Smygtitt på nya kollektionen

Tog lite kort på några av smyckena i vår nya kollektion så ni får se vad det är vi jobbar med i verkstaden just nu. Det känns alltid mycket roligare att få se smyckena fint upplagda i montern. Annars är det lätt att man inte riktigt ser vad man åstadkommit när man bara sitter i verkstaden och jobbar. Att lägga upp dem fint så man verkligen får se det riktiga resultatet ger lite ny energi till att fortsätta! 🙂

Hoppas ni haft en riktigt härlig helg allihopa! ♥

Celtisk kärleksknut i armband och ring. Det är nog mina favoriter i kollektionen just nu.

Celtisk kärleksknut i armband och ring. Det är nog mina favoriter i kollektionen just nu.

Vi har jobbat mycket med rejäla silversmycken. Alla handgjorda och unika.

Vi har jobbat mycket med rejäla silversmycken. Alla handgjorda och unika.

Spiralhalsband. Har alltid älskat spiraler av alla sorter. Vet inte varför. Kanske för att det påminner om formen på en galax? :)

Spiralhalsband. Har alltid älskat spiraler av alla sorter. Vet inte varför. Kanske för att det påminner om formen på en galax? 🙂

Ännu ett silverarmband.

Ännu ett silverarmband.

Det är SÅ roligt att få lägga upp smycken i hyllorna i galleriet. Jag längtar så tills vi ska öppna upp galleriet och vi får samla alla smycken på en och samma plats. Då först kommer vi se hur mycket vi hunnit tillverka under månaderna som gått.

Det är SÅ roligt att få lägga upp smycken i hyllorna i galleriet. Jag längtar så tills vi ska öppna upp galleriet och vi får samla alla smycken på en och samma plats. Då först kommer vi se hur mycket vi hunnit tillverka under månaderna som gått.

På gott och ont

Håller på att rensa datorn lite. Går igenom alla tusentals bilder och kastar sådant som jag inte behöver. Ofta när jag fotar tar jag minst 20 bilder på varje motiv jag fotar för att vara säker att någon blir bra. Så det blir väldigt mycket dubbletter och onödiga bilder som bara ligger och tar plats.
Att gå igenom bilder på datorn är nästan som att gå igenom gamla fotoalbum. Jag fastnar hela tiden med att titta på bilder och minnas tillbaks. Fann några bilder nu ifrån juni förra året som gjorde att började längta något enormt efter juninätterna. Den bästa tiden på året enligt mig.

De här bilderna här nere är från en natt när jag sprang ut i bara nattlinne och kofta. Det var så himla vackert ljus ute och jag ville inte gå miste om en endaste sekund. Som pricken över i:et slängde jag också av mig mina skor när jag befann mig ute på ängen. Det var en härlig känsla just då. Men det fick jag lida för i en vecka efter det, då jag blev biten av hundratals knott och myggor på fötterna och benen. Nätterna efter det var en ren plåga, och jag har aldrig i mitt liv upplevt något så konstigt smärtsamt förut. Mina fötter såg ut som fotbollar och på natten fick jag panik av att det kliade så mycket. Fötterna skakade och darrade av sig själv av reflexerna att det kliade. Jag kan inte förklara i ord hur det kändes. Jag gick in i duschen flera gånger för att duscha dem med hett vatten för att dölja smärtan med en annan. Åh, det var så fruktansvärt. Känner nästan hur det kliar nu när jag börjar tänka på det, haha.

Jag vet inte om det var värt allt den smärtan för att springa barfota på ängen den natten. Men det blev i alla fall ett fint minne. En av de nätter som jag minns bäst från förra sommaren.
040705
040706

En dag på isen

Har haft en alldeles fantastisk dag ute på isen idag. Jag fick ett samtal från min vän Stig i förmiddags, som jag bodde granne med första året när han bodde här i Grundtjärn. Han sa att han befann sig ute på sjön och pimplade, och undrade ifall jag ville komma dit. Det ville jag så klart! Vädret var helt underbart idag igen. Solen sken och inte ett moln fanns på himlen. Vad kunde då passa bättre än att få spendera hela dagen ute.

