Allting känns lite overkligt just nu. Bara det att inte behöva sätta på sig långkalsonger på morgonen längre. Att kunna kliva upp ur sängen utan att behöva stoppa fötterna i tjocka sockor det första man gör. Eller att kliva ut genom ytterdörren ytan jacka och mötas av en varm, mjuk vind.
Jag hänger inte med riktigt. Det var som om vi gick från vinter till sommar på en enda vecka. Igår hade vi varmast i Sverige här. 28 grader i skuggan! Efter den här långa, långa vintern känns det så obeskrivligt underbart att riktigt få överösas med sol och värme. Jag njuter av varenda sekund. Precis som björklöven känns det som jag också äntligen får slå ut mina blad.
Jag har försökt vara ute så mycket som möjligt dessa dagar. Idag vid lunchtid gick jag upp till den där vackra gamla bryggstugan som finns alldeles intill huset jag hyr som jag har som studio. Det är ett så vackert läge med fin utsikt. Och jag har alltid älskat att sitta på trappor intill hus. Jag har själv alltid önskat att bo i ett hus med en sådan trappa. Eller “bro” som man säger här uppe.
När jag nyss hade flyttat hit tog det ett tag för mig att förstå att “bro” betydde just farstukvist/trapp. Minns när jag frågade min gammelmorbror Tage om något och han svarade “Den ligger på bron”. Jag kunde för allt i världen inte förstå vilken bro han menade. Tills jag lärde mig vad det betydde.
Att ta en kopp kaffe ute på bron, det är något speciellt det.
Jag hade såklart glömt mina kameragrejer och stativ, så jag bar upp en stol så att jag kunde ta bilden ovan. Ibland får man ta det man har 🙂
Igår fick jag den här vackra boken i posten, Vandra, som är skriver av min kära vän och vandringskamrat Angeliqa Mejstedt. Ni som läst bloggen länge vet ju att vi bland annat vandrade längs kungsleden tillsammans för några år sedan. Hon driver Sveriges största blogg om vandring, Vandringsbloggen.se och har nu gett ut sin alldeles egen bok som handlar om just vandring och ALLT man behöver veta och lite till. Rekommenderar starkt den här boken för er som är intresserade av vandring.
För mig kom den i helt rätt tid, då jag och Johan faktiskt ska iväg på en fjällvandring till sommaren.
Ni kan köpa den HÄR!
Jag blev så innerligt glad, och rörd när jag såg den här boken.
Jag minns när jag och Angeliqa träffades första gången. Vi båda var liksom bara i början på våra egna vandringar genom livet. Vi gjorde helt olika saker, men vi delade samma dröm om att kunna leva fullt ut på vår kreativitet och på det vi älskade att göra allra mest. Och vi delade också samma kärlek till naturen. Och dessutom fick vi dela stunder av blod, svett och tårar längs den långa vandringen över fjällen. Hon lånade ut skavsårsplåster och bandage till mig och hon stod ut alla nätter när vi delade tält och jag hade fått någon slags influensa och hostade nätterna i ända. Och när blodsockernivån var som lägst plockade hon fram en chokladkaka. Det är en äkta vandringsvän det! ♥
Och nu flera år senare, så inspirerar hon så otroligt många människor till att ge sig ut i vår vackra natur och vandra och få upplevelser och minnen för livet. Det är så himla fint. Och den här boken är verkligen ett bevis på hennes starka viljekraft och hennes mod att följa sin egen väg. Sådant inspirerar mig så galet mycket.
Jag fick en härlig lunchrast ute i solen, med boken och en kopp kaffe. Och sen, visst är det någon speciellt med doften av gammalt trä som värms upp av solen? Det väcker så otroligt mycket minnen i mig. Minnen från Grundtjärn, när jag var liten.
Och titta så grönt och vackert det börjar bli överallt! Åhhh…det känns som ögonen mår bra av att titta på alla färgerna.
Nu är det inte långt kvar tills min älskade Stjärna ska få komma på de gröna betesängarna i Grundtjärn. Jag var där här om kvällen för att försöka sätta på henne en koskälla. Jag har en jättefin koskälla som är över 100 år gammal och som sitter i ett riktigt rejält läderband. Jag smörjde upp det och det såg nästan ut som nytt. Den skällan tänkte jag att Stjärna skulle få.
Och man ska tydligen sätta på skällorna en stund innan de släpps, så de hinner vänja sig med ljuden.
Haha, det var dock lättare sagt än gjort att få på henne koskällan.
