precis börjat slå ut.
Att komma hit har varit som att uppleva våren på nytt. När jag åkte från Grundtjärn förra veckan så såg träden ut precis såhär. Och nu får jag uppleva det igen. Och det har hänt så mycket bara på de dagarna jag har varit här. Varje dag har jag sett hur knoppar brustit och hur isen över Torneträsk smält allt mer.
Silverfallet har som flera olika plan. Allra först är det som ett ställe med stora stenar där man kan sitta, och sedan faller det tvärt nedåt. Det finns en vacker bro över vattenfallet där man får bra utsikt. Om man törs gå över ; )

Jag måste säga att jag tyckte det var lite otäckt att stå där. Är nog lite höjdrädd av mig. Men det var så mäktigt att se hur vattnet slog mot klippväggarna.
Det var svårt att få en bild som gav ett verkligt perspektiv på hur högt upp man verkligen var.
Om man fortsatte följa stigen kom man sedan ner till en strand där man kunde se vattenfallet från marken. Det var riktigt vackert. Hade nästan velat gå in där under fallet. Ser ut som det väntar något magiskt där inne.
Det var en sådan underbar känsla att komma ner till stranden och se den vackra utsikten över Lapporten. Kvällssolen fick den att lysa upp så vackert. Jag fick nästan en känsla av att vara utomlands. Det måste ha varit något med stranden. Och lukten. Det luktade sandstrand. Hela känslan påminde lite om när jag kom till Bleikestranda när jag var till Nordnorge förra året. Den känslan glömmer jag aldrig.
Och stenarna. Åhh. Jag blev förälskad i varenda en. Så runda, släta och mjuka. Slipade av silverfallet. Jag hade velat ta med mig alla hem. Men jag plockade med mig bara en sten. Som ett minne.
Och de fanns i alla möjliga vackra färger.
Efter att jag varit ned till stranden så gick jag upp mot silverfallet igen. Jag fick inte nog av denna vackra plats. Det är något speciellt med att få sitta bredvid en fors såhär. Känna kraften från naturen.
Älskade att leka med långa exponeringstider med kameran. Hade kunnat stanna kvar hela kvällen och natten.
Och vattnet var sådär isande kallt. Kanske för att det alldeles nyss var snö som låg uppe på ett högt fjäll, innan det nu forsade förbi och nuddade vid mina händer. Och det smakade så friskt och gott. Jag lekte med tanken på att man skulle bli förtrollad om man drack från silverfallet. Det kändes nästan så. Förtrollad på ett bra vis.
Jag begav mig sedan tillbaks till vackra Abisko. Kvällen var så lugn och vacker. Så stilla.
Och jag tog en kopp kaffe vid en vacker plats så att jag skulle få kunna skriva av mig lite. Jag kände mig så känslosam. Sådär att jag bara skulle kunna gråta. Inte för att jag var ledsen. Men för att jag var så lycklig. Och för att jag känner hur något händer i mig efter alla dessa dagar när jag fritt får vandra med vinden. Det är som om något öppnas upp och det känns som hela min själ tvättas ren av vattnet och vindarna, och fram forsar inspirationen. Det blir så mycket på en gång att jag har svårt att få ordning i huvudet. Det är så mycket jag vill skriva om. Berätta om. Det är så många bilder jag vill ta. Därför skriver jag upp allt jag tänker och får till mig, så det finns kvar till när jag får tid att göra det.
Vill återigen uttrycka min tacksamhet till allt fint ni skriver, och för att ni delar den här resan med mig. Hoppas ni har en jättefin helg. Nu fortsätter resan ♥

En stilla plats

Posted on 27 maj, 2016 by Jonna

Hej på er!

