Bara en vanlig onsdag

Idag har jag suttit inne framför datorn och jobbat heeeeela långa dagen. Från tidig morgon till kvällen. Det är väldigt sällan som jag har sådana dagar där jag bara sitter ner hela tiden.  Men det behövs ibland. Jag har idag jobbat med min webshop som jag håller på att förnya och uppdatera. Jag har ju pratat om det i flera veckor nu men inte riktigt fått tummen ur.

Men nu är den på gång, och det ska bli så skönt när det är klart. Det är så mycket att tänka på. Bara som allt packmaterial som jag beställt idag, i flera storlekar som ska passa olika mått på fotografierna. Det är så mycket att räkna och klura ut. Men efter den här dagen känns det väldigt bra. Jag har fått gjort mycket och det dröjer inte många dagar innan jag äntligen kan komma ut med den.

Ska fortsätta jobba med den lite senare i kväll men nu blir det en liten promenad ut i höstrusket. Önskar er en härlig onsdagkväll allihopa ♥
102101

Nanook är olyckligt kär

102005
Ljudet av Nanook’s gnäll ekar snart i mitt huvud. Det är dag två nu som han konstant gnäller och går runt. Han har gått och blivit “kär” i en löptik som var här i byn i helgen. Hon är inte här nu men tydligen hennes lukt så han är helt galen. Han äter inte längre och han är stressad och deppad. När vi går ut så står han bara med nosen i backen och dreglar. Vet inte vad jag ska göra med honom. Jag har aldrig haft det här problemet tidigare. Ingenting verkar hjälpa. Någon som har något tips?
102004

 

Känslan av passion

Vilka rörande och vackra ord ni skrivit på mitt förra inlägg. Tänk om alla människor fick börja sin måndagmorgon med att läsa kärleksfulla, glädjande ord som gör en tårögd.  Det önskar jag att alla fick. Då skulle vi nog vara fler som dansade på ängarna i den kyliga morgondimman.
101905

Allting känns så nytt på ett märkligt sätt. Det hände något förra veckan, som jag inte kan sätta ord på riktigt. Som om jag upptäckte något. Bara att jag inte vet vad än. Men det känns.

Allt blev så intensivt förra veckan. Fast mest i mitt huvud. Jag la i princip hela veckan på att skapa några vackra bidrag till Liljevalchs. Och ni som följt mig länge vet kanske att jag ibland kan släppa allt för att totalt fokusera på en sak som just då blir allra viktigast i världen för mig. Ungefär som när jag ville vinna resan till Yukon. Det är som om jag stänger av vissa delar så att jag bara ska se en enda sak. Så blev det förra veckan.

På fredagen, samma dag som bidragen skulle vara inlämnade så fick jag en ny stark idé till ett foto som jag ville skicka in som bidrag, så den dagen ägnade jag helt åt att skapa den bilden och sedan satt jag hela kvällen för att färdigställa kollektionen. En timma innan inlämningen stängde skickade jag in mina bidrag. Den lättnaden. Jag andades ut all spänning och lutade mig bakåt. Nu kunde jag åter se resten av världen igen. Jag kände mig så nöjd. (önskar jag kunde visa er bilderna nu men jag vågar inte publicera innan jag vet om de kommer med på utställningen eller inte). Jag hade lagt ner hela min själ i mina bidrag under veckan, och jag visste att det inte fanns något mer jag kunde göra. Helgen kom och svepte in mig som en varm filt efter stormiga vindar. Nu kunde jag landa och slappna av.
101906

Men efter den här veckan så känns det som jag lärt mig så otroligt mycket. Och fått en glimt av något nytt. Det var som om jag den här veckan tvingade mig själv att bryta upp en dörr eftersom jag aldrig hittade nyckeln till den. Jag tvingade mig själv att göra verklighet av drömmar och visioner jag haft i flera år, men som jag aldrig gett mig tid och utrymme till att göra. Och nu efteråt, när den är öppen, så flödar det in ny energi och inspiration som från en ny värld.
Det känns som om jag kände en utveckling i mig själv på så kort tid. Annars brukar det ske så långsamt att man inte ens är medveten om det. Men nu kände jag tydligt hur jag liksom fick kliva upp ett steg i trappan. Fast kanske ett steg mer inåt. Någonting gav syre till elden och det känns som jag brinner.
101907

