Nyladdad

Posted on 14 augusti, 2015 by Jonna

Datorn är nu åter laddad och jag fick tag på en ny sladd i Sollefteå idag. Det känns som världens onödigaste köp den här månaden eftersom sladden var superfin utöver kattens bett. Såg att det var någon som skrev om en katt som bara bet sönder kablar till Mac-datorer. Ja men på ett sätt kan jag förstå det. Ni som har Mac vet ju att sladdarna har någon slags sammetslen gummi, speciellt en helt ny sladd, så man vill liksom nästan bita i den.

Men nu är det fixat och jag kan använda datorn som vanligt igen efter en kvälls uppehåll. Jag åkte faktiskt ut i skogen igår och gjorde upp en eld och grillade med Nanook. Åh, när jag kom ut där så kände jag vad mycket jag behövde det. Ibland märker jag inte själv att jag har ett kaos i mitt huvud. Men när man kommer ut sådär så hör man sina tankar och det är intressant.
Det blir en videoblogg i nästa inlägg från den kvällen.

Nu ska jag bege mig iväg till Näsåker då mina kära vänner Åsa och Arvid ska bjuda på middag ikväll. Det ska bli mysigt! Hoppas ni har får en härlig fredag underbara ni ♥ Hörs senare!

En vy över Grundtjärn igårkväll.

Jag hälsade på kvigorna i hagen. Vi hade mycket att prata om : )

Det kom en svärm med mygg och knott. Försökte ta en bild på dom bara för att visa er. Inget ovanligt alls den här sommaren. Jag borde snart få järnbrist efter allt blod jag givit dessa små rackare.

En stark vilja

Posted on 13 augusti, 2015 by Jonna

Tusen tack för alla fin ord på förra inlägget. Och tack för hjälpen. Det betyder mycket! Har fortfarande svårt att tänka på annat än att jag ska försöka ta mig till Yukon. Det tar upp 99% av mina tankar nu. Det blir sådär ibland med mig. Jag blir som besatt av en idé och kan inte sluta tänka på det. Det är både bra och dåligt. Dåligt för att mycket annat i livet som också är viktigt tappar min fokus, men bra för att jag ger mitt i allt i det jag vill ha eller uppnå. Som koncentrerad energi riktad mot det jag vill. Och väldigt ofta så för det mycket gott med sig när jag blir sådär.
Till exempel blev jag så när jag gjorde luciafilmen. I två veckor innan gick jag bara runt och tänkte på hur jag skulle göra den, och skapade varenda scen i mitt huvud. Jag lyssnade på musiken och agerade ut och övade inne i köket. Jag rös gång på gång för jag upplevde det så starkt. Det kändes som det var det viktigaste jag någonsin skulle göra. Som om allt hängde på filmen haha. Så när det väl var dags att filma, natten mot lucia, så visste jag exakt vad jag skulle göra, och det blev precis så som jag önskade.
Samma sak när jag var med i tävlingen om Fjällräven Polar. Jag kunde inte tänka på annat och la all min fokus på att försöka vinna, och det gjorde jag också. Med er hjälp ♥

Så den här veckan försöker jag lägga mycket tid på att fota och skapa nya bilder. Var ute på ett vackert ställe och fotade idag. I Edsforsen utanför Junsele. Det är vanligtvis en fors men då och då är det inget vatten där och då är det bland det häftigaste stället jag vet att vara på. Stenar överallt. Och det ger en väldigt märklig känsla av att vara där nere. En speciell plats. Bilden nedan tog jag där idag.

Men vet ni vad. Jag har ett problem, och det är att min kära katt har bitit sönder min sladd till datorn, så just nu ser jag hur den bara laddas ur mer och mer för varje minut. Bara för att jag inte har en sladd nu så känns det som det går fortare än någonsin. Det känns ju inte så jättekul när bland det viktigaste jag har snart inte kommer gå att starta. Men i morgon ska se vart jag närmast hittar en sladd till en Mac Pro. Jag hoppas innerligt att det finns i Sollefteå, så jag bara behöver åka 12 mil fram och tillbaks. Annars lär det bli Övik, 18 mil fram och tillbaks. I värsta fall, blir det Sundsvall och då försvinner hela dagen med 37 mil fram och tillbaks. Ja, det är underbart att bo i skogen men ibland när man behöver något materiellt så känns det väldigt långt bort.