Det var så mysigt att bara få sitta där ute på isen och vänta på att det skulle nappa. Jag fick ingen fisk så klart. Tror aldrig jag fått en fisk i hela mitt liv. Men det spelade ändå ingen roll. Bara känslan av att vara där fick mig att må så bra. Fika och dricka kok-kaffe vid elden med Stig och Inger, lyssna på isen som råmade och bara sitta i solskenet utan jacka. En dag när den är som bäst.

Jag, Inger och Stig under fikapausen :)

Jag, Inger och Stig under fikapausen 🙂

032603

Kaffe när det är som bäst!

Kaffe när det är som bäst!

Sedan begav vi oss iväg på en liten utflykt på isen. Stig berättade om en vacker ö i sjön som man kunde se från där vi satt. Så vi gick dit! Skönt när man bara kan gå rätt över sjön :)

Sedan begav vi oss iväg på en liten utflykt på isen. Stig berättade om en vacker ö i sjön som man kunde se från där vi satt. Så vi gick dit! Skönt när man bara kan gå rätt över sjön 🙂

Storsjön, som är sjön som Grundtjärn ligger vid, är väldigt stor. Därav namnet. Och det finns massvis med öar! Jag har alltid tänk att jag vill ut med en båt och åka till de olika öarna, och kanske övernatta på något fint ställe.

Storsjön, som är sjön som Grundtjärn ligger vid, är väldigt stor. Därav namnet. Och det finns massvis med öar! Jag har alltid tänk att jag vill ut med en båt och åka till de olika öarna, och kanske övernatta på något fint ställe.

Inne i skogen på den vackra ön. Som ett litet paradis. Här skulle jag vilja bo :)

Inne i skogen på den vackra ön. Som ett litet paradis. Här skulle jag vilja bo 🙂

Awww, ett litet snöhjärta <3

Awww, ett litet snöhjärta <3

När vi kom tillbaks igen så gjorde Stig kålbullar.

När vi kom tillbaks igen så gjorde Stig kålbullar.

Så gott!

Så gott!

 

Ett besök på sjukhuset

Tänk att det alltid ska vara något. Det känns som mitt liv just nu är ett kaos på så många sätt. Jag kom nyligen hem efter en kväll på sjukhuset. Jag har ont men samtidigt är jag så förbaskat, obeskrivligt glad.

Den senaste två veckorna har jag varit lite orolig för en smärta i nedre delen av buken. Det började kännas lite skumt efter att jag en kväll lastade in tre säckar med murbruk från bilen in till köket. De var otroligt tunga och svåra att bära. Och självklart bar jag dem nog på helt fel sätt. När jag var på den sista säcken nästan släpade jag den, för jag kände att jag inte orkade mer. När alla var på plats kände jag mig alldeles matt i magen. Jag brukar annars känna mig som typ Pippi Långstrump och kunna bära hur mycket som helst utan någon större svårighet. Men den här gången kändes det inte så bra efteråt. Men jag tänkte inte så mycket på det sedan, mer än att jag kände mig öm i buken dagarna efteråt.

Men sedan började jag känna av en huggande smärta på vänster sida. Oftast kändes det som tydligast när jag var ute och gick med Nanook på morgonen. Hade aldrig känt av något liknande så det började oroa mig. Fler dagar gick och jag började känna av allt mer märklig smärta. Tillslut kunde jag inte ta ett steg utan att känna av att det gjorde ont.
Jag visste inte riktigt om det berodde på att jag hade burit tungt eller om det var något annat som var fel. För två dagar sedan, när målningen i köket var klar så gjorde det konstant ont. Även när jag satt ner eller var stilla.

Jag blev riktigt rädd och orolig. Sist jag hade ont i nedre delen av buken, för nästan exakt ett år sedan, så slutade det med att jag fick åka in akut och operera bort min högra äggstock. Ni som följt bloggen ett tag kanske minns den händelsen. HÄR kan ni läsa blogginlägget jag skrev då. Så det kändes alldeles fruktansvärt att ha jätteont på vänster sida nu. Det gick inte sluta koppla smärtan till att det skulle kunna vara samma fel som tidigare. Fast jag förstod ju också att en cysta inte kunnat växa på bara ett halvår sedan jag sist var på kontroll. Men något gjorde ju ont. Något stod inte rätt till. Man känner ju sin kropp så väl, och jag är inte känslig för “småsaker”. Jag förstod att något inte var som det skulle.

