Vad gör jag ute på en myr djupt in i den norrländska skogen halv tolv på natten, iklädd flanellkjorta och lång sommarkjol, och har dragkamp med en hund som vägrar komma tillbaks med mina förtappade strumpor?
Det är när jag tittar på material som detta som jag ibland kan undra om jag verkligen är riktigt klok.
Men, jag håller faktiskt på att filma inför en liten video som jag ska lägga upp om någon dag. Då kommer ni förstå bakgrunden till detta lilla klipp ; )
Åhhh, jag kan inte i ord beskriva hur otroligt lycklig, glad och rörd jag är nu! Jag blev ju nominerad till Simply Hike Blogger Awards i kategorin “Outdoor photography”, och tack vare er mina underbara läsare så har jag nu vunnit och fått ta hem den fina titeln!!!
När jag fick reda på det kom det några glädjetårar. Det kändes så himla underbart. Efter allt hårt jobb så kommer en sådan otroligt fin utmärkelse. Det känns som jag skulle kunna springa ett varv runt jorden av glädje för detta. Men mest av allt så är det här tack vare ER! Tack, tack, TACK från djupet av mitt hjärta för att ni röstade på mig. Det här betyder så otroligt mycket för mig! Vilken enorm dos av pepp och inspiration jag känner nu!
Go with the flow ♥
Jag tycker alltid det är svårt att hitta ord för att beskriva det som gjort att jag valt ett liv i Grundtjärn, långt bort från det mesta. Kanske för att jag istället tycker att det är nära till det som verkligen är viktigt. Nära till naturen och livskvalitet.
Jag skulle aldrig mer frivilligt välja att bosätta mig inne i staden på heltid. Inte när jag fått uppleva hur det är att bo granne med ängar och skogar, och norrsken och stjärnor på himlen, och sjöar och tjärnar, fågelsång och tystnad, årstidernas skiftningar och den söta doften av nyutslagen björk en tidig vårdag.
Jag skulle aldrig kunna byta bort det som betyder så mycket för mig. Det är naturen som ger mig all inspiration och energi. Även när det är stressigt och mycket jobb att göra så finns den alltid här omkring mig och påminner mig, och får mig ibland att stanna upp, titta mig omkring och förundras över allt det vackra. En stark känsla av tacksamhet över att jag får uppleva detta, som ibland till och med ger mig tårar i ögonen.
Det är svårt att argumentera för något som handlar om känslor. För mitt liv här har inget med konkreta fördelar att göra. Livet på landet är ärligt talat inte lättare på något sätt. Ofta tvärtom. Men det är den här känslan av livskvalitet som överväger allt annat. Som gör att jag valt att bo på landsbygden.
Idag har tidningen METRO publicerat en debattartikel som jag skrivit om just detta ämne, både i tidningen och på webben, så gå hemskt gärna in och läs den HÄR! Ni kan även diskutera kring detta i kommentarsfältet nedanför artikeln, och dela gärna vidare! 🙂
Jag bytte storstadslivet och lägenheten mot ett liv här. Under åren har många undrat och tyckt det varit ett konstigt val. Men helt ärligt, är det så konstigt? När jag ser den här bilden på mitt hus med det dansade norrskenet ovanför skulle jag nog tycka det är mer konstigt om jag bott kvar i lägenheten. Om jag får möjlighet att bo på en plats som denna, så väljer jag det alla gånger.
En av de saker jag uppskattar allra mest med att bo som jag gör, är att jag aldrig behöver börja min dag med att ge mig ut i kollektivtrafiken och trängas bland tusentals stressade människor. Jag har ju bott i Göteborg och pendlat till skolan och börjat med att varje morgon stressa mig igenom centralstationen. Men nu efter fyra år här i Grundtjärn så har jag nästan glömt hur det var. Men igår när jag skulle lämna Stockholm och var på väg till min tidiga buss på morgonen så blev jag påmind.
Tunnelbanan var redan fullsmockad med folk när den stannade och jag skulle kliva på tillsammans med hundratals andra personer. HUR ska det gå tänkte jag och tittade mig förtvivlat om för att se om någon skulle avstå från att kliva på. Nej, ingen verkade reagera alls. Jag trängde mig in med mina väskor och jag fick stå i mitten utan något att hålla i, med människor tryckta mot mig från alla håll. Jag fick nästan panik. Men det verkade vara fullt normalt, för ingen såg direkt obekväm ut, även om jag inte hittade någon som mötte min blick. Alla stod djupt försjunkna i sina mobiler med hörlurar på. Som för att stänga av.
