En dag i taget

Hej på er!

Hoppas ni alla haft en bra helg!
Som jag nämnde i min senaste video på förra inlägget så spenderar jag just nu så mycket tid jag kan i smedjan med Johan. Vi bestämde att göra så innan jul för att kunna beta av den långa listan med ordrar från kunder som tålmodigt väntar på sina smycken. Och eftersom jag jobbar där i princip all övrig tid förutom det viktigaste som jag måste hålla igång så blir det lite glest med nytt skapande och nya inlägg just nu. Men det är bara kortsiktigt tills vi tagit oss igenom det projektet.

Vi befinner oss verkligen mitt i en slags övergångsperiod just nu. Jag tror nästan det senaste halvåret varit den mest påfrestande tiden någonsin. Det har bara blivit mer och mer av allt. Ändå håller så otroligt mycket saker på att underlättas. Vi har verkligen börjat tagit tag i saker och lösa problem och se till att skaffa hjälp för sådant som vi inte längre klarar av att bära själva. Det känns jättebra att saker och ting kommer att bli bättre och jag har så mycket att se fram emot, men just under den tiden innan allt kommit i land, så har det blivit ännu mer att ta tag i. Ännu mer att tänka på.

En bra liknelse för att förstå vad jag menar är när man ska storstäda hemma. Det ser stökigt ut innan man börjar. Det är därför man vill städa. Men när man påbörjat städningen och börjat röja ut alla saker och allt ligger huller om buller överallt, så ser det rent ut sagt förjävligt ut. Men man måste röja fram all skit för att sedan hitta rätt plats åt alla saker. En övergångsperiod helt enkelt.
Lite där är vi nu. Mitt i storstädnings-kaoset. Men det kommer bli bättre. 
Både jag och Johan känner oss ändå peppade att slutföra det här projektet och komma i land med alla väntande ordrar. Att smyckena skulle gå så otroligt bra hade vi inte riktigt väntat oss. Vi var inte förberedda på detta, vilket gjorde att det gick lite för långt innan vi insåg att vi behövde stoppa försäljningen och beta av ordrar innan vi kunde ta nya tag igen.
Vi har massor av roliga idéer framöver, men innan vi kan påbörja det vill vi se till att våra kära kunder får sina smycken. Det är våran prio ett.

Det kommer bli så roligt sedan när det finns tid igen till det kreativa och nytänkande. Som det varit senaste tiden så känns det som vi båda jobbat lite på rullande band fast med olika saker. Att bara försöka hålla huvudet ovanför ytan. Det har funnits för lite tid till att skapa nytt. Att designa. Att vara kreativ och få utlopp för idéer.

Men det finns en mening med allt. Den här tiden har lärt oss alla väldigt mycket.
Det är ju i utmaningar som man ofta också hittar bättre lösningar. För att kunna förbättra något måste man ju först gå igenom det som var svårt.
Och mitt i allt, så är det faktiskt väldigt roligt att sitta i smedjan och jobba med Johan. Det var väldigt, väldigt länge sedan jag jobbade i smedjan sist.
Min största utmaning just nu är att försöka hitta ett lugn i den period vi är i just nu, med massor av förändringar och ovanligt mycket jobb på olika sätt.
Jag har senaste tiden känt en överhängande stress. Egentligen inte en stress för allt jobb vi gör just nu, utan mest….för allt det jag inte gör.
Ni vet den där känslan “Varför gör jag det här just nu? Varför är jag HÄR? Jag borde göra något helt annat!

Jag längtar verkligen tills jag får känna att jag kan lägga en hel dag på ett enda projekt igen, istället för att hoppa hit och dit mellan tusen olika saker. Känna den där riktiga glädjen i skapandet igen.
Jag längtar efter att få känna att jag räcker till för det jag vill göra och att slippa ligga i sängen på natten och tänka på alla saker jag glömt eller missat att göra. Att känna dåligt samvetet för alla jag inte svarat, för foton jag inte tagit, för dagar jag inte tagit vara på, för musik jag inte skapat, för filmer som förblivit idéer.
Jag känner för första gången på riktigt att det är för mycket. Samtidigt som det ger mig så otroligt mycket kraft att ta itu med situationen.
Och vi vet att detta bara är kortsiktigt. Saker och ting kommer en efter en att bli lättare och det gör att det blir så mycket lättare att ta sig igenom den här tiden.