Natten mot idag var riktigt jobbig. Jag kunde inte sova för hur jag än låg i sängen så kände jag att det gjorde ont. Låg och grät lite för mig själv när jag tänkte på alla möjliga hemska scenarion om hur jag skulle bli av med min andra, och sista äggstock. Jag fick panik och visste inte vad jag ska ta mig till.

Idag var jag till Junsele för att bli undersökt av en läkare och de skickade sen en remiss till Sollefteå. Jag var lättad över att jag äntligen sökt hjälp men samtidigt kände jag mig så orolig eftersom jag fortfarande hade så ont och det kanske skulle ta en hel vecka innan jag blir kallad. Om jag hade väntat ens någon dag mer sist jag hade ont i buken hade jag förmodligen inte haft någon livmoder kvar. Och nu hade jag mer ont än förra gången. Så ja, det var med blandade känslor jag senare idag kom hem och skulle börja måla köksluckor medan jag väntade på att sjukhuset skulle skicka mig en kallelse. Hade inte någon lust till något alls. Det gjorde ont när jag rörde mig och några jädrans köksluckor kändes inte alls viktiga längre när något mycket viktigare upptog mina tankar.

Efter lite jobb i köket fick jag mer ont och då kände jag att det fick vara nog. Ringde sjukvårdsupplysningen och fick sen åka in med detsamma till Sollefteå sjukhus. Jag hade tur och behövde inte vänta särskilt länge förrän jag blev undersökt. Jag var så nervös och rädd för att något hemskt skulle visa sig, och för att jag skulle få ett mardröms-besked.
Men det visade sig inte vara det jag hade trott. Det var i bukväggen smärtan kom ifrån, och antagligen har jag fått en blödning i bukväggen, från när jag bar de tunga säckarna. Och sedan har det nog brustit mer och mer när jag hållit på hemma i köket. Målat väggarna och rört mig upp och ner, när jag egentligen behövde vila för att det skulle få läka.

Tänk att man kan bli så glad och lättad över att få reda på att man fått en blödning i bukväggen. Ni anar inte hur skönt det kändes att veta att det inte var något “allvarligt”. Jag hade väntat mig det värsta.

Så, nu får jag ta och lugna ner mig ett tag så att smärtan minskar och buken får läka lugnt. Jag har nog lärt mig en viktig läxa också. Att ibland får man faktiskt ta och inse sina begränsningar. Jag vet att jag är väldigt envis och tror att jag klarar det mesta själv, eftersom jag är så van med att behöva göra det själv. Men det är inte värt att låta kroppen ta skada för att man är oförsiktig.

Nu ska jag äntligen lägga mig och sova!
Ta hand om er, och sov gott ♥

Nu får det bli lite mer vila och mindre bära :)

Nu får det bli lite mer vila och mindre bära 🙂

På den sjunde dagen

…vilade Jonna.
Nej inte alls. Idag har Tage varit hos mig och fixat med muren. Han borrade hål där rökröret på den nya pannan/kaminen ska sitta och murade ihop gamla hål osv. Det är tur han är duktig på sådant där. Och jag försöker lära mig så mycket som möjligt.

Under kvällen nu har jag lagt på murbruk. Hade ingen aning om att jag skulle göra det själv. Har ju aldrig gjort det tidigare. Men Tage visade lite snabbt hur man skulle göra innan han gick hem. Det kändes både läskigt och roligt. Har alltid velat lagt murbruk på någon mur men det kändes jobbigt när det var min egen mur som jag vill ska se fin ut haha. Men det gick faktiskt bra. Det känns som jag fått till tekniken nu och nu är första lagret med putsbruk lagt. Ska dit någon timma till nu och fixa till smådetaljer. I morgon kommer dock Tage lägga sista lagret så det ser rakt och fint ut! 🙂

Men nu ska jag jobba klart det sista innan det blir allt för sent! Filmade lite förut så jag ska lägga upp en liten video sedan.

Kram på er ♥

En bild från idag när Tage och jag grejade med muren.

En bild från idag när Tage och jag grejade med muren.

Och en bild från ikväll när jag la på murbruk. Lite nervös, sliten och trött, men glad att få lära mig nya saker!

Och en bild från ikväll när jag la på murbruk. Lite nervös, sliten och trött, men glad att få lära mig nya saker!