Det kändes som jag skulle kvävas och jag ville bara skrika.
När man sedan kliver ut vid centralen så är det som rena rama tjur-rusningen i Pamplona. Nästan ingen säger något, alla bara går i rask takt mot ett håll till ljudet av stressade klackar mot golvet. Jag blir stressad utan att jag riktigt vet varför. Jag hade ju gott om tid på mig så jag behöver inte stressa, men det är som en våg av stress som man inte kommer undan. Tempot är så otroligt högt att de flesta nästan springer upp för den två-filiga rulltrappan där man absolut inte får stå i mitten om man vill ta de lite chill.
När jag sedan kommit fram till min buss känns det som min kropp redan uppnått en grad av stress som jag sammanlagt kanske känner under en hel vecka i Grundtjärn. Efter bara en timme i stan.
Jag sätter mig på bussen, andas ut och tänker “Nu vill jag hem till Norrland”
Egentligen är det nog inte så farligt som jag beskriver det. Men det är hur jag upplever det. När man inte är van att börja dagen så, så är det otroligt påfrestande. Innan min arbetsdag sätter igång så börjar jag min morgon med att göra upp en eld i kaminen och gå ut med hunden där jag inte möter en enda människa. Kanske ett par rådjur och några kanadagäss på sin höjd. Så det blir ett enormt kontrast. En gång i tiden var det vardag för mig att börja dagen med stadens stress och då reflekterade jag nog inte över det så mycket. Jag bara stängde av. Nu när jag upplevt båda världar så är jag så otroligt, otroligt tacksam över att jag slipper den biten. Visst, då har jag långa avstånd till allt i stället men för mig är det värt det. Så jävla värt det.
Filmade en snutt igårmorse när jag gick mot centralen. Sedan filmade jag en snutt tio timmar senare när jag kom hem och gick ut med Nanook. Bara för att jämföra. Jag gillar space. Jag gillar utrymme. Att få gå i den takt jag vill, oavsett om jag vill springa fort eller lägga mig på marken och tänka en stund.
En fråga som jag får allt oftare är “Men Jonna, vad äter du egentligen?“.
Haha, jag tycker det är roligt att det nästan skapats en mystik kring vad jag äter, eftersom jag aldrig skriver om mat. Jag bloggar aldrig om när jag lagar middag eller vad jag äter. Jag delar aldrig med mig av recept eller bilder på min senaste maträtt.
Vet ni varför? Därför att det inte finns något intressant alls att säga kring maten jag äter. Det är så basic man kan göra det. Det saknar kreativitet, passion och känsla. Mat för mig är i princip ett nödvändigt ont. Något jag måste klämma in i vardagen bara för att överleva.
Ändå så älskar jag mat. Jag älskar att äta god mat. Om jag äter något riktigt gott så njuter jag av varje tugga. Men det här med att göra den är inte min grej. Att laga mat har aldrig intresserat mig och jag tycker det bara tar upp en massa tid. Däremot är det mycket roligare att laga mat tillsammans med någon eller när man ska äta tillsammans med vänner osv. Då kan jag tycka det är roligt att göra god mat.
Och jag tycker mer om att laga mat på kvällarna än på eftermiddagen. Sent på kvällen, runt 23 tiden brukar jag ofta bli hungrig och då kan jag lägga lite mer tid på att faktiskt laga något gott. Min mormor var precis likadan.
Det bästa jag vet är när jag gjort något gott att äta sent på kvällen och sedan får bänka mig framför en bra serie eller film och äta helt själv i lugn och ro, efter en lång dag. Det är den bästa matupplevelsen enligt mig 🙂
Jag tycker om att äta nyttigt och mycket grönt. I perioder kan jag lägga mer tid på maten och se till att äta riktigt bra och unna mig bra mat. Och ibland så blir det i princip bara mackor, gröt och nyponsoppa i en vecka. Oftast så blir det något mitt emellan. Mycket snabba maträtter. Korv och makaroner. Pannkakor. Pajer. Sallader. Köttfärsås och spagetti. You name it.
