Till vägens slut

Posted on 25 oktober, 2016 by Jonna

Det här blogginlägget innehåller ett samarbete mellan mig och Hyundai

Visst minns ni när jag och min mamma åkte till Stekenjokk i början av september? Jag hade fått det ärofyllda uppdraget att fotografera de nya kampanjbilderna för Hyundai. Jag hade väldigt ont om tid eftersom jag strax skulle fara iväg till Yosemite i Kalifornien, och till en början trodde jag att jag skulle behöva tacka nej, eftersom det omöjligt gick att fotografera och köra två bilar helt ensam.
Men min mamma tog ledigt för att jag skulle kunna ta mig an det här stora fotouppdraget, och följde med mig på en resa vi aldrig kommer glömma. Haha, blod svett och tårar om ni minns? Jag skrev ett långt inlägg och berättade om de här intensiva dagarna fyllda med äventyr, hårt jobb, vackra vyer, roliga stunder och prestationsångest.

Men allt blev bra tillslut. Jag fick precis de där bilderna som jag hade sett framför mig, och som vi under två dygn hade åkt över hundra mil sammanlagt för att att kunna ta. Den lättnaden var helt otroligt.
Nu syns mina bilbilder lite här och var i Sverige. I tidningar, på annonser och affischer. Hyundai blev väldigt nöjda. Och helt ärligt, så blev jag väldigt nöjd också.

Så nu när det är årets sista samarbete med Hyundai tänkte jag visa er resultatet. Nu ska ni få se hur mina kampanjbilder blev. Så, varning för mycket bildbilder nu! ♥

Den här bilden på Tucson och Santa Fe i motljuset är den mest använda. Om ni går in på Hyundai’s hemsida så ligger den på deras startsida nu. Det känns helt sjukt egentligen, att min bild ligger där. Men fy sjutton vad glad jag är att den här bilden blev till. För det var nära att det inte skulle bli såhär bra. Det är så roligt eftersom jag vet storyn bakom varje foto som tagits, så nu såhär i efterhand så sitter jag och ler varje gång jag ser den här bilden.

Tiden var inne, och det var dags för sista fotograferingen innan solen gick ner. Jag hade redan tagit motljusbilder på bilarna en halvtimme innan, men nu var ljuset ännu mer vackert! Vi körde längs vägen i Stekenjokk och jag svängde in på en stor grusplan för att kunna fota bilarna en sista gång. Där stod dock en tysk husbil parkerad med folk i. Det gjorde egentligen ingenting. Där uppe står det husbilar lite här och var som campar. Problemet var bara att de från första stund verkligen glodde på oss så jag nästan trodde att deras ögon skulle trilla ut.
Vi hade bråttom och skulle ställa bilarna i position (så som de står på bilden). Eftersom vi redan hade gjort detta tusen gånger nu så brukade vi få till det väldigt snabbt. Men bara för att några satt och tittade på oss från sitt lilla husbils-fönster så gick det inte alls bra! Vi höll på att justera om och om igen, allt medan klockan tickade och solen gick ner. Tillslut fick vi till det.

Jag tog ett antal foton på bilarna tills jag kände mig nöjd. Hyundai ville också ha med en variant när en person är med på bilden, så jag hade under alla de tidigare fotograferingarna också gjort en sådan variant, där jag själv ställde mig vid en bil och tog kort med fjärrutlösaren.
Men nu satt ju tyskarna och tittade på mig, och om det finns något som jag inte tycker om så är det att fota när någon tittar på mig. Och om det finns något jag ännu mer avskyr, så är det att fota mig själv när någon tittar på mig. Någon utomstående då.
“Nej” sa jag till mamma. “Jag tar inte bild på mig själv nu, jag vill inte för tyskarna slutar inte glo“.
“Men du måste Jonna! Det här blir ju det vackraste bilderna!” sa mamma till mig.
“Nej, nej jag vill inte. Jag skiter i det nu. Jag har ju andra bilder där jag själv är med.”
Mamma höjde rösten och spände ögonen i min, “MEN….KOMMER DU TRÄFFA DOM IGEN?!!!!”
“….ehh…nej”
“JUST DET! Nu går du och ställer dig där!”

