Då och nu

Jag har svårt att förstå att jag har bott här i Grundtjärn i över fyra år nu. Samtidigt som det känns som en evighet sedan jag bodde i Göteborg. Fyra år här har känts som ett helt liv. Men också som ett ögonblick.

Livet i sig har egentligen inte förändrats så mycket under fyra år. Men jag har fått varit med om väldigt mycket. Har mycket nya erfarenheter och har lärt mig väldigt mycket om mig själv. Och om livet. Fått vara med om de mest magiska naturupplevelser som för alltid kommer finnas kvar i mig.
Men just hur vardagen ser ut så är det inte sådana där enorma skillnader. Det har tagit väldigt lång tid för vissa bitar att falla på plats. Jag känner nog att jag under åren här hela tiden har strävat efter att uppnå saker som jag innan jag flyttade hit redan hade. Väntat, längtat, hoppats på att saker ska ordna sig. Och det har det gjort. En efter en. Varje litet mål som uppfyllts har varit underbart. Det tog mig fyra vintrar innan jag bytte ut vedspisen mot ett värmesystem. Det här är första riktiga vintern som jag kommer kunna elda i pannan och ha varmt i alla rum. Det uppskattar jag så enormt mycket. Finns inga ord som förklarar hur stor skillnad ett varmt hem kan göra.

Så det har verkligen tagit mig de här åren för att komma dit jag är idag. Nu har jag ett bekvämt hem och bor på en av de vackraste platser jag vet. Det känns fint 🙂

25 november 2010! För fyra år sedan. Min allra första vinter i Grundtjärn.

25 november 2010! För fyra år sedan. Min allra första vinter i Grundtjärn.

Fyra år senare :)

Fyra år senare 🙂

Nanook var en liten söt tjockis-valp.

Nanook var en liten söt tjockis-valp.

Sedan dess har han varit min trogne följeslagare i vårt och torrt. Min älskade lilla skogshuligan.

Sedan dess har han varit min trogne följeslagare i vårt och torrt. Min älskade lilla skogshuligan.

Korta dagar, långa kvällar och mörka nätter

Nu märks det verkligen att vi är i november. Dagarna är korta och trots att det är ljust ute är det inte tillräckligt ljust, då jag ändå måste ha lampor tända inomhus under dagen. I hallen är det rentav mörkt om ingen lampa tänds.

Ja, den här tiden tycker jag är ganska tung. Speciellt om det är mulet under lång tid som det har varit nu, och ingen snö. En liten gnutta sol kan göra så mycket.
Men samtidigt så tycker jag om den här tiden också, på ett speciellt sätt. Det är ett sådant kontrast mot juni månad. Och jag gillar kontrast.

November blir lättare att handskas med om jag inte gör motstånd, har jag kommit på. Det är definitivt en månad då jag känner mig mindre produktiv, mindre kreativ, mindre positiv, och lite lugnare. Stillare. Och istället för att försöka få igång mig själv så inser jag att det blir bättre om jag bara låter november få vara november. Och låta mig själv sakta ner tempot lite. Följa med i naturens rytm, istället för att försöka gå emot den.

Ljusare tider väntar. Men medan vi är här, i höstmörkrets årstid med vintern på ingående, så ska jag försöka göra det bästa av det.

Vad tycker ni om den är årstiden? Hur påverkas ni av de korta ljustimmarna?

Lamporna är tända inomhus hela dagen. Det är ju tur att vi lever nu, när det finns elektricitet. Kan bara föreställa mig hur det var under höst och vintermånaderna för länge, länge sedan när bara stearinljus och fotogenlampor fanns.

Lamporna är tända inomhus hela dagen. Det är ju tur att vi lever nu, när det finns elektricitet. Kan bara föreställa mig hur det var under höst och vintermånaderna för länge, länge sedan när bara stearinljus och fotogenlampor fanns.

Dammkorn och guldkorn

Så var det dags att städa lite. Nanook fäller hår just nu så man nästan tappar hakan. Då blir det till att dammsuga tre gånger i veckan. Jag går alltid ut med mattorna när jag städar, annars känns det inte som det blir gjort på riktigt. Och ni ska se allt skit som flyger från mattorna när jag ruskar dem. Man kan tro att jag inte skakat dem på två hundra år. Jag skyller på Nanook, och på att jag aldrig orkar ta av mig skorna när jag "bara" ska gå in och hämta något. Typ kameran.

Så var det dags att städa lite. Nanook fäller hår just nu så man nästan tappar hakan. Då blir det till att dammsuga tre gånger i veckan. Jag går alltid ut med mattorna när jag städar, annars känns det inte som det blir gjort på riktigt. Och ni ska se allt skit som flyger från mattorna när jag ruskar dem. Man kan tro att jag inte skakat dem på två hundra år. Jag skyller på Nanook, och på att jag aldrig orkar ta av mig skorna när jag “bara” ska gå in och hämta något. Typ kameran.