Men vi får hålla tummarna att jag kommer hem med en sladd i morgon, för nu dör snart datorn.
Kram på er underbara ni ♥

Där drömmar blir verklighet

Posted on 11 augusti, 2015 by Jonna

Tidiga morgnar i skogen är bland de underbaraste stunder jag vet här i livet. Jag älskar att vandra runt i skogen utan mål med min kameraväska hängande längs axeln och ibland komma till en plats som är så vacker att jag nästan tror att jag hamnat i en saga. En plats som är så vacker att det nästan gör ont i hjärtat. När jag gick upp i gryningen igår så gick jag en sväng till skogen alldeles intill byn, och ner till den lilla tjärnen. Dimmorna dansade samtidigt som solen lyste genom skogen och det var en sådan där stund som nästan kändes som en dröm.

Jag är så obeskrivligt tacksam över kameran. Att jag har ett medel att använda mig av för att uttrycka det jag ser och känner. Så att jag kan visa er, och ta er med till den tidiga morgonen vid tjärnen. För det var en stund som gav mig så mycket. Så mycket att det räcker och blir över, och det vill jag mer än något annat dela med er.

Det var en liten mystisk and som simmade omkring i tjärnen, helt själv. Den simmade bara där solens strålar nuddade vattnet och det var så vackert att se. Runt, runt. Bara där ljuset var. Som om den kände på sig att den simmade vid tjärnens rampljus.

Det var fint att ha sällskap av den lilla anden. Jag undrade verkligen vad den gjorde där helt ensam. Men den undrade säkert samma sak om mig.

Jag är med och tävlar om en riktig dröm foto-resa till magiskt vackra Yukon i Nordamerika med en av bilderna ovan. Det är en tävling på Instagram som kom ut igår, och jag har inte kunnat tänka på annat sedan dess. Man ska helt enkelt lägga ut en inspirerande bild och berätta om varför man skulle vilja vinna resan. Och om man vinner blir man bjuden på hela resan och får dessutom åka dit tillsammans med två stora fotografer på Instagram; @Wisslaren och @Namkcaps, och få resa runt i en hel vecka (24-31 augusti) i den mäktiga naturen och vildmarken. Mitt hjärta hoppade till när jag läste om detta. Det är verkligen märkligt att tävlingen kom ut nu, för jag har tänkt på Yukon jättemycket senaste tiden sedan jag såg ett klipp därifrån.

Nu ikväll la jag ut mitt bidrag med en bild och en text efter att ha spenderat nästan hela dagen med att gå runt och vara nervös och klura på vad jag ska skriva och vilken bild jag ska välja. Men jag valde den när jag ligger på trädstammen, eftersom jag tog den igår, och den dessutom symboliserar min tanke om att vara ett med naturen.
Om ni har Instagram och skulle vilja gå in på min Instagram och “gilla” bilden (om ni nu tycker om den) så skulle jag bli så otroligt glad och tacksam ♥ Även om de säger att de inte går på antalet “likes” eller följare, vilket är fantastiskt bra, så tror jag ändå att det finns en lite större chans att de ser mitt bidrag bland alla andra tusen om det får fler likes.
Eller ni kanske själva vill lägga upp ett bidrag och få en chans att vinna resan. Kan tänka mig att det är en drömresa för många, speciellt om man tycker om att fota : )

Så nu håller jag tummarna och att det blir en resa till Yukon i slutet av augusti. Ja, chanserna är minimala, men man vet aldrig. Jag har fått tillräckligt många bevis i livet på att även de största drömmar kan slå in. När man minst anar det.

Nu kommer en liten film som jag klippte ihop av det jag filmade igår, blandat med några andra klipp från tidiga morgnar i skogen. Enjoy ♥

I balans

Posted on 10 augusti, 2015 by Jonna

Äntligen har det varit några lugna kvällar utan hårda vindar. Då har jag passat på att gå ner till sjön och grejat med stenarna. Vindstilla kvällar för mig betyder att man kan balansera stenar utan att de faller isär direkt. Så några kvällar under senaste veckan har jag spenderat vid sjön och det finns få saker som får mig att må så bra. Dock har myggen varit näst intill outhärdliga. Det är ett guldläge för dom att bitas när jag sitter helt stilla i tjugo minuter med båda händerna på en sten. Jag tror jag snart fått i mig tillräckligt med myggift för att bli immun. Som en vaccination.

