En ny dag

Gryningsljuset vaknar utanför mitt köksfönster och en ny dag föds. Det är tidig måndag morgon och jag sitter med en kaffe kopp tätt intill och känner mig utvilad efter en ledig och lugn helg, och förväntansfull inför veckan som precis börjat.

Förra veckan var utöver det vanliga. Det hände så mycket roligt och nytt i och med att min kulnings-film spred sig som en löpeld över världen.
Två miljoner visningar har den nu och det känns svindlande att tänka på. Men åh så mycket gott det förde med sig. Det blev lite som att jag fick ta en taxi fram till nästa destination istället för att gå i flera mil. Jag har fått nya följare och läsare från många olika delar av världen och jag känner mig så enormt tacksam över allt som hänt. Och mer inspirerad och peppad än någonsin! Jag vill bara fortsätta ge mitt allt nu och se vart det leder.
022201

Jag har en känsla av att veckan som väntar kommer bli väldigt bra den också. Jag har mycket jag vill hinna med och mycket jobb framför datorn som behöver göras, så jag hoppas att tiden ska räcka till och att solen ska titta fram.

Nu blir det en till kopp kaffe innan dagen börjar. Önskar er alla en underbar måndag och en bra start på den här nya veckan. Tack för att ni finns ♥ Här kommer ett litet filmklipp från förra veckan att vakna till.

En ny vecka

Efter en härlig, ledig helg är det nu måndag och en alldeles ny vecka. Solen skiner över ett snötäckt landskap idag och det börjar kännas att vintern övergår till vårvinter. Jag ska strax fara iväg till Sollefteå för några ärenden idag, men ville först bara skriva och önska er en underbar måndag!

Och, så vill jag också tacka för era fantastiska kommentarer på förra inlägget ♥ Så himla fint att ni vill berätta om er drivkraft och tankar kring det. En sak jag verkligen älskar med att blogga är att det alltid känns som ett utbyte. Att om jag delar med mig av något, så får jag tusenfalt tillbaks. Det ger mig så mycket inspiration och glädje!
Jag ska svara på kommentarerna lite senare idag när jag kommit hem. Nu blir det en promenad med Nanook i solen innan jag drar mig iväg mot civilisationen.

Ha nu en fantastisk dag så hörs vi lite senare. Kram på er!
021501

En viktig fråga att ställa sig själv

Sista tiden har jag tänkt mycket på en fråga som jag brukar få då och då. En fråga som jag aldrig riktigt känt att jag hittat ett bra svar till. En sådan där fråga som man bör ha ett riktigt bra svar på, för att få det att låta som man har koll på det man gör, och varför man gör det.

Vad är din drivkraft i det du gör?

Just den frågan är väl kanske ganska vanlig egentligen, i olika intervjuer osv. Men det är faktiskt en himla bra fråga, som jag tror vi alla borde ställa till oss själva ibland. Egentligen så har jag alltid vetat svaret bara att jag inte har tänkt på det, och inte tagit det till ytan riktigt. Jag har trott någonstans att jag inte riktigt vet vad min drivkraft är. Varför håller jag på med det jag gör egentligen? Vad är det som gör att jag år efter år fortsätter på det spår jag valt? Vad kämpar jag för?
Även om det borde vara självklart vad som driver en, så tror jag inte det är det för alla. Det var det inte för mig, så därför tror jag att det kan vara nyttigt att komma fram till det.
jonna jinton - northern lights

För när jag tänkt mycket på den frågan sista tiden, och faktiskt kommit fram till ett väldigt simpelt svar, så var det som om mycket lättade inom mig. Det var som att jag fick en förklaring till varför jag ägnar min tid åt det jag gör idag. Och när jag fick den förklaringen så kändes det så skönt. Som att jag gav mig själv ett godkännande. Det lät bra. Mer än så behöver det inte vara.

