Skogsarbete

Idag har jag ägnat hela dagen åt skogsarbete. Det är livet här i ett nötskal. Ingen dag är den andra lik. Men jag gillar det.
Det är ett område här i byn som ägs av stamfastigheterna och som nu växt igen helt och blivit till en liten skog, men som nu ska avverkas så att det blir sjöutsikt för resten av byn. Så idag har jag, min mamma Anita och min gammelmorbror Tage varit och påbörjat rensningen. Vi är ett riktigt superteam när det gäller skogsarbete. Vi har tidigare år hjälpt varandra med årets ved och ägnat många timmar åt skogsarbete tillsammans. Eller snarare, Tage har hjälpt oss haha. Jag tror aldrig jag sett någon som är så smidig och snabb i skogen som honom. Det går inte att tro att han är 75 år!

Det blir lite  mobilbilder med kass kvalitet nu. Men bättre än inget :)

Det blir lite mobilbilder med kass kvalitet nu. Men bättre än inget 🙂

Jag har blandade känslor för att arbeta i skogen sådär. Jag brukar tycka det känns jobbigt att fälla ett stort gammalt träd. Den där tyngden som känns i jorden när trädet faller mot marken, det är lite otäckt på något vis. Jag har alltid känt det som att träd är en levande varelse och jag jobbar mycket hellre i skogen på mitt sätt, med en kamera och med ögonen som bara betraktar allt levande. Men samtidigt är jag beroende av veden varje vinter, och den här gången är det på andra villkor och då försöker jag att bara stänga av och se till att göra ett bra jobb istället.
Sen har vi väldigt roligt när vi är ute och jobbar i skogen. Det blir mycket skratt. Och sen tar vi alltid en paus och får god mat hos Tage. Sedan, när dagen är slut är man sådär riktigt skönt trött i kroppen. Att jobba hårt fysiskt är väldigt uppfriskande ibland.
091603

Dragsaxen. Vilket fantastiskt verktyg när man ska bära tunga stockar.
091601

Vi blev långt ifrån klara idag. Det är en hel del kvar att göra. Det tar sin tid. Det är både stora träd av alla dess sorter och en massa sly. Det är märkligt med sly, hur fort det växer upp. Det känns som att det växer så snabbt överallt där man inte vill att det ska växa, på ängar och ställen där det ska vara öppet, och tvärtom…där jag vill att det ska växa upp lite skog, te.x precis framför mitt hus, där växer det så långsamt att jag inser att jag kommer vara 89 bast innan jag får den där mysiga skogsdungen precis utanför huset. Men det kanske blir alldeles lagom, då kommer jag ju kanske inte orkar springa ut i skogen varje morgon så då kan jag ta min rullator och gå dit istället ; )

En explosion av färger

Idag gick jag ut för att se på höstens färgexplosioner i skogen. Jag tror aldrig jag varit med om att färgerna ändrats så fort. Alldeles nyss var allt grönt, men som på ett ögonblick var skogens björkar klädda i guld. Den här tiden är helt underbar. Naturen skapar konstverk med färger, kontraster och ljus. Det är så fantastiskt vackert. Som jag älskar september.
091502091505091503091506091406091507

Att älska ensamheten

Jag har flera gånger tidigare skrivit om detta. Om ensamheten. Om att tycka om att vara själv. Men ändå känner jag att det finns så mycket mer att säga om det. Och att det borde lyftas fram mer.

Det är ändå den absolut vanligaste frågan jag får. Känner du dig inte ensam?

Det kanske jag gör? Men i så fall älskar jag den känslan.

Helt ärligt så jag har aldrig under mina fem år i Grundtjärn känt en negativ känsla av att vara mycket själv.
Det känns som att det är något slags ideal idag att vara väldigt social och älska att omge sig av människor och vänner. Att roa sig idag betyder att göra saker tillsammans med andra människor.

Ändå finns det så himla många som inte fungerar så. Som egentligen mår som bäst när de får vara själva. Och har som allra roligast när de får vara själv med sin egen inre värld. Inga konstigheter med det alls. Men ändå går många hela sitt liv och tror att det är fel på dom. Att det är något negativt. En nackdel. När det är precis tvärtom.
091403

Jag tillhör utan tvekan de som älskar att vara själva. Men jag upplever mig inte vara osocial för det heller. Vid rätt tillfällen så älskar jag att umgås med vänner och träffa folk, och det får jag i helt lagom dos i det livet jag lever idag. För mig är det mycket viktigare med kvalitet när det kommer till det sociala, istället för kvantitet.
Jag behöver inte vara omgiven av människor jag inte känner för att känna att jag lever ett socialt liv. Jag behöver inte bo i en storstad eller ha grannar åt alla håll. Det ger mig ingenting. Tvärtom så kan det däremot trigga igång en känsla av ensamhet hos mig.