Nu har jag äntligen tillgång till laddning igen. Var tvungen att ta in en natt till på vandrarhemmet så att jag skulle kunna ladda kamerorna inför min sista dag här i Abisko. Jag ska alldeles strax bege mig ut och fota lite i dagsljuset. Ska åka mot Björkliden och gå upp en bit på fjället där, och även besöka Silverfallet som många tipsat om. Sedan blir det tillbaks igen för att ladda allt och föra över bilder och sedan göra mig redo för att återigen bege mig ut i kvällen och natten. Igår var vägen mot riksgränsen stängd på grund av en olycka, vilket gjorde att jag inte kom åt de platserna som jag ville fota på. Därför far jag åt det hållet ikväll/inatt istället. Åh, vill verkligen ta vara på varenda sekund nu!
Igår åkte jag istället åt andra hållet och hittade en vacker liten sjö där jag spenderade största delen av natten. Det var helt magiskt att sedan se solen stiga upp över fjället på andra sidan sjön. Jag gjorde upp en liten eld och kokade soppa och hade det riktigt mysigt.
Jag spelade in en liten video som jag ju tänkte lägga upp i morse när jag inte hade tillräckligt med laddning på datorn. Så därför kommer den nu istället ♥ Vill varna för högt ljud när jag ropar över sjön. Det ekade på ett sätt jag aldrig tidigare hört så jag ville se om kameran kunde fånga ljudet.
Medan jag ändå har er på tråden vill jag passa på att nämna att Photowall nu utsett en vinnare till tävlingen i samband med lanseringen av min tapetkollektion. De berättade att de tyckte ni alla hade skrivit så otroligt fina motiveringar (och jag håller med!). Jag önskar som sagt att ni alla kunde få vinna.
Vinnaren blev Ida-Maria Torneus, som skrev motiveringen “Jag skulle välja River of dreams att ge till min lilla brorson Loke som är 6 år. ❤️ Han har sagt att han vill ha skogen i sitt rum och med River of dreams så skulle vi kunna leka att vi sitter i en båt och kikar efter älgar och andra djur. För han och hans storebror är det finaste jag har. Om det skulle finnas pengar kvar så skulle jag välja The secret place till mitt sovrum. En sån magisk John Bauer skog!” Stort grattis Ida-Maria! ♥ Och tusen tack alla ni som var med och tävlade!

Nu önskar jag er en riktigt härlig fredag och en trevlig helg! Nu fortsätter äventyret!

Vildhjärta

Posted on 27 maj, 2016 by Jonna

Godmorgon kära ni!
Klockan är 05.30 på morgonen och jag har spenderat ännu en vacker natt ute i det vilda. Jag hade egentligen spelat in en liten videoblogg till er denna fredagmorgon, men insåg nu att jag inte har tillräckligt med laddning på datorn för att kunna ladda upp den nu. Jag trodde lite för positivt om att kunna klara mig helt och hållet i bilen och ladda allt därifrån. Det skulle funka bra om det bara handlade om en mobil och en kamera. Men jag har lite för många tekniska prylar som jag behöver ha igång för att kunna jobba. Tre kameror, en dator, en mobil och en router. Inte klokt vad mycket grejer som behövs.

Men jag lägger upp den senare när jag får tillgång till att ladda allt igen. Jag är kvar i Abisko och kommer stanna ännu ett dygn eftersom det verkar som om vädret håller sig fint. Jag fick denna natt bevittna en alldeles underbar soluppgång över bergen. Åh, vad jag älskar denna plats. Jag älskar den verkligen.

Jag önskar er en vacker morgon och en härlig start på den nya dagen. Kram på er ♥