Min drivkraft inom mitt skapande och mitt jobb, är att beröra människor. Det är helt och hållet det jag vill med allt vad jag tar mig för. Väcka känslor. En längtan. En känsla av något vackert, om de så bara är för en liten stund. Pengar och trygghet är ju självklart också en drivkraft. Att jag ska kunna klara mig ekonomiskt och kunna leva på det jag gör. Men att beröra har alltid gått i första hand. Annars skulle jag inte i tre år i rad köpa upp marschaller för mina sista slantar innan jul.
021121

Det känns ibland som jag skulle kunna gå genom eld och vatten bara för att få veta att det jag gjorde eller skapade berörde någon på djupet. Jag vet inte hur många gånger jag nästan gråtit och svurit åt mig själv för att jag nästan halvt förfrusit mig, bara för att ta den där bilden, eller filma det där klippet, så att jag sedan ska kunna komma hem och ladda upp det och beröra folk. Det är så knäppt egentligen, men min morot är att jag ska få någon att känna något med mitt skapande. Att jag själv ska uppleva känslor som jag sedan kan föra vidare till andra. Om det så bara är för en kort stund. Men vetskapen att någon kände en känsla av frihet, värme, lättnad eller tacksamhet just den stunden…det är värt allt!
021111
När jag kom fram till att min drivkraft är att beröra människor, så fick jag också svar på en annan fråga som jag ställt mig själv många gånger. Varför kan jag inte bara välja EN sak att göra, och satsa 100% på det? Då hade livets väg blivit lite smidigare på många sätt. Men nej, jag ska blogga, fota, skriva, måla, sjunga, spela instrument, balansera stenar, göra filmer och allt annat i skapande väg som jag bara älskar. Tänk om jag lagt all tid och fokus på bara en av dessa saker? Man har ju alltid fått höra att det är bäst att bara fokusera en sak och sopa banan med det. Det är liksom ett känt begrepp om man ska göra karriär. Men är det verkligen det som livet handlar om?

Jag har ibland klandrat mig själv för att jag är som en vind. Ena stunden blåser jag åt ena hållet och nästa dag ett helt annat. Men jag kan inte ens tänka mig hur jag skulle kunna tycka om att bara välja en av dessa saker att göra resten av livet. Det skulle ju vara som att stå framför det godaste buffébord någonsin och för alltid bara äta potatissalladen. Spelar ingen roll hur god den än är, men efter 1 år med bara, bara potatissallad så är den inte så himla god längre. Livet är ju fyllt med så mycket smaker, och jag tycker det är den där mixen av allting som gör det så himla gott!
021106

021107Och jag vet nu att jag måste ha alla delar för att kunna beröra. Jag ser det som verktyg. Jag kan inte spika fast brädan om jag inte har hammaren. Det är inget fel i att vilja fokusera på en enda sak. Jag tror det är ganska vanligt, speciellt om man verkligen vill göra karriär inom något. Men jag kommer aldrig kunna vara en sådan person som lägger all fokus på en enda sak. Om den dagen kommer, då är det för att elden i mig har slocknat. Och det kommer jag aldrig tillåta.

Men tack vare att jag kom fram till vad min drivkraft är, så kunde jag acceptera det och sluta klandra mig själv för att hålla på med “för mycket” saker. Jag måste det för att må bra och för att kunna göra det som jag brinner för helt enkelt. Det kändes som en enorm lättnad.

021120

Nu blev det här en längre text än vad som var tänkt, men det kändes som jag ville få ut det här. När jag ställde den frågan till mig själv och verkligen började tänka till, så kändes det som jag också lärde mig mycket om mig själv. Kanske kan det inspirera någon annan till att ställa sig samma fråga.


Vad är din drivkraft? Vare sig det handlar om ditt jobb, eller ditt liv i det stora hela. Vad är det som driver dig till att göra det du gör? 

En bildbomb från januari

Jag tror aldrig jag tidigare varit med om att det varit så varmt i så många dagar i sträck, i februari, som det varit den här senaste veckan. Det regnar och snön smälter som aldrig förr. Annars brukar ju februari vara en riktig kylig månad. Men den här vintern slår rekord på många vis. Snacka om att vädret har haft humörsvängningar.

Men januari var ju verkligen helt ofattbart vacker! När jag tittar på bilder jag tog då så känns det konstigt att det bara var någon vecka sedan som det såg ut så….som ett magiskt vinterland. Jag minns att jag var ute och fotade varje dag när det var som kallast ute. Jag tog bilen och for iväg med kameraväskan och stativet och letade nya platser. Och om jag skulle någonstans specifikt så tog det dubbelt så lång tid eftersom jag var tvungen att stanna hela tiden och gå ut och fota när jag såg något fint. Det var verkligen en vacker tid. Jag är så tacksam att jag fick uppleva vintern när den är som allra vackrast.

