Brukar ni försöka läsa av “tecken” i vardagen? Alltså att ni brukar känna efter om ni är på rätt väg eller inte? Ibland tycker jag nästan det är lite otäckt hur många saker som en efter en kan visa sig t.ex gå fel eller rätt, för att liksom valla en fram till rätt väg. Jag tror stenhårt på det, att om man är uppmärksam så går det att få någon slags vägledning. Lite som att lyssna till sin magkänsla eller sin intuition.
Idag hände en sådan där grej som från första sekund kändes som en enda stark motvind och som också slutade i att jag lyssnade på magkänslan och bara vände på klacken och tänkte “nu räcker det, jag är inte rätt just nu”. Och i samma sekund som jag bestämde mig för att ändra plan så kändes det liksom i kroppen hur något “lättade”. Detta låter kanske jättekonstigt för vissa, men jag tror också att många av er känner igen er.
Jag skulle egentligen åkt till Stockholm idag över dagen för att göra en liten filminspelning. För att göra historian kort så håller jag just nu på med ett roligt filmprojekt som jag fått i uppdrag av Google Arts & Culture, som handlar om att spela in några ljud som jag förknippar med det Svenska kulturarvet.
Det var ganska ont om tid, deadline nu på söndag. Jag var ganska sent ute med ett visst ljud som jag visste att jag ville ha. Ljudet av nyckelharpa, ett att våra äldsta instrument i Sverige. Finns nog inget instrument som jag så starkt tycker bär på den där urnordiska känslan, och när jag väl får en stark idé så kan jag liksom inte släppa det, även om det blir krångligt och svårt att få till.
Det slutade med att jag eftersökte någon som kunde spela nyckelharpa på min facebook. Efter bara några minuter fick jag tag i en jätteduktig folkmusiker som spelar nyckelharpa, och som hade tid på förmiddagen på torsdag. Jag blev överlycklig! Problemet var bara att jag då var tvungen att åka till Stockholm. Men just i stunden kändes det ganska okej. Jag är alltid beredd att gå över eld för att få till de scener jag vill. Så att åka till Stockholm kändes ändå ganska bra. Speciellt nu när jag hade fått tag i en så duktig musiker.
Tanken var först att jag skulle ta bilen ned, men insåg att jag aldrig skulle klara av att köra bil i Stockholm. Där går gränsen. Insåg att jag var tvungen att ta flyget på torsdag morgon och flyg hem på torsdag kväll för att hinna med. Och jag är flygrädd som vissa av er vet, inte överdrivet, men tillräckligt för att jag ska gå och ha ångest inför det. Så redan där började det kännas jobbigt. Men jag tänkte att jag måste göra detta så det är bara att bita ihop.
Jag hade en tydlig bild över att jag ville spela in scenerna i en miljö som speglar vår svenska historia. Men det var ju tvunget att vara lugnt och tyst för att inspelningen skulle bli bra. Musikern som skulle medverka tipsade om Skansen, och när jag kollade upp det så kändes det PERFEKT! Helst ville vi spela in inomhus i ett gammalt, vackert hus för att få bästa ljudet, så jag mailade Skansen snabbt och frågade om det fanns någon möjlighet att vara i ett av de gamla husen i en timma och spela in scenen. Men då behövdes tillstånd och övervakning undertiden, och jag var såklart för sent ute. Och sen kände jag ändå att jag aldrig skulle kunna jobba med en bra känsla om någon var tvungen att “titta på”. Är så känslig för det.
Så jag tänkte “jaja, men då spelar vi in scenen ute på det vackra området kring Skansen och de vackra husen där”. Och till min förvåning behövdes det även skriftligt tillstånd för det. Det var alltså inte tillåtet att varken fota eller filma på Skansen-området utan tillstånd, så det var helt kört.
Detta var alltså igår. Så dagen innan inspelningen hade jag fortfarande ingen aning om var vi kunde spela in dessa scener i en vacker, lugn gammeldags miljö. Och vi hade ont om tid, bara några timmar fram till lunch, så vi kunde inte åka för långt utanför stan. Var hittar man ett gammalt hus/en vacker park/ett lugnt område i Stockholms stad? Jag känner inte till något alls. Som tur var hade musikern lite mer koll än jag och tipsade om lite fina områden utanför. I total desperation kontaktade jag en herrgård som hyrde ut rum till konferenser för att fråga om jag fick hyra ett av husen (Obs: dyrt!) men det var fullbokat. Och dessutom låg det långt utanför stan.
Det kändes redan då helt fel allting. Stockholm kändes inte som rätt plats. Jag visste att om jag hade fått filma här i mina hemtrakter bland alla vackra gamla gårdar och hus så hade det varit så mycket enklare. Det är liksom lite annorlunda här. Jag hade kunnat ringa någon som ägde en gård och de hade sagt “men åh så roligt, nyckeln ligger i krukan intill dörren. Lås bara när du klar“. Att hitta stället med rätt energi och rätt stämning i en storstad dagen innan inspelning och med ont om tid att ta sig dit…det gick liksom inte.
Som en sista utväg bestämde vi oss för att göra inspelningen ute i naturen kring djurgården. Varken jag eller musikern hade tänkt oss det från början, men det var vår enda lösning just då. Problemet var att det i väderprognosen stod att det skulle börja regna efter 11 på förmiddagen, så det kändes lite riskabelt.
