Jag minns det så starkt. Den där känslan i kroppen som infann sig samma sekund som jag öppnade bildörren efter den hundra mil långa resan. Det var vindstilla, solen var på väg ner vid sjön och jag sa högt för mig själv “Nu är det här mitt hem“.
Jag log när jag uttalade orden. Jag visste ingenting. Jag hade ingenting. Bara en dröm. Men det räckte.
För från den stunden jag hamnade på platsen som jag älskade så tändes en eld upp inom mig, som jag aldrig tidigare känt. Den höll mig varm i de kallaste vinternätter och fick mig att aldrig ge upp. Den öppnade upp mina sinnen med en sådan kraft att det kändes som jag upplevde livet för första gången på riktigt. Dofterna, ljuden. Känslorna.
Den fick mig att våga tro på att nästa steg skulle veckla ut sig, trots att jag inte i stunden kunde se hur det skulle vara möjligt. Den fick mig att känna en magi så stark att den överröstade rädslan. Den fick mitt hjärta att vilja skapa.
Det finns en eld i oss alla som vill brinna av passion. Blås liv i den ♥
