Som en ny dimension av magi

Posted on 5 februari, 2016 by Jonna

Åhh vad glad och rörd jag blir av att läsa era kommentarer om min kulning. Tack underbara ni. Jag inser att det är väldigt många som blir lika berörd som jag själv av den uråldriga ropsången. Och det gör mig så glad, samtidigt som det får mig att undra varför? Vad är det med kulning som berör oss så starkt? Det ger en rysningar, gåshud och i vissa fall till och med tårar.
Intressant är det.

Jag kommer absolut att spela in fler filmer med kulning framöver. Men nu kommer jag först att fortsätta öva så mycket jag bara kan så jag kan kula över dimmiga skogar och dalar till våren. Som jag längtar efter det. Det ger mig ett lyckorus varje gång jag tänker på det. Det är som om ännu en dimension av magi har lagts till i mitt liv sedan jag började kula.

Såg att det var många som undrade också hur jag lärt mig och om jag har några tips. Det har jag ju självklart! Även om jag alldeles nyligen börjat och är långt ifrån färdiglärd. Men det är ju så roligt att vissa känner ett intresse av att lära sig kula, och om jag kan göra något för att underlätta så vore det fantastiskt. Jag kommer att skriva ett inlägg om detta lite senare, med lite tips på hur man kan börja öva upp rösten. Men, jag kan ju varna er att om ni bor i en lägenhet så blir ni säkert vräkta inom en vecka haha. Men som sagt, det kommer ett inlägg snart med lite tips ♥

Ska svara på alla era fina kommentarer i kväll också. Nu ska jag strax in till stan för att handla. Kylskåpet har börjat eka tomt igen så nu behövs lite påfyllning inför helgen.

Men vi hörs lite senare. Ha en underbar fredag! ♥

I morse gick jag upp på höjden ovanför byn för att möta solens första strålar och titta på morgondimman som låg tät över sjön.

Jag kände den där allra första lilla förnimmelsen av en vår som närmar sig. Jag hörde fåglar som kvittrade i skogen och det har jag inte hört sedan i höstas, och solens strålar värmde på kinden.

Solens första strålar genom träden. Jag fick nästan vårkänslor.

Kulning – sången som bär på en urkraft

Posted on 4 februari, 2016 by Jonna

När jag var tolv år hörde jag kulning för första gången. Jag var på en klassresa i Stockholm och vi besökte ett musik-muséum, där en kvinna guidade oss runt och berätta om musikens historia. Jag minns ingenting från det besöket, förutom ett minne som etsat sig fast i mitt hjärta och som jag minns in i varenda detalj. Det var när guiden började prata om kulning. En form av sång som har sina rötter i medeltidens fäbodskötsel i Norden, och som kvinnorna på fäbodvallarna använde för att locka hem djuren på kvällarna. Hon beskrev det med en sådan passion och berättade att det förr i tiden ansågs vara något magiskt och mystiskt över kulning. Mina öron var spetsade. Mina ögon var stora och jag tog in vartenda ord hon sa. Kulning är ett lockrop, och en bladning av rop och sång, och som på grund av sina intensiva, starka och höga toner kan höras kilometervis över berg och dalar.

Jag vet inte varför jag blev så fascinerad när guiden berättade om det här, men det bara tilltalade mig på alla plan. Och sedan visade det sig att den här kvinnan även kunde kula. Hon bad oss barn att hålla för våra öron, eftersom hon sa att det skulle låta väldigt, väldigt högt. Hon ställde sig upp framför bordet och kupade sina händer vid munnen och började sedan kula.

De flesta barnen rynkande på pannan och tyckte det lät för högt trots att de höll för öronen. Men jag ville knappt hålla för öronen alls. Jag var helt trollbunden av hennes kulning. Jag rös och kände mig djupt rörd av det jag hörde. Det var något med melodierna. Något vackert, sorgligt och tidlöst. Toner som jag aldrig tycktes hört innan. När hon var klar frågade jag ut henne om allt möjligt. Hur lär man sig? Hur börjar jag? Vart kan jag öva utan att någon ska höra? Jag var tolv år, och ville lära mig kula som henne.