Som en skamsen tonåring gick jag fram till bilen och knäppte några kort medan medan tyskarna tittade på mig. Men tack och lov för mammas envishet. Utan det hade den bilden aldrig blivit till. Och efter det har jag lärt mig att jag aldrig mer ska dra mig från att ta en vacker bild, hur pinsamt jag än tycker att det är om andra ser mig. Det är så värt att bjuda på några sekunders underhållning mot att jag får en bild jag är nöjd med för all framtid.
Och här har vi den mest använda bilden på Santa Fen själv. Tagen vid samma plats och tidpunkt som bilden ovan.
Och såklart en likadan på Tucson. Jag hade ju riktlinjer för hur bilarna skulle stå och i vilken vinkel de skulle fotas i. Det tog ett tag innan jag lärde mig helt, men sen kändes det ganska självklart. Och det var verkligen helt fantastiskt roligt att fota bilarna i det här ljuset, och i den här miljön. Eftersom det skulle vara en kampanj för rejäla Suvar så ville jag också visa dom i den miljön där jag helst skulle köra en sådan här bil.

Hela den här dagen ägnades åt att fotografera bilarna på olika ställen, i olika ljus och i lite olika positioner. Eftersom det här var min sista dag så var det bara att ge allt. Vi tog en kort kaffepaus och jag tror att det var den godaste kaffepausen i hela mitt liv. Värmen från koppen och lukten från kaffet. Och vetskapen att jag äntligen var på den plats där jag skulle vara. Omgiven av de vackra fjällen och fjällvindarna. Det var en skön känsla.

Efter den där “sista fotograferingen” på vändplanen intill den tyska husbilen så körde vi iväg en sväng för att fånga det absolut sista av solljuset. De viktigaste bilderna var redan tagna så nu kunde jag göra det lilla extra och se om jag kunde fota några sista vackra bilder på bilarna i solnedgången.
Det är en speciell känsla i kroppen när jag känner mig klar med en fotografering. Det spelar ingen roll om det är foton till ett vardagligt blogginlägg eller kampanjbilder till Hyundai. Jag liksom vet när jag är klar. Det är som om kroppen sänder ut en signal med endorfiner och lugnande medel. Jag känner ett glädjerus. Och det kan jag säga att jag verkligen gjorde den här kvällen. Jag var så överlycklig över att allting blev som jag ville. Ljuset, vädret, omgivningen och bilderna. Jag kunde inte drömt om en bättre dag.
Jag är så tacksam att min mamma Anita kunde följa med på resan. Utan henne hade jag aldrig kunnat ta mig an uppdraget och gått miste om en chans att utvecklas och lära mig. För det gjorde jag verkligen av det här. Jag tog ett stort steg ur min “comfort zone” och tog på mig ett fotojobb jag aldrig tidigare kunnat tro att jag skulle klara av. Fota bilar, och fota på beställning. Men det blev så bra tillslut, och som en stor bonus fick vi en resa som vi idag med skratt och glädje kan minnas.
Jag är också så tacksam och glad över allt spännande som jag fått vara med om sedan jag gjorde mitt första samarbete med Hyundai i maj månad, när jag åkte med rymdstenen till Abisko. Läs gärna mitt reportage från den resan i deras tidning, här.

Ett halvår av de mest fantastiska roadtrips jag kunnat tänka mig. Jag har så mycket minnen från dessa dagar ute på vägarna och att titta på bilderna gör att jag nästan ryser av välbehag, för jag minns så starkt den där underbara känslan av frihet. Att bara ge sig iväg och se vart man landar och upptäcka nya platser. Åka till vägens slut, utan någon tidsplan.

Och i stort sett ser ju livet ut så egentligen. Mer eller mindre. Och med eller utan bil. Nu får vi se vad för äventyr som väntar framför. Just nu har jag ingen aning, och det känns ganska härligt.

Livet leder oss alltid någonstans, och att inte alltid veta är en frihetskänsla i sig.