Jag har fått många önskemål om att filma när jag balanserar stenar och jag håller faktiskt på med det just nu. En liten film med olika klipp från när jag balanserar, så ni får se hur det går till. Det är inte så spännande som det kanske verkar. Det tar tid och de rörelser jag gör med händerna är så små att det i princip inte märks på film. Men jag ska ändå göra en så bra film som möjligt. Men vill filma på lite olika platser först så ni får se flera olika exempel.

När jag var nere vid sjön här om kvällen så passade jag på att ta ett kvällsdopp. Hade inte badat sedan Elba så det kändes ganska kallt i vattnet. Men väldigt uppfriskande! 🙂

En bild från igår kväll när jag var på väg ner till sjön. Jag gick tre omgångar med skottkärran lastad med några stenar som jag ville få ner. Jag samlar på mig vackra stenar lite här och där som jag sedan kan använda mig av.

Stenbalanserna som jag gjorde igår kväll, samtidigt som jag matade alla Grundtjärns myggor ; )

Den långa vandringen

Posted on 10 augusti, 2015 by Jonna

Den här dagen, 10 augusti, för exakt ett år sedan så befann jag mig någonstans mellan Sälka och Alesjaure högt upp i norra Sverige, med en ryggsäck, ömma fötter och omgiven av vackra fjäll. Jag vandrade den 110 km långa vandringen “Fjällräven Classic” som går mellan Nikkaluokta och Abisko. Just nu pågår ju årets vandring och jag blir lite nostalgisk och önskar att jag var där, samtidigt som jag nästan upplever allt igen när jag tittar på filmerna och bilderna. Det var några väldigt tuffa och slitsamma dagar med 3 mils vandring varje dag. Att jag blev sjuk i hosta och knappt sov något om nätterna gjorde det hela ännu jobbigare. Men ändå är det alla fantastiska upplevelser och vyer som jag minns starkast. Jag blir alldeles varm i hjärtat när jag tänker tillbaks på dagarna ute på vandringsleden.

Det blev en lite speciell vandring eftersom vi samtidigt filmades för Fjällräven. Jag gick tillsammans med Angeliqa som driver Vandringsbloggen, och Johan som driver Nordic Bushcraft. Och själva “filmteamet” var Nils från Fjällräven och en kille som heter Rikard som var kameraman. Så vi vandrade som vanligt men hade lite film-pauser när vi intervjuades om vandringen, och sedan lades filmerna upp på Fjällrävens hemsida. Det blev en liten film för varje dag, som jag samlade i ett blogginlägg efteråt som ni kan se HÄR om ni vill.

Även om vi ibland hade svårt att koncentrera oss under intervjuerna och fnissade och vi fick ta om det tusen gånger så är det nu i efterhand så sjukt kul att få titta på dom och minnas. Samtidigt så visar det så lite av vandringen och allt vi upplevde. Det är ju omöjligt att få med allt i små korta filmklipp. Det är som när man gör en film av en bok. Det känns som minst hälften av all känsla försvinner eftersom man upplevt så mycket mer än det som går att fånga på kort eller film.

Underbara vandringsvänner! Angeliqa, Rikard, Johan och Nils.

Från högsta punkten på Kungsleden. Tjäktja.

Jag hade med mig min lilla kamera under vandringen och filmade en hel del jag med. När jag kom hem så klippte jag ihop allt material som tillslut blev till en ganska lång film. En halvtimmes lång film! Jag är enormt glad att jag filmade såpass mycket under vandringen för jag känner verkligen att den återger väldigt mycket känslor och upplevelser. Både det positiva och det negativa. Både skratt från roliga stunder när vi stannade och åt i solen och till gråt och klagan över svullna fötter mot målgången. Det var jättelängesedan jag tittade på den nu, så jag ska faktiskt göra det ikväll så jag får uppleva vandringen en gång till. Den har blivit visad mycket på youtube och det är den första filmen som kommer upp om man söker på Fjällräven Classic. Den har fått snart 20 000 visningar och jag får kommentarer och mail angående filmen nästan varje dag, både från svenskar och också många från andra länder som tittat på den och tyckt om den trots att de inte ens förstått vad vi sa. Det känns väldigt roligt!