Tänk att det skulle gå över tio år innan jag faktiskt tog tag i saken. Men jag har tänkt på det länge. Och varje år har längtan växt sig starkare när jag varit på invigningen av den årliga festivalen Urkult här i trakterna. Vid midnatt, när Eldnatten börjar, så är det första man får höra just kulning. En eller två kvinnor som kular i natten och jag blir tårögd varje gång. Det är bara något med det som berör mig ända in i hjärtat. Just därför har jag länge velat lära mig denna tekniken själv, då jag upplever att känslan kulningen ger mig är en känsla som jag kan relatera till när jag är i skogen och i naturen.

Senaste två månaderna har jag övat lite nästan varje dag. När jag kört bil. När jag varit i ateljén. När jag duschat. När jag varit ute i skogen. Ja, i princip vid varje tillfälle jag haft möjlighet. Ni anar inte hur jag har låtit, dag som natt. Det började med lätta uppvärmingsövningar och allt eftersom tiden gått har jag börjat ropa så högt att det ekar i mina väggar här hemma. Jag har velat ta det lugnt, eftersom det är lätt att man belastar stämbanden fel då det är mycket kraft och höga toner och frekvenser. Så jag lät det ta ganska länge innan jag verkligen provade mina kulningsvingar.

Jag minns det så väl, första gången jag kände att jag kulade på riktigt. Det var för två veckor sedan ungefär. Det var en speciell känsla i gommen, och jag fick fram väldigt starka toner utan att det kändes påfrestande. Det kändes plötsligt naturligt, och jag upplevde tonerna som pilar som for genom luften. Intensivt och målinriktat, och tonerna ekade genom skogarna. Jag hoppade upp i luften av lycka och kunde inte sluta le, eftersom jag nu kände att jag kommit en bit på vägen.

Jag har mycket att lära än, och jag ser fram emot att fortsätta öva så att jag en dag verkligen kan behärska den här sångtekniken. Det skulle kännas väldigt fint att få fortsätta ge liv åt kulning, som allt mer försvinner i historien och dör bort med äldre generationer. Det känns redan nu som om kulning blivit en sådan naturlig del av känslan när jag är i skogen. Och jag känner i varenda cell i min kropp att det nästan vilar något uråldrigt, mystiskt över kulning. En urkraft, som med sina toner borrar sig in i våra hjärtan och påminner oss om något.

Jag spelade in en kort sekvens när jag kulade i skogen för någon vecka sedan, så att ni skulle få höra hur det låter. Vissa kanske har hört kulning innan, och vissa kanske aldrig ens hört talats om det. Det finns ju många sätt att kula på, men jag föredrar den melodiska kulningen som blir just en blandning av rop och sång.

Så, here wo go! ♥

Ett nytt ljus

Posted on 4 februari, 2016 by Jonna

Jag fick en pannlampa, som lyser så starkt att jag nästan trodde att jag omedvetet skulle råka kontakta utomjordingar från yttre rymden när jag tidigt, tidigt i morse var ute och hämtade ved och tittade på den nästan rysligt klara stjärnhimlen. Nu kommer jag aldrig famla runt i mörkret längre, och slipper använda mobilens inbyggda lampa och tappa den hundra gånger om när jag hämtar ved.
En vacker stund mitt emellan natt och morgon, under miljoner blinkande stjärnor. Hunden Danny, som ni kommer få veta lite mer om senare, gjorde mig sällskap och satt tätt intill mig och värmde mina händer, medan Nanook sprang omkring i snön längre bort och lekte med ett vedträd. Jag log för mig själv när jag tittade upp mot alla stjärnor. Trots att det ofta är stjärnklart kan stjärnhimlen skilja sig så mycket från gång till gång. Ibland är den sådär extra klar, utan det minsta dis, vilket gör att man nästan tappar andan när man ser den. Önskar jag kunnat ta er dit denna morgon så ni fick uppleva det på riktigt. Känslan att sitta där i snön och blicka upp mot det oändliga… ♥

En positiv förändring

Posted on 3 februari, 2016 by Jonna

Nu är äntligen min nya ytterdörr på plats, och det blev så himla bra! Det känns som hela huset fick ett lyft på grund av den nya dörren. Jag går in i hallen hela tiden bara för att titta och varje gång så kan jag inte sluta le. Det känns som att gå in i ett “riktigt hus” nu. En rejäl dörr som dessutom är så vacker och som släpper in ljus i min annars så mörka hall.