Vi tar en dag i taget, jag och mitt grymma “team”. Detta är en lärdom, precis som allt annat. Att hitta lugnet i stormen.
Och under tiden läser jag boken “Lär dig andas” och har bestämt mig för att börja varje morgon med ett litet yogapass. Det tycker jag känns passande nu!
Och vi har ju sån himla tur att ha den här godbiten med oss i allt vi gör. Tänk vad mycket glädje en hund kan ge. Det blir verkligen som ett behövligt avbrott mitt i allt jobb.
Han ser också till att vi kommer ut en stund varje dag på promenader som verkligen är såååå viktigt och betydelsefullt.
Det som jag gör i smedjan är att förbereda material för alla smycken. Dvs, att t.ex mäta ut längden på en ring och sedan såga ut silvertråd i rätt storlek. På det viset går det sedan snabbare för Johan att göra smyckena när han inte behöver lägga tid på dom momenten.
Så Johan gör fortfarande själva silversmidet själv, och alla större arbeten. Jag ser bara till att underlätta lite.
Jag ser också till att skriva tack-kort och packa smyckena. Det är också ett moment som tar en hel del tid.
Från det ena till det andra, så fick jag hem tidningen “Hälsa” för ett tag sedan, med mig själv som omslag! Det är faktiskt första gången någonsin som jag fått äran att vara med på omslaget på ett tidningsmagasin. Det var sent i höstas som jag intervjuades av den jättetrevliga chefredaktören Anna Flodberg, och hon har nu skrivit ihop ett fyra sidor långt reportage som handlar om min resa och mitt liv. Jag tänkte att jag skulle passa på att tipsa om detta om det är några som är intresserade av att läsa reportaget.
Ni hittar den i de flesta butiker som har tidningar och magasin, och den finns ute i butik till den 23 januari.

Tusen tack Anna för ett superfint reportage! ♥
I samma veva fick jag också hem det engelska magasinet “Enchanted living” som gjort ett 8 sidor långt reportage om mig i senaste utgåvan.
Just detta magasin fokuserar väldigt mycket på vackra och sagolika bilder och texter. Det hette tidigare “Faerie magazine” innan de bytte namn. Och jag fick väldigt mycket plats för mina bilder vilket kändes väldigt roligt!
Eftersom det är ett utländskt magasin så vet jag inte om det finns att köpa i Sverige men vill nu läsa mer så kan ni gå in på deras hemsida HÄR.

Jag avslutar med dagens solnedgång över Grundtjärn. Det är så underbart nu när ljuset håller sig kvar på himlen lite längre för varje dag. Och färgerna på himlen blir bara vackrare och vackrare hela tiden. Nu går vi mot ljusare tider.

Vill passa på också att tacka för alla fina kommentarer. Jag ska gå igenom och svara lite kommentarer senare. Ni är så fina som fortsätter skriva trots att jag varit urusel på att svara senaste tiden. Men som jag sagt tidigare, jag läser allt. Alltid ♥

Nu ska jag gå till Boa (det röda huset ni ser på bilden ovan) där jag och mamma ska paketera lite fotoprintar.
Jag hoppas att ni har en jättefin start på den här veckan! KRAM PÅ ER! ♥

Att släppa taget

Den här våren är som ingen annan jag upplevt. Under den första veckan i maj har jag fått betrakta de mest spektakulära snöfall jag någonsin sett. Stora, virvlande flingor som liksom ser ut att sväva långsammare än vad de brukar. Kanske vill de stanna i luften extra länge, och ta tillvara på flygturen, innan de landar på marken som är lite för varm för att de ska kunna stanna kvar en längre tid.
Jag minns så väl i december. Min sorg och frustration över att vintern aldrig kom. Jag behövde snö och stilla vinternätter för att kunna skapa min luciafilm. Jag skrev till och med en dikt då, om ni minns. Som ett sista försök till att låta vintern öppna sin dörr.

Snälla sommar, släpp taget nu.
Låt isen sjunga sin sång och frosten vandra över äng och myr.
Låt molnen skingras på himlen
och nattens stjärnor lysa som vår fyr.

Sommar, styr din värme in mot hamn.
Jag behöver vinterns vita tårar för att ljusa upp i mörkrets vrår.
En stilla natt i vinterns famn.
Med ingen vind som blåser elden ur mitt hår.

