Förr och nu

Häromdagen fick jag ett mail från en kvinna vars mamma växte upp i den här gamla skolan som jag bor i. Och hennes mormor, Edla, var lärarinna här och bodde här tillsammans med sin man John G. Åslund. Jag tycker det är så intressant att få reda på hur det var förr i tiden. Jag bor ju trots allt i ett hus med mycket historia eftersom det är en gammal skola. Hon hade några gamla bilder från 1920-30 talet som hon skickade med. Det var verkligen jätteroligt att få se de här bilderna! Jag älskar att få titta bilder från förr, man får liksom ett större perspektiv på allt då. Hon gav mig även tillstånd att lägga upp bilderna här på bloggen så jag kunde visa er dem! Tack snälla Britt-Marie Näsström för bilderna! 🙂

Skolan i slutet av 20 talet/början av 30 talet. På bilden hade de något slags möte i skolan. Titta vad vackert det var med så fina staket runtom. Och på den tiden var skolan tydligen vit. Väldigt vackert!

En bild på hur skolan ser ut nu. Den här bilden tog tidigt i våras, precis när snön hade smält 🙂

Här är en bild tagen precis utanför. Den stående kvinnan och mannen bakom den andra motorcykeln är lärarinnan Edla och hennes man John Åslund. Jag känner igen fönstrena. Det första fönstret är där jag har badrummet nu. Sen ser man en liten bit av trappan och ytterdörren där en ung man sitter. Allt ser sig likt ut 🙂

Här sitter jag nu ca 80 år senare, bakom samma dörr som den unga mannen, som antagligen inte lever längre. Det känns verkligen märkligt att tänka så. Tiden är ett mysterium.

Den här mannen, John G Åslund, som var lärarinnans man, är lite mystisk. Det här är något ni får tro på om ni vill. Men för mig är det väldigt verkligt. När jag var nyinflyttad här i skolan så brukade jag höra väldigt tydligt hur någon visslade här inne, trots att jag var helt själv. Det hördes tydligt varje kväll. Även min mamma har hört det flera gånger. Så en dag berättade jag det för mormor (som är uppväxt i byn). Jag visslade likadant som det jag hade hört, och mormor utbrast direkt " Det är Åslund! Han visslade alltid sådär". Jag berättade även detta för hans barnbarn som jag fick bilderna ifrån, och hon sa samma sak, att han brukade vissla när han gick runt och funderade. Tycker det låter häftigt 🙂 Om det är gamle Åslund som går runt här och visslar, det kommer jag nog aldrig veta helt. Men att det är någon som visslar, det är jag bombsäker på 🙂

 

Tillslut vågade jag komma ut ur garderoben

Åh jösses vilken komisk morgon det var idag.  Ni kommer tro att jag är helt galen om ni läser det här. Men det är vi alla ibland 🙂 Så jag berättar!

Jag hade varit uppe nästan hela natten inatt så jag sov ganska länge på förmiddagen. När jag sov som djupast så vaknar jag plötsligt av att Nanook skäller och springer fram mot ytterdörren. Jag hoppar upp ur sängen i ett ryck och hinner skymta en bil och några människor som är på väg mot huset. Jag är mitt emellan vakenhet och sömn, och min första reaktion blev konstigt nog ” Hjälp! Jag måste gömma mig fort!”
Innan jag vet ordet av det sitter jag inne i garderoben. Jag ville inte att någon skulle se mig genom sovrums fönstren. Nanook fortsätter skälla och tillslut hör jag hur det knackar på dörren. Jag börjar fundera på om jag låste dörren eller inte. Jag inser att jag inte hade låst dörren. Jag var liksom fortfarande nästan i drömtillstånd och började därför tänka alla konstiga tankar om vad som skulle kunna hända. Jag var livrädd och mitt hjärta dunkade snabbare än någonsin! Det kändes som att befinna sig mitt i den värsta scenen i en skräckfilm. Jag hörde lite svagt att det befann sig några utanför huset. De knackade på dörren flera gånger.

Efter en stund började jag vakna till och liksom komma tillbaks till verkligheten. Mina panikkänslor började sakta att avta, och istället började jag undra vad fasen jag höll på med. Här har det kommit folk som kanske åkt långt för att hälsa på mig, kanske för att titta på smyckena, och så sitter jag och gömmer mig i garderoben. Sakta men säkert klev jag ur garderoben och gick fram till sovrumsdörren. Genom den lilla springan i dörren kikade jag ut mot köksfönstret. När jag såg att där fortfarande stod en bil fick jag panik igen och inom loppet på en sekund var jag tillbaks i garderoben. Nu kände mig riktigt fånig. De stod utanför och väntade på mig. Om jag inte öppnat dörren för dem på en kvart kan jag ju inte bara plötsligt göra det och låtsas som ingenting. Och jag kan ju absolut inte säga att jag suttit i garderoben och gömt mig i 15 minuter. Nej, jag fick helt enkelt spela rollen fullt ut och sitta kvar här och låtsas som om jag inte är hemma. Nu började jag istället bli rädd för att de skulle gå in och leta efter mig, och öppna garderobsdörren och se att jag sitter där som ett fån. Då måste de ju verkligen tro att jag är helt bakom flötet. Nanook den stackarn gick runt och undrade vad som hände. Lite då och då gick han fram till garderoben och kikade in genom springan i garderobsdörren, för att kolla så allt var okej.

