Efter att jag berättade här på bloggen om Johan så har jag fått många frågor och önskemål om att jag ska skriva och berätta mer om hur det känns att bo ihop med någon när jag är så van att vara själv. Valde ut en av dessa kommentarer här som jag tänkte svara på, eftersom jag själv tycker att det är en väldigt bra fråga som det finns mycket att skriva om.

“Hej Jonna!
Jag har funderat lite på hur du resonerar kring ”egentid” nu när du har flyttat ihop med Johan. Du har ju tidigare beskrivit hur dessa egna stunder i naturen eller av kreativitet behövs för att du ska må bra och jag känner igen mig i det. Jag tycker att det är så svårt att prioritera min egna tid när det finns en människa som jag älskar över allt annat i samma hus.. Och ändå så märker jag att jag verkligen behöver de där stunderna för mig själv. Hur gör du? – Malva”

Först och främst, tack för din fråga Malva. Det här är något som jag själv funderat på jättemånga gånger, speciellt innan jag träffade Johan. Jag tycker att det är ett viktigt ämne att ta upp! Jag har stundtals tänkt att jag kanske aldrig kommer passa att leva ihop med någon, just eftersom jag verkligen behöver den där egentiden för att må bra.

Jag har bara bott ihop med John i snart två månader, men har redan fått så mycket svar på mina frågor och fått så mycket nya insikter och andra perspektiv på det hela. Så jag tänkte dela med mig lite nu av hur jag ser på det här med egentid, och hur man får ihop sin kärlek till ensamheten med kärleken till sin partner eller den man lever ihop med.

Man skulle ju kunna tänka sig att det skulle bli en enormt stort förändring i mitt liv den dagen som jag flyttar ihop med någon. Att det skulle bli ett starkt kontrast till min annars ensamma och fria vardag. Det trodde jag med, och därför har jag egentligen inte riktigt längtat efter tvåsamhet, därför att jag inte ville förlora den delen av mitt liv. Jag har velat undvika att bli kär så att jag kan få fortsätta vara själv och lägga all min tid på det jag vill.

Två månader har jag bott ihop med Johan nu, och vet ni vad? Allting har skett så naturligt att jag knappt känt övergången från att vara ensam till att vara två. Det blev aldrig någon stor förändring i mitt liv eller mindre tid till det jag vill. Ingenting har egentligen förändrats på det sättet, förutom alla underbara känslor, och den starka kärleken som varje dag förgyller mitt liv nu. Men just när det gäller den där egentiden som jag var så rädd att förlora, så känns den alldeles orörd. Den har jag kvar, på grund av att jag och Johan är så himla lika när det gäller den biten. Vi behöver båda egentid för att må bra, och därför blir det aldrig någon grej av det. Jag har inte ens känt eller tänkt den tanken att “nu behöver jag egentid“, för det får jag så naturligt hela tiden att det liksom sköter sig själv.

Den största anledningen till att jag trodde att egentiden och ensamheten skulle försvinna om jag flyttade ihop med någon, beror helt enkelt på tidigare erfarenheter. Jag har i tidigare förhållanden stundtals känt mig väldigt kvävd eftersom den andre personen inte alls varit i behov av att vara själv lika mycket som jag, och inte heller haft en förståelse för mitt behov av att vara själv. De få gånger jag försiktigt bett om att få vara själv så blir det istället till ett problem där personen tror att jag vill vara själv för att jag inte längre tycker om den eller för att undvika personen osv. Då skär det sig ganska snabbt och det blir obalans. Det blir ett problem av något som inte är ett problem.

Jag minns i början av mitt och Johans förhållande, hur jag nästan tippade på tå och ville be om ursäkt om jag t.ex behövde gå in i arbetsrummet och sätta mig och jobba en stund på kvällen. Jag var van med tanken på att det skulle bli besvikelse, sura miner och kanske till och med ett bråk på grund av en sådan sak. Jag blev alltid lika förvånad när jag såg hur Johan bara log och sa att det var bra att jag gjorde det jag behövde göra. Det var en sådan lättnad. I början gick jag ofta ut till Johan i köket stup i kvarten bara för att se så allt var okej och försäkra mig om att han inte var sur på mig. Haha. Idag känns det helt absurt, nu när jag istället vant mig vid den förståelse, respekt och kärlek som Johan ger mig.

Men det är ju så det ska vara, mellan två personer som lever tillsammans. Att kunna ge varandra utrymme är så viktigt. Om båda ger varandra utrymme att vara precis sig själv, så blir det aldrig något problem av det. Istället tycker jag att egentiden gör att tiden man har tillsammans bara blir ännu mer underbar. Som en god cirkel.

