Ej kontaktbar

Posted on 20 februari, 2015 by Jonna

Ni som följt min blogg länge vet ju att jag under alla år kämpat med mobiltäckningen här. Telia har varit det enda som fungerat, men det har varit uruselt! Är det viktiga telefonsamtal så har jag behövt gå ut på ängen för att få tillräckligt bra täckning. I fönstret i mitt kök har jag alltid haft täckning så jag i alla fall kan ta emot och skicka sms. Det har även funkat att ringa men då får man räkna med otroliga störningar i ljudet och att samtalet bryts.

Till min stora glädje kom Tele2 hit i somras och satte upp en mast! Så nu kan vi hade 4g och snabbt internet! Istället för 0,3 mbit/sek så har jag nu 20 mbit/sek. Ni kan ju bara tänka er vilken ny värld som öppnade upp sig. När det förut kunde ta en timma för mig att ladda upp bloggbilder och 5 timmar att ladda upp en videoblogg, så går det nu på en sekund att ladda upp en bild och några minuter att ladda upp filmer. SÅ underbart!
Mobiltäckning har jag dock ännu inte kunnat utnyttja, då jag är bunden till Telia fram till juli då jag betalar av min telefon som jag köpte via dom. De som har bytt till Tele2 här i trakterna har grymt bra mobiltäckning och internet mitt ute i skogen. Helt fantastiskt! Medan jag själv har fått SÄMRE täckning än innan. Sedan den nya masten sattes upp så fungerar knappt mobiltäckningen via Telia här. Den går över på Tele2´s nät och strular till det på något sätt. Trots att jag har täckning så går det inte att ringa.

Detta har ställt till en del problem för mig. Sedan september har jag knappt använt min telefon till samtal. Därför att det helt enkelt inte fungerar! Folk har ju såklart försökt nå mig. Det syns om inte annat när jag åker in till stan och får täckning. Då plingar det till ordentligt! “Du har 19 missade samtal“. “Du har 50 nya sms“. “Du har 15 nya röstmeddelanden“.

Helt ärligt, jag mår jättedåligt av det. Det blir som någon slags ångest över att ha allt liggande på hög. Och så vill jag inte ens lyssna av alla meddelanden eftersom det blir så mycket på en gång. “Ring mig, jag vill komma i kontakt med dig, hör av dig hit, jag når inte dig, VARFÖR SVARAR DU INTE?”
Under lång tid har jag sagt till folk att det inte är någon ide att ringa till mig. Kontakta mig via mail istället. För så länge jag har telia kommer det inte fungera. Jag har nu vant mig vid att “inte ha någon telefon”. Vilket är väldigt konstigt, eftersom man idag ändå är så beroende av det. Och jag tycker det är skitjobbigt att inte kunna ringa ett enda samtal. Inte ens i nödsituationer!

Så här ser det ut om jag ska försöka kontakta omvärlden via telefon. Jag har två “pluppar” med täckning, men ändå står det “Ej registrerad på nätvärk”. Så himla hopplöst!

Men idag ringde jag Telia och förklarade hur det låg till, och hoppades att dom skulle låta mig få stänga av abonnemanget med det samma eftersom det inte fungerar här längre, och få en slutfaktura på mobilen. Och dom sa JA! Det innebär att jag snart kommer kunna nås av omvärlden igen! Efter ett halvår utan täckning. Det känns så himla bra.
Snart kommer jag kunna sitta vid köksbordet och ringa. Jag behöver aldrig mer springa ut i snöoväder och storm för att leta täckning mer. Jag kommer kunna ta emot samtal och sköta mig proffesionellt! Underbart!

Ville bara berätta detta för er. Nu känns fredagen ännu bättre! Nya goda tider väntar! ♥

Att våga följa sitt hjärta

Posted on 22 januari, 2015 by Jonna

Senaste tiden har jag fått så otroligt många fina mail från läsare, unga som gamla, och som alla ställer liknande fråga “Hur vågade du flytta och lämna tryggheten? Var du inte rädd för att misslyckas? Vad var det som fick dig att ta steget att följa ditt hjärta?”