 

Stora grejer på gång

Idag har jag varit och shoppat i Sollefteå. Virke och annat byggmaterial. För vet ni vad, nu är det STORA grejer på gång. Åh det pirrar i magen bara jag tänker på det. Januari 2014 kommer vara den bästa och värsta månaden. Så är det bara. Det som är på gång att hända nu hör till det bästa. Och jag ska berätta för er i morgon! Allt har hänt ganska fort, som det brukar vara i mitt liv, så jag har knappt hunnit smälta det själv. Det är så mycket jag vill skriva om angående det här, men jag hinner inte nu, så därför väntar jag till i morgon så jag kan sätta mig ner i lugn och ro och sätta ord på både händelser och känslor. Jag har fullt upp i kväll! I morgonbitti börjar dag 1.

Kram på er! ♥

Efter en dag på stan med några av de inhandlade varorna :D

Efter en dag på stan med några av de inhandlade varorna 😀

Tidningen på besök

Idag var kära Allehanda hit för att göra ett litet reportage angående den fruktansvärda vindkraftsparken som planerats att byggas här i närheten av Grundtjärn. Något jag under lång tid varken velat tänka på eller prata om, då det gör mig alldeles förkrossad av tanken på vad som då skulle hända med mitt vackra, lugna Grundtjärn. Det var nästan så tårarna kom fram under intervjun idag. Artikeln kommer ut på lördag så jag länkar till det då så ni får läsa mer om ni är intresserade. Det kommer även komma ut en liten video.

För övrigt var det roligt att Allehanda kom hit. Allehanda gjorde ju det absolut första reportaget om mig efter jag flyttat hit, i januari 2011, innan alla andra reportage började trilla in. Det känns som evigheter sedan nu. Men jag minns hur stort det kändes för mig då haha. Jag var så nervös och det kändes så sjukt coolt att få vara med i mittuppslaget i tidningen.
Sedan dess har de varit här i Grundtjärn många gånger och även på andra platser där jag befunnit mig på diverse aktiviteter. Började ju även blogga för dem sommaren 2011, och fick min första lilla fasta inkomst. Så när Allehanda kommer hit så känns det lite som att träffa sin gamle barndomsvän, som funnits där sedan starten och som varit med i ur och skur. Lite som en trygg vägg att luta sig mot. De där dagarna när man känner sig helt värdelös och man tycker allt man gör är sämst och man aldrig kommer komma längre i livet, då tänker jag “Men jag bloggar ju i alla fall för Allehanda“. Då känns det genast mycket bättre haha 😉

Tomas Izaias Englund och Leif Wikberg. Fotograf Leif Wikberg var även fotografen som var här på första reportaget 2011, och varit fotograf på nästan alla reportage där jag varit med. Alltid kul att träffa honom igen!

Tomas Izaias Englund och Leif Wikberg. Fotograf Leif Wikberg var även fotografen som var här på första reportaget 2011, och varit fotograf på nästan alla reportage där jag varit med. Alltid kul att träffa honom igen!

Nanook var också med såklart! Snyggingen :)

Nanook var också med såklart! Snyggingen 🙂

 

På annersia

Nicke Sjödin, föddes i Röån 1934, några mil här ifrån Grundtjärn. Han var en stor profil och hade många fans både i Sverige och utomlands. Han var poet, författare, krönikör och underhållare. Han har skrivit 18 böcker med dikter skriva på den härliga dialekten röåmål. Hans dikter handlade om allt från kärleken till sin hembygd, roliga minnen och barndomen. Nicke gick bort i cancer 8 april 2009 i Sollefteå. Bara drygt ett år innan jag flyttade hit.

När jag för någon månad sedan fick ett telefonsamtal från hans son Jerker Sjödin, så visste inte jag så mycket om Nicke. Jag hade hört talas om honom, och min mamma hade haft hans fru Hervor som lärare när hon var liten. Men jag hade aldrig läst något som Nicke skrivit.
Jerker berättade att de sedan 5 år tillbaks varje år haft en stor gala i Sollefteå, där de bland annat delat ut Nicke Sjödin-stipendium. Och så berättade han att jag vunnit Nicke Sjödins talangstipendium 2013, på 5000 kr. Det kom som en chock för mig, och jag blev alldeles till mig av glädje. Och jag skulle få komma på galan den 10 oktober för att mottaga mitt pris.