Kanske var det alla otaliga timmar jag spenderat varje dag vid den magiska skogstjärnen som gjorde det. Eller så var det att jag helt enkelt bara upptäckte en ny sida hos mig själv som hjälpte mig framåt i mitt skapande. Oavsett vad, så känns det så himla bra. Jag är glad och tacksam, och trots att ingenting egentligen ser annorlunda ut nu jämfört med förra veckan, så känns det helt annorlunda i mitt inre. Och där är ju kärnan, till hur vi ser verkligheten. Allt kommer inifrån oss själva.
101903

Nu blir det en stor, magisk kopp kaffe som start på den här nya veckan. Önskar er en underbar måndag ♥

Till mormor och morfar

Det känns konstigt att tänka att både min mormor och morfar levde när jag flyttade hit för fem år sedan. De bodde i Sollefteå, 6 mil härifrån, och minst en gång i veckan åkte jag och mamma och hälsade på dom. De var de bästa stunderna. De var i början av min tid i Grundtjärn, och här var kallt, ruggigt och kämpigt. Att komma hem till mormor och morfar var som att träda in i en annan värld för en stund. Känslan av att komma in i värmen, och sitta i kökssoffan medan mormor kokade kaffe och visslade. Och morfar satt på en trästol vid sidan om bordet och frågade “Men hur äre me a Jonna idag då?”
Vi pratade om så mycket roligt jämt. Så man fick ont i magen av allt skratt. Jag saknar den tiden så mycket.

Mormor gick bort 2012. Då flyttade morfar in på ett boende i Näsåker, bara tre mil härifrån. Saknaden av mormor var enorm. Men att åka in till morfar någon dag i veckan kändes ändå som en stor glädje. Ett avbrott i vardagen. En paus att andas ut. Han var frisk och pigg trots allt, och att sitta hos honom där och dricka kaffe och skrapa trisslotter påminde väldigt mycket om hur det var när mormor levde också. Han liksom höll den känslan vid liv.

En vinterdag för snart två år sedan när jag satt där i soffan hos morfar så sa han åt mig att hämta dragspelet. Ja, han var riktigt duktig på dragspel! Men sedan han blev äldre hade hans fingrat stelnat och det var svårt för honom att spela. Men jag gick och hämtade dragspelet till honom och han satte sig på en stol och började spela. Även om fingrarna inte fungerade som dom skulle så lyckades han ändå hitta rätt och spela några låtar. Jag älskar den där takten som blir av dragspel. Det är som om det påminner mig om förr. Som om det väcker minnen av en annan tid.

Jag tog en bild på morfar när han satt där med dragspelet.

Jag tog en bild på morfar när han satt där med dragspelet.

När han hade spelat klart så tog jag dragspelet och satte mig i soffan. Jag vill bara prova lite. Jag lärde mig att man spelade basgången på ena sidan, och melodin på den andra. Jag lärde mig en liten basgång, och morfar skrattade. Jag sa att jag ville lära mig spela dragspel. “Då ska du lära dig Livet i Finnskogarna” sa morfar. Jag hade ingen aning om vilken låt det var. “Jajamen, den ska jag lära mig” sa jag.

Jag fick låna med mig dragspelet hem, och på kvällen letade jag upp låten på nätet. “Oj” tänkte jag, när jag hörde den. Hur ska jag någonsin kunna lära mig det? Men jag bara började. Lyssande på låten, försökte hitta samma toner på dragspelet. Det tog lång tid, men ju mer jag lyssnade ju mer kunde jag lista ut vilka knappar jag skulle trycka på. Jag övade varje kväll. Och jag bestämde mig för att jag skulle lära mig den, och spela den för honom på midsommarafton här i Grundtjärn.

Bara en kort tid efter det, en tidig vårdag, så dog morfar. Han fick inte uppleva midsommaraftonen när jag skulle spela “Livet i finnskogarna” för honom, och det gjorde mig så ont. Jag trodde att han skulle leva länge till. Allt gick så fort.
Men när midsommarafton kom, så spelade jag ändå låten ute på ängen, för morfar och för mormor. Och jag tror och hoppas att dom hör ändå, även om de inte är här med oss.