Mina två guldkorn som leker ute medan jag städar. Jag trodde då aldrig att en hund och en katt kunde bli så bra kompisar.

Mina två guldkorn som leker ute medan jag städar. Jag trodde då aldrig att en hund och en katt kunde bli så bra kompisar.

Om betyg och glädjen i att skriva

Jag har alltid älskat att skriva. Så fort jag lärde mig stava mina först ord vid köksbordet hemma i Stenungsund började jag skriva berättelser och dikter. Redan i lågstadiet försökte jag mig på att skriva noveller och sagor. Det blev som en del av min uppväxt. Det kom helt naturligt. Jag skrev utan någon som helst tanke på att det skulle bli bra eller läsvärt. Barn är så bra på det sättet, allt de gör blir så äkta.

En av min första trevande dikter, skriven som sjuåring.  "Lampan lyser. Våren kommer. Solen blåser medan boken bläddrar."

En av min första trevande dikter, skriven som sjuåring.
“Lampan lyser. Våren kommer. Solen blåser medan boken bläddrar.”

Jag hade väldigt svårt för grammatiken dock. Min stavning bestod av fler fel än rätt även när jag blivit lite äldre. Själv så var det inget jag varken tänkte på eller oroade mig för. Jag fortsatte skriva med glädje ändå. Jag la inte så stor vikt vid just stavningen.

"Rosen är röd. Rosen är änglasång. Rosen är luft." Haha :)

“Rosen är röd. Rosen är änglasång. Rosen är luft.”
Haha 🙂

Däremot blev det ju viktigare ju äldre jag blev. I lågstadiet gör det inte lika mycket om berättelseböckerna blir nedkladdade med röda streck, bockar och rättelser av läraren. Men i mellanstadiet blir det viktigare.

För att inte tala om i högstadiet. Då det blev på blodigt allvar med betygen.
Jag minns egentligen inte själv att jag hade så mycket problem med stavningen. Jag älskade svenska lektionerna i skolan. Eller just grammatiken var jobbig, men att få skriva osv, det var det jag älskade att göra. Men i den åldern är man så skör. Just högstadiet är en sådan där tid där en enda mening från en klasskamrat eller från en lärare kan forma en för resten av livet. På gott och ont. Det är lätt att se det nu när man blivit vuxen och kan se tillbaks på händelser från den tiden.

Jag tror att det är lätt att skolan ibland sätter lock på barnens naturliga kreativitet och på något sätt släcker den där elden som brinner där inne. Det är inte något avsiktligt, det bara blir så eftersom alla ska läsa samma ämnen, och förväntas få bra betyg. Alla är inte ämnade för samma saker. Vissa borde inte ens sätta sin fot i skolan. Kanske göra något helt annat. Medan andra blommar ut i skolan och hittar sin väg. Vi är alla så olika. 

För mig var det väldigt nära att min passion för att skriva dog ut där i höstadiet. Men jag hade väldigt tur. Vi hade lite olika svenska-lärare under de tre åren. Jag minns bara en av dem. Han hette Nils, och han är utan tvekan den bästa läraren jag någonsin haft under alla år i skolan. Jag förstod det inte just då, men det är lätt att förstå i efterhand. Han lyfte verkligen fram den där glädjen i att skriva. Han intresserade sig på riktigt för vad vi elever hade att säga. Han la hjärta och själ i att få oss att tycka det är roligt. Få oss att bli engagerade. Få igång den där elden.

Men det allra viktigaste han gjorde för mig var något annat. Vi hade fått en stor skrivuppgift. Vi skulle skriva en fantasyberättelse. På många, många sidor. Kanske den största skrivuppgift jag någonsin hade haft då. De flesta i klassen suckade, men jag såg fram emot det! Jag minns att jag skrev en berättelse om en människa som träffade en varelse i skogen som var som en blandning av en människa och ett djur. Jag hoppade emellan karaktärerna i berättelsen. En stunden fick man läsa från människodjurets perspektiv, och sedan från människan själv. Det hade jag lärt mig att man kunde göra från boken Sandor slash Ida. Jag lade ner många timmar på berättelsen och när den var klar en kväll så hjälpte mamma mig med att göra ett vackert omslag i Word. Det var blått och gav en känsla av en gammal sagobok. Det gillade jag.