Allt beror på vilken tid jag själv väljer att lägga på det. Men mat för mig har aldrig varit något jag prioriterat eller centrerat i vardagen. Jag brukar sällan ha någon bra rutin kring att äta. Oftast så äter jag bara när jag är hungrig. Om klockan är 3 på dagen eller 12 på natten, det spelar liksom ingen roll för mig. Det är aldrig jag som anpassar mig till maten utan det är maten som får anpassa sig efter mig 😉
Jag satt faktiskt och åt när jag kom på att jag skulle skriva om det här. Så jag tog en bild på min “lunch”, som nästan blev som en försenad frukost. Rostade mackor och fruktyoghurt! Jag vart så hungrig fort så jag hann fixa något bättre 😉
När jag är mycket inne i jobb eller håller på med något kreativt så kan jag ibland glömma bort att äta. Jag kan komma på sent på kvällen att jag glömt äta middag. Inte förrän jag äter så känner jag att jag är hungrig.Ibland kan det vara tvärtom. Jag blir så hungrig så fort att jag inte hinner laga mat, för jag får nästan blodsockerfall och blir svag. Då är det bara att slänga i sig det första bästa.
Så ja, det här är den bittra verkligheten. Jag tycker om mat, men inte att laga den. Om det fanns ett piller som man kunde ta istället för att äta mat och som innehöll allt man behöver, så hade jag lätt ätit sådana piller nästan varje dag. Jättetråkigt, eller hur? Men det är sant, och det är lika bra att vara ärlig och inte låtsas som något annat.
För speciellt i bloggvärlden idag så är det ju väldigt populärt med mat. Man delar recept och visar vackra bilder på goda rätter och inspirerar folk att laga god mat. Ni anar inte hur ofta jag önskat att jag också kunnat göra det. Jag har till och med försökt men insett att jag inte kan fejka det. Det är ju nästan en norm idag att tycka om mat, laga nyttig och hälsosam mat vid fasta tider och lägga mycket tid och tanke bakom maten. Den världen är helt främmande för mig. Jag kan givetvis lära mig att laga bättre mat men jag är osäker på om jag någonsin kommer lära mig att tycka om att laga mat. Det är stor skillnad på det.
Men det är inget jag deppar över alls. Jag inser bara hur himla tråkigt det låter när jag skriver om det såhär i ett blogginlägg haha. Men jag är nöjd bara jag får äta när jag är hungrig. Och det får gärna gå fort 🙂
Så nu är det mysteriet löst.
Medan jag ändå har er på tråden om ämnet mat, så får ni hemskt gärna dela några e n k l a recept på maträtter som går fort att laga. Jag har extremt dålig fantasi när det gäller att komma på något nytt ♥
Idag sitter jag här och grejar med ett bildspel som jag trodde jag skulle hinna klart med i natt. Men ibland behövs några timmars sömn för att återfå energi och få till slut-finishen. Sedan ska jag börja förbereda mig inför ett föredrag som jag ska hålla på en konferens i Finland, Helsingfors nästa vecka. Det är även då jag ska visa upp mitt bildspel.
Åh jag vet inte vad det är för fel på mig, men det här med att prata inför folk är något jag haft stora problem med under lång tid. Jag har tackat nej till 99% av alla förfrågningar jag fått om att hålla i en föreläsning/föredrag. Egentligen vill jag ju tacka ja, men prestationsångesten och nervositeten väger tyngre och då slutar det med att jag tackar nej. Så fruktansvärt tråkigt. Det sätter så många käppar i hjulen för mig och stoppar upp så många möjligheter i mitt liv.
Men det är något jag vill ta tag i nu. Jag måste helt enkelt utmana mig själv. Ta tjuren i hornen och bara göra det! Så att åka och hålla det här lilla föredraget är för mig ett stort steg framåt. Förhoppningsvis kommer jag känna att det inte var så farligt som jag trodde och känna att jag kan göra det igen. Att jag åker därifrån stärkt och känner att jag kommit en bit på vägen mot att våga och vilja prata inför folk.
Är det någon av er som känner igen sig i detta? Eller någon som har några tips vad man ska tänka på inför ett föredrag? Hur man ska bli mindre nervös? Någon som är van att hålla i föreläsningar här? Skulle vara guld värt med lite tips och pepp inför det här.
Ha en underbar måndag ♥
I love my home. My house. My little paradise in the middle of nowhere.
A place where the silence sings and the northern lights dance among the stars in the night sky.
A place so close to the soul of nature that i would never feel alone.
I am where I belong.