Efter en natt utan nästan någon sömn på grund av en jobbig magkänsla inför filminspelningen och platsen och oro inför flygresan så satt jag sen i bilen med Johan vid 5 på morgonen på väg in till flygplatsen i Gideå utanför Örnsköldsvik. Jag sa till Johan att allt kändes så konstigt. Som om det inte riktigt kändes som om jag verkligen skulle vara i Stockholm om bara någon timma. Då blev jag ännu mer orolig, och tänkte att det kanske var för att planet skulle störta (haha).
Direkt när jag kom till flygplatsen så stod det att det skulle vara försenat en hel timma på grund av tjock dimma så att planet jag skulle åka med inte kunde landa. En hel timma var otroligt mycket förlorad tid på grund av den begränsade tiden jag skulle ha för inspelningen på förmiddagen. Och på grund av att dimman inte släppte så blev planet nästan ännu en timma till försenat, och det var då jag insåg att det inte skulle gå.
Vi skulle få skynda att hitta en plats vid Djurgården och stressa med filminspelningen och riskera att det började regna. Det blev en klump i magen och när jag satt där så kände jag hur fel allt var. Det var för många tecken på att det här inte var rätt. När jag gör något kreativt så är jag så känslig för hur det känns inuti.
Det är så viktigt att rätt känsla är där. Att jag känner att jag har med mig det där “flowet”. Då vet jag att det blir bra.
Men när en klump växer sig större i magen så vet jag att det inte är rätt.
Som tur var kunde jag få avboka flygbiljetterna på grund av förseningen (trots att man ju aldrig kan styra hur vädret blir) och få pengarna tillbaks. Var så otroligt tacksam för det. Jag ringde sedan Johan och som tur var kunde han ta komptid och hämta mig på flygplatsen igen.
Efter allt elände så kände jag en sådan enorm lättnad när jag bara “gav upp” och insåg att detta inte var rätt, och fick sätta mig i bilen med Johan igen. Och såklart en lättnad över att inte behöva sätta sig på flygplanet.
Det kändes så konstigt att vara så glad trots att inspelningen inte blev av, men det kändes som om det fanns en mening med detta. Efter så många år i det här yrket så har jag lärt mig lita på min magkänsla. Jag tar “tecknen” på största allvar. Och när det känns väldigt bra att vända på klacken och gå motsatt håll…ja då var motsatt håll den rätta vägen.
Och sen fick jag reda på att deadline för filmprojektet blev uppskjutet en vecka. YES!!!
Så nu är jag på ruta ett igen med det här lilla projektet. Men jag får en känsla över att det kommer lösa sig på något sätt. Ska ta itu med det i morgon.
Innan vi åkte hemåt så åkte vi förbi Jula så att jag kunde köpa skruvar till några ramar som skulle monteras. Och sen passade jag på att köpa en massa nya penslar! Finns nog inget roligare att köpa än just målarpenslar. Och nu hade dom mina absoluta favoritpenslar som jag inte sett i sortimentet på så länge. Dom runda penslarna!
Så ja, för er som undrar, jag köper bara mina målarpenslar och målartillbehör på byggvaruhus.
Med korgen full av nya målarpenslar åkte vi sedan hem till Grundtjärn igen. Dagen blev verkligen inte som jag tänkt, men den blev nog som den skulle bli. Nu tar jag nya tag i morgon igen så att jag kommer in i rätt känsla och kan ro det här projektet i land. Allt löser sig!
Om ni orkat läsa hela blogginlägget så förtjänar ni en storslagen applåd haha. Var nog i behov av att skriva av mig lite. Och det är som sagt alltid så roligt att dela allt med er. Vardagens alla små stunder.
Jag hoppas ni haft en fin dag! Så hörs vi snart!
KRAM ♥
Jag och Johan spenderade en stor del av dagen med att greja i vedboden. Sen tog vi en härlig paus med kaffe och smörgås ute i solen vid ladan. Det var första gången i år som jag kände den intensiva värmen från solen. Det var så härligt att jag inte finner ord. Det är sådana där stunder som får mig att älska mars och april, trots att det är de två månader jag allra minst gillar under hela året.
Det är så roligt hur man kan bli sådär fånigt glad över att se dött gräs. Gulnat gräs som smälter fram bakom snön. Finns det något som är så fult och vackert på samma gång? Och så doften av kaffet till ljudet av smältande snö från stuprännan. Åhh..
Vi höll på att röja undan bland veden. Få lite ordning i vedboden helt enkelt. Flytta all ved till ena sidan. Och Johan slet hårt med att klyva väldigt tjocka vedträd till mindre vedträn.
Och jag sågade långa björkgrenar till små vedträn. De där pinnarna har legat här ända sedan mitt första år i Grundtjärn. Har alltid tänkt att jag ska kapa upp dom men inte tagit mig för att göra det.
Jag sågade och sågade. Jag låtsades att jag var med i “Farmen” och tävlade i “sågen” mot en motståndare. Jag hörde i huvudet hur folk hejade på mig och då gick det mycket snabbare och lättare! 😀
Haha, skrattade när jag såg den här bilden där Johan ser ut som en liten mini-gubbe som hugger mig i ryggen utan att jag reagerar det minsta.
Efter en härlig dag med jobb i vedboden bestämde vi oss för att gå ned till stranden för att basta. Solen var på väg ned så jag anade att det skulle bli en fin stund där nere med en vacker solnedgång.
Vi såg vårtecken på väg ned till stranden.
Vi tände upp bastun och medan vi väntade på att den skulle bli varm så satte vi oss på trappan och mumsade på jordnötter och tittade på den vackra solnedgången.
Sen gick vi ute i snön och halvt förfrös våra fötter för min fotoidé. Men det var nästan lite skönt att få chocka kroppen med kyla innan vi sedan gick in i bastun. Bästa avslutet på helgen.