Så om ni inte har sett den och har tid över och vill “uppleva” den 11 mil långa vandringen från mitt perspektiv så rekommenderar jag att titta på den. Ni som har vandrat mycket känner nog igen en hel del av känslorna från en lång vandring. Jag längtar verkligen till nästa gång jag åker upp och vandrar i fjällen. Det är något alldeles speciellt. Och det känns som jag vill göra lite revansch eftersom jag var så sjuk sist. Jag får se om jag hinner iväg något i år. Det vore fantastiskt ♥

Jaja, nu ska jag sluta babbla. Här är kommer den! 🙂

Lördagmorgon

Posted on 8 augusti, 2015 by Jonna

Jag brukar ställa klockan på 04.00 varje morgon, oavsett vilken tid jag gått och lagt mig, så att jag ska vakna och gå till fönstret för att se om det är fint fotoväder. Tidigt på morgonen och sent på kvällen är mina absoluta favorittider att vara ute. Dels för att det brukar vara de mest spektakulära skådespel i naturen då, med ljus, dimmor och färgskiftningar. Men också för att jag älskar tidiga morgnar och sena nätter. Det är något speciellt med tiden då de flesta sover.

I flera nätter i rad har jag varit på tok för trött för att gå upp vid 4-5 tiden på morgonen. Har knappt orkat titta ut genom fönstret. Men nu bestämde jag mig för att kliva upp tidigt oavsett vilket väder det skulle vara, och oavsett hur trött jag skulle vara. Det kändes som jag behövde en sådan där tidig morgon ute i skogen. För ja, trots att jag kliver upp så tidigt så finns det få saker som får mig att må så bra och som laddar mig med så mycket energi som att få börja dagen ute i naturen.

Så jag var uppe i gryningen i morse, trots att det var grått, blåsigt och blött ute. Men det var en härlig känsla att åka iväg med Nanook i bilen på en enslig grusväg och lyssna på “Lördag med Lisa” i radio P4, stanna till vid en myr, äta lite blåbär och vakna till doften av skog och regn.

Bloggpriset

Posted on 6 augusti, 2015 by Jonna

En liten glädjetår letade sig fram när jag en kväll kom hem till ett väl inslaget paket från utlandet. Det innehöll en stor, vacker glas statyett med mitt namn inristat. Det är mitt pris från när jag tidigare i somras vann den internationella bloggtävlingen “Simply Hike Blogger Awards” i kategorin Outdoor Photography. Även om jag visste att de skulle skicka ett pris så hade jag aldrig vågat drömma om att jag skulle få ett sådant här vackert pris! Jag blev alldeles till mig. Jag vet inte hur många gånger jag drömt om att vinna en sådan där glas statyett av något slag, och nu har jag en!

Jag kan inte i ord beskriva hur mycket det betyder för mig. Även om det bara är en glas statyett så är det för mig ett slags resultat efter mycket hårt arbete. Jag kommer aldrig glömma dagen i juni när jag fick beskedet att jag vunnit, efter er underbara hjälp med röster! ♥ Jag var och tittade på min lillebrors fina examen, och såg glädjen i alla studenters ögon som äntligen var klara med sin långa utbildning och redo att komma ut i arbetslivet. Jag kände glädjen med dom. Samtidigt kunde jag inte hjälpa att de där jobbiga tankarna om att jag själv också kanske borde skaffa en examen av något slag kom fram. Även om jag inte vill plugga. Men ni vet det där “jag borde nog“. Den där rädslan som ibland tränger sig på, att jag inte har något att “luta mig tillbaks på” om allt annat skiter sig. Som flera gånger förut så kände jag mig som en outbildad drömmare som envist försökt ta en genväg i livet.

När jag satt där djupt i mina tankar och klappade till alla glada färdigutbildade studenter som klev på scenen för att ta emot sitt diplom, så plingade det plötsligt till i min mobil. Ett mail. Jag tog fram mobilen lite diskret för att kolla om det var något viktigt. Det var då jag läste mailet med beskedet om att jag vunnit. “It gives me great pleasure to let you know that you have won the “Outdoor Photography Blog” award. Congratulations!”