Och nu har det varit precis tvärtom. Jag har känt mig nedstämd för att vintern aldrig släpper taget och låter våren ta plats. För knopparna under lagret av snö inte får en chans att slå ut. Ledsen över att jag ska missa årets vackraste tid.

Men så var det som om jag fick svar på min dikt. Denna kyliga majkväll nere vid sjön. Alla dessa tunga känslor som jag burit på för att jag inte kan kontrollera vädret och årstiderna. Det kändes plötsligt få självklart.

Det är inte vintern som ska släppa taget.
Det är jag. 

Jag tror naturen svarade mig och fick mig att förstå att det är lönlöst att försöka styra och kontrollera något som man inte kan styra eller kontrollera. Att lägga så mycket känslor i något där jag inte har makten att kunna förändra, och göra motstånd mot det som är. Det finns inget sämre att lägga sin energi på.

Naturen låter sig aldrig kontrolleras av någonting. Och det är det som är så vackert. Den är så fri.
Årstiderna försöker aldrig leva sig upp till våra förväntningar. Naturen jämför sig aldrig med sina tidigare år. Den oroar sig inte för hur den borde bete sig eller hur en viss årstid borde se ut. Den bara är.

Med stolthet strör den nu sina snöflingor över vårt land. Bryter gränser och skapar vackra scener som vi får njuta av. Eller bli besvikna av. Det är upp till oss hur vi reagerar. Världen upplevs inifrån oss själva.

Det var som om jag efter det släppte all förväntan över våren. Naturen skyndar inte framåt. Och det ska inte jag heller göra. Vintern får stanna precis så länge den behöver. Kanske tycker den om att vila en stund i vårens famn. Det hade jag också gjort.

Det blir ju så vackra färger då. Våren och vintern tillsammans. Gulnade ängar, vit snö, is och porlande bäckar. Och ibland kommer den. Tusen fåglars sång, från skogarna intill. Det vackraste av ljud. Men bara när vindarna tystnar och solen hittar ett hål genom molntäcket. Men jag litar på att vår jord är den bästa dirigenten. Den har funnits så mycket, mycket längre än jag.
Jag litar på att den låter sången höras när det är meningen att den ska höras.

Kanske pausar den sången med hjälp av kylan. Så att vi också ska uppleva tystnaden. Och aldrig ta något för givet.

Så nu omfamnar jag denna kyliga maj. Vackra maj, som blandar årstiderna precis som den vill. Ibland känns det som vi behöver uppleva mindre bra stunder så att vi ska lära oss något utav det. Att se från ett annat perspektiv och inse att det vi inte kan förändra där ute, kan vi istället förändra i vårt inre.

Nu önskar jag er alla en underbar helg! ♥ Stor kram på er!

Att släppa taget

Först och främst, tusen tack för alla fina gratulationer på förra inlägget. Och inte minst tack för all pepp ni gav mig. Blev rörd att så många ändå förstod och höll tummarna att det skulle ordna sig. Tack älskade ni ♥

Det har varit en vacker helg med soliga dagar, frostig kyla och stjärnklara nätter. -21 har vi här i skrivande stund. Älskar luften ute just nu. Den känns så ren. Som om varje andetag rensar hela kroppen och ersätter tunga regnmoln med vackra iskristaller.
I lördags åkte jag och Johan ut i skogen en sväng på kvällen. Jag skulle kolla lite platser och provfilma inför mitt misslyckade projekt, och kolla om det ens var möjligt att få till det trots avsaknaden av snö. Trots att det inte alls blev bra, så var kvällen helt magisk. Vi stod där inne i skogen och ovanför oss sträckte sig vintergatan över den nattsvarta himlen och i nordlig riktning dansande  norrskenet.
Kylan gjorde så det knäppte i skogarna. Det ljudet hade jag aldrig hört innan jag flyttade hit. Kommer aldrig glömma när jag sprang till gammelmorbror Tage och förtvivlat sa att det hördes skott från skogen. Pistolskott. Men det är bara träden som “knäpper” till när det blir kallt väldigt fort, och de kan ibland låta så högt att det ekar i skogarna.
Kylan kommer ofta med så mycket vackert. Fina ljusfenomen och vackra, mystiska ljud.

Få saker tycker jag är så vackert som eldens sken ute i mörkret. De lyser upp på ett så levande sätt. Får allt runt omkring att dansa i eldens reflektioner.