Några måndagsord

Posted on 24 oktober, 2016 by Jonna

Hej på er!
Det är måndag eftermiddag och det tråkiga vädret utanför fönstret har fått den här dagen att kännas lite seg. Det har varit tunga moln under lång tid nu, och idag har regnet öst ner. Jag saknar den där krispiga oktoberkänslan som fanns i början av månaden.
Men det är väl det som är fint med hösten också, att den kan vara både murrig, blöt och trist, samtidigt som den ibland kan vara frostig och vacker. Lamporna har i alla fall fått varit tända hela dagen eftersom det varit så mörkt, och det ger ändå lite myskänsla.

Tänkte mest bara säga hej nu såhär på måndag eftermiddag. Det är ju trots allt en ny vecka och jag älskar nya veckor. Vill alltid känna lite rivstart. Det blev inte riktigt så idag, men det gör inget. De lugnare dagarna behövs också emellanåt.
Jag håller tummarna att vädret är bättre i morgon, för i så fall ska jag ut och göra en liten filminspelning som ni får se på bloggen nu i veckan : )

Jag hoppas ni alla haft en jättebra måndag, och att ni får en bra kväll!
Stor kram på er ♥
I början av oktober såg varje morgon ut såhär. Jag fick ofta känslan av att jag fortfarande sov och befann mig i en dröm. Frostigt, dimmigt och höstiga färger. Kan knappt tänka mig en bättre kombination.

En förtrollad plats

Posted on 19 oktober, 2016 by Jonna

Varje gång jag får frågan om vilken plats jag tycker om allra mest kring trakterna där jag bor, så svarar jag alltid “Den magiska skogstjärnen“. Jag vet inte hur många foton jag tagit kring denna plats, och hur många gånger jag bloggat om den här lilla tjärnen i skogen med sitt gröna vatten och vackert utspridda näckrosor. Den magiska skogstjärnen, med sina gamla trötta granar längs kanten som under hela sin livstid beskådat dimman som dansat i sommarnätterna över det spegelblanka vattnet. Och sett hur den sakta frusit till is i november, för att sedan strös med ett lager av snö som smälter bort i april. Oavsett tid på året och tid på dygnet, så finns här något jag verkligen tycker om.

Det är hela stämningen kring tjärnen och platsen. Som om något vackert, varmt och tryggt låg över denna plats. Jag känner mig så välkommen här, precis som jag är. Kanske känner träden igen mig efter alla år. Dom har sett mig som allra skörast. Både gråtande och naken, sittandes vid kanten och blicka ner i djupet. Dom har sett mig nykär och sprudlande. Jag tror granarna har både gråtit och skrattat med mig.

Den magiska tjärnen. En plats som kan vara förtrollande vacker på alla olika vis. Rysande gåtfull eller bländande skir. Sagolikt ljuvlig eller underligt mörk. Praktfullt färgsprakande eller alldagligt grå. Sorglöst livlig eller sällsynt tyst.
Precis som vi.

Jag gick dit idag, till den magiska lilla skogstjärnen. Jag beskådade hur hösten tömt ur de sista färgerna på marken och lyssnade till korpens eko över skogarna. Jag råkade som alltid fastna med fötterna i myren och kände hur det iskalla oktobervattnet fylldes i mina skor. Allt var sig likt.