Jag spelade låten för dom igen, en vacker kväll nu i oktober, så det ekade över hela byn 🙂 I mormors kjol, och med morfars dragspel, på en plats där de en gång levde. Kanske har de också någon gång suttit på denna stenen och tittat på solnedgång en stilla oktoberkväll.

101701

Känslostormar

Tusen tack för alla gulliga kommentar på inlägget om min trasiga kamera. Jag blev så glad att det var så många som förstod. Det kändes lite som hela min värld stannade en stund igår. Inte förrän halv tre på natten kom jag på att jag inte ätit middag. Så jag kokade potatis och stekte falukorv och rostade mackor. Nattmat. Finns det något mysigare? Plötsligt kändes allt ändå så mycket bättre.
101401

Jag ringde många samtal i morse. Försäkringar, Nikon och Scandinavian Photo där jag köpt min kamera. Jag ville veta hur jag skulle kunna lösa detta på bästa sätt och vilka alternativen är. Tyvärr fanns det inte så många alternativ. Skickar jag in den på lagning nu dröjer det minst en månad. Två, kanske tre om jag har riktigt otur. Och försäkringen täcker inte någon lånekamera undertiden. Så alternativen var helt enkelt att lämna in den nu och vara utan min kamera i vad som skulle kännas som en evighet, och så länge använda min gamla kamera (som inte känns som en lockande ersättare), eller att behålla kameran tillsvidare och skicka in den senare.

Det finns inte på kartan att jag lämnar ifrån mig kameran nu, även om en viktig funktion är trasig. Just nu känns den nästan mer viktig än någonsin, så det var ett enkelt val. Jag får skicka in den på lagning längre fram när jag känner mig mer redo för det. Så länge får jag klara mig med att autofokus inte fungerar.

Istället för att jobba mot det, så får jag jobba med det. Nu när jag vet om det så kommer jag ju snabbt anpassa mig till att bara fokusera manuellt. Vissa bilder kommer bli mycket svårare att ta, men då får jag ta det. Jag får lära mig att det kommer ta lite mer tid, och krävas lite mer tålamod. Men det kanske för något gott med sig. Om inte annat kommer jag träna upp ögat, och bli bättre på att ställa skärpan utan hjälp. Och det är ju inte helt fel 🙂
101402

Så nu tar vi nya tag!
Jag var för övrigt ute vid tjärnen idag igen för ett andra försök till “drömbilderna”, som jag längtat så länge efter att ta. Jag ägnade först en halvtimma åt att säkra att skärpan verkligen var rätt. Men när jag sedan riggat allt och var på plats, så slutade plötsligt min fjärrutlösare att fungera (!!!!!). Jag satt i tio minuter och tryckte och tryckte. Fötterna var i iskallt vatten och tillslut satt jag och grät där haha. Det måste sett så himla tragiskt ut. Tur att bara skogen såg mig. Men det kändes som en förbannelse, att jag aldrig skulle få ta dessa bilder, hur mycket jag än försökte. Och jag visste att det var nu eller aldrig, annars skulle jag missa att skicka in dom till Liljevalchs. Men mitt i gråten funkade den. En gång! Och jag blev SÅ glad. Nästan som om det var meningen att jag skulle gråta medan bilden togs, eftersom bilden är en tolkning av en sorglig historia. Ni ska få se dessa bilder sedan såklart, så ni vet vad jag pratar om.
Sen fick jag någon bild till. Trots att jag inte är religiös bad jag till alla världens gudar att bilderna skulle bli i fokus denna gång medan jag sprang tillbaks till kameran. Och de var de! Det blev precis som jag önskade, och jag ville nästan gråta igen av lycka.

När jag sedan lyckats springa hem på fötter utan känsel ställde jag mig i duschen med hett vatten och höll nästan på att spy av smärtan som blev när fötterna tinade upp igen. Samtidigt skrattade jag åt hela situationen.

