Som om en del av mig var borta

Hej på er solstrålar!

Idag är det en så härlig dag. Solen skiner och snön smälter. Egentligen vill jag bara vara ute just nu! Och plantera lite fröer som jag köpte tidigare idag.
Eller bara vara ute och titta på vattnet som droppar från stuprännan. Kan inte tänka mig något vackrare att titta på just nu.
Men just idag har jag lite jobb att ta igen från förra veckan.

Vet ni, jag mådde så himla konstigt förra veckan. Har aldrig varit med om något liknande förut. Egentligen hade jag inte tänkt skriva något om detta, men samtidigt kan jag inte sluta grubbla på vad det berodde på. Kanske kan någon känna igen sig i det jag upplevde?
Jag tänkte egentligen nämna det i mitt inlägg i fredags. Jag satt och skrev, och sen suddade jag ut allting. Flera gånger höll jag på så. Jag kände att jag ville berätta att jag mådde skitdåligt egentligen, men samtidigt ville jag inte göra en stor grej av det och jag ville vänta och se om det blev bättre först.

Det började natten till måndagen med att jag fick frossa. Jag frös och svettades samtidigt, och kunde inte sova alls. Samma sak på tisdag.
På onsdag morgon var jag så matt och orkeslös att jag nästan inte orkade gå ut med Nanook. Det var en konstig matthet. Som om jag egentligen var rejält sjuk i influensa eller något, fast utan själva sjukdomen. Bara helt totalt slut. Och jag svimmade till lite då och då och rörde mig väldigt sakta.

Jag åkte ändå till studion och försökte få saker gjorda, men jag låg bara i soffan halva dagen och vilade. Jag skulle redigera film, men satt bara och glodde på skärmen. Trots att det inte kräver så mycket muskelkraft att redigare film så var det som om hela min hjärna var slapp också. Jag visst inte riktigt hur jag skulle bära mig åt. Jag bara fastnade med tom blick hela tiden. På kvällen lyckades jag ändå få lite gjort, men jag märkte att jag inte längre kunde sjunga starkt. Att prata var nog ansträngande. Jag tänkte att det kanske bara var någon väldigt konstig trötthet och att det skulle bli bra efter en god natts sömn.

På torsdag var det som allra värst. Jag åkte till studion och jag kände redan lite dåligt samvete för att jag inte alls fått så mycket gjort under veckan som jag hade tänkt. Jag var fortfarande helt orkeslös på ett konstigt sätt. Till och med värre nu. Men jag försökte tänka bort det. Gick upp till mitt fina rum på övervåningen i huset jag hyr för att börja sjunga upp, som jag brukar. Men alltså…jag kunde inte. Rösten lät skrovlig och jag orkade inte ta i. Jag orkade inte ens stå.
Jag satte mig på golvet och grät. Jag kände att något var så in i helsike fel. Det var inte normal trötthet. Jag var egentligen pigg och full av lust att göra saker, bara orkeslös och bortkopplad.
Och det värsta av allt var att det kändes som om en del av mig var borta. Som om min själ inte riktigt befann sig i kroppen. En bit ovanför. Det kändes precis som om min kropp och “jag” inte var en och samma längre. Jag böjde mig fram med huvudet ned mot golvet för att “den/jag” skulle “ramla” tillbaks igen. Som om något fattades i min hjärna.  Ja, ni hör ju hur konstigt det låter.

Själva känslan jag hade i kroppen var inte obehaglig i sig. Det var som ett otroligt lugn egentligen, men som blev fruktansvärt obehagligt. Som om jag befunnit mig i djup, djup meditation och råkat fastna där. Som om min hjärna var uppkopplad till något annat, och inte riktigt närvarande i kroppen. När jag bara slappande av och liksom följde vad kroppen ville göra, så satt jag bara stirrandes ut i tomma intet. Jag kunde sitta så hur länge som helst. Bara titta ut i luften, och känna hur mjukt och svävande allting var. Allting rörde sig liksom lite…som om det andades. Jag hörde sus i öronen och det kändes som om jag satt så tillräckligt länge och liksom “släppte taget” så skulle jag försvinna iväg, från vår fysiska värld.

Jag kände mig rädd. Kommer jag aldrig känna mig normal igen? Har en del av mig lämnat kroppen? Eller har jag fått någon allvarlig sjukdom som gör att jag för resten av livet kommer vara halva jag. Och helt orkeslös. Jag var helt förtvivlad tillslut. 