Jag har ju visat lite bilder innan som jag tagit under januari men det är många bilder kvar som bara blivit liggande. Så en slaskig dag som denna tänkte jag göra en liten bildbomb med olika foton från den vackraste januari jag upplevt! ♥

021010Det spelade ingen roll att det var runt -20 och – 30 grader ute de flesta dagar. Ljuset, rimfrosten och snön gjorde allt så vackert att det stundtals kändes som en sagovärld.
021020021012Jag älskar känslan av att gå in i en stor skog med väldigt höga granar. När man kommer in i skogen så blir det ett helt annat ljus och en helt annan stämning än utanför. Som att gå in i ett slott ungefär. På vissa ställen lyser solens strålar in och det känns som något magiskt vilar där inne. Dessutom känner jag mig alltid extra trygg att gå i djupa skogar på vintern eftersom björnarna ligger och sover : )
021014021021Mitt vackra sällskap i skogen.
021013Älskar den känslan av frihet som jag får när jag kör runt bland alla vackra landskap och stannar till lite här och där och fotar. En termos med kaffe brukar få hänga med i bilen, så jag kan gå in och värma mig en stund.
021022021017Här kan man andas.
021003021007021005021004Allt blir så vackert i kyla.
021011021009Home sweet home ♥
021008Vissa dagar såg nästan svartvita ut. Det blir så ibland med snön och dimman. Alldeles färglöst, men samtidigt väldigt vackert.
021024Och andra dagar lyste himlen i aprikos medan små oskyldiga snöflingor dalade ner mot jorden.
021015021002021023021018Varje dag blev det minst två turer till vedboden för att lasta skottkärran full.
021016Skymning.
021019Även om vintrarna här är långa, kyliga och kämpiga på olika vis, så skulle jag ändå aldrig välja bort den. Innan jag flyttade hit så ogillade vintern eftersom det mest innebar kalla vindar, slask och grått väder i Göteborg. Men här fick jag uppleva vintern på ett helt annat sätt, så som jag alltid önskat att den ska vara. Det blir ett sådant stort kontrast till de andra årstiderna, och det är det jag älskar. Kontrast.

Jag hoppas såklart att februari kommer med mer vacker vintern innan våren sätter av längre fram. Men skulle det inte bli så, så känner jag ändå att jag fått mig en rejäl dos av vinter i år. Det kommer göra gott inför sommaren.

021025

Puss på er ♥

Kulning – sången som bär på en urkraft

När jag var tolv år hörde jag kulning för första gången. Jag var på en klassresa i Stockholm och vi besökte ett musik-muséum, där en kvinna guidade oss runt och berätta om musikens historia. Jag minns ingenting från det besöket, förutom ett minne som etsat sig fast i mitt hjärta och som jag minns in i varenda detalj. Det var när guiden började prata om kulning. En form av sång som har sina rötter i medeltidens fäbodskötsel i Norden, och som kvinnorna på fäbodvallarna använde för att locka hem djuren på kvällarna. Hon beskrev det med en sådan passion och berättade att det förr i tiden ansågs vara något magiskt och mystiskt över kulning. Mina öron var spetsade. Mina ögon var stora och jag tog in vartenda ord hon sa. Kulning är ett lockrop, och en bladning av rop och sång, och som på grund av sina intensiva, starka och höga toner kan höras kilometervis över berg och dalar.

Jag vet inte varför jag blev så fascinerad när guiden berättade om det här, men det bara tilltalade mig på alla plan. Och sedan visade det sig att den här kvinnan även kunde kula. Hon bad oss barn att hålla för våra öron, eftersom hon sa att det skulle låta väldigt, väldigt högt. Hon ställde sig upp framför bordet och kupade sina händer vid munnen och började sedan kula.

De flesta barnen rynkande på pannan och tyckte det lät för högt trots att de höll för öronen. Men jag ville knappt hålla för öronen alls. Jag var helt trollbunden av hennes kulning. Jag rös och kände mig djupt rörd av det jag hörde. Det var något med melodierna. Något vackert, sorgligt och tidlöst. Toner som jag aldrig tycktes hört innan. När hon var klar frågade jag ut henne om allt möjligt. Hur lär man sig? Hur börjar jag? Vart kan jag öva utan att någon ska höra? Jag var tolv år, och ville lära mig kula som henne.

