En sagolik vinternatt

Ända sedan lucia har det varit så otroligt vackra dagar här i Grundtjärn. Och kvällarna och nätterna har varit alldeles magiska. Sådär sagolikt vintriga. Kalla, stjärnklara och med dansade norrsken. Dessutom har ju jorden passerat meteorsvärmen Geminiderna som gjort att det varit mer stjärnfall än någonsin. Jag har varit ute väldigt mycket de senaste kvällarna. Det har varit nästan omöjligt att hålla sig inomhus när det är så vackert ute.

Sparken har fått komma fram och här om kvällen åkte jag ut på min första sparktur och hämtade lite granris i skogen för att lägga utanför huset. Den kvällen var inget annat än sagolik.

121610Norrsken över Grundtjärn.
121606121608121609Home sweet home.
121605Sparken lastad med granris som doftade så gott!
121604121602121607121601

Möte med ljuset

120701

Springer upp till toppen av kullen intill Grundtjärn för att få lite av den svaga vintersolen innan mörkret återkommer. Jag tänker att det är viktigt att få så mycket sol som möjligt nu när ljustimmarna är så få. Jag ska nog börja äta D-vitamin också, som jag gjorde förra året. Har annars lätt för att bli väldigt trött den här tiden när det är som mörkast. Så jag försöker att hålla igång och se till att hålla energin uppe!
120703Tur att det kommit lite snö nu i alla fall som ljusar upp i byn.
120702120704

Fredag

Den här veckan har verkligen gått fort. Kanske för att jag spenderat mycket mindre tid hemma än annars.Fred Det är tredje dagen idag som jag far in till stan för olika ärenden. Annars brukar jag bara fara in till stan högst en gång i veckan. Eftersom jag bor så långt ifrån så försvinner lätt en hel dag om man ska iväg sådär. Men det har det varit värt! Igår var jag in och skrev ett avtal med SCA, då jag ska få det ärofyllda jobbet att fotografera deras årskalender 2017. Det känns så himla roligt. Jag älskar den typen av fotojobb, när jag får helt fria händer och samtidigt bara göra det jag älskar.

Och idag har jag blivit inbjuden till ett spännande möte av kommunalråd Anna-Britta Åkerlind och Glenn Nordlund. Ett rundabordssamtal om utvecklingsarbetet för Örnsköldsvik. Ser fram emot det!
Jag gillar när livet får en härlig blandning av olika saker sådär. När jag både får springa i mina skogar och gå på spännande möten. Det är det som ger perspektiv.

Nu ska jag strax göra mig klar för att åka in till Övik. Vill önska er en underbar fredag, så hörs vi senare ♥
Här kommer några morgonbilder !
112701Möter en ny dag tillsammans med min trogne följeslagare.
112705112703112706
112702

En ny dag

Tänk att november, som brukar kännas som den allra mörkaste tiden, kan kännas som den allra ljusaste. November har kommit med så mycket nytt. Så mycket glädje, inspiration och känslor. Så mycket tacksamhet. I oktober så tycktes ju allt bara gå fel. Allt gick sönder och det kändes som att gå i motvind. Och då såg jag fram emot november, för jag hade en känsla av att allt skulle vända då. Och det har det gjort. Det har det verkligen gjort. Det känns som jag fått vända på ännu ett blad i livets bok.

Och jag har köpt mig en ny väckarklocka också, som pricken över i:et. Nu kommer jag aldrig mer försova mig : )

111609
111601

111607111602
111603On the roads : )
111605
111606

En helt annan känsla

Denna lördag kom jag äntligen ut i naturen några timmar. Utan några bestämda planer. Det kändes verkligen som hela min själ längtade ut, efter alla stillasittande dagar. Jag behövde inte vara ute länge för att känna den harmonin igen. Det är nästan lite så jag tror att jag blivit beroende av att få vara ute i skogen och naturen. På gott och ont. Det är som ett livselixir.
103103