När jag satt där i rummet och grät för att det kändes helt hopplöst så ringde mamma.
Tänk vad mammor kan känna på sig allt.

Jag åkte hem efter det. Tog med mig datorn och var hemma hela helgen. Ringde sjukvårdsupplysningen på lördag när det kändes som allra värst och försökte desperat förklara i normala ord hur jag mådde, så att jag skulle få några råd. De tog det väldigt allvarligt ändå (antagligen med tanke på blodproppen i november) och sa att om det blir minsta förändring till det värre så skulle jag åka in till sjukhuset omedelbart. Jag ville verkligen inte. Inte sjukhus igen. Jag ville bara få bli bra igen.

På lördag kväll började jag må bättre. Tack och lov!!!!
Min mamma sa att hon såg det på mig på en gång. Blekheten i ansiktet försvann och jag började prata i normalt tempo igen.
Ja, för innan så fastnade jag liksom…pratade långsammare. Tänkte mer emellan orden. Hade svårare att uttrycka mig. Det var jobbigt att bara prata. Jag ville ju helst bara vara i någon märklig stillhet.
Ja alltså…det här var det märkligaste jag upplevt någonsin. Nu mår jag jättebra igen och känner mig full av liv. Men vad sjutton hände? Det var så himla konstig känsla och jag har aldrig i hela mitt liv mått så märkligt under så många dagar. Det är ju en sak om det är lite taskig dagsform liksom. Det kan ju hända lite då och då. Men detta…det går utanför min förståelse.

Och för att vara tydlig så var jag inte stressad eller mådde dåligt innan. Jag mådde tvärtom väldigt bra och kände mig stabil. Jag hade haft en superbra vecka och helg, utan vare sig stress eller annat. Kan tänka mig att det låter som någon form av utmattningssyndrom men det kan det omöjligt vara eftersom jag kände mig så stabil och lugn innan, och att det dessutom bara försvann helt tvärt.

Oavsett, så är jag SÅ tacksam att jag är “tillbaks i min kropp” igen haha. Förstår om mina förklaringar ovanför låter helt galna. Ni får tycka att jag är galen. Men kanske är det någon av er som upplevt något liknande någon gång? Dela gärna med er i så fall. Jag kommer aldrig sluta undra vad det här berodde på.
Som sagt så känns det så skönt att vara mig själv igen och ha ork och kraft. Nu fick jag återigen en sådan där upplevelse som liksom fick mig att uppskatta allting så mycket mer igen. Att kunna sjunga. Springa. Sträcka på mig utan att svimma. Vara alert och rapp i käften. Gud vad underbart.

Jag och mamma firade denna härliga måndag med att åka till Junsele och posta lite paket och äta pizza. Det händer ju inte allt för ofta här i Grundtjärn. Sen gick vi in på blomsteraffären för jag ville handla några fröer. Det börjar ju bli dags nu! Jag köpte inte så mycket i år, eftersom jag ville hålla det på en lagom nivå som känns rolig utan att det ska ge dålig samvete för små stackars plantor som törstande står i ett fönster och längtar efter en större kruka. Nej, ibland räcker det med lite.
Bara några örter och solrosor. Det blev mynta, persilja, dill och basilika. Mums!
I morgon tänkte jag plantera dom! Som jag längtar efter att få känna jord mellan fingrarna.
Ja för här har vi ju fortfarande mer snö nu i april än vad vi någonsin haft någon vinter i januari. Jag tog den här bilden i morse. Nanook är i alla fall riktigt glad över snön ändå 🙂
Kan ni ana vårfloden som kommer om några veckor?  Jösses vad roligt det ska bli att bana väg för vattnet när det är dags. Rensa smuts i trummorna under vägen så att det ska gå fortare. Och känna den där glädjen när stora snöblock liksom far iväg med floden. Dock anar jag översvämning och förstörda vägar när alla dessa snömassor ska smälta bort. Men det får vi ta då.
Nu ska jag gå ut i solen en liten stund innan den går ned. Hoppas ni haft en jättebra helg och en härlig måndag!
Ta hand om er! ♥