Jag är så himla glad att detta blev gjort. Jag tvekade först och tänkte stå ut med den gamla dörren som inte gick att stänga eftersom det ändå är en relativt stor kostnad att byta ytterdörr. Det var ju inget planerat att dörren skulle gå sönder och kanske inte något som är så himla kul att behöva göra precis när det nya året börjar. Men nu när det är gjort känns det så himla värt det. Det behövdes verkligen göras och jag mår så bra och känner mig så trygg av tanken på att jag har en rejäl ytterdörr som jag kan stänga och låsa precis som jag vill, och som dessutom är tät och inte bjuder in all kyla som den förra dörren gjorde.

Hallen blev mycket ljusare än innan tack vare den vita dörren. I framtiden skulle jag gärna vilja måla trappan vit också, och byta ut den gamla golvmattan i hallen mot trägolv. Men jag är så nöjd nu så det är inget jag brådskar med.
Jag ser dörren som en symbol för en ny början. Nu jädrar ska det banne mig flöda in lite ny energi så det bara ryker om det!

Nu ska jag förverkliga en dröm

Posted on 2 februari, 2016 by Jonna

Som alltid när ett nytt år börjar så brukar jag ha några mål, förändringar eller drömmar som jag önskar uppfylla under året. Något av det som jag sett fram emot allra mest med 2016 är att jag det här året äntligen ska satsa mer på målandet. Det är något jag drömt om i flera år egentligen. Det har legat under ytan och velat bubbla till liv men på grund av tidsbrist och felprioriteringar så har jag aldrig satt igång med att måla på det sättet som jag egentligen vill. De som följt bloggen länge vet ju säkert att jag målar då och då, men det är något som jag bara kunnat göra de få kvällar då jag känner att allt annat är gjort. Det är som om jag inte kan måla om jag har annat runt omkring mig som stör. Jag måste nästan känna en sådan där ouppnåelig frid inombords för att jag ska kunna ta tag i penslarna. Och de flesta känner nog igen sig i att det är väldig sällan sådana stunder kommer.

Men de senaste månaderna är det nästan som om jag törstat efter färg. Och jag har haft en oförklarlig längtan till att börja måla mer på riktigt. I september fick jag några slantar över och köpte nya färger och sedan dess har jag liksom inväntat att saker och ting ska lugna ner sig lite så jag kan sätta igång. Men då skulle jag fått vänta tills jag är 100 år. Så nu en natt i januari kände jag att den enda rätta stunden att börja är NU. Och det var även då jag insåg att jag inte behöver känna det där lugnet innan. För det kommer av sig själv när jag börjar måla. Få saker gör mig så harmoniskt som när jag målar. Det är ungefär som att vara i skogen. Det spelar ingen roll om man har mycket att tänka på eller känner sig stressad innan. Men när man väl går in i skogen så är det som att för varje andetag man tar så infinner sig ett lugn. En balans. Och precis så känner jag av att få vara inne i ateljén bland alla färger.

Så nu har jag äntligen kommit igång med målandet och spenderar kvällar och nätter i ateljén så fort jag får tid. Jag har påbörjat en kollektion som ska heta “Songs of the the winternights” och som kommer vara abstrakta tavlor som jag målat med inspiration från vinternätterna. Som jag skrivit innan så ligger det något alldeles magiskt i luften över de kyliga, stjärnklara nätterna med norrsken och rimfrost. Jag har alltid känt något sagolikt över det, som jag försökt spegla i mina foton också.
Och hela grejen med kollektionen är att jag ska måla dom under vinternätterna med norrskenet som dansar över snötyngda granar utanför fönstret i ateljén. Jag vill känna den känslan när jag målar så att magin liksom ska färga av sig på canvasduken. Så man kan väl säga att jag har drygt en månad till på mig innan vintern övergår till vårvinter.

Min dröm i flera år har varit att jag någon gång ska få ställa ut mina målade tavlor i ett riktigt galleri. Helst en solo-utställning, så jag får allt utrymme för mig själv att skapa den där känslan precis som jag vill. Och nu när jag påbörjat en kollektion så känns det som den drömmen blivit allt starkare. Nu kan jag föreställa mig hur det skulle kunna se ut. Jag kan se framför mig hur det skulle vara på vernissagen.
Även om det på ett sätt borde vara helt omöjligt att drömmen om en soloutställning skulle slå in när man precis påbörjat sin första riktiga kollektion, så kommer jag ändå inte tänka att det är omöjligt. Det känns som det pirrar i magen av glädje när jag tänker på det. Som om det är en dröm jag kan förverkliga om jag verkligen vill det tillräckligt mycket.

