Tänk att det alltid ska vara något. Det känns som mitt liv just nu är ett kaos på så många sätt. Jag kom nyligen hem efter en kväll på sjukhuset. Jag har ont men samtidigt är jag så förbaskat, obeskrivligt glad.

Den senaste två veckorna har jag varit lite orolig för en smärta i nedre delen av buken. Det började kännas lite skumt efter att jag en kväll lastade in tre säckar med murbruk från bilen in till köket. De var otroligt tunga och svåra att bära. Och självklart bar jag dem nog på helt fel sätt. När jag var på den sista säcken nästan släpade jag den, för jag kände att jag inte orkade mer. När alla var på plats kände jag mig alldeles matt i magen. Jag brukar annars känna mig som typ Pippi Långstrump och kunna bära hur mycket som helst utan någon större svårighet. Men den här gången kändes det inte så bra efteråt. Men jag tänkte inte så mycket på det sedan, mer än att jag kände mig öm i buken dagarna efteråt.

Men sedan började jag känna av en huggande smärta på vänster sida. Oftast kändes det som tydligast när jag var ute och gick med Nanook på morgonen. Hade aldrig känt av något liknande så det började oroa mig. Fler dagar gick och jag började känna av allt mer märklig smärta. Tillslut kunde jag inte ta ett steg utan att känna av att det gjorde ont.
Jag visste inte riktigt om det berodde på att jag hade burit tungt eller om det var något annat som var fel. För två dagar sedan, när målningen i köket var klar så gjorde det konstant ont. Även när jag satt ner eller var stilla.

Jag blev riktigt rädd och orolig. Sist jag hade ont i nedre delen av buken, för nästan exakt ett år sedan, så slutade det med att jag fick åka in akut och operera bort min högra äggstock. Ni som följt bloggen ett tag kanske minns den händelsen. HÄR kan ni läsa blogginlägget jag skrev då. Så det kändes alldeles fruktansvärt att ha jätteont på vänster sida nu. Det gick inte sluta koppla smärtan till att det skulle kunna vara samma fel som tidigare. Fast jag förstod ju också att en cysta inte kunnat växa på bara ett halvår sedan jag sist var på kontroll. Men något gjorde ju ont. Något stod inte rätt till. Man känner ju sin kropp så väl, och jag är inte känslig för “småsaker”. Jag förstod att något inte var som det skulle.

Natten mot idag var riktigt jobbig. Jag kunde inte sova för hur jag än låg i sängen så kände jag att det gjorde ont. Låg och grät lite för mig själv när jag tänkte på alla möjliga hemska scenarion om hur jag skulle bli av med min andra, och sista äggstock. Jag fick panik och visste inte vad jag ska ta mig till.

Idag var jag till Junsele för att bli undersökt av en läkare och de skickade sen en remiss till Sollefteå. Jag var lättad över att jag äntligen sökt hjälp men samtidigt kände jag mig så orolig eftersom jag fortfarande hade så ont och det kanske skulle ta en hel vecka innan jag blir kallad. Om jag hade väntat ens någon dag mer sist jag hade ont i buken hade jag förmodligen inte haft någon livmoder kvar. Och nu hade jag mer ont än förra gången. Så ja, det var med blandade känslor jag senare idag kom hem och skulle börja måla köksluckor medan jag väntade på att sjukhuset skulle skicka mig en kallelse. Hade inte någon lust till något alls. Det gjorde ont när jag rörde mig och några jädrans köksluckor kändes inte alls viktiga längre när något mycket viktigare upptog mina tankar.

Efter lite jobb i köket fick jag mer ont och då kände jag att det fick vara nog. Ringde sjukvårdsupplysningen och fick sen åka in med detsamma till Sollefteå sjukhus. Jag hade tur och behövde inte vänta särskilt länge förrän jag blev undersökt. Jag var så nervös och rädd för att något hemskt skulle visa sig, och för att jag skulle få ett mardröms-besked.
Men det visade sig inte vara det jag hade trott. Det var i bukväggen smärtan kom ifrån, och antagligen har jag fått en blödning i bukväggen, från när jag bar de tunga säckarna. Och sedan har det nog brustit mer och mer när jag hållit på hemma i köket. Målat väggarna och rört mig upp och ner, när jag egentligen behövde vila för att det skulle få läka.

Tänk att man kan bli så glad och lättad över att få reda på att man fått en blödning i bukväggen. Ni anar inte hur skönt det kändes att veta att det inte var något “allvarligt”. Jag hade väntat mig det värsta.

Så, nu får jag ta och lugna ner mig ett tag så att smärtan minskar och buken får läka lugnt. Jag har nog lärt mig en viktig läxa också. Att ibland får man faktiskt ta och inse sina begränsningar. Jag vet att jag är väldigt envis och tror att jag klarar det mesta själv, eftersom jag är så van med att behöva göra det själv. Men det är inte värt att låta kroppen ta skada för att man är oförsiktig.

Nu ska jag äntligen lägga mig och sova!
Ta hand om er, och sov gott ♥

Nu får det bli lite mer vila och mindre bära 🙂