Hon var väldigt misstänksam mot den och så fort jag försökte sätta på den så backade hon. Det är inte lätt det där. Så Frida ska hjälpa mig någon dag nu. Stjärna fick i alla fall lukta lite på den och bekanta sig, så förhoppningsvis blir det lättare vid nästa försök 🙂
Nu ska jag in till Örnsköldsvik för att hämta upp min fina Johan, vars bil gick sönder idag och måste in på verkstad. Dessa bilar alltså! Tur vi har två 🙂
Hoppas ni har en superfin onsdag! KRAM på er! ♥
Ikväll kändes det nästan lite overkligt ute. Det var den där första riktiga vårkvällen. Snön hade smält bort tillräckligt så att jag för första gången kunde springa fritt över ängen. Den känslan går inte att beskriva. Som om jag suttit fast i bojor i över ett halvår och äntligen kunde gå fri. Jag kände mig lätt som vinden.
Ängar utan snö. Såhär i början på våren så får jag alltid en lust att springa så fort jag ser öppna ytor.
Isen ligger fortfarande kvar, men jag tror inte det är så länge till innan den sjunker.
Grundtjärn från ovan. Tänk vad lite det är kvar av vintern nu. Jag som trodde att snön nästan skulle ligga kvar till början av juni med tanke på de stora mängder som kom i vintras.
Jag skulle filma ljudet av fotsteg i snön men som många, många gånger den här våren så fylls stövlarna med snö så fort man tar ett steg i snön. Där den väl ligger kvar är den väldigt djup på många platser. Så märkligt att det kan bli så. Som om jorden har varma och kalla jordplättar överallt.
Tänk att det börjar nu. Årets underbaraste tid. Maj och juni. Om jag var tvungen att stanna tiden skulle jag göra det under denna tiden på året. Om ni var tvungna att stanna tiden, vilken månad skulle det då va?
Det första året kändes som en olidlig väntan. Vi alla väntade på besked, om de skulle få godkänt eller inte. De fick godkänt. Det överklagades. De fick godkänt. Det överklagades. Och så höll det på. Det gick vidare till Svea Hovrätt. Det var en oändlig process, som jag tillslut knappt orkade följa.
I sju år har jag ständigt levt med en tung sten. En oro för vindkraftsparken. En rädsla att jag vilken dag som helst kan få beskedet att det blir av, och att vi måste flytta härifrån. Vart ska vi flytta? Det gick inte ens att tänka sig in i att behöva lämna allt. Men jag kunde heller inte njuta fullt ut och slappna av helt och hållet. Bara att renovera något i huset blev en tudelad känsla, eftersom vi ändå hela tiden tänkte “Vi kommer nog behöva flytta snart”. Det har varit som att bo i Grundtjärn på lånad tid. Och varje gång jag tittat ut över vyn, så har en sorg gjort sig påmind.
För några dagar sedan fick vi det helt overkligt underbara beskedet att Mark- och Miljööverdomstolen nekat till vindkraftsparken! Det var det allra sista beslutet som kunde tas, och vad det än blev så kunde det inte längre överklagas. Jag kunde inte förstå att det var sant. Senaste året har jag gått och förberett mig mentalt för en flytt och ett negativt besked.
Jag är så otroligt tacksam för alla dom som engagerat sig och kämpat för naturen omkring Storsjön och Fängsjöhöjden. Jag vill ge ett extra stort tack till min “granne” på andra sidan sjön, 
Nu känns det som ett nytt kapitel tar vid. Nu vågar mitt hjärta flytta tillbaks igen. Nu släpper jag oron över att behöva lämna Grundtjärn.
Sänder er alla en stor kram och hoppas att ni får en fin vecka! Ta hand om er! ♥
Här i Myckelgensjö, där jag spenderar mycket tid nu om dagarna i studion, så har tranorna anlänt. Dom har inte kommit till Grundtjärn än. Dom brukar komma när snön smält på ängarna och isen börjat öppna sig. Men den här vackra platsen med det öppna vattnet som ligger intill Långnäset i Myckelgensjö, där verkar dom trivas bra trots att mycket av vintern finns kvar.
Trots att dagen är gråmulen så känns det så underbart att få uppleva en regnig dag. Fuktig luft och vattenpölar. Och så den där dimman som svävar ovanför marken. Fortsätter det såhär så dröjer det inte länge tills man kan springa fritt ute i skogen igen. Som jag längtar!!
För övrigt så var min nya fjärrutlösare helt värdelös. De flesta av mina bilder blev såhär. Det stod att den hade en räckvidd på 60 meter, men nej, max 15 meter skulle jag säga. Och då måste man stå med den riktad mot kameran. Så om ni ska köpa en fjärrutlösare som funkar bra, så köp inte en Phottix Aion. Dessutom är den stor som en fjärrkontroll till TV:n haha.
Det var väldigt skönt med en liten kvällspromenad längs sjön. Nu har jag fått lite ny energi och inspiration till att fortsätta min kväll här i studion. Hoppas att ni får en fin kväll allihopa! KRAM ♥
Nu är äntligen alla fröer satta i jorden. Det blev massvis med örter och några solrosor. Sen får vi se om det blir lite mer längre fram när man kan så direkt i jorden. Älskar den där känslan av att vakna varje morgon och gå och titta om något hänt i krukorna. Och lyckan när man ser de första tecknet på liv.