Vilka dagar. Vilka känslostormar. Nu är jag i alla fall upptinad och så himla, himla glad. I kväll och i natt blir det bildredigering för hela slanten. I morgon skickar jag in 5 bidrag till Liljevalchs i sista sekund. Sen får jag hålla tummarna.

Ha en underbar kväll allihopa ♥ Kramar

Värmepaus

Nog känns det att det är oktober nu och en helt annan kyla i luften. Jag har sedan en tid tillbaks hållit på att fota för en kollektion av nåt slag. Jag vet inte vad jag håller på med egentligen, men det är som att jag samlar en massa bilder i liknande tema. De flesta har jag inte ens visat än, eftersom jag vill spara dom till senare, när jag har mer tid att välja ut rätt bilder och mer tid till efterbehandling. Det känns som jag senaste månaderna bara producerat. Ägnat timmar varje dag åt att fota, och samla på mig material så att jag till vintern kan bearbeta allt.

Det var dock mycket lättare att fota till denna kollektion när det var sommar, även om sommarnätterna kunde vara bra kyliga de också. Nu får jag göra “värmepauser” mellan foto-sessionerna, eftersom jag är barfota på bilderna, så att jag ska kunna vara ute länge. Jag filmade i morse när jag hade min “värmepaus”, bara så ni skulle få se hur det kan se ut.

Jag insåg att jag på denna korta tid hann svära två gånger. Ja, om ni inte visste det redan så kan jag vara bra ful i mun. Jag skyller på min gammelmorbror Tage. Han kan svära flera gånger i samma mening. Ibland när man kommer och hälsar på säger han “Men vad i rena helvete!! Vad fan har du på dig?”. Men det är på ett fint sätt! Det är glädje att svära i min släkt som härstammar härifrån byn. Ni skulle hört min mormor. Nu svär jag inte SÅ mycket, men jag gör det lite för mycket ibland. Ska bättra mig 😉

När man bara vill gråta en stund

Tack för era jättefina ord på förra inlägget. Det ger mig ett välbehövligt leende på läpparna efter en lång dag. Jag kom precis hem efter en sväng till Sollefteå. Det är inte klokt vad många timmar som springer iväg varje gång jag ska in till stan för ett ärende. Men det är ju inte så konstigt när bara två timmar går i restid. Nu har jag i alla fall kommit hem och gjort upp en eld och gett lille Nanook mat och ska strax ut på en promenad med honom.

Jag borde egentligen inte skriva ett blogginlägg nu för jag känner mig lite tom och nästan så jag bara vill gråta en stund. Haha, jag vet att det är löjligt, men det är så det känns just i denna stund, och vissa dagar är bara mindre bra helt enkelt.
Jag är lite ledsen över en sak som egentligen bara är materiell men som betyder så mycket för mig. Jag insåg nämligen tidigare idag att min kamera har gått sönder. Eller en viktig funktion i kameran. Den kan inte fokusera skarpt längre. Inte automatiskt i alla fall, och gör jag det manuellt så är det ändå bara 50% av gångerna som bilderna blir helt skarpa. Jag har märkt det av och till under några veckor nu att den har allt svårare att hitta fokus, och att jag inte längre kan lita på att den fokuserar automatiskt så jag blir tvungen att göra det manuellt istället, vilket försvårar i många bilder som jag vill ta.

Igår var jag ut i skogen och skulle ta en serie ganska avancerade bilder som jag planerat inför länge. Som jag drömt om att ta i över ett år. Jag hade ställt upp kameran på ena sidan av en tjärn och sedan sprang jag runt hela tjärnen, eftersom jag själv skulle vara på andra sidan. Jag kommer inte gå in i detalj på vad det är för bilder, det får ni se längre fram, men jag höll i alla fall halvt på att förfrysa mig under de tjugo minuterna jag knäppte kort med fjärrutlösaren. Jag hörde ljudet av kameran på andra sidan tjärnen och allt verkade gå superbra. Sedan sprang jag tillbaks till kameran med hackande tänder, fötter utan känsel och rödblåa händer, men med ett stort leende och glädjeskutt för jag anade att det säkert skulle bli jättebra bilder! Jag var så förväntansfull, men när jag kom till kameran så såg jag till min besvikelse att ALLA hundra bilder blev ur fokus. Det gjorde nästan ont i hjärtat! Eftersom bilderna i övrigt blev över förväntan, och ljuset var alldeles magiskt, men zoomade man in så var ingenting riktigt skarpt. Jag frös för mycket för att kunna ta om bilderna då, så jag hoppas så innerligt att det blir bra ljus i morgon också så jag får en chans att försöka igen. Hade nämligen hoppats på att få dom klara så att jag kunde skicka in dom som en del av mina bidrag till Liljevalchs.