Varje gång jag får frågan om jag känner mig ensam så brukar jag svara med att jag ju visst träffar mycket folk, och att jag tycker att jag lever ett mycket rikare socialt liv idag än tidigare, för det tycker jag verkligen!

Men, jag vill inte tystna ner hur mycket jag älskar ensamheten. Eller självsamheten, som någon smart person kom på att det kan heta. Alla de stunder när jag känner mig som allra lyckligast så är jag själv. När jag får leva ut mitt inre liv och mina idéer och göra precis vad jag vill utan att behöva bli ifrågasatt.

Många säger att delad glädje är dubbel glädje. Och det kan ju säkert stämma. Men jag gillar inte när vissa påpekar att det man upplever inte blir på samma sätt om man inte får dela det med någon annan. Det stämmer ju inte för alla. Jag fullkommligt älskar att vara ute själv och uppleva magiska stunder på olika vis. Och det hade inte varit samma sak för mig om någon annan hade varit där. Det är som om jag inte kan ta in allt på samma sätt om jag känner närvaron av en annan person. Det liksom stoppar flödet.
Så de gånger jag upplever något vackert och andra är med, så tänker jag ofta ”Jag önskar jag hade fått uppleva detta ensam”. Jag vet att det säkert låter konstigt för vissa, men jag vill vara helt ärlig. Det är så jag funkar.
091405

Det är många saker jag älskar att göra själv, som jag ”borde” tycker mer om att göra tillsammans med andra.
Jag ser hellre på en film alldeles själv än med någon annan. Det är samma sak där, det känns som om jag kan ta in filmen mycket djupare om jag får vara själv.
Jag njuter mer av god mat om jag får äta den helt själv. Då slipper jag tänka på att prata samtidigt. I princip allt jag tycker om, så upplever jag det starkare om jag är själv.

Jag blir väldigt lätt uttömt på energi i vissa sociala situationer. Absolut inte alla. Men speciellt tillställningar av olika slag, när man ska träffa många nya människor och ”finprata” och mingla och bete sig så normalt som möjligt. Jag kan bli fruktansvärt nervös av sådana stunder och ofta så krävs det enormt mycket kraft från mig bara för att koncentrera mig på vad jag ska säga.

Det är en stor del i min nervositet. Vad ska jag säga?
Det gör att jag ibland bara trycker fram ord bara för att, och det blir inte alltid så bra.
Helst vill jag bara vara tyst om inget kommer till mig naturligt, men då tror ju folk att man inte är intresserad av att prata eller lära känna någon.
091404

Jag har alltid känt att jag har svårt för den typen av sociala situationer. Jag gör ofta bort mig på olika sätt, för att jag blir nervös.
Jag upplever det som att man idag måste vara väldigt kvick och snabbtänkt för att kunna t.ex möta ett ironiskt skämt och säga något bra tillbaks.
Det är som en social lek som jag inte tycker om så mycket. Därför att jag helt enkelt är kass på det.

Jag behöver ofta någon sekund extra för att ta in det som någon sagt. Som om jag behöver bearbeta det lite. Men i vissa fall så går tempot så fort att jag inte får den tiden på mig, och då är det som gjort för att det ska bli missuppfattningar. Det kan bli väldigt roligt och jag brukar bjuda på det, men ibland så gör det mig ledsen. Det är i många fall jag upplevt att folk då tycker jag är ointelligent, när det verkligen inte handlar om det.
Och väldigt ofta så försvinner mitt fokus iväg. Det är som om mina hjärna delar upp sig om jag är nervös, och tar in information i olika kanaler istället för att göra en bra sammanfattning. En del av mig lyssnar på vad någon säger medan den andra delen sitter och tänker på helt andra saker som ibland inte har med något av stunden att göra. Speciellt om jag måste göra något samtidigt. Då kan jag spåra ur totalt.