Ändå tycker jag inte direkt att det är så väldigt vackert ute just nu. Slutet av oktober. Det är en väldigt grå tid. Det är inte direkt så jag tappade andan av allt det vackra. Men det är fint på ett annat sätt. Det är en helt annan känsla i luften.
Allt är tyst. Det är inget som vibrerar av liv längre. Sommaren har blivit till ett eko som knappt är hörbart. Växtligheten har gulnat och dött och hela naturen har somnat och ligger bara och väntar på det värmande täcket av snö. Det är något sorgligt vackert denna tid.
103107

Om jag bara jämför med hur det var när jag var på denna plats för några månader sedan. En sen kväll i juni. När allting vaknade upp. Allting vibrerade av liv. Myggorna surrade. Fåglarna sjöng från alla håll så det ekade över sjön. Fiskarna hoppade i vattnet, solen sjöng och det doftade av nyfödd natur i luften.

103101

Men jag älskar att få uppleva dessa årstider. Livets alla cykler. Och varje år känns det alldeles nytt, trots att jag är inne på min 26:e höst.
103104

Jag vart inspirerad av stenarna längs sjökanten så jag gjorde en liten stenbalans. Snart är allting täckt av snö så då ville jag passa på. Kanske att detta var min sista för i år. Man vet aldrig. Och jag bara älskar effekten som stenbalansering har på mig. Jag blir alldeles lugn och tankarna upphör totalt. En underbar känsla.

Jag spelade in en till liten film när jag gjorde den, även om ni nu redan sett hur jag gör när jag balanserar stenar från den andra filmen jag la upp för en tid sedan. Alla stenar var täckta av ett tunt, tunt lager av is nu så det var väldigt halkigt att gå runt där, därför vart det lite krångligt att få upp den stora stenen. Den var ganska tung ; )

103106

Jonna was here.

En ny tid

Jag körde mot solnedgången fast det fortfarande var mitt på dagen. Förbi nakna träd och nyfödda isar på stilla skogstjärnar. Luften var isande kall idag. Som om det sista av sommaren har bytts ut mot kall, krispig oktoberluft. Och jag blev inte längre blöt om fötterna av att gå ut på myrmarken. Den hade frusit till is.

En ny tid. Kall, men varm.
102702
102701

Ibland behöver man en liten paus för att ladda om igen. För att få in lite ny energi. Komma bort en stund för att bli fullt närvarande. Och jag kände sådan tacksamhet när jag satt där i blåbärsriset. För solen som lyste starkt likt en dag i juli. För att jag har så fina människor i mitt liv. För spännande jobbmöjligheter. För att fåglarna fortfarande sjöng. För att jag får trampa vidare på min stig. För att jag får känna doften av skogen, lyssna till ljudet av tystnaden och för att änglar verkligen finns.

När man bara vill gråta en stund

Tack för era jättefina ord på förra inlägget. Det ger mig ett välbehövligt leende på läpparna efter en lång dag. Jag kom precis hem efter en sväng till Sollefteå. Det är inte klokt vad många timmar som springer iväg varje gång jag ska in till stan för ett ärende. Men det är ju inte så konstigt när bara två timmar går i restid. Nu har jag i alla fall kommit hem och gjort upp en eld och gett lille Nanook mat och ska strax ut på en promenad med honom.

Jag borde egentligen inte skriva ett blogginlägg nu för jag känner mig lite tom och nästan så jag bara vill gråta en stund. Haha, jag vet att det är löjligt, men det är så det känns just i denna stund, och vissa dagar är bara mindre bra helt enkelt.
Jag är lite ledsen över en sak som egentligen bara är materiell men som betyder så mycket för mig. Jag insåg nämligen tidigare idag att min kamera har gått sönder. Eller en viktig funktion i kameran. Den kan inte fokusera skarpt längre. Inte automatiskt i alla fall, och gör jag det manuellt så är det ändå bara 50% av gångerna som bilderna blir helt skarpa. Jag har märkt det av och till under några veckor nu att den har allt svårare att hitta fokus, och att jag inte längre kan lita på att den fokuserar automatiskt så jag blir tvungen att göra det manuellt istället, vilket försvårar i många bilder som jag vill ta.

