Idag är det precis ett år sedan min kära mormor gick bort. Under det här året har det inte gått en dag utan att jag tänkt på henne och saknat henne så enormt mycket. Jag vet inte hur många gånger jag bara önskat att jag fått sitta där på kökssoffan igen och pratat och skrattat med mormor. Det fanns inga stunder som var så mysiga som just då.
För några veckor sedan hände en ganska märklig händelse. Jag satt i bilen på väg till Sollefteå. Och plötsligt ringer det i mobilen, och jag tar upp den för att se vem det är som ringer. “Mormor” ringer står det. Plötsligt stannar mitt hjärta till, och i någon sekund, innan min hjärna liksom kopplat in logiken, så sprider det sig en lycka i hela mig. Jag trodde på riktigt att mormor ringde. Men någon sekund senare så kopplar jag vem det är. Jag svarar och hör morfars röst i telefonen. Men jag var lika glad för det. Jag är så tacksam att morfar tagit sig igenom det här året utan mormor. Han har varit så otroligt, ofattbart stark. Jag är lycklig som har honom att åka och hälsa på och dricka kaffe hos, och prata om minnen när mormor levde <3