Till och med mina nära vänner har fått bevittna hur svårt det ibland kan vara för mig att bara svara, vara social och lyssna samtidigt som jag ska koka kaffe och ta fram fika. Men det händer bara om jag är nervös.
Det är för att den sociala biten tar upp så mycket kraft och så många procent av min hjärna i den stunden att det knappt finns något kvar för att göra fika. Och då går allt fel. Ibland så blir det kortslutning och jag har inte ens kunnat ta in vad någon sagt och samtidigt inte ens kunnat koka kaffe. Haha. Jag skrattar när jag tänker på det.
091402

Ofta när jag befinner mig någonstans där det är mycket människor och man ska prata mycket osv så går jag gärna in på toaletten några gånger då och då, endast för att bara vara själv en stund. Ladda energi. Landa. Göra mig redo för att gå ut igen.
Nästan som om min kropp upplever det som ett slagfält där jag måste kämpa och lägga extrem fokus på att klara mig undan så smidigt som möjligt.
Nu låter det här väldigt extremt. Men det är bara för att jag går in på detalj och berättar hur jag känner i vissa stunder. Det är ju upplevelsen från min sida. Jag är säker på att ändå andra upplever mig som väldigt bra på att prata och föra mig helt normalt i sociala situationer, men det är ju för att det inte syns utåt hur mycket kraft som går åt.
Måna sociala situationer dränerar mig. Efteråt kan jag känna mig helt tomt och orkeslös. Och tvärtom brukar det vara för folk som mår väldigt bra av att vara i sociala situationer, då de brukar känna sig fyllda med energi.

Men för mig funkar det inte så. Jag får energi av att vara själv.
Och jag vet att det finns så himla många andra som kan känna igen sig i detta. Det har jag fått bevis för innan. Att tycka om att vara själv är inget konstigt. Förut kunde jag känna mig konstig men det gör jag inte längre. Tvärtom så ser jag det som en tillgång. Något som jag tycker om hos mig själv, därför att det gör mig väldigt lättroad. Jag har aldrig tråkigt när jag är själv.

Och jag hoppas verkligen att fler därute som kan känna igen sig i detta ser fördelarna med det istället för nackdelarna.
Det finns en hel värld inuti oss som vi bara kommer åt att upptäcka när vi är ensamma ♥
091401

Helgen

Hej i natten!
Har ju inte bloggat något under helgen så tänkte bara säga godnatt nu såhär halv ett på söndagsnatten. Helgen gick så himla fort! Det känns som jag hållit på med flera hundra projekt samtidigt. Och nu när jag tittade mig omkring inne i ateljén så insåg jag att jag även lyckats stöka ner något fruktansvärt. Förstår inte hur det går till. Jag hade så fint och städat här inne bara någon dag sedan. Men jag orkar inte städa i kväll. Jag stänger bara dörren och tar itu med det i morgon 🙂

Det har i alla fall varit en rolig och produktiv helg. Så även om jag inte har varit så aktiv här under dagarna så har jag fått gjort mycket annat. Varit ute och fotat, filmat mycket och målat.
Vad har ni gjort i helgen?

Tack för alla jättefina kommentarer! Ska svara på dom i morgon ♥
Nu ska jag försöka komma i säng i tid. I morgon är det måndag och klockan har jag som vanligt ställt vid 5 på morgonen. Jag håller tummarna att det blir en fin morgon! Sitter som en galning och håller koll på vädret. Allt för att få vackra fototillfällen. September går fort och jag vill ta vara på varenda sekund.

Sov gott allihopa, om ni inte redan gör det. Och godmorgon på er som ser det här på morgonen ♥
091301

Oops.
091302

Har nästan dragit in en hel skog i ateljén också. Men jag ska bygga en grej av alla grenar. Först ska dom målas dock.
091303
Lille Nanook sitter i sin favoritfåtölj och undrar vad jag gör.
091304

En dörr till en annan värld

I morse var jag uppe i gryningen och begav mig ut i skogen för att fota. Där fick jag möte med de första solstrålarna som strilades genom granarna. Dimman låg tät mellan träden och det ekade av brutna kvistar när jag gick fram genom skogen.

Jag har länge använt mitt fotograferande för att skapa en stämning av en sagovärld. En annan slags dimension, som jag ibland får till mig så starkt att det nästan gör ont, för jag måste uttrycka det. Som en djup längtan efter något jag inte kan sätta ord på. Jag insåg i morse att när jag befinner mig där, mitt i skogens magi, så blir den här världen alldeles verklig för mig. Det blir på riktigt. Och jag tror det kanske är därför jag gör det. Konsten blir som en slags dörr in till något annat. Något som tar mig närmare kärnan till livets mysterium och till en plats som känns mer levande än någonting annat.