Det här är ju en väldigt vanlig fråga jag får, och jag har tidigare skrivit ett långt inlägg om just detta. Eftersom jag har så många nya läsare och så många som undrar kring dessa frågor så tänkte jag lägga upp det jag skrev igen. Det är ju ändå något som är lika aktuellt nu som då. Frågor som är viktiga och något som jag verkligen brinner för. Att våga släppa på förväntningarna som vi känner från andra och från samhället, och från vägen vi “borde” gå, eller hur vi borde bete oss, det är något jag själv jobbar hårt med hela tiden.

”Hej! Jag kommentar aldrig någonsin något. Aldrig!
Förrän nu. Jag kan verkligen inte låta bli, jag har stirrat på ”Skicka kommentar”-knappen jättelänge och är så glad över att jag faktiskt kommer att klicka på den!
Det jag vill säga till dig är att jag aldrig för känt en sådan likhet, avundsjuka, förebild och hopp om livet i en och samma person. Du är allt jag vill vara och har allt jag vill ha. Hur vågade du? Jag sitter instängd i en osmaklig lägenhet i Göteborg, hör bruset av tusentals bilar och spårvagnar och nedanför kryllar det av stressade människor som oroar sig mer över hur mössan sitter än om den stackars tiggaren på gatan. Jag vill också bort, bort till friheten. Jag vill att mina barn ska kunna springa barfota om somrarna, kunde andas frisk luft och uppleva snöiga vintrar med pulkabackar och grillad korv. Du har precis visat mig att man kan förverkliga sina drömmar! Men hur fan vågade du släppa allt? / Sandra”

Tack Sandra för din kommentar. Kände igen mig mycket i det du skrev. När jag bodde i en lägenhet i stan kände jag likadant som du gör nu. Anledningen till att jag vill svara på kommentaren såhär i bloggen är för att din fråga om hur jag vågade släppa taget är en av de vanligaste frågor jag får. Jag har gått och tänkt ett tag på vad som fick mig att våga. Jag har haft svårt att komma fram till ett svar.

Jag tror att först och främst, så kände jag att jag inte hade något att riskera. Så för mig var det nog aldrig en fråga om att våga eller inte. Det fanns bara en väg som jag vill gå, och just i den stunden när jag tog beslutet så fanns det ingen direkt oro eller rädsla för om det skulle fungera eller inte. Jag var mest så fokuserad på att bara ta mig till Grundtjärn att jag inte tänka på ”riskerna”. Vilket var bra. Annars kanske jag inte hade vågat.

Att ta ett steg som förändrar ens liv helt och hållet tror jag nog alltid blir bra, om man gör det för att ens hjärta vill det. Det är i alla fall ett bevis jag har fått. Att när man kastar sig ut och släpper taget om det som håller en kvar, så öppnas nya vägar som man aldrig i sin vildaste fantasi skulle kunna föreställa sig. När man släpper taget om rädslan att förlora eller misslyckas, och verkligen gör något fullt ut för att det är det som känns rätt, ja då blir det rätt.
Självklart så kan det ju försvåra eller förenkla att släppa taget om något beroende på vilken livssituation man är i. Om man ser till det steget jag tog, att byta stadslivet för en stuga ute på landet, eller obygden kanske man kan säga, så befann jag mig just då i en livssituation som gjorde det ganska enkelt för mig.

Jag var själv. Inga barn. Ingen kärlek som höll mig kvar. Jag bodde hos mina föräldrar i lägenheten på Stampgatan. Jag trivdes inte i stan. Jag trivdes inte med min utbildning. Jag trivdes inte med något av de jobb jag hade eller hade haft. Jag hade underbara vänner men vi sågs inte sådär jätteofta så jag visste att dem skulle jag ha kvar även om jag flyttade. Och, en annan sak som spelar väldigt stor roll, är att jag hade släktens stuga, den gamla skolan, att flytta till så länge.

För mig fanns det ingenting som höll mig kvar. Det fanns ingenting som jag kände att jag kunde förlora. Men jag visste att om jag blir kvar i stan, så förlorar jag mig själv och min dröm.