Några veckor efter att uppgiften var inlämnad var det dags för samtal och betygsättning på berättelsen. Det var min tur, och vi gick in i ett litet rum mitt emot klassrummet. Jag var aldrig så noga med betygen, och brydde mig inte så mycket om jag fick G eller VG på uppgifter oavsett ämne. Men det var annorlunda den här gången. Jag minns inte allt han sa, men jag såg på honom att han tyckte det var jobbigt. Jag hade mycket grammatiska fel i min berättelse och den var lite “luddigt” skriven, svår att förstå och svårt att hänga med i hoppen mellan karaktärerna. Jag gick ut i från rummet med ett G. Godkänd.
Jag hade aldrig tidigare blivit ledsen för ett G, men den här gången kändes det riktigt jobbigt. Extra jobbigt blev det när ens klasskamrater var glada och fick VG och MVG. Men jag då? Jag som verkligen älskade att skriva?

Det här handlade egentligen inte om betyget överhuvudtaget. Jag struntade fullständigt i betyget. Det som gjorde ont var att det jag älskade att göra mest var något som jag inte var bra på. Något som jag inte kunde fortsätta med. Det var precis så jag tänkte.
Det var som om en hink vatten hade hällts på den där elden. Ett lock hade skruvats på och jag kände inte längre någon lust till att skriva.

Efter ett jobbigt dygn var jag tillbaks i skolan. Min lärare Nils ville prata med mig igen. Vi satte oss i samma rum som dagen innan. Han sa att han hade tänkt mycket på min berättelse och mitt betyg. Han hade läst min berättelse igen och han höll fast vid att det var mycket grammatiska fel, men så sa han något jag aldrig kommer glömma. Han sa att glädjen jag har för att skriva genomsyrar alla fel. Att det märks på berättelsen att den är gjord med glädje. När jag gick ut ifrån rummet igen hade jag fått ett VG. Väl godkänd.

Jag var så lycklig. Egentligen inte över själva betyget. Men för att det jag skrivit var tillräckligt bra.  Att den lärare som jag respekterade väldigt mycket liksom gav mig godkännande till att fortsätta skriva. Att det inte bara är det tekniskt rätta och grammatiska som räknas. Jag fick tillbaks glädjen och självförtroendet.

Den där lilla händelsen påverkade mig otroligt mycket. Ja hela min framtid. Det är inte säkert jag hade suttit här idag och skrivit om den här händelsen om han inte hade sagt de där orden och ändrat mitt betyg från G till VG. En sådan liten och simpel grej som kan förändra så mycket hos en människa.

Det är så svårt att se klart från perspektivet när man är där i högstadiet. Fjorton år och skör som en porlinsdocka.
Jag älskade gymnastik och såg fram emot varje gympalektion i högstadiet. Jag var vig och supersnabb. Gav mitt allt på varenda lektion. Oavsett om det var redskap, fotboll, simning, brännboll osv.
Men jag fick ett G som slutbetyg i gymnastik i 9:an för jag hade dålig bollteknik. Precis så sa läraren när jag ifrågasatte henne.
Jag önskar att jag hade kunnat sagt till mig själv just då, att det inte spelar någon roll vad jag får för betyg om jag tycker om det jag gör. Gör det ändå, för sjutton! Det är känslan och glädjen som räknas.

Dagen när jag slutade nian. Jag tror nog jag kände mer frihet och lycka när jag slutade nian än när jag tog studenten.

Dagen när jag slutade nian. Jag tror nog jag kände mer frihet och lycka när jag slutade nian än när jag tog studenten.

Vad tyckte/tycker ni om betygsättningen i skolan? Har det underlättat eller försvårat? Har det kastat vatten eller bensin på er eld? Skulle vara intressant att höra om hur era upplevelser från skolan var/är.

Knaskatten

Nu äntligen fungerar internet igen! Det har varit riktigt segt idag, och sedan försvann det helt och hållet. Väldigt irriterande, samtidigt som det var bra på ett sätt. Jag fick gjort lite annat istället, som att t.ex städa. Det behövdes verkligen.

Dock höll jag nästan på att få en hjärtinfarkt när jag skulle lägga in nytvättade handdukar i skåpet. Jag var verkligen inte beredd på att se en katt där inne. Snacka om att katter kan ta sig in överallt! Jag har redan råkat stänga in henne i flera skåp och rum då jag inte sett att hon gått in där. Hon verkar tycka om att sova på de mest udda ställen.

062602

Och såhär väcker hon mig på morgonen. Hon ställer sig 10 cm ifrån mitt ansikte och glor rakt in i mina ögon. Verkligen stirrar. Sedan trycker hon sina små tassar mjukt och försiktigt mot mina ögonlock. Så kan hon hålla på i flera minuter. Jag har då ingen aning vad katta håller på med, men gulligt är det i alla fall. Förutom när jag vill sova...