Och jag är så tacksam för den något märkliga drivkraften inom mig, för det gör att jag får uppleva de mest förtrollande stunder och fullkomligt uppslukas av det vackra. Det skänker sådan livskraft och en känsla av att vara ett med allt.
091101091105091102091104091106

Tid för reflektioner

Idag var en sådan där dag som bara september kan komma med. Alldeles stilla, lugnt och tyst, soligt och varmt. Jag kom och tänka på det idag, att en av anledningarna till att jag älskar september så mycket är just för att det blir så stilla i luften. Hösten brukar ju vara blåsig men här upplever jag den ofta som tvärtom. När det är en vacker dag i september så är den mer stilla än en dag i juni. Det ger en speciell känsla. Som om sommarens motor stängs av och kvar är bara lugnet.

Kvällen spenderade jag nere vid sjön. Den låg spegelblank så jag lekte lite med några vasspinnar och dess reflektioner i vattnet.
091001091002

Fick en sådan där underbar känsla av lycka. Det brukar ofta hända när jag är nere vid sjön på kvällarna. Det är så vackert att jag slutar tänka, och så kommer den där otroliga känslan av harmoni när det blir tyst inne i huvudet, och det enda som hörs är naturens skönhet som viskar.
091003

Reflektioner.
091005

Jag hade ställt stativet med kameran i vattnet och för varje rörelse jag gjorde så skapades små vågor. Så jag var tvungen att sitta alldeles stilla för att få reflektionerna att bli så klara som möjligt.

En kväll i ateljén

Norrskenet inspirerade mig till färgvalet för kvällens tavla. Älskar alla nyanser av grönt och blått.
Och jag är så glad varje gång jag är i mitt ateljé. Fixade ju ordning den i våras och under sommaren hade jag inte så mycket tid att vara här inne. Men nu har jag precis köpt lite nya färger och ser fram emot en höst med många kvällar i atljén.
090916

Det vackraste jag vet

I förrgår natt var det ett enormt norrsken ute. Av en slump märkte jag det när jag skulle släppa in katten sent på kvällen. Jag såg att det var på gång då och bara en stund efter det så täckte det hela himlen. Det var ett väldigt speciellt norrsken denna gången. Det är det som är spännande, att varje norrsken är unikt på sitt sätt. Det finns så många olika typer och varje gång känns det som en ny upplevelse även om jag spenderat otaliga timmar ute om nätterna med blicken mot himlen och det dansande ljuset.

Den här gången rörde det sig som eldflammor. Det var precis som att titta in i en gigantiskt eld på himlen. Det rörde sig sådär mjukt som flammor. Helt fantastiskt. Aldrig sett något liknande. Det täckte hela himlen också.
Här kommer några bilder!
090912

Ibland är norrskenet så vackert att jag har svårt att koncetrera mig på att fota. Just den här natten var speciell. Det var alldeles bäcksvart ute, och hundar ylade i natten (det är älgjakt nu så det är några jakthundar i byn) och ovanför mig dansade norrskenet åt alla håll.

090914

När norrsken är riktigt stora och täcker hela himlen så ser det ut som en slags “tratt” rakt upp himlen. Nästan som ett stort slukhål eller som om man är i en gigantisk kjol av norrsken. Svårt att förklara, och det är alltid svårt att få en bra bild på det också. Men det är väldigt mäktigt. Nästan så jag blir lite rädd på något sätt. Det känns så stort att jag nästan tror jag ska falla in i det.
090913

Norrsken över min vedbod. Det spelar ingen roll hur många gånger jag ser norrsken. Det berör mig alltid och får mig alltid att känna en speciell känsla. Jag gillar det. Det liksom påminner mig om alltings storhet. Hela livets mysterium.

Ofta när jag står där ute på grusvägen så önskar jag så mycket att jag kunnat ta er dit. Så att ni fick vara med i den stunden. Vet att det finns många här som aldrig sett norrsken. Även om jag fångar det på bild så är det inget emot hur det känns att stå där på riktigt. Jag önskar att jag hade en liten portal som jag kunde ha “online” ibland via bloggen, och därigenom kunde ni komma till Grundtjärn. På en sekund. Det vore något. Men tills dess får jag nöja mig med att visa er norrskenet på bild.