Lyckan i att få skapa

Posted on 18 oktober, 2016 by Jonna

Det är en helt vanlig tisdag i oktober och utanför fönstret är det mulet och blåsigt. Katterna är bara ute en kort stund för att sedan komma in igen och lägga sig på någon mysig plats och sova. Jag har varit inne i min lilla ateljé hela dagen idag. Slagit in paket och fotoprints och suttit framför datorn och jobbat lite. Ibland tar jag in datorn hit bara för att jag älskar stämningen här inne i ateljén. Bara om det är städat förstås.
Det syns kanske inte, men jag gjorde en storstädning här inne här om dagen. Ni kan inte ana hur det såg ut här inne efter utställningen. Massor av kartonger, bubbelplast, papper och annat. Jag hade bara lastat in alla grejer här efter utställningen och inte packat upp något. Men nu i helgen fick jag ett ryck och gjord ordning. Det gick nästan inte att gå in här. Så nu känns rummet plötsligt gigantiskt stort efter städningen. Nu kan man gå in här, och andas.
Det känns så skönt att få komma igång med den här typen av arbete igen. Nu när sommarens och höstens intensiva period är över är det en lättnad att komma igång med vardagen och rutiner.
Nu har jag äntligen kommit igång med fotoprints igen! Det var nästan ett halvår sedan som jag sålde fotoprints på min webshop. När jag bytte webshop i våras så hann jag inte fixa den biten direkt och tänkte göra det efter sommaren. Men så visste jag ju att jag skulle vara borta väldigt mycket i september och eftersom webshopen och beställningar av fotoprints kräver mycket tid hemma och inne i ateljén så kände jag att det var lika bra att vänta med att sälja fotoprints tills oktober. Så NU, i helgen uppdaterade jag webshopen med fotoprints, nya tavlor och även printar av original målningarna. Ni hittar min webshop på www.artbyjonna.com 🙂
Det känns ganska surrealistiskt att få slå in mina målningar i paket för att sedan skicka iväg till nya ägare. Det är något jag för ett år sedan bara kunde drömma om. Det är både en liten sorg och en stor lycka på samma gång. En sorg för att jag fäst mig vid tavlorna och för att det är konstigt att tänka sig in i att jag kanske aldrig mer kommer se tavlan på riktigt igen. Alla målningar bär ju på sin egen historia. Jag kan minnas vilka låtar jag lyssnade på när jag målade. Vilka bilder jag hade i huvudet och stämningen i ateljén. Som en liten själ som skapats av färger och penseldrag. Men en lycka, över att den nu ska få prova sina vingar. En lycka över vetskapen att den kommer hänga på någons vägg någonstans i Sverige, och förhoppningsvis skänka glädje och inspiration. Den får ett nytt liv. Ett hem med en fri vägg som kan ge målningen den plats den förtjänar, till skillnad från min trånga ateljé här i Grundtjärn.

Ärligt talat har jag tjutit av lycka varje gång jag fått sålt en tavla. Den första såldes i somras och jag kommer aldrig glömma det ögonblicket. Jag slängde mig på gräsmattan och tog ett hårt tag om gräset så att det nästan skar in i mina händer, för att vara säker på att jag inte drömde. Jag ville bara skrika rakt ut av glädje haha. Det var ju så nyligen jag började komma ut med mitt måleri och visa upp det för världen, därför känns det så extra, extra roligt att faktiskt redan nu få känna att det blivit en del av mitt jobb och att jag med gott samevete kan spendera tid här inne och måla på nya kollektioner. Jag kan beställa nya dukar, nya färger och fortsätta utveckla måleriet. Jag har så mycket idéer att jag nästan inte vet vart jag ska börja.
Nu blir det en försenad lunch, en kopp kaffe, en promenad med hundarna och sedan ska jag fortsätta kvällen här inne. Vill passa på att tacka er för era frågor på förra inlägget också! Ska bli kul att göra en video sedan när jag svarar på dom 🙂

Hoppas ni alla har en jättebra tisdag! KRAM på er ♥

Något på hjärtat?

Posted on 17 oktober, 2016 by Jonna

Jag hade glömt bort att oktober kunde vara så vacker. Det känns annars som en månad som liksom glöms bort. Både och oktober och november är alldeles för underskattade. Det är något sorgligt vackert över trädens nakenhet och den tjocka morgondimman.
Att sitta på en stubbe en tidig oktobermorgon bland den smältande frosten i den råa morgonluften och betrakta dimman och ljusets stilla rörelser är så obeskrivligt lugnande. Så här skulle jag velat börja varje morgon.
På tal om ingenting så tänkte jag snart göra en videoblogg där jag svarar på era frågor. En “frågor & svar” video helt enkelt. Har sparat några frågor jag fått tidigare i kommentarer och mail, men tänkte också nämna detta så ni kan passa på att ställa frågor nu om ni har något på hjärtat 🙂 Alltid roligt med frågor och jag kommer försöka svara på så många som möjligt. Så om ni undrar över något så kan ni lämna en kommentar till det här inlägget med er fråga så kanske jag tar med den i videon sedan.