Jag känner sådan glädje varje gång jag tänker på att måla nu. Förut kändes det som jag mådde dåligt varje gång jag tänkte på det, för det var något jag längtade efter men inte riktigt hade. Nu när jag kommit igång så ger det mig en kick varje gång jag tänker på att jag snart kommer vara inne i ateljén igen med en kopp kaffe, bra musik och vinternatten som sällskap.

Om tårar, bullar och livsenergi

Posted on 2 februari, 2016 by Jonna

Vissa kanske la märke till att min blogg legat nere sedan igår. I alla fall för vissa. Min domän fördes över till mitt nya webbhotell igår och det blev väl något strul med det som gjorde att det ännu inte uppdaterats för vissa. Jag fick precis igång min blogg igen när jag startade om routern nyss. När supportern sa att det kunde ta upp till två dygn kändes det som all min “nystarts-energi” försvann i en enda suck. “Inte två dygn till…det går inte” tänkte jag för mig själv. Dfter serverkraschen förra veckan kändes det just i den stunden som om jag var tillbaks i januaris motgångar igen.
Jag bara satt och stirrade på skärmen och kände mig alldeles tom. Sen stängde jag ner datorn, gick raka vägen upp i sängen och somnade med kläderna på. Vaknade inte en enda gång förrän 6 i morse när klockan ringde.

Då kändes allt lite bättre. Senare på morgonen fick jag igång bloggen igen och sedan kom MW Bygg hit, snickarna som ska sätta in min nya ytterdörr. Och strax efter det kom min mamma hit med ett paket kaffe (som jag hade slut på!) och en påse med 10 (tio!!!!) kanelbullar! Jag vet inte vad som hände, men när jag fick syn på alla bullarna där i påsen så blev jag så glad att jag började gråta haha. Jag skrattade och grät i några sekunder samtidigt, och jag kände mig så himla löjlig. Om jag hade varit själv hade jag vågat gråta ut ännu mer haha. Det kändes som hela min kropp ville det. Jag känner nästan hur gråten kommer nu när jag skriver om det hahaha. (Herregud…)

Mamma skrattade och jag berättade att det var precis samma sorts känsla av glädjegråt som när jag vandrade 11 mil i fjällen och kom fram till en station där vi fick pannkakor. Jag hade så ont i fötterna och var så obeskrivligt trött i hela kroppen. Jag trodde vi bara skulle få en pannkaka var, men tanten som serverade frågade “Hur många pannkakor vill du ha?“. Förvånat frågar jag “Va? Får man inte bara ta en?“, och tanten svarar med ett varmt leende, “Du får ta hur många du vill“. Varpå jag börjar gråta för det blev så mycket känslor haha. En känsla av tröst på något vis. Som en varm stor famn som bara säger “Allt ordnar sig vännen, här får du massor med bullar och pannkakor så länge“.

Japp, så stabil är jag just nu. Gråta för en påse med bullar. Men nu känns allt så himla bra och jag sitter här vid mitt skrivbord med en bulle och en kopp kaffe och utifrån hallen hör jag hur snickarna håller på att sätta in min nya dörr. Jag tror den där dörren kommer förändra hela mitt liv. På riktigt.

Jag fick ett jättefint och intressant mail från en kvinna som är Feng Shui konsult, och hon berättade om hur viktig just ytterdörren är i vårt hem. Det är där livsenergin chi ska kunna flöda in på ett behagligt sätt, utan hinder. Därför är just entrén till vårt hus och dörren bland det viktigaste vi har i vårt hem. Och har man då t.ex en trög ytterdörr så kan det stoppa ett flöde och få saker att tyckas gå trögt i ens liv. Och har man en dörr som inte går att öppna eller stänga alls så kan det ge sig uttryck i att man fastnar och inte tycks kunna komma framåt.