Men det var egentligen idag som jag insåg att fokusen verkligen inte fungerar längre. Var även ute idag för att ta en serie andra bilder som även de var ganska krävande att ta. Men det jobbigaste av allt var att de inte blev fokus på bilderna. Jag var tillslut tvungen att göra allt manuellt vilket var otroligt svårt att få till, och dessutom blev många av dom ändå inte skarpa. Jag svor så det ekade i skogarna.

En av kamerans mindre imponerande fokus-försök idag. För det mesta hittar den "nästan" fokus, men ibland blir det bara helt och hållet fel. Ca 50 bilder blev såhär idag när jag lät kameran fokusera automatiskt.

En av kamerans mindre imponerande fokus-försök idag. För det mesta hittar den “nästan” fokus, men ibland blir det bara helt och hållet fel. Ca 50 bilder blev såhär idag när jag lät kameran fokusera automatiskt.

Så det var en tung sak att inse idag. Om kameran är trasig känns det nästan som en del av mig är trasig. Och jag kan omöjligt skicka in kameran på lagning just nu, eftersom jag inte kan vara utan den. Det skulle vara som att sluta gå till jobbet i några veckor. Men jag ska ringa några samtal i morgon, och se vad som gäller vid försäkringen. Så länge får jag helt enkelt ägna ännu mer kraft åt att få till skärpa på bilderna. Det går ju om jag verkligen försöker. Bara att det blir så himla mycket svårare.

Så, nu har jag gnällt om mina kameraproblem. Det känns verkligen hemskt att en sådan “materiell” sak kan påverka mig så mycket men det är ju mitt allra viktigaste verktyg idag, och så mycket mer än bara en sak.
Men jag tänker inte oroa mig eller vara ledsen för detta mer för det är ingen idé alls. Det gör ju bara saken värre. Det löser sig alltid på något sätt!

Bjuder på en liten "Bakom kulisserna"- bild från idag, när jag skulle upp på en stor sten för att kolla om skärpan blev rätt. Det kändes som att bestiga Mount Everest. Här blev skärpan rätt i all fall, men när de "riktiga" bilderna skulle tas fick jag göra om det två gånger.

Bjuder på en liten “Bakom kulisserna”- bild från idag, när jag skulle upp på en stor sten för att kolla om skärpan blev rätt. Det kändes som att bestiga Mount Everest. Här blev skärpan rätt i all fall, men när de “riktiga” bilderna skulle tas fick jag göra om det två gånger.

När jag ändå är inne på tråkiga nyheter. Jag har ju sett att många av er frågat efter tredje avsnittet av dokumentärserien om mig. Jag trodde ju själv att det skulle komma ut i torsdags, men fick höra här om dagen att det bara blir två avsnitt. Det räcker ju egentligen gott och väl, och jag är så nöjd och tacksam för de avsnitten, men jag hade ju väntat mig ett tredje och hade ju även sagt till er att det skulle komma tre avsnitt. Men hoppas ni inte blir allt för besvikna!

Men det är ju faktiskt så att dokumentärfilmaren Mitra Sohrabian, som följt mig under några dagar varje årstid under ett helt år, håller på att klippa ihop allt nu till en längre dokumentärfilm. Hennes dröm är ju att filmen sedan ska köpas av SVT så att den visas på TV, och jag håller verkligen tummarna att hon får ut sin film! Då har vi ju något mer att se fram emot när det gäller den biten.

Så, nu ska jag inte uppehålla er längre med massa gnäll. Om ni också har något att klaga på så kan ni ju passa på nu! 🙂
Nu ska jag ut med Nanook och ladda om batterierna.

Önskar er en fin kväll! Kram på er ♥