Tänk att det skulle gå över tio år innan jag faktiskt tog tag i saken. Men jag har tänkt på det länge. Och varje år har längtan växt sig starkare när jag varit på invigningen av den årliga festivalen Urkult här i trakterna. Vid midnatt, när Eldnatten börjar, så är det första man får höra just kulning. En eller två kvinnor som kular i natten och jag blir tårögd varje gång. Det är bara något med det som berör mig ända in i hjärtat. Just därför har jag länge velat lära mig denna tekniken själv, då jag upplever att känslan kulningen ger mig är en känsla som jag kan relatera till när jag är i skogen och i naturen.

kulning - jonna jinton

Senaste två månaderna har jag övat lite nästan varje dag. När jag kört bil. När jag varit i ateljén. När jag duschat. När jag varit ute i skogen. Ja, i princip vid varje tillfälle jag haft möjlighet. Ni anar inte hur jag har låtit, dag som natt. Det började med lätta uppvärmingsövningar och allt eftersom tiden gått har jag börjat ropa så högt att det ekar i mina väggar här hemma. Jag har velat ta det lugnt, eftersom det är lätt att man belastar stämbanden fel då det är mycket kraft och höga toner och frekvenser. Så jag lät det ta ganska länge innan jag verkligen provade mina kulningsvingar.

Jag minns det så väl, första gången jag kände att jag kulade på riktigt. Det var för två veckor sedan ungefär. Det var en speciell känsla i gommen, och jag fick fram väldigt starka toner utan att det kändes påfrestande. Det kändes plötsligt naturligt, och jag upplevde tonerna som pilar som for genom luften. Intensivt och målinriktat, och tonerna ekade genom skogarna. Jag hoppade upp i luften av lycka och kunde inte sluta le, eftersom jag nu kände att jag kommit en bit på vägen.

Jag har mycket att lära än, och jag ser fram emot att fortsätta öva så att jag en dag verkligen kan behärska den här sångtekniken. Det skulle kännas väldigt fint att få fortsätta ge liv åt kulning, som allt mer försvinner i historien och dör bort med äldre generationer. Det känns redan nu som om kulning blivit en sådan naturlig del av känslan när jag är i skogen. Och jag känner i varenda cell i min kropp att det nästan vilar något uråldrigt, mystiskt över kulning. En urkraft, som med sina toner borrar sig in i våra hjärtan och påminner oss om något. 

Jag spelade in en kort sekvens när jag kulade i skogen för någon vecka sedan, så att ni skulle få höra hur det låter. Vissa kanske har hört kulning innan, och vissa kanske aldrig ens hört talats om det. Det finns ju många sätt att kula på, men jag föredrar den melodiska kulningen som blir just en blandning av rop och sång.

Så, here wo go! ♥

En positiv förändring

Nu är äntligen min nya ytterdörr på plats, och det blev så himla bra! Det känns som hela huset fick ett lyft på grund av den nya dörren. Jag går in i hallen hela tiden bara för att titta och varje gång så kan jag inte sluta le. Det känns som att gå in i ett “riktigt hus” nu. En rejäl dörr som dessutom är så vacker och som släpper in ljus i min annars så mörka hall.

Jag är så himla glad att detta blev gjort. Jag tvekade först och tänkte stå ut med den gamla dörren som inte gick att stänga eftersom det ändå är en relativt stor kostnad att byta ytterdörr. Det var ju inget planerat att dörren skulle gå sönder och kanske inte något som är så himla kul att behöva göra precis när det nya året börjar. Men nu när det är gjort känns det så himla värt det. Det behövdes verkligen göras och jag mår så bra och känner mig så trygg av tanken på att jag har en rejäl ytterdörr som jag kan stänga och låsa precis som jag vill, och som dessutom är tät och inte bjuder in all kyla som den förra dörren gjorde.

020307020304Hallen blev mycket ljusare än innan tack vare den vita dörren. I framtiden skulle jag gärna vilja måla trappan vit också, och byta ut den gamla golvmattan i hallen mot trägolv. Men jag är så nöjd nu så det är inget jag brådskar med.
20305 020306Jag ser dörren som en symbol för en ny början. Nu jädrar ska det banne mig flöda in lite ny energi så det bara ryker om det!