Det var mitt sista försök till att ro i land mitt projekt, som jag nu ikväll släpper taget om. I alla fall för i år. Det gjorde så ont förut, men nu känns det så skönt. Att bara få ge upp och inse att det ibland inte blir som man tänkt sig. Att få släppa oron och att slippa kolla vädret hundra gånger om dagen och må dåligt över att jag inte kan kontrollera situationen.
Jag behövde snö. Lite snö på träden och i skogen för att ljusa upp tillräckligt för att kunna filma de scener jag sett framför mig. Utan snö var det inte möjligt. Och vem kunde tro att vi inte ens skulle få en centimeter snö under december. Hade jag vetat den kvällen i november att det var den enda kvällen men nysnö på över en månad så skulle jag varit förberedd. Men nästa morgon smälte den bort och sedan dess kom det inget mer. Som jag önskar att det hade gått ändå, att få till det som min vision. Men vissa saker går helt enkelt inte att styra.

Jag hade gjort vad som helst för att ni tidigt i morgonbitti skulle få vakna till min nya lucia film. Att ni skulle få känna den känslan som jag av hela mitt hjärta vill förmedla. En film som jag inte kunnat släppa tankarna på sedan en månad tillbaks. Ett projekt som blev till mitt hittills största, längsta och dyraste. Jag såg allt så tydligt framför mig och har redan filmat de delar jag haft möjlighet till. Allt för att ligga ute i god tid och vara beredd så att jag skulle hinna klart till luciamorgon.

Jag har verkligen gjort allt jag kan, men naturens krafter rår vi inte på. Så jag får istället hoppas på att få göra den till nästa år istället. Jag låter det hellre vänta tills jag kan göra den så som jag vill, än att göra den halvdant. Det känns verkligen förfärligt att behöva “packa ihop” och skjuta upp en idé jag brinner för i ett helt år. Som att vänta en hel evighet, men å andra sidan vi ju hur fort ett år går. Det säger bara poff.

Jag har i alla fall några årsförbrukningar av marschaller att tända så länge.
Det kyliga vädret i helgen gjorde att det hela kändes lite bättre. Ett tag hoppades jag på att de kyliga graderna skulle skapa tillräckligt mycket rimfrost på träden och marken så att det skulle ljusa upp och göra det möjligt att filma. Men jag är glad att det inte blev så mycket rimfrost. För om det hade blivit det tror jag att jag skulle kunnat ge mig ut och lussat i -21 grader och det hade varit extremt svårt och kallt.
Så, nu släpper jag det och så får vi se om vintern gör en snabbare entré nästa år. Det var helt enkelt inte meningen att den skulle bli till nu.
Och det blir lucia i morgon ändå, även om det blir med en av mina äldre luciafilmer. En del av mig är fortfarande ledsen över att det inte blev som jag ville, men att lära sig släppa taget är ju en av livets viktigaste lärdomar. Nu fortsätter livet som vanligt och det kommer kännas befriande att plötsligt ha 100% fokus på allt jag gör istället för hälften som jag haft under några veckors tid.

Tack igen för era fina kommentarer. Ni berör så mycket!
Hoppas att ni haft en härlig start på den nya veckan.
Kramar ♥

The beauty of letting go

Dessa dagar i oktober har varit så vackra att jag nästan inte vetat hur jag ska bära mig åt för att ta in allt. Just oktober bär på något speciellt. Det är månaden när löven faller från träden och den vita frosten blandas med de varma färgskalorna. Ett vakert kontrast som jag önskar att jag hittat ord till att beskriva.
100504100507100420Mörkret faller allt tidigare på kvällarna, men på himlen tänds då stjärnorna, för att sedan blandas med de gröna och blå nyanserna från nattens dansande norrsken. Varje kvällspromenad med hundarna den senaste tiden har varit i sällskap med norrskenet.
100501När sommarens magi försvinner så ersätts det istället med något helt annat. En helt annan magi, som är minst lika vacker och häpnadsväckande. Att få gå ut varje kväll och blicka upp mot stjärnhimlen och norrskenet, det är livskvalitet för mig. Jag bara älskar det. Mörkret och kylan blir så mycket lättare att handskas med när man på grund av det får uppleva så mycket vackert.
100502100505100503

Det är något sällsamt vackert med att se hur allting släpper taget och låter sig följa med i naturens cykler. Att se hur löven faller från träden utan att göra det minsta motstånd. Det är något harmoniskt och fridfullt över denna tiden på året.
För naturen vet att det inte är slutet.