I mina drömmars värld

Posted on 26 maj, 2016 by Jonna

Jag sitter här i en soffa vid receptionen på hotellet i Björkliden, och blickar ut över lapporten som idag lyser upp av sol och klarblå himmel. En fantastisk dag har kommit, efter en fantastisk natt.
Jag försöker komma på hur jag ska uttrycka mig i ord för att förklara den underbara natt som jag hade ute i vildmarken. Jag kan inte riktigt sätta ord på vad som gjorde att den kändes så magisk. Det var hela stämningen. Som om vacker musik spelades i bakgrunden till alla storslagna scener. Det var som om hela fjällvärlden sjöng med och jag kände mig så fri. Stundtals undrade jag om jag drömde, eller om jag råkat dött utan att jag visste om det, och hamnat i något slags paradis. För hur kunde något som detta finnas på riktigt?
Jag var ute hela kvällen och natten, och fick se hur färgerna på himlen skiftade färg i takt med dimmorna som dansade över bergen. Molntäcket hade börjat spricka upp vilket gjorde att midnattssolens strålar ibland tittade fram och spred ett mjukt, gyllene ljus över fjällen på andra sidan.
Jag åkte som vanligt runt på vägarna och stannade precis där jag ville. Det blev många, och långa pauser eftersom landskapet hela tiden bjöd på vackra skådespel som jag bara inte kunde missa. Ibland kunde jag vara ute i två timmar i sträck för att fota och filma, och sedan gick jag in i bilen igen för att ladda kamerabatteriet, lyssna på radio och dricka varmt kaffe. Sedan var jag redo att ge mig ut igen.
Det finns väldigt många hjärtformade stenar här uppe. Väldigt mycket kärlek från naturen, med andra ord ♥
Det var mitt i natten när jag nådde riksgränsen. Jag stannade bilen vid tullen och begav mig sedan ut till fjälls. Där var de mest sagolika landskap jag kunde tänka mig. Det var något speciellt med kontrasten av det karga landskapet och den mjuka, aprikosfärgade himlen. Det pirrade i magen när jag vandra runt bland öde marker.
Jag vandrade upp på ett vackert berg för att få utsikt över fjällen och för att titta på soluppgången.
Midnattssolen brann vid bergets topp, och jag tappade nästan andan. Det var så vackert. Jag stannade till snabbt för att ta en bild, eftersom jag nu lärt mig hur fort vädret ändras bland fjällen. På någon minut kan tjock, vit dimma dra in över landskapet och det känns alltid lite kusligt på något vis. Den är så rå och kall. Går igenom alla kläder. Och luften blir fuktig att andas. Och det är något spöklikt när man ser hur den dansar runt om en. Kuslig, men också vacker. Och bara några minuter efter denna bild togs så kom den vita dimman.
Känslan när jag kom upp på toppen och satte mig på den stora stenen var oslagbar. Som om jag kommit upp i himlen. Jag satt här länge och betraktade landskapet och dimmans rörelser. Det ser så mystiskt ut med alla dessa stora stenar som vackert ligger utplacerade längs bergen. Jag undrade hur länge sedan sist som denna stenen nuddande en människa? Och tanken på att jag satt på en sten som funnits i tusentals och åter tusentals år fick mig att nästan rysa lite. Av något slags behagligt obehag.
Klockan var nästan fem på morgonen när jag åter kom till Abisko. Då möttes jag av ett spegelblankt Torneträsk. Det såg så fridfullt och stilla ut. Som om det sov djupt.
Jag fortsatte mot vandradehemmet, för att krypa ner i sängen och sova några timmar på morgonen. När jag kom tillbaks till mitt rum så kändes det nästan som om jag precis vaknat ur en djup sömn. Ur en dröm. Jag satte mig på sängkanten och tänkte på natten som varit. Den kändes alldeles overklig på något vis. Som om jag fått kliva in i en annan värld. En annan dimension. En sådan där natt som jag kommer minnas för resten av mitt liv.
Jag klippte ihop en videoblogg av några klipp som jag filmade igår. Det blev en väldigt lång videoblogg. Jag hade så mycket jag ville prata om. Orden bara flödade. Kanske för att natten bjöd på så härlig energi. Så jag öppnade upp mig lite och pratade om bland annat att bli alldeles besatt av en idé, och hur glad jag blir för allt fint som ni skriver. Och lite “bakom kulisserna” till bilderna och filmerna som jag håller på att filma. En stor applåd till er om ni orkar titta på hela ♥
Eftersom vädret är klart idag så ser jag fram emot ännu en alldeles magisk natt här i Abisko. I natt blir det förmodligen helt klar himmel och jag kommer vara ute för att fånga och njuta av varenda sekund. Jag hoppas så innerligt att jag har lite fler vackra natt-bilder att visa er i morgon.
Tack igen underbara ni för att ni följer mig på resan! ♥ Ha nu en fantastisk dag och kväll! Kram på er!