Jag anar att det säkert kan låta flummigt i vissas öron, och det gör inget om ni tycker det. Men själv har jag läst en bok om just Feng Shui en gång och det är inte klokt vad jag känner att det finns mycket visdom att hämta där. Det handlar ju om hur våra hem kan inredas på ett sätt som gör att vi mår bra och där energin kan flöda fritt. Jag är väldigt känsligt för sådant och tänker ibland enligt det jag lärt mig från boken och har tänkt på min dörr många gånger eftersom jag läst om hur viktig ingången är i vårt hem.

Så ja, nu när en ny fin dörr sätts in så är jag säker på att det kommer kännas så mycket bättre här hemma. En dörr som inte låser in mig och som går att stänga, och som håller inne i värmen i huset. Och en ny nyckel. Åhhh ♥

Nayeli undrar vad det är som händer här hemma.

Nanook ligger ofta under skrivbordet och värmer fötterna medan jag sitter och skriver. Precis som han gör just nu.

Nu ska jag dricka upp kaffet och gå och kolla hur det går för snickarna med dörren. Kan knappt förstå att jag i kväll kommer ha en riktig dörr att gå ut och in genom. Åh, spännande! Ska självklart ta lite bilder sedan när det är klart så ni får se när den är på plats! Önskar er en underbar tisdag. Kram på er ♥

En magisk morgonstund

Posted on 1 februari, 2016 by Jonna

Det är måndag morgon och jag vaknade många timmar innan solen. I skrivande stund har gryningsljuset just börjat skina på himlen samtidigt som månen lyser starkt. Det är -18 grader ute men här inne i köket brinner elden sedan länge och sprider mysig värme. Få saker är så stillsamma som riktigt tidiga morgnar. Det känns som tiden just då går mycket långsammare. Några gånger denna morgonen har jag funderat på om jag ska gå och lägga mig en stund till men så ville jag inte gå miste den här stunden.

Att få börja den här första morgonen i februari med att sitta framför kaminen länge och bara titta in i elden är precis vad jag behövde. Nu väntar en spännande dag ♥

Önskar er en underbar måndag! Kram på er!

Min morgon framför elden, långt innan solen gått upp.

Det har varit norrsken ute hela natten, fram till morgonen då de började ljusna.

Redo för en ny tid

Posted on 31 januari, 2016 by Jonna

Helgen går mot sitt slut men det känns så bra att få börja på en ny månad i morgon. Januari har varit en turbulent tid och jag ser fram emot februari som jag tror kommer bjuda på mycket bättre händelser än vad januari gjorde. Eller, jag ska se till att det blir så! Jag skrev ju så mycket om en nystart där i början av januari men jag känner att mitt nya år på sätt och vis börjar nu.

I helgen har jag ägnat mycket tid åt pappersarbete och momsredovisning. Fruktansvärt tråkiga saker helt enkelt, men samtidigt är jag så otroligt tacksam att min mamma ägnat sin helg åt att hjälpa mig med det så att jag slipper ha det hängande över mig i morgon när en ny månad sätter fart. Det kommer kännas skönt att vakna upp i morgon bitti och känna att jag kommit ikapp med saker och ting. Det var allt för längesedan jag kände så. Nu är jag redo för en ny tid.

Vill passa på att tacka igen för allt engagemang i tidigare inlägg. Ni är helt fantastiska som tar er tid till att skriva. Att gå in och läsa era kommentarer är en av dagens höjdpunkter ♥ Så tack för att ni delar med er så mycket!

Hoppas ni haft en jättefin helg allihopa, och ha nu en mysig söndagkväll! Det ska jag också ha : )

Jag ägnade väldigt mycket tid i skogen under de dagar när jag hade så mycket tekniska problem med servern och bloggen förra veckan. Det var mitt sätt att stänga av från den oron som det gav mig. Finns ingen plats som jag upplever så helande som just skogen, och olika platser i naturen. Det känns som för varje andetag jag tar så andas jag in ett lugn. Jag är väldigt tacksam som har skogen precis utanför dörren. Det är som att att ha en stor, trygg famn att springa till när man behöver lite extra stöd.
Vyn över en myr, i januari.
Samma myr en dimmig kväll i juli. Åh, något pirrade i min mage nu när jag precis insåg att det kommer en vår till. En sommar till och med. Jag bara älskar alla årstidernas kontrast. Alla skiftningar i färger, dofter, luftfuktighet, ljud. Som att ständigt uppleva nya dimensioner av vår jord.

Jonna Jinton

Author Archives: Jonna