En av de saker jag uppskattar allra mest med att bo som jag gör, är att jag aldrig behöver börja min dag med att ge mig ut i kollektivtrafiken och trängas bland tusentals stressade människor. Jag har ju bott i Göteborg och pendlat till skolan och börjat med att varje morgon stressa mig igenom centralstationen. Men nu efter fyra år här i Grundtjärn så har jag nästan glömt hur det var. Men igår när jag skulle lämna Stockholm och var på väg till min tidiga buss på morgonen så blev jag påmind.
Tunnelbanan var redan fullsmockad med folk när den stannade och jag skulle kliva på tillsammans med hundratals andra personer. HUR ska det gå tänkte jag och tittade mig förtvivlat om för att se om någon skulle avstå från att kliva på. Nej, ingen verkade reagera alls. Jag trängde mig in med mina väskor och jag fick stå i mitten utan något att hålla i, med människor tryckta mot mig från alla håll. Jag fick nästan panik. Men det verkade vara fullt normalt, för ingen såg direkt obekväm ut, även om jag inte hittade någon som mötte min blick. Alla stod djupt försjunkna i sina mobiler med hörlurar på. Som för att stänga av.
Det kändes som jag skulle kvävas och jag ville bara skrika.
När man sedan kliver ut vid centralen så är det som rena rama tjur-rusningen i Pamplona. Nästan ingen säger något, alla bara går i rask takt mot ett håll till ljudet av stressade klackar mot golvet. Jag blir stressad utan att jag riktigt vet varför. Jag hade ju gott om tid på mig så jag behöver inte stressa, men det är som en våg av stress som man inte kommer undan. Tempot är så otroligt högt att de flesta nästan springer upp för den två-filiga rulltrappan där man absolut inte får stå i mitten om man vill ta de lite chill.
När jag sedan kommit fram till min buss känns det som min kropp redan uppnått en grad av stress som jag sammanlagt kanske känner under en hel vecka i Grundtjärn. Efter bara en timme i stan.
Jag sätter mig på bussen, andas ut och tänker “Nu vill jag hem till Norrland”
Egentligen är det nog inte så farligt som jag beskriver det. Men det är hur jag upplever det. När man inte är van att börja dagen så, så är det otroligt påfrestande. Innan min arbetsdag sätter igång så börjar jag min morgon med att göra upp en eld i kaminen och gå ut med hunden där jag inte möter en enda människa. Kanske ett par rådjur och några kanadagäss på sin höjd. Så det blir ett enormt kontrast. En gång i tiden var det vardag för mig att börja dagen med stadens stress och då reflekterade jag nog inte över det så mycket. Jag bara stängde av. Nu när jag upplevt båda världar så är jag så otroligt, otroligt tacksam över att jag slipper den biten. Visst, då har jag långa avstånd till allt i stället men för mig är det värt det. Så jävla värt det.
Filmade en snutt igårmorse när jag gick mot centralen. Sedan filmade jag en snutt tio timmar senare när jag kom hem och gick ut med Nanook. Bara för att jämföra. Jag gillar space. Jag gillar utrymme. Att få gå i den takt jag vill, oavsett om jag vill springa fort eller lägga mig på marken och tänka en stund.