Och såhär väcker hon mig på morgonen. Hon ställer sig 10 cm ifrån mitt ansikte och glor rakt in i mina ögon. Verkligen stirrar. Sedan trycker hon sina små tassar mjukt och försiktigt mot mina ögonlock. Så kan hon hålla på i flera minuter. Jag har då ingen aning vad katta håller på med, men gulligt är det i alla fall. Förutom när jag vill sova…

 

Avskärmad och isolerad?

Det är inte ovanligt att jag ibland får frågor som “Varför har du valt att isolera dig från omvärlden?” eller “Varför vill du avskärma dig från verkligheten?

Sådana frågor gör mig alldeles tom på ord.  Även om det bara är få som ställt frågor som dessa, så är det ändå skrämmande många. Det är ju skrattretande, samtidigt som det känns lite tragiskt. Eftersom jag anser att en sådan fråga säger väldigt mycket om hur samhället ser på saker idag. Inom loppet av 100 år har det som en gång var naturligt och vanligt blivit till något annorlunda och ovanligt. Något som bryter mot normen.

Att bo på landet = Att isolera och avskärma sig från verkligheten.
Verkligheten = Staden

Det är i alla fall det jag kan tolka utifrån frågan. För jag gissar på att jag aldrig hade fått liknande frågor om jag bodde kvar i Göteborg och bloggade.

Jag flyttade hit sommaren 2010, och de två följande åren var utöver det vanliga för mig. Intervjuer för tidningar och magasin, tv, dokumentärinspelningar osv. Det kändes som jag klivit in i rampljuset. Allt på grund av mitt val att flytta från staden till en enkel stuga på den norrländska landsbygden.

Självklart så var detta en jätterolig tid för mig. Jag är väldigt tacksam att det uppmärksammades så eftersom jag på så vis också fick fler bloggläsare och en större möjlighet att kunna fortsätta och leva på det jag gjorde. Det har också varit väldigt lärorikt på många sätt.
Samtidigt så får det mig också att undra. Är det inte lite sorgligt att det idag är något stort, normbrytande och annorlunda när en ung tjej väljer att bo på landet?
Mina förfäder hade skrattat ihjäl sig åt mig! De som bott här i Grundtjärn i flera generationer tillbaks. Brukat jorden och vallat kor.
Här sitter jag och får ta emot ära för att jag gör något som människor gjort i alla tider.

För att svara på frågan “Varför har du valt att avskärma dig från verkligheten?

Jag känner att jag varken isolerar mig eller avskärmar mig från någonting. Visst, jag har några mil längre till stan. Jag behöver planera lite mer när jag ska åka och handla. Jag går inte på krogen eller på café lika ofta. Men det har inget att göra med att jag bor på landet. Det har att göra med att jag prioriterar annat istället. Jag älskar att odla, vara i skogen, fota, måla, skriva osv. Och jag driver två företag som tar mycket tid. Trots att jag bor långt ifrån det mesta så har jag ändå ett rikare socialt liv här. Jag träffar inte främlingar lika ofta, som man gör varje dag i en stad. Men det blir många spontana fikastunder med grannar, släktingar och besökare. Jag kan åka till grannbyn och prata med nästan alla jag ser.

Naturen för mig är den absoluta verkligheten. Där är inget konstgjort. Där har allt samma värde, oavsett. Träden dömer mig inte för hur jag ser ut, vad jag jobbar med, vilken bil jag har eller hur jag inrett mitt hem. Det finns ingenting som påminner mig om vad jag behöver köpa eller lägga pengar på för att förbättra mig själv och mitt liv.
Där kan jag bara vara. Helt mig själv. Precis som skogen är sig själv. Allting är fulländat som det är. Allt är värt lika mycket. Precis som vi alla är, bara att det är svårt att se i dimman av avgaser, konsumtionshets och buller.

Att jag valt att bo här i Norrlands vackra landsbygd med naturen utanför dörren är för att jag älskar närheten till allt jag har här. Närheten till sjön. Till djupa skogar. Med stjärnhimlen om natten helt ostört av ljus. Med en tystnad som hörs. Med norrsken och ljusa nätter. Med fågelkvitter, rimfrost och blomsterängar. Med vedhuggning, odling, och snöskottning. Allt vad det innebär. Jag älskar livet på landet.

Jag känner mig inte alls avskärmad från verkligheten. Faktum är att sedan jag flyttade hit så känns det som livet blev mer verkligt än någonsin. För här mår jag bra. Även om alla inte trivs på landet, vilket är helt förståeligt, så finns det vissa av oss som gör det. Och vi lever inte mindre för det. Vi isolerar oss inte. Vi lever ett vanligt liv lika mycket i verkligheten som alla andra.

Och dessutom…jag anser att alla skapar sin egen verklighet. Det som är verkligt för en person kanske inte är det för en annan. Det finns lika många verkligheter som det finns hjärtan som slår ♥

052803053001053002