Nu ska jag förverkliga en dröm

Som alltid när ett nytt år börjar så brukar jag ha några mål, förändringar eller drömmar som jag önskar uppfylla under året. Något av det som jag sett fram emot allra mest med 2016 är att jag det här året äntligen ska satsa mer på målandet. Det är något jag drömt om i flera år egentligen. Det har legat under ytan och velat bubbla till liv men på grund av tidsbrist och felprioriteringar så har jag aldrig satt igång med att måla på det sättet som jag egentligen vill. De som följt bloggen länge vet ju säkert att jag målar då och då, men det är något som jag bara kunnat göra de få kvällar då jag känner att allt annat är gjort. Det är som om jag inte kan måla om jag har annat runt omkring mig som stör. Jag måste nästan känna en sådan där ouppnåelig frid inombords för att jag ska kunna ta tag i penslarna. Och de flesta känner nog igen sig i att det är väldig sällan sådana stunder kommer.
010206
Men de senaste månaderna är det nästan som om jag törstat efter färg. Och jag har haft en oförklarlig längtan till att börja måla mer på riktigt. I september fick jag några slantar över och köpte nya färger och sedan dess har jag liksom inväntat att saker och ting ska lugna ner sig lite så jag kan sätta igång. Men då skulle jag fått vänta tills jag är 100 år. Så nu en natt i januari kände jag att den enda rätta stunden att börja är NU. Och det var även då jag insåg att jag inte behöver känna det där lugnet innan. För det kommer av sig själv när jag börjar måla. Få saker gör mig så harmoniskt som när jag målar. Det är ungefär som att vara i skogen. Det spelar ingen roll om man har mycket att tänka på eller känner sig stressad innan. Men när man väl går in i skogen så är det som att för varje andetag man tar så infinner sig ett lugn. En balans. Och precis så känner jag av att få vara inne i ateljén bland alla färger.
013005
Så nu har jag äntligen kommit igång med målandet och spenderar kvällar och nätter i ateljén så fort jag får tid. Jag har påbörjat en kollektion som ska heta “Songs of the the winternights” och som kommer vara abstrakta tavlor som jag målat med inspiration från vinternätterna. Som jag skrivit innan så ligger det något alldeles magiskt i luften över de kyliga, stjärnklara nätterna med norrsken och rimfrost. Jag har alltid känt något sagolikt över det, som jag försökt spegla i mina foton också.
Och hela grejen med kollektionen är att jag ska måla dom under vinternätterna med norrskenet som dansar över snötyngda granar utanför fönstret i ateljén. Jag vill känna den känslan när jag målar så att magin liksom ska färga av sig på canvasduken. Så man kan väl säga att jag har drygt en månad till på mig innan vintern övergår till vårvinter.
010205
Min dröm i flera år har varit att jag någon gång ska få ställa ut mina målade tavlor i ett riktigt galleri. Helst en solo-utställning, så jag får allt utrymme för mig själv att skapa den där känslan precis som jag vill. Och nu när jag påbörjat en kollektion så känns det som den drömmen blivit allt starkare. Nu kan jag föreställa mig hur det skulle kunna se ut. Jag kan se framför mig hur det skulle vara på vernissagen.
Även om det på ett sätt borde vara helt omöjligt att drömmen om en soloutställning skulle slå in när man precis påbörjat sin första riktiga kollektion, så kommer jag ändå inte tänka att det är omöjligt. Det känns som det pirrar i magen av glädje när jag tänker på det. Som om det är en dröm jag kan förverkliga om jag verkligen vill det tillräckligt mycket.

013006Jag känner sådan glädje varje gång jag tänker på att måla nu. Förut kändes det som jag mådde dåligt varje gång jag tänkte på det, för det var något jag längtade efter men inte riktigt hade. Nu när jag kommit igång så ger det mig en kick varje gång jag tänker på att jag snart kommer vara inne i ateljén igen med en kopp kaffe, bra musik och vinternatten som sällskap.
013008013007013009

Nu måste det till en förändring

Nog för att jag känt mig sådär extra känslig sista tiden och lätt blivit berörd av olika saker, negativa som positiva. Men när jag nyligen öppnade datorn för att sätta igång med dagens arbete och möttes av en tråkig nyhet så bara brast det. Tårarna rann och jag kände mig så himla ledsen över hur samhället ser ut idag och att de bara tycks gå utför.