När jag ändå var inne i garderoben bestämde jag mig för att klä på mig. Mörkt och trångt var det men jag lyckades få på mig ett par jeans och en tröja. För om det nu skulle vara så att de skulle hitta mig här så skulle det i alla fall vara lite bättre om jag var påklädd.
Sedan satte jag mig på den lilla skohyllan och väntade. Jag väntade och väntade. Jag ville vara helt säker på att de åkt innan jag kliver ur från garderoben. Jag vet inte hur länge jag satt där inne, men säkert en halvtimma/45 minuter.
När jag tillslut kände mig ganska säker på att de åkt vågade jag mig ut ur garderoben igen. Jag gick fram till sovrumsdörren och tittade försiktigt ute genom fönstret bakom dörren. Till min lättnad så stod där ingen bil längre. Jag smög runt i huset och tittade ut genom alla fönstren för att försäkra mig om att de verkligen var borta. Det skulle ju bara vara för pinsamt om de fortfarande var kvar där ute någonstans och såg att jag visst var hemma. Det tog ett bra tag innan jag kunde slappna av och sluta smyga runt. Jag kände ju mig så himla fånig, och det skulle vara fruktansvärt om de kom på mig.

Senare när jag pratade med mamma så frågade hon om jag hade haft besök förut. “Öhh jaa…nästan. Vet du vilka det var?” frågade jag. “Ja det var ju Ulla-Britt och Börje”
Då plötsligt minns jag. Ulla-Britt och Börje är släkt till mig som bor i Sundsvall, fast som jag inte träffat innan. Ulla-Britt hade tidigare i veckan skrivit att det skulle åka förbi Grundtjärn på torsdag förmiddag, och vi bestämde då att de skulle komma hit och hälsa på mig. Nu när jag fick reda på att det faktiskt var min egen släkt som stått och knackat på medan jag gömt mig i garderoben kändes det ännu värre! Det betydde ju att jag var tvungen att komma på någon bortförklaring till varför jag “inte var hemma”, när bilen stod utanför och Nanook var inne. Vad skulle jag säga?!

Senare ringde Ulla-Britt och till min förvåning så sa jag precis som de var. Som tur är har de humor och kunde se det roliga i det hela. För nu kunde ju inte jag heller låta bli att skratta åt det. Det kändes dock hemskt att de skulle få ett sådant galet första intryck av mig. Men vid 16 tiden kom de hit och gjorde ett nytt försök. Och då öppnade jag dörren!

Så det var ju verkligen tur att de kunde komma tillbaks så jag fick en andra chans! 😀 Dessutom hade de med sig en hel påse med krusbär! Det vill man inte missa 🙂

Här är vi! Börje, Ulla-Britt och jag. Tillslut träffades vi, efter en actionfylld morgon.

Den vackraste regnbågen

Här om dagen såg jag den absolut starkaste regnbågen jag någonsin sett i hela mitt liv. Jag trodde knappt mina ögon. Jag stod och gapade i flera sekunder, sedan sprang jag för kung och fosterland för att hinna hämta kameran som låg i bilen. Som tur var han jag fota regnbågen. Men jag lovar er, i verkligheten var den mycket starkare än vad som syns på bilden. Det var nästan som om den lyste. Det var så otroligt vackert!

Sagomåne

När jag skulle gå och borsta tänderna tittade jag ut genom fönstret i badrummet och såg att månen var så otroligt vacker inatt. Det såg ut som en riktig sagomåne. Jag var bara tvungen att ta med kameran ut och fota den.

Nattugglan

Godkväll!
Jag sitter här vid arbetsbänken och grejar lite 🙂 Klockan är snart 1 på natten men jag är superpigg. Jag älskar verkligen nätterna. Jag vill aldrig gå och lägga mig. Och konstig nog är jag mycket piggare på nätterna än jag är på dagarna. Det är på nätterna jag får all inspiration och blir som mest kreativ. Jag har mycket mer energi på nätterna.  Jag är väl helt enkelt en nattmänniska 🙂 Nackdelen är ju då att man har svårt att gå upp på morgonen. Men det får jag ta då! 😉

Här sitter jag nu och bloggar 🙂 Ni minns att jag sa att jag möblerade om i köket? Så här blev reslutatet 🙂 Soffan ställde jag i salen istället. Nu är det mycket mer plats för att jobba 🙂

Gör lite thé! Det är ett måste när man är uppe på natten 🙂

😉

En spontanresa

Hej på er!
Jag skulle ju egentligen skrivit igår men det blev en spontan resa till Sollefteå med min mamma och bror på kvällen efter att ha jobbat hela dagen. På natten när jag kom hem var jag så trött så jag slockna innan jag ens han hämta datorn 😉
Men det var riktigt mysigt att åka till Sollefteå och hälsa på mormor och morfar igår. Det var längesedan jag var där nu. Det känns alltid som att ta en paus när jag kommer dit. Det är alltid så varmt och skönt hos dom och det finns alltid färdigkokat kaffe och goda kakor och bullar. Och så sitter man och pratar och lyssnar när de berättar gamla minnen från Grundtjärn. Jag verkligen myyyser när jag kommer dit.
Här kommer några mobilbilder från igår 🙂

I bilen på väg till Sollefteå. Jag är så van att alltid köra bilen men nu körde min bror och det var så väldigt skönt att bara sitta och titta ute genom fönstret, lyssna på musik och lägga märke till platser efter vägen som man inte lagt märke till när man själv kör.

Hemma hos mormor och morfar 🙂

Fika

Jag och morfar =)