I morse klev jag upp ganska tidigt. Jag gjorde upp en eld i kaminen och sedan la jag mig igen. Jag brukar göra så ibland. Somna om en kort stund, lägga i mer ved, somna om, och sedan gå upp när det blivit ca 15 grader inne. Det är bekvämare så. Men i morse när jag somnade om och sedan vaknade, så befann jag mig i sömnparalys, som de så fint heter. Det var en lugn paralys denna gången, utan några hemskheter, men den varade länge. Jag var vaken, och hörde att det tystnat från kaminen i köket så jag visste att det var dags att gå och lägga i mer ved innan den slocknar. Jag kämpade och kämpade, men lyckades inte ta mig ur paralysen och somnade tillslut om. När jag sedan vaknade igen så hade elden slocknat.

Det är inget ovanligt för mig att detta händer. Och nu fick jag lust att skriva om sömnparalys, som är ett tillstånd under REM-sömnen då man är vaken fast kroppen fortfarande sover. Jag har aldrig skrivit om detta förut på det viset, och det är väl inte heller något jag brukar prata med folk om, om det inte är väldigt nära vänner så att jag slipper några större konsekvenser av att verka psykiskt sjuk. Men nu känner jag att jag hellre delar med mig av det än att gå och hålla tyst av rädsla att “göra bort mig” eller framstå som knäpp. Det är ett ämne värt att lyftas fram.
Och om något tycker att jag är helt rubbad efter att ha läst det här, då är får den tänka det. Helt okej med mig! 😉

Jag kommer att dela med mig lite av mina erfarenheter kring detta nu. Jag vill också varna känsliga att inte läsa om ni tycker att detta är otäckt. Jag kommer berätta helt utan censur så att säga. Och låter det väldigt sience fiction eller påhittat, så får ni tro det också. Jag kommer bara berätta utifrån det jag upplevt och det som är verkligt för mig.  Jag vet ju att det finns många där ute som upplevt eller upplever detta med sömnparalys och kanske kan det vara till någon hjälp att jag delar med mig lite av mina upplevelser. Det pratas på tok för lite om detta fenomen.

Har en hel del foton som jag tagit med inspiration från mina upplevelser av sömnparalys. Den här kallar jag för “Maran”.

Jag upplevde sömnparalys första gången när jag var 16 år. Jag kommer aldrig glömma den natten. Jag hade lagt mig och var nära på att somna när jag plötsligt kände en konstig känsla i kroppen. Som ett brus. En vibration. En känsla av att sugas in i något. Jag ruskade på mig lite så att det försvann, och tänkte “Vad var det där för märklig känsla? Försökte somna om men efter en liten stund igen så kom den där brusande, vibrerande känslan i kroppen igen. Den här gången lät jag det få vara. Känslan ökade och efter några sekunder så var jag plötsligt som på en annan plats, fast fortfarande i min säng. Folk skrek i mitt öra, det blinkade ljus i extrem hastighet och det kändes som att befinna sig mitten av ett kaos. Jag öppnar ögonen och ser en mörk skepnad ovanför mig, och jag känner ett tryck mot bröstet och jag får svårare att andas. I panik försöker jag att röra på mig men inte ett finger lyfts. Jag gör motstånd med all min kraft, och efter en liten stund lyckades jag röra några fingrar och paralysen släppte. Helt andfådd tänder jag lampan, kryper upp mot väggen och kan inte sova resten av natten.

Jag kunde inte koncentrera mig i skolan den dagen. Allt jag tänkte på var min upplevelse från natten. Jag visste att jag inte sov. Jag var helt vaken. Det var något jag aldrig tidigare upplevt. När jag kom hem försökte googla på konstiga sömnuppleveler/drömmar osv. Efter lite forsking hittade jag tillslut exakt det som jag hade upplevt: Sömnparalys och hypnagoga hallucinationer. Jag blev överlycklig över att det fanns en stämpel att sätta på det hela. Att jag inte var ensam.

Nu nästan tio år senare så är detta något jag upplever lite då och då. Det går ofta i perioder och jag brukar bli väldigt trött under dessa perioder. Ibland kommer det när jag ska försöka sova, och ibland vaknar jag in i det, som i morse. Varje gång det händer så hamnar jag som på olika “platser/plan” eller “dimensioner” som jag nästan tänker mig. Många gånger så blir det en otäck upplevelse, och det är lite beroende på om jag känner mig rädd när det råkar hända, eller vilken plats jag är på. I mitt hem här har jag sällan upplevt något otäckt på det viset, men när jag bodde i den gamla skolan mitt första år här i Grundtjärn så fick jag inte mycket sömn. Då var det riktigt otäcka upplevelser under mina sömnparalyser.

Ofta så kommer någon/något in genom den låsta dörren, går sakta fram genom huset och står tillslut vid dörrkarmen och tittar på mig. Allting hörs precis som i helt vaket tillstånd. Varje steg. Varje knarr i golvet. Jag kan inte röra någonting i kroppen förutom ögonen. Men dom brukar jag sällan öppna eftersom jag inte vill se vad som händer eller vem som är där.
När jag bodde i den gamla skolan så var det nästan alltid samma person/varelse/något som kom till mig. En kvinna, fast jag kände det som att “den” bara var förklädd. Men det var en kvinnlig energi på något sätt. Ush, jag ryser när jag skriver det här. Jag hoppas ni slutar läsa om ni mår dåligt av det.