012902

Vissa av er kanske sett TV-programmet “Unga bönder” och följt Paulina och Charlie West som driver en mjölkggård här uppe i Höga Kusten. Jag har följt dom lite här och där och för ett år sedan fick de en liten bebis. Det kändes så hoppfullt med två unga människor som satsar på bondelivet. Men idag kom den tråkiga nyheten att de måste lägga ned mjölkggården, på grund av de fruktansvärt låga mjölkpriserna och för de dåliga arbetsvillkoren. Ni kan läsa reportaget HÄR , och Paulinas eget blogginlägg om beslutet HÄR. De höll båda på att gå in i väggen och jobbade mer än vad någon människa någonsin borde behöva göra för att få det att gå runt. Det är ett stort beslut de har tagit och jag är på det sättet glad att de förhoppningsvis kan få en lugnare tillvaro nu. Men deras dröm om en mjölkgård gick i kras.

Bönderna Paulina och Charlie West. Foto lånad av Allehanda.se (Fotograf Hanna Persson)

Bönderna Paulina och Charlie West. Foto lånad av Allehanda.se (Fotograf Hanna Persson)

Det gör mig så fruktansvärt ont att det ska behöva vara såhär. De läggs ned mjölkgårdar hela tiden nu, för våra svenska bönder kämpar och sliter och får ingenting över. Jag förstår inte vad som är problemet? Varför gör inte regeringen någonting? Varför höjer de inte priset på mjölken? Alla jag pratat med skulle utan tvekan tänka sig att betala mer för mjölken.

Jag skulle mer än gärna betala det dubbla bara för att vara säker på att mjölken jag dricker kommer från en svensk gård där djuren behandlas väl, OCH där våra kära bönder slipper slita ont, jobba 15-20 timmar per dag och ändå oroa sig för inkomsten nästa månad. Det här kan väl för sjutton inte vara Sverige idag? 

Vad kan vi göra? Något måste väl vi svenska folket kunna göra. Jag vet att jag inte är ensam om att vilja förändra detta. Varför ska acceptera att det importeras billig mjölk från andra länder när vi kan köpa svenskt och närproducerat, och se till att våra bondgårdar runt om i landet får växa och frodas istället för att läggas ned.

För att ändå få ett positivt avslut på det här inlägget vill jag dela en liten video som mjölkboden Elin Svärdh la ut här om dagen, och som fick viral succé! Den har fått 350 000 visningar på facebook och spridits runt om i hela landet. En kort, vacker film av glada kor som springer och hoppar ute i kylan, och som visar vikten av att köpa svenskt. Det gör mig nästan tårögd, fast på ett bra sätt denna gång, att det är så många där ute som ville dela den och föra budskapet vidare. För att en förändring ska ske tror jag att det behövs en känsla av hopp någonstans. Av en ljuspunkt att sikta mot. Och det tycker jag att den här lilla filmen ger.

Blickar ut över Frida Bylunds kvigor som varje år får spendera sommaren här på ängarna i Grundtjärn. Frida Bylund bor i grannbyn Myckelgensjö och är även hon en ung mjölkbonde som kämpar och sliter ont mot de låga mjölkpriserna. Jag har äran att då och då få ta en kopp kaffe med henne och beundrar varje gång hennes ork till att fortsätta kämpa för de liv hon vill leva. Heja heja alla bönder där ute. Fy fasen vad ni gör det bra. Nu måste det bara till en förändring.

Blickar ut över Frida Bylunds kvigor som varje år får spendera sommaren här på ängarna i Grundtjärn. Frida Bylund bor i grannbyn Myckelgensjö och är även hon en ung mjölkbonde som kämpar och sliter ont mot de låga mjölkpriserna. Jag har äran att då och då få ta en kopp kaffe med henne och beundrar varje gång hennes ork till att fortsätta kämpa för de liv hon vill leva. Heja heja alla bönder där ute. Fy fasen vad ni gör det bra. Nu måste det bara till en förändring.

012903