Däremot finns det ju en annat perspektiv på den här frågan “Jag tycker att det är så svårt att prioritera min egna tid när det finns en människa som jag älskar över allt annat i samma hus…” som Malva skrev.
Hon satte faktiskt ord på något som jag verkligen kan känna igen mig i. Och det har ju inget att göra med att man inte får det utrymme man behöver. Det kan vara tvärtom, som i mitt fall, att jag verkligen får utrymme till hur mycket egentid jag vill. MEN, när det finns någon i närheten som man älskar och som man helst bara vill vara med hela tiden, så vill man inte ens vara själv.
Det blir liksom tvärtom, att man prioriterar bort egentid för att kunna vara ännu mer med den man lever ihop med, vilket egentligen bara är fint.

I början så hade jag väldigt svårt för att slita mig från Johan, även om jag egentligen behövde det. Speciellt på kvällarna när han kom hem från jobbet. Eftersom jag inte har ett jobb med fasta tider så brukar jag se kvällarna som en tid då jag är som allra mest kreativ och egentligen jobbar som mest. Men när Johan fanns där hemma så kändes det nästan omöjligt att stänga in mig i arbetsrummet själv och jobba. Den fokusen försvann lite eftersom det kändes mycket mysigare att bara vara med honom. Allt annat suddades liksom ut, men som istället ledde till att jag sköt upp saker till nästa dag och som tillslut kunde göra mig lite stressad. Men det blev bättre och lättare efter ett tag och jag lärde mig att bli lite mer hård när det gäller rutiner och tider.

Egentid är en förutsättning för att jag ska kunna vara kreativ, och eftersom hela mitt jobb är beroende av min kreativitet så måste jag få vara själv för att få saker gjorda. Men den biten har löst sig väldigt bra och jag tycker att jag kommit in i en rytm nu som känns bättre än vad jag någonsin haft det.

Jag är ju själv hela dagarna eftersom Johan jobbar på annan ort, och då får jag ju hur mycket egentid som helst. Mina dagar ser inte så mycket annorlunda ut än när jag bodde själv. Jag brukar försöka hinna göra klart så mycket som möjligt under dagen så att vi får så mycket tid som möjligt med varandra på kvällarna, och jag tycker om att ha det lite som en “morot”. Eftersom vi kliver upp vid 4 på morgonen då Johan pendlar långt så brukar inte kvällarna bli så långa. Och ibland går jag och lägger mig tidigt med honom, men om jag vill vara uppe hela natten i ateljén så gör jag det. Jag mår väldigt bra av den här balansen av att kunna välja precis själv samtidigt som jag har Johans rutiner att falla in på som en slags utgångspunkt. Så egentiden som jag behöver för att må bra löser sig själv hela tiden. Det är inget som jag ens måste fundera på utan allting faller på plats naturligt.

Som jag skrev tidigare så blev det aldrig någon stor förändring i mitt liv när jag flyttade ihop med Johan. Inte vad gäller den biten i alla fall. Det är ju en stor förändring vad gäller mitt liv i stort sett, att plötsligt ha någon att dela allt med och någon som jag ser hela min framtid med. Att få vakna och somna med den jag älskar varje dag, och att få dela alla mina funderingar med någon. Att få älska och bli älskad. Det är ju mitt livs största och vackraste händelse.

Jag tror att det är så det blir när det är rätt. Som min tremänning Åsa sa en gång “När det är rätt, så är det lätt“.
Allt som jag tidigare var rädd för att förlora om jag levde ihop med någon, har jag fortfarande kvar. Jag känner inte att jag behövt offra någonting eller ändra mitt sätt att vara eller leva. Det har bara flätats samman med Johans liv och skapat en vardag och ett liv i balans. Det är som om jag fått det bästa av två världar. Jag har fått behålla kärleken till ensamheten och all min egentid, samtidigt som jag har hittat mitt livs stora kärlek att dela mitt liv med.
Ja, det bästa av två världar ♥

Skulle vara jätteroligt om ni ville dela med er av era tankar och känslor kring detta ämne. Är ni också i behov av mycket ensamtid och kanske lever ihop med någon? Hur gör ni för att det ska funka? Eller har ni också varit med om situationer när det inte funkat alls? Eller bor ni kanske ihop med någon som behöver mycket egentid? Skulle var intressant att höra era tankar ♥

(Rösta på mig i Finest Awards här! Man kan rösta 1 gång/dag. Tusen tack)