Vill också passa på att tacka för alla fina kommentarer på förra inlägget! Ni är bara för underbara ♥
Hoppas att ni fått en härlig start på den nya veckan! Kram på er!

Bränsle till min själ

Posted on 13 oktober, 2016 by Jonna

För två veckor sedan fick jag besök av en journalist och en fotograf som skulle göra ett reportage för finsk TV, närmare bestämt ett kultur och samhällsprogram som heter Lasso och som sänds i en av deras public service kanaler Yle Fem. Temat för programmet var nämligen skogen, och eftersom skogen och naturen är den största grundstenen i allt mitt kreativa skapande, och min allra största inspirationskälla, så ville de hälsa på mig här i Grundtjärn och höra lite om mina tankar kring skogen. De hade även en hel del andra intressanta inslag om skogen i avsnittet, så om ni vill titta på det så kan ni göra det HÄR. Inslagen om mig är i början, och i slutet av programmet. Fanns även andra intressanta Lasso avsnitt att titta på. Älskar sådana där program som handlar om lite allt möjligt intressant! När jag fikar/äter lunch på dagarna så brukar jag älska att sätta på något intressant program eller någon dokumentär eller liknande medan jag äter. Då känns det både som jag får en paus samtidigt som jag lär mig något och får inspiration.
På tal om skogen så tog jag med mig hundarna i bilen idag och for iväg en sväng för att rensa skallen lite. Jag har dragit på mig en rejäl förkylning och kände inte alls för att ta mig an allt jobb jag egentligen skulle gjort idag. Med en hjärna full av snor funkar saker och ting inte riktigt som det ska. Jag hade en fruktansvärd huvudvärk men så fort jag kom ut i skogen så släppte det. Finns ingen plats som får mig att må så bra.
Jag skulle inte överleva utan närheten till skogen. Inte nu när jag i sex år vant mig vid att ha den så nära mig. Den är som bränslet till min själ.

Jag tog med mig en skrivbok som jag ofta gör när jag känner att jag sitter fast och behöver få lite ny energi och lite bra idéer. Ibland skriver jag inte ett ord. Och ibland blir det flera sidor med tankar och visioner. Nu vart det inte så mycket. Men bara den stunden ute i skogen gav mig mer än ord kan beskriva. Att kliva in i en skog täckt av mossa och granris med det mjuka ljuset som strilas in mellan trädkronorna känns som att kliva in i en värld av mjuka kuddar och mysbelysning. Precis vad jag behövde idag.

Vad betyder skogen för er?
STOR kram på er allihopa ♥

Mellan dröm och verklighet

Posted on 12 oktober, 2016 by Jonna

Jag försov mig i morse. Hela natten hade jag haft en och samma dröm som tillslut nästan gjorde mig galen. Drömmen blev verkligare än verkligheten så när klockan ringde om och om igen på morgonen så stängde jag bara av den så att jag kunde återgå till drömmen och göra klart jobbet. Jag höll på att redigera en video som aldrig blev klar. Jag skulle redigera om hela filmen om Yosemite och ingenting gick som det skulle. Precis som det brukar vara i feberdrömmar. Jag gjorde samma moment hundratals gånger, och det var en sådan hemsk känsla i drömmen.

Och ändå somnade jag och återgick till exakt samma dröm. Jag blev aldrig klar med filmen, och 08:23 när klockan ringde efter tjugonde gången vaknade jag äntligen till på riktigt och insåg vad jag höll på med. Men vilken lättnad det var att inse att det bara var en dröm haha.

Det har hänt mig några gånger att jag medvetet stänger av alarmet och försover mig eftersom jag håller på med viktiga saker i drömmarna. Har ni varit med om liknande någon gång? Det är väldigt jobbigt när det händer. Men tur att jag inte hade bråttom iväg någonstans idag.
Jag fick i alla fall vakna till ett vackert frostlandskap och ta en uppfriskande promenad med hundarna i den bitande kylan. Älskar när de iskalla, stjärnklara nätterna efterlämnar sina spår i naturen i form av frost och is. Det blir så vackert ihop med trädens envisaste löv som fortfarande hänger kvar och blandar sina färger med det vita.

