I en veckas tid har vi varit på resande fot, rymdstenen och jag. Vi har susat fram över ödsliga landsvägar och sett hur de djupa skogarna övergått till snövita fjäll. Jag har vandrat över dimmiga berg och känt fjällvindarna i mitt hår. Druckit vatten från Silverfallet och sett isen smälta i Torneträsk. Dansat på en bergstopp och tvättat mig i vilda forsar.

Jag har känt doften av nyutslagna fjällbjörkar och sett renar med nyfödda kalvar. Sjungit så det ekat över berg och dal, och lyssnat till vildmarkens viskningar. Jag har sett månen resa sig över Lapporten, och känt midnattssolen lysa i mitt ansikte.

Jag har gjort en resa, som tog mig till min längtan.

Jag visste redan innan att den här resan skulle bli något alldeles speciellt. Jag kände det på mig. Det bubblade inom mig när jag tänkte på att jag äntligen fick en chans att leva ut en dröm jag haft i flera år. En dröm om att sätta mig i en bil och bara köra norrut, utan varken tidsplan eller specifika mål. Som en vacker scen i en film. Köra mot friheten i gryningen och stanna på varenda plats som tilltalade mig.

Det var när jag fick förfrågan om ett samarbete med Hyundai och deras nya kampanj “Vad längtar du till?“, som jag bestämde mig för att göra verklighet av min dröm. Jag skulle få färdas i deras alldeles nya Santa Fe, för att ta mig till det jag längtade till, och dokumentera min resa med bilen och fota när jag upplevde just det som jag längtade till. Inte bara en drömresa, utan även ett drömjobb. En kombination av allt jag älskar.

Dagarna som jag nu fått uppleva ute i det fria har varit några av de bästa dagarna i mitt liv. Jag har fått vara med om så mycket vackert att jag nästan har svårt att få fram orden i skrivande stund. Jag blir rörd. Det är som om alla känslorna vill komma ut på en och samma gång. Ni som följt mig under resans gång har säkert märkt att de här dagarna har varit väldigt speciella för mig. Det har inte bara varit en resa till Norrbotten. Det har varit en resa i mig själv. En inre resa. 

Det konstiga är att trots att tiden gått fort och dagarna liksom nästlas in i varandra, så känns det som jag varit borta jättelänge. Det känns som jag varit med om så mycket. Sådana där stunder och ögonblick som egentligen knappt går att återberätta eftersom de är så simpla. Inget speciellt hände. Men känslan fanns där. Hela stämningen gjorde just den stunden till något alldeles oförglömligt. Och det kan handla om stunden när jag öppnade bildörren efter många mils resa och tog ett djupt andetag av frisk fjälluft. Eller när jag satt på en sten och såg hur ljuset ändrade sig i takt med att solen steg ovanför bergen. Efter dessa dagar är hela mitt hjärta fyllt av sådana där ögonblick som får mig att le bara jag tänker på det.
Mitt i alla vackra, stilla stunder, så har jag också jobbat hårt under både dagarna och nätterna. Jag tror sällan min hjärna gått i högvarv under så lång tid som den gjort under denna veckan. Det var så mycket som jag ville hinna med under resan, och samtidigt så kände jag mig så otroligt inspirerad av alla vackra landskap att det omöjligt gick att trycka på “av-knappen”.
Min huvudsakliga uppgift med resan var att göra ett fotojobb, och jag hade bestämt mig redan innan för att verkligen lägga ner min själ i att ta bra foton på bilen i olika miljöer. En riktigt utmaning, eftersom jag aldrig tidigare gjort något liknande. Men jag ville ändå försöka lägga min touch på det hela och verkligen försöka att få även bilbilderna att väcka känslor. Och jag upptäckte att jag kunde bli väldigt passionerad i att fota bilen i olika vinklar, ljus och miljöer.

Utöver fotojobbet, så fanns så mycket annat jag ville få ut av resan. Även om resan kom till på grund av samarbetet, så var ju också huvudsaken att jag faktiskt skulle få uppleva allt det som jag längtade till. Det här var ju en resa jag drömt om i flera år. Jag ville njuta av varje sekund och riktigt känna friheten i att vara på den plats jag var på. Att känna friheten i att susa omkring på vägarna, fri som vinden och få upptäcka nya platser.