Det kunde inte komma mer lägligt! Med tårar i ögonen och världens största leende kände jag att jag också tog examen den dagen. Jag kanske inte har någon utbildning, men jag har en stor, fet glas statyett att luta mig tillbaks på om allt annat skiter sig. Men innerst inne så vet jag också att om man följer sitt hjärta och sin inre röst och aldrig ger upp, så skiter det sig inte. Det är liksom en naturlig lag.
Nu vet att jag kan lägga ner mitt hjärta och själ i det jag gör och fortsätta följa vägen jag trampat upp med barfota fötter i skogarna.

Tack underbara ni för att ni är de bästa bloggläsarna i världen. Tack för att ni hjälpte mig vinna ♥

I mina förfäders fotspår

Posted on 6 augusti, 2015 by Jonna

Efter mitt blogginlägg igår så fick jag en hel drös med mail från läsare som undrade vart mitt virkade överkast kommer ifrån och om jag vet vart det går att få tag på mönstret. Jag blev så himla glad att folk ens la märke till det! Jag tycker det är så roligt att ni har ögon för sådana detaljer.

Det värmde lite extra i hjärtat att det virkade överkastet drog till sig uppmärksamhet, så att jag nu får en möjlighet att berätta om vart det kommer ifrån. Det är faktiskt min gammelmormor Lilly, som bodde här i Grundtjärn, som virkat överkastet. Men sorgligt nog dog hon innan det blev helt klart. Men min mormor Iris virkade klart de sista längderna. När min mamma var i min ålder så fick hon ärva det av min mormor. Och nu har jag ärvt det av min mamma.

Det var några som frågade om mönster till det, och tyvärr har jag inte det. Men jag tänkte visa er närbilder av överkastet så att ni som är duktiga kanske kan klura ut mönstret. Min mamma berättade att det är virkat i längder. Och varje längd är ca 14 cm bred. Och det ser ut som om det är gjort av stolpar och luftmaskor.

Ute på ängen idag i min mormors kjol.

Det känns så fint att få ha ett överkast som min gammelmormor och mormor gjort. Det betyder mycket för mig. Jag har alltid tyckt om saker som gått i arv och som jag vet har en historia. Nästan alla mina saker i mitt hem är saker jag ärvt från olika håll. Jag gillar att veta att det ligger kärlek och tid bakom föremålen. Inte bara något som gjorts i en fabrik.

Som det här överkastet. Tänk vilken tid det ligger bakom det. Jag tycker om att tänka mig hur det såg ut när gammelmormor satt och virkade längderna. Hur hon satt bredvid vedspisen en kylig decemberkväll här i Grundtjärn, lyssnade på radion och drack kokkaffe. Jag fick aldrig träffa Lilly, men jag önskar så att jag hade fått gjort det. Mamma och mormor har berättat att vi var lite lika. Hon älskade att skriva och om hon hade levt nu hade hon säkert bloggat också : ) Jag gillar att tänka att jag fått mitt skrivande ifrån henne.

Det hade kanske kunnat varit min gammelmormor Lilly 🙂

Jag tänker väldigt ofta på mina förfäder som bodde här, eftersom vi från min mormors sida härstammar i ett rakt led från Grundtjärns begynnelse. Det har funnits här, gått på grusvägarna, brukat jorden, vallat kor, jobbat i skogen, byggt husen. För mig betyder rötterna otroligt mycket. Jag tror jag kände det redan när jag var liten, att det här var mitt hem. Lukterna, namnen på byarna, känslan av att gå barfota på grusvägarna. Allting berörde mig så starkt redan när jag var några år gammal.

Jag brukar tänka på hur det hade varit att träffa alla. Att få spola tillbaks tiden 70 år och få gå runt här i Grundtjärn, som då var en levande by med affär, skola och posthus. Vilken känsla det vore. Nu är vi bara tio personer som bor här året om och det finns inte mycket kvar som påminner om allt liv som en gång fanns här.

Men jag bär med mig det i mitt hjärta och tänker att det som en gång varit ändå alltid finns kvar. För de lever vidare i oss.

Jonna Jinton

Category Archives: Jonna Jinton