Borta med vinden

Jag måste bara berätta om vilken antiklimax jag upplevde idag. Haha, som tur är kan jag redan nu skratta åt det, även om jag fortfarande känner mig så himla snopen över allt.
Jag hade sett fram emot att få skriva ett blogginlägg denna måndag morgon och berätta om vilken spännande vecka som nu väntade! Jag skulle nu på onsdag fara ner till Stockholm för en TV-inspelning i en känt program på TV4 där jag skulle medverka och bli intervjuad och få berätta om mitt liv, om vad jag gör och visa upp min fotokonst, som sedan skulle sändas nu på fredag (!!!) Jag har vetat om det här i över en månad och bara räknat ner dagarna till detta. Och efter inspelningen skulle jag möta upp med den fantastiska kvinnan Linda som driver bloggen La linda och yrkesnätverket Better bloggers, och hitta på massa roligt med henne, och sedan spendera resten av helgen i Stockholm och träffa vänner och ha kul. Helt enkelt en väldigt spännande och rolig vecka!

Jag vaknade i morse till regnet som slog mot rutorna, och det första jag såg när jag öppnade mail-inkorgen var ett mail från TV4 där jag fick reda på att det inte blir någon inspelning på torsdag. Framskjutet kanske till våren.
Alltså, jag önskar att ni hade kunnat fått sett mitt ansiktsuttryck i det ögonblicket. Det var som om luften gick ur mig. Som om motorn stannade.

Haha, det bara kändes så himla trist och snopet. I en månads tid har jag tänkt på det här och varit dyng-nervös av bara tanken på att jag skulle sitta där 15-20 minuter inför svenska folket. Men ändå, vilken CHANS! Vilken enorm glädje att få visa upp det jag gör inför så stor publik! Jag hade taggat och peppat inför detta, handlat nya kläder som jag skulle ha på mig, intervjuat mig själv, spenderat timmar med att fixa och välja bilderna som skulle visas i TV, varit så nervös att jag skakat och fått hjärtklappning, och samtidigt känt att det är en chans jag bara måste, måste ta, hur läskigt det än känns. Och nu, två dagar innan jag skulle åka, så får jag reda på detta. Det kändes som någon viftat med en guldbiljett precis framför ögonen på mig och när jag sträcker mig fram för att ta den så dras den bort från mig. “HAH, gick du på den lätta!?

Ja, jag måste medge att jag blev lite ledsen. Det kändes ju så himla stort att få sådan enorm publicitet och få nå ut så mycket med det jag brinner för att göra. Veckan som jag sett fram emot var borta med vinden. Men jag tog ett djupt andetag och bestämde mig för att inte deppa över detta nu. Det har redan tagit nog mycket tid och energi från mig. Så jag gick ut i skogen med mina nya kläder och gick ner till den magiska tjärnen en stund. Plötsligt kändes allt så mycket bättre igen och jag kunde skratta lite åt situationen. Jag har så rysligt mycket att vara tacksam för. Trots dagens bakslag så är det ändå världens bästa måndag ♥

Så det blir inget Stockholm för mig denna veckan. Men det är väl lika bra det. Om inte bättre.
Jag passar bäst i skogarna ändå!
110902110903110901

Mitt vackra Grundtjärn, som naket ligger och väntar på snötäcket.

Långt borta men nära

Nästan varje morgon går jag ner till sjön/isen. Det är en lagom promenad genom skogen och ett underbart sätt att börja dagen på. Nanook får springa fritt och jag får tid till att inte tänka. Den lilla stunden varje dag ger mig så mycket. När jag kommer hem efter promenaden är Nanook trött och jag laddad med ny energi för att sätta igång med dagens sysslor.

Det är en av alla underbara fördelar som jag ser med att bo såhär. Naturen finns tillgänglig för mig när jag vill. Dag som natt. Inga färdiga parker eller elljusspår, ingen trängsel, inga köer. Jag kan bara springa ut genom dörren och sedan är jag där. På en plats som ger mig ett otroligt lugn i hela kroppen.

7 6 8



Borta bra men hemma bäst

För en timma sedan kom jag äntligen hem till Grundtjärn igen. Det har varit några väldigt roliga dagar i Stockholm men nu kändes det verkligen underbart att vara hemma igen. Ängen hade blommat ut mycket på bara några dagar, och allt är så vindstilla och tyst. Bara fåglarna som hörs. Åh, jag älskar denna platsen. Jag mår så bra här. Borta bra men hemma bäst 🙂

Det är så sent nu så jag tänkte bara skriva och säga att jag är hemma igen. I morgon kommer jag visa lite bilder och filmklipp från dagarna i Stockholm.

Godnatt på er!
061101