Den känslan gav mig så mycket inspiration, vilket gjorde att jag samtidigt ville dela med mig av så mycket jag bara kunde till er. Jag fick tusen fotoidéer och tusen blogginlägg jag ville skriva. Samtidigt fick jag en filmidé som jag ägnade flera nätter åt att spela in. All denna inspiration bara öste över mig och jag önskar att jag hade kunnat pausa tiden så att jag fått ta en sak i taget. Men å andra sidan, så älskade jag känslan av att vara helt fullständigt uppslukad av alla visioner. Och samtidigt få ägna all min tid åt att bara vara kreativ. Inget kontorsarbete. Inga tider att hålla. Inget hus att städa. Ingen hund att gå ut med. Jag fick ägna all tid åt att uppleva, skapa och ta in. Det var en väldigt härlig känsla.
Och bilen. Min rymdsten, som jag kallat den för sedan första sekund jag såg den. Den väntade tålmodigt på mig medan jag stannade längs vägarna för att ge mig ut och fota, filma och uppleva. Sedan, när jag kom tillbaks någon timma senare, så var det så skönt att få sätta sig i bilen och värma mig. Jag brukade ta något att äta, medan jag lyssnade på radion, laddade kamerabatteriet och tinade upp. Älskade de stunderna. Som en vilopaus för att ladda upp inför nästa äventyr.
Det var just nätterna som lockade mig mest. Ljuset var alldeles magiskt och en dröm för en fotograf. Även om de soliga, varma dagarna mot slutet också var helt underbara så var det nätterna som satte allra störst avtryck. Sedan är det något med mig och nätter också. Aldrig känner jag väl sådan inspiration som på natten. Allt liksom kommer upp till ytan då.
Jag tyckte det var komiskt, eftersom jag bokat tre nätters rum på ett vandrarhem i Abisko, men aldrig sov där på nätterna. Jag hade det mest för att kunna få ladda kamerorna och datorn, och för att sova en stund på morgonen.
Hälften av tiden sov jag i bilen. Och även om det är skönare att få sträcka ut sig i en riktigt säng, så är det inget som slår att få öppna bagagelyckan på morgonen och blicka ut över denna utsikt. Att vakna till den friska fjälluften och höra vårfåglarnas sång.

Jag har alltid älskat att köra bil. Eller, inte när jag bodde i Göteborg. Då stressade det mig på grund av trafiken. Men att köra bil här hemma, på ensliga grusvägar genom skogarna, det är bland det bästa jag vet. Eller som vägen upp mot norr, som jag körde nu. Det var verkligen en drömväg att köra på. Lite trafik, bra vägar och vackra omgivningar. Då njuter jag verkligen av att köra. Jag har alltid upplevt det nästan som en slags meditation. När man kör bil kan man inte göra något annat, vilket gör att det blir avslappnande på något vis.  Tankarna flyger fram så lätt och jag tycker ofta att jag får så bra idéer. Som om jag ser allting klarare.
Och bilen jag fått köra under resan har ju verkligen gjort det till ännu en upplevelse. Det har känts så himla lättsamt att köra, trots att jag inte alls är van att köra sådana långa sträckor som jag gjort. Men det har gått så bra på alla sätt och vis. Som jag skrev i tidigare inlägg så har bilen varit som mitt hem och min trygga punkt. Bland det mysigaste stunderna under resan var när jag körde sent på kvällarna och nätterna och lyssnade på radion, sjöng med i låtar och samtidigt njöt av det vackra landskapen utanför fönstren. Jag kände sådan trygghet där inne, och jag älskade känslan av att inte behöva åka “hem” någonstans. Jag hade allt jag behövde i bilen.
Det är några som efterfrågat rutten som jag kört, så jag tänkte att jag skulle visa den här för er som är intresserade. Jag valde att köra inlandsvägen då många tipsat om att det är mycket finare upplevelse att köra just den vägen. Och jag tyckte verkligen det var en helt fantastisk väg. Jag började från Grundtjärn, sedan Junsele, Åsele, Vilhelmina, Storuman, Arvidsjaur, Jokkmokk, Stora Sjöfallets Nationalpark, Gällivare, Kiruna, Nikkaloukta och till sist Abisko.
Natten när jag körde mot riksgränsen minns jag extra starkt. Det var något mystiskt i luften, och dimman låg tät över fjällen. Jag kom till en plats med helt fantastiska vyer. Berg så lågt ögat kan nå. Det var något hisnande vackert. Och jag gillade tanken på att jag var vid Sveriges ände. Och det kändes som världens ände.
Den ser ut som en rymdsten på utsidan, och som ett rymdskepp på insidan. Den här natten var också alldeles magisk. Midnattssolens ljus lyste upp himlen i så vackra färger att jag nästan blev knäsvag.
Jag packade ut allt bagage (mycket!!) ur bilen för att kunna ställa kamerastativet och kameran i bagageluckan och ta den här bilden. Haha. Bara så ni vet ♥
Under de här dagarna har jag fått uppleva allt det där som jag längtade efter och drömde om med den här resan. Och mer därtill. Även om jag visste att den här resan skulle bli helt fantastiskt, så kunde jag aldrig ana att den skulle bli såhär. Varje dag har varit ett äventyr, och jag har fått styrt det precis som jag vill. Varje dag har jag fått känna den där känslan av frihet i att köra iväg i en bil utan att veta vart nästa mål blir. Jag har fått uppleva norra Sveriges hjärta och det är något jag kommer ta med mig för resten av livet.
Jag känner en djup tacksamhet över veckan som varit. Den kommer lämna spår efter sig. Vackra spår. Jag är så glad att jag fick möjligheten till att göra det här samarbetet som ledde till att jag fick åka iväg på min drömresa. Jag känner mig så upplyft av dagarna som varit, och jag får dessutom komma hem med hjärtat fyllt av vackra minnen. Det kommer nog ta ett tag innan jag landat i allt fint som jag fått vara med om.
Jag är också så överlycklig över att ni är så många som följt mig under resans gång. Det har verkligen varit SÅ roligt att få dela den med er. Ni har varit så otroligt engagerade och det har verkligen peppat mig! Ni skänker så mycket glädje. Om ni bara det visste. Så tack kära ni! Tack ♥

Om det är något ni undrar om resan så får ni gärna ställa frågor! Nu kommer jag ha mer tid till att svara på era kommentarer igen.
Kram på er ♥