Igår var jag ut i skogen och skulle ta en serie ganska avancerade bilder som jag planerat inför länge. Som jag drömt om att ta i över ett år. Jag hade ställt upp kameran på ena sidan av en tjärn och sedan sprang jag runt hela tjärnen, eftersom jag själv skulle vara på andra sidan. Jag kommer inte gå in i detalj på vad det är för bilder, det får ni se längre fram, men jag höll i alla fall halvt på att förfrysa mig under de tjugo minuterna jag knäppte kort med fjärrutlösaren. Jag hörde ljudet av kameran på andra sidan tjärnen och allt verkade gå superbra. Sedan sprang jag tillbaks till kameran med hackande tänder, fötter utan känsel och rödblåa händer, men med ett stort leende och glädjeskutt för jag anade att det säkert skulle bli jättebra bilder! Jag var så förväntansfull, men när jag kom till kameran så såg jag till min besvikelse att ALLA hundra bilder blev ur fokus. Det gjorde nästan ont i hjärtat! Eftersom bilderna i övrigt blev över förväntan, och ljuset var alldeles magiskt, men zoomade man in så var ingenting riktigt skarpt. Jag frös för mycket för att kunna ta om bilderna då, så jag hoppas så innerligt att det blir bra ljus i morgon också så jag får en chans att försöka igen. Hade nämligen hoppats på att få dom klara så att jag kunde skicka in dom som en del av mina bidrag till Liljevalchs.

Men det var egentligen idag som jag insåg att fokusen verkligen inte fungerar längre. Var även ute idag för att ta en serie andra bilder som även de var ganska krävande att ta. Men det jobbigaste av allt var att de inte blev fokus på bilderna. Jag var tillslut tvungen att göra allt manuellt vilket var otroligt svårt att få till, och dessutom blev många av dom ändå inte skarpa. Jag svor så det ekade i skogarna.

En av kamerans mindre imponerande fokus-försök idag. För det mesta hittar den "nästan" fokus, men ibland blir det bara helt och hållet fel. Ca 50 bilder blev såhär idag när jag lät kameran fokusera automatiskt.

En av kamerans mindre imponerande fokus-försök idag. För det mesta hittar den “nästan” fokus, men ibland blir det bara helt och hållet fel. Ca 50 bilder blev såhär idag när jag lät kameran fokusera automatiskt.

Så det var en tung sak att inse idag. Om kameran är trasig känns det nästan som en del av mig är trasig. Och jag kan omöjligt skicka in kameran på lagning just nu, eftersom jag inte kan vara utan den. Det skulle vara som att sluta gå till jobbet i några veckor. Men jag ska ringa några samtal i morgon, och se vad som gäller vid försäkringen. Så länge får jag helt enkelt ägna ännu mer kraft åt att få till skärpa på bilderna. Det går ju om jag verkligen försöker. Bara att det blir så himla mycket svårare.

Så, nu har jag gnällt om mina kameraproblem. Det känns verkligen hemskt att en sådan “materiell” sak kan påverka mig så mycket men det är ju mitt allra viktigaste verktyg idag, och så mycket mer än bara en sak.
Men jag tänker inte oroa mig eller vara ledsen för detta mer för det är ingen idé alls. Det gör ju bara saken värre. Det löser sig alltid på något sätt!

Bjuder på en liten "Bakom kulisserna"- bild från idag, när jag skulle upp på en stor sten för att kolla om skärpan blev rätt. Det kändes som att bestiga Mount Everest. Här blev skärpan rätt i all fall, men när de "riktiga" bilderna skulle tas fick jag göra om det två gånger.