Frosten och dimman höll i sig hela dagen och det brukar ju alltid vara ett tydligt tecken på att kallare tider är här. Men jag bara älskar kylan och luften just nu och saknar inte sommaren det minsta. Vintern är som en utandning och kommer med en känsla av lugn. Vila.
Vintervila. Och trots att dagarna går på som vanligt så känns det extra mysigt att sitta inne vid skrivbordet och känna värmen från elden i kaminen.
En vanlig onsdag som började något senare än tänkt, går snart mot sitt slut. Idag har jag ägnat mesta tiden med jobb framför datorn. Men det blev även en tur till Junsele för lite ärenden och inhandling av mat. Jag köpte ingredienser till kanelbullar så kvällen tänkte jag ägna åt att försöka mig på att baka bullar. Det är sådant som jag nästan alltid bara tänker och önskar att göra, men aldrig gör. Så nu är det dags.

Vad har ni gjort denna onsdag?
Önskar er en jättefin kväll allihopa! Kram på er ♥

När naturen ger tillbaks

Posted on 11 oktober, 2016 by Jonna

En vacker höstkväll förra veckan tog jag spaden och gick till potatislandet för att äntligen få gräva upp jorden och se vad som gömde sig där i. Jag hade ingen aning om det ens skulle bli någon potatis i år, eftersom vi satte dom ganska sent. Men jag blev så glad när jag såg att det blivit några potatisar på varje planta. Inte stora, men lika fina ändå! Små pluttar som lyste upp som guldkorn i den mörka jorden.
Få saker är ju så tillfredsställande som att gräva fram potatis! Jag tror jag får något slags utskick av endorfiner i kroppen varje gång jag hittar en potatis i jorden. Att se hur hinken fylls gör att jag känner mig alldeles rik.

Jag minns i somras hur mycket vi kämpade med potatislandet och jordgubbslandet. Vågar inte ens tänka på hur många arbetsdagar i tid det gick till att rensa allt och få ordning på det. Det blev inga jordgubbar, men plantorna har spritt sig som en epidemi så jag tror vi kommer svämmas över av jordgubbar nästa år. Men potatis fick vi, och när jag satt här och grävde fram dom så fick jag verkligen den där känslan som jag hoppades att jag skulle få känna till hösten när jag som mest slet med potatislandet; “Det var värt det”. Åh, det var så värt det. All den tid vi la ner gjorde att jag nu fick sitta här i kvällssolen och få en stund av ren och skär livskvalitet. Just där i juni kändes det inte värt det. “Potatis kostar ju inte ens mycket!” minns jag att jag tänkte. “Jag går minus på att göra det här!” skrek tankarna i huvudet. Men nej, jag gick plus. Om än några månader senare. Plus i livskvalitet. Det måste vara något medfött i oss människor att känna en djup lycka över att samla ihop skatterna av något man lagt sitt hjärta och själ i. Det tror jag.
Jag åt potatis till middag hela förra veckan. Det var så gudomligt gott. Jag har alltid älskat potatis, men den smakar ännu godare när jag vet att den är skapad av jorden i mitt trädgårdsland och av den rena luften i Grundtjärn. Och av kodyngan från kvigorna jag kulade för 🙂
Älskar skördetiderna. Det känns så lyxigt att få plocka in allt som naturen har att ge. För två veckor sedan hade vi så mycket tomater att vi nästan kunnat sälja. Och örterna har växt sig otroligt stora. Jag önskar bara att de gick att hålla vid liv genom vintern, men nu ska vi plocka in det sista och frysa in så vi kan ta tina till matlagning och annat. Och lingondrickan kokade jag ihop förra veckan, och hällde även på i petflaskor och fryste in så att det bara är att ta fram nu under vintern när man kan behöva en vitamin-boost.
När solen gått ner och dimman börjat dansa över ängen gick jag in med dagens skörd. En hel hink potatis. Det är inte så mycket, men det räcker för att jag ska få känna glädjen i att skörda sin egen mat. Nu blir det mycket potatis till maten framöver, eftersom vi inte har någon jordkällare. Däremot har vi ett kallt förråd inne i huset där vi förvarar den så länge.

Har ni fått någon skörd i år? ♥ Kram på er!