Mitt i glädjen blev jag också nyfiken på vem Nicke verkligen var. Min mamma berättade en hel del och jag läste lite på internet.
Så en natt, så drömde jag en märklig dröm om Nicke. Jag drömde att han och jag var på ett bibliotek. Vi pratade om allt möjligt, skrattade och han visade upp alla sina böcker och berättade djupt om texterna han skrivit.
Det var för mig en väldigt stark dröm. Jag vaknade upp med en känsla av att den gav mig något speciellt. Det kändes nästan som jag hade träffat Nicke. Och trots att jag inte minns vad han sa så hade jag en känsla av att det ändå påverkat mig på ett omedvetet plan.

nickesjödinmontage
Samma dag fick jag en idé. Jag skulle åka till biblioteket i Sollefteå och låna någon bok som han skrivit. Jag googlade först på hans böcker, så jag kunde vara förberedd på om det var någon bok som jag fann extra intressant och som jag skulle leta efter på biblioteket. Och det gjorde jag. Hans sista bok, som kom ut efter att han gick bort. “På annersia”, som betyder på andra sidan, och den fäste jag mig vid direkt. Jag läste ett utdrag av bokens sista dikt som heter just “På annersia”, som var den enda som blickade framåt istället för bakåt. Jag blev väldigt berörd av de där orden jag läste. Och fick genast en väldigt klar och stark bild framför mig. En bild som tolkade hans dikt.

Jag åkte till biblioteket och lånade boken. Jag ville läsa hela boken och även läsa hela dikten “På annersia”. Jag fick även låna hans två första böcker av min gammelmorbror Tage, som min gammelmormor köpte en gång i tiden. Både jag och min mamma läste högt ur böckerna en kväll och vi skrattade så tårarna rann åt de roligt formulerade berättelserna. Det är något med den där dialekten som får något att bubbla i mig. Det känns så “hemma”. Kanske för att min mormor, morfar och Tage och många andra äldre här pratar lite sådär.
Sedan ville jag ta det där fotot som jag såg så klart i huvudet. Jag blev överraskad när jag såg den tecknade bilden intill dikten. Den var läskigt lik bilden jag hade sett framför mig. Mest vattnet, och kläderna på mannen som stod vid floden.

För att kunna ta det där fotot behövde jag folk som kunde vara med på bilden. Så jag åkte runt i byn och knackade på hos mina grannar och berättade om min idé, och frågade om de kunde ställa upp som statist på fotot. Jag fick ihop en härlig skara grannar och dagen efter möttes vi i gammeldags kläder för att gå ner mot sjön och ta fotot. Det var den vackraste av höstkvällar. Sjön låg spegelblank och ljuset var så milt. Så mjukt. Kunde inte önska en finare kväll.
Jag fick fotot precis så som jag önskade, och efter fotograferingen åt vi middag tillsammans. En minnesvärd och rolig kväll.

Jag önskar att jag fick träffa Nicke. Jag får känslan av att han kände samma kärlek till hembygden och naturen här omkring som jag själv gör. Efter att ha läst några av hans böcker har jag själv blivit inspirerad till att skriva en egen bok framöver. Med mina texter och foton.

Jag ser verkligen fram emot att gå på galan i Sollefteå i morgon. Det är en enorm ära för mig att få mottaga det här talangstipendiet.
Jag ska dit med min fina tremänning Åsa. Det ska bli så roligt att få träffa Nickes fru Hervor, och hans två söner, Jerker och Jacke sjödin. Och allt annat folk såklart! Det kommer bli en rolig kväll. Och mitt foto som jag tolkade från Nickes dikt, kommer också att visas på galan i morgon.

Fotot har jag såklart döpt till “På annersia“. Och det vill jag tillägna Nicke, på andra sidan 🙂  Här är ett utdrag ur dikten:

“Å va je sakn

Ji på annersia

Nu ä vi gammal,

men jäg hoppas

få råke ji

På annersia”

Fotot tolkat från Nicke Sjödins dikt "På annersia". Tack till mina grannar Bo, Elisabeth, Graham, Rozie, Ole och Anita.

Fotot tolkat från Nicke Sjödins dikt “På annersia”. Tack till mina grannar Bo, Elisabeth, Graham, Rozie, Ole och Anita.