Bjuder på en liten “Bakom kulisserna”- bild från idag, när jag skulle upp på en stor sten för att kolla om skärpan blev rätt. Det kändes som att bestiga Mount Everest. Här blev skärpan rätt i all fall, men när de “riktiga” bilderna skulle tas fick jag göra om det två gånger.

När jag ändå är inne på tråkiga nyheter. Jag har ju sett att många av er frågat efter tredje avsnittet av dokumentärserien om mig. Jag trodde ju själv att det skulle komma ut i torsdags, men fick höra här om dagen att det bara blir två avsnitt. Det räcker ju egentligen gott och väl, och jag är så nöjd och tacksam för de avsnitten, men jag hade ju väntat mig ett tredje och hade ju även sagt till er att det skulle komma tre avsnitt. Men hoppas ni inte blir allt för besvikna!

Men det är ju faktiskt så att dokumentärfilmaren Mitra Sohrabian, som följt mig under några dagar varje årstid under ett helt år, håller på att klippa ihop allt nu till en längre dokumentärfilm. Hennes dröm är ju att filmen sedan ska köpas av SVT så att den visas på TV, och jag håller verkligen tummarna att hon får ut sin film! Då har vi ju något mer att se fram emot när det gäller den biten.

Så, nu ska jag inte uppehålla er längre med massa gnäll. Om ni också har något att klaga på så kan ni ju passa på nu! 🙂
Nu ska jag ut med Nanook och ladda om batterierna.

Önskar er en fin kväll! Kram på er ♥

En efterlängtad morgon

Tack snälla för all fin respons efter första delen av dokumentären! Så fina ord. Det gör mig så glad att ni tycker om den, och att ni redan längtar efter nästa avsnitt. Jag tänkte passa på att nämna också att under första dagen som den låg ute så hade det blivit ett tekniskt fel vilket gjorde att de sista minuterna försvann och därför bröts den mitt i en mening. Såg att det var många som undrade om det skulle vara så. Det skulle det alltså inte men problemet löste sig senare på kvällen. Tänkte att jag skulle säga det så ni vet om det ni som missade den där sista biten 🙂
Det var några som frågade också när nästa del kommer, och jag vet faktiskt inte det just nu men det dröjer nog inte länge. Meddelar er här såklart när den är ute!

Har fått så otroligt fina mail efter både det stora reportaget i Allehanda och efter dokumentären. Jag höll nästan på att trilla av stolen när jag öppnade mailkorgen igår. Så jag vill bara säga att jag kommer att besvara alla mail så fort jag hinner ♥ Och självklart också era kommentarer! Hade planerat att sitta och jobba lite med det idag men solen skiner här nu och då ska jag passa på att dra på mig arbetsbyxorna och ta röjsågen och gå ut och röja lite sly på markerna. Det är lite kvar att göra så det hade varit skönt att få det klart.

Det har varit några händelserika dagar här samtidigt som jag haft besök av några vänner i nästan tre dagar. Så igår kände jag mig helt borta i huvudet haha. “Vart var jag någonstans?

Så jag drog igång en storstädning och skakade mattor under stjärnorna. Hämtade in ved, gjorde upp eld och sedan satte jag mig ner med ett glas svartvinbärssaft och tänkte att det inte är någon idé att öppna datorn och börja jobba nu. För jag såg att en vacker morgon nog väntade om några timmar så jag gick och la mig, och klev upp i gryningen.
092601

Efter att det regnat nästan konstant i snart två veckor kom äntligen den där morgonen jag väntade på. Det var frost, dimma och ett mjukt ljus när solen steg ovanför granarna. Och luften kändes alldeles ny. Den här morgonen var helt fantastisk. Precis vad jag behövde nu!
092607

Gräset var täckt av nattens frost.
092602092605092603

Jag gick in i skogen och betraktade solljuset som strilades mellan träden. Det är något av det vackraste jag vet. Man kan se hur de rör sig i takt med att solen stiger.
092604
092608
092606

092609