Hon brukade precis som vanligt komma in genom ytterdörren, men hon hade min mammas röst. Jag fick alltid lite panik då eftersom jag trodde att det var mamma som kom, och att hon skulle tro att jag var död eftersom jag låg i paralys och inte kunde röra på mig. Men det hände alltid samma sak. Hon närmade sig rummet, och tillslut kände jag att det inte alls vara mamma. Det var bara ett sätt att “lura” mig att tro att det var mamma. Det var den här “kvinnan”. Detta hände nästan varje gång. Ibland kom hon bara in i rummet och en spred en hemsk energi och skräck. Valsade omkring. Ibland lade hon sig bredvid mig i sängen, riktigt nära och viskade mitt namn i örat. “Joooooonnna“. Med en röst som lät som allt annat än en mjuk kvinnoröst. Mer som en rasslig, hes, skärande mansröst.

Den gången som jag upplevde som absolut mest otäckast var när hon kom in genom rummet och satte sig på huk precis vid sängkanten. Jag låg med ansiktet utåt och hon satt riktigt nära med sitt ansikte precis mitt emot mitt. Sedan började hon sjunga och nynna. En vaggvisa med bara moll-toner. Har nog aldrig hört något mer otäckt i hela mitt liv. Sedan började hon skrika på mig. Hon skrek skällsord, och upprepade snabbt konstiga meningar som “Är dina öron igenklistrade eller?“. Som att jag inte hörde vad hon sa.

Efter den upplevelsen så orkade jag inte mer. Strax efter så flyttade jag från den gamla skolan, inte bara på grund av detta, men det hade definitivt en del i det. Sedan jag flyttat hit till huset jag bor i nu så har jag aldrig upplevt den här “kvinnan” mer. Däremot har jag sömnparalys lite då och då, och det har hänt mer eller mindre otäcka upplevelser, men aldrig på det sättet. Ibland blir det tvärtom, en riktigt härlig upplevelse. Då kan de vara konstiga, märkliga människor/väsen omkring mig som är som ljusa vackra energibollar. De säger snälla saker, har vackra röster, gör rummet ljust och frågar hur jag mår. Ibland kan jag få hjälp med att flyga. De drar mig ur min kropp så att jag sedan kan sväva ut och se mig själv ligga kvar i sängen. Jag har dock inte riktigt lärt mig det här med styrningen än. Jag flyger upp i taket och sedan svävar jag lite snett längs golvet och lyckas inte riktigt hamna rätt. Det är en konst det där! haha.

Alltså, när jag skriver det här så inser jag att det måste låta helt sjukt för dem så aldrig upplevt något liknande. Jag hoppas verkligen att ni tar åt er av det som ni känner att ni kan ta in, och de som låter helt bortom rimliga gränser ; släpp det. För det finns inget vettigare sätt som jag bättre kan förklara det här på.

Jag har egentligen hundratals berättelser kring allt jag upplevt med sömnparalyser, men nu tror jag att jag förklarat mer än nog för denna gång. Jag ser det som både något positivt och negativt att jag har dessa nattliga upplevelser. Jag blir som sagt väldigt trött när det kommer ofta. Vissa nätter dras jag in i det här så fort jag är på väg att somna. När jag inte vill att det ska hända så måste jag röra på kroppen innan det är försent och den blir paralyserad, vilket gör att jag måste hålla mig vaken. Ibland måste jag gå upp och vakna till helt och hållet för att få bort en viss känsla i kroppen som känns när jag har lätt för att hamna i det. Men trots allt negativt med det så känns det egentligen mest positivt. Sedan den första gången jag upplevde detta så är det som om jag fått bättre uppfattning om hur kroppen och själen hänger ihop. Att vi bara är i en kropp en stund. Vi är inte bunden till den. Att vi inte är vår kropp. Och också att det fysiska planet vi befinner oss på inte är det enda. Jag upplever det som olika dimensioner av olika frekvenser. Att den där vibrerande känslan innan en paralys egentligen är en frekvenshöjning, eller sänkning. Att det är lite som att byta frekvens på radion. Beroende på vilken frekvens vi är på kommer vi till olika “platser”. Och att jag också tror att alla människor går igenom detta var och varannan natt, bara att vi inte är medvetna om det om man inte råkar hamna i det där tillståndet av “mitt emellan sömn och vakenhet”, som kan bli väldigt otäckt. Det är bara en teori jag har. Jag är väldigt noga om att inte säga “såhär är det”. Jag har inte en endaste aning om det jag upplever är något verkligt eller bara ett spratt från hjärnan. Men för mig är det lika verkligt som att handla mjölk på affären.

Jag har faktiskt en gång försökt söka lite hjälp för mina konstiga sömnrubbningar, som trötthet, vakendrömmar och sömnparalys. Men jag hann inte ens förklara, eller blev inte lyssnad på hos vårdcentralen. Istället drog doktorn ett skämt så att jag började skratta och konstaterade sedan att “Du har i alla fall inte narkolepsi, för då brukar man somna om man skrattar“. Sedan fick jag en remiss till ett “snark-centrum” för att kolla om jag snarkar om nätterna. Haha.

Så, nu vill jag veta vad ni tänker om detta.  Jag höll föredrag om sömnparalys i gymnasiet en gång (hahaha) och alla tittade konstigt på mig, förutom en enda tjej i klassen som sa “JA! Jag har upplevt samma sak! Jag var livrädd och jag har aldrig vetat vad det var!“. Då blev jag jätteglad. Då kände jag att jag valde ett bra ämne. För mig räckte det med att i alla fall en människa kände igen sig och kände lite “tröst” i att inte vara ensam om det.

Är det någon här som känner igen sig, som upplevt sömnparalys? Skulle vara otroligt värdefullt om ni i så fall har lust att dela med er av lite tankar och upplevelser. Och ni som aldrig varit med om liknande, vad tänker ni om det här? Rynkar ni på pannan och tänker att jag har en skruv lös? Eller vad tänker ni? Allas tankar är värda mycket i det här ämnet tycker jag!