Sedan är jag säker på att mina föräldrar spelat en stor roll till att jag tänkte som jag gjorde, och vågade att bryta det mönster som jag ”borde” ha valt. Jag tror inte att alla föräldrar hade tyckt det var helt helt okej när ens 21-åriga dotter sätter sig ner vid köksbordet och säger att hon vill hoppa av studierna, lämna stan och flytta till en stuga ute i ingenstans. Jag kan förstå att det hade gjort många föräldrar lite oroliga, och kanske hade de försökt övertala om att studierna är viktigare osv.
Jag är enormt tacksam att jag alltid fått välja vilken väg jag vill gå. Jag har aldrig behövt känna någon press på att bli något, att ha höga betyg i skolan eller att välja en viss väg i livet. Oavsett vilken väg jag velat gå så har mina föräldrar stöttat mig i det. Att välja att bo i en stuga utan varmvatten med skogen som granne, var inte i deras ögon mindre värt än att bo i stan och plugga. Det betyder så mycket att få med sig det stödet i livet och det val man gör.

När jag väl kom hit, så minns jag att jag kände en sådan enorm lättnad. Just då hade jag inget jobb, inte så mycket pengar och jag hade inte den blekaste aning om hur länge jag skulle kunna stanna. Men det oroade mig inte alls i den stunden. Jag vara så lycklig över att jag äntligen var där jag skulle vara. Där jag ville vara. Så jag tog nog bara ett steg i taget. Om jag hade tänkt på alla tusen steg innan jag flyttade hade det känts alldeles omöjligt och jag hade nog aldrig vågat. Så det där med att ta ett steg i taget är nog väldigt bra. Att ta varje dag för sig, och inte se alla problem som kanske kan hända i framtiden. För de existerar ju inte mer än i ens eget huvud.

Jag har aldrig ångrat mig en endaste sekund att jag flyttade hit. Jag har aldrig känt att det varit fel val. Däremot har jag efter flytten ibland tyngts ner av oroande tankar och rädslor. ”Tänk om jag inte gjort rätt val, tänk om jag kommer ångra mig i framtiden, tänk om jag kommer bli olycklig, fattig och ensam, tänk om bla bla”. Alla de där ”tänk om” som skapar kaos i människor.

Det enda jag ångrar är att jag ibland varit rädd att jag ska ångra mig. Eller rädd för allt annat som går att vara rädd för. Jag har funderat så mycket under åren jag bott här. Lärt mig så mycket om mig själv. Grubblat så mycket med mig själv. Och jag har insett att många gånger i mitt liv har jag varit mer rädd för att leva än för att dö. Det är så absurt. Valet jag gjorde har ändå hjälpt mig så mycket i att våga följa mitt hjärta och inte lyssna för mycket på människor som säger att det inte går. För allt går.

Så, mina tips för att våga;

Fokusera på vad det är du vill, och inte på vad du inte vill. Känn glädjen som om du redan nått dit du vill. Omge dig av människor som tror på dig, som lyfter dig och vill dig väl. Ta ett steg i taget, och gå inte händelser i förväg, för oftast är de då alla problem kommer upp som man i nuläget inte har någon aning om hur man ska lösa. Det är bättre att skapa möjligheter som inte finns, än problem som inte finns. Nya vägar öppnas när man minst anar det, så dem kan man inte ”förutspå”. Var tacksam för det lilla och ge inte upp när det skett för många motgångar. Var inte rädd för att misslyckas. Som min mormor brukade säga ”De värsta som kan hända är att man dör”. Men det är inte särskilt troligt. Oavsett, så tar vi ju oss inte ur det här livet levande ändå. Så det är bara att köra på och inte spendera för mycket av sin tid i livet på att vara olycklig eller göra något som man inte trivs med. Våga att leva! ♥

Att kasta sig ut

Posted on 19 januari, 2015 by Jonna

Då var klockan över midnatt och söndag övergick till måndag. Veckan som var är slut och det känns skönt. Det var en väldigt intensiv vecka för mig med en bergodalbana i känslor. Som vissa av er märkt har jag verkligen gjort en ”nystart” med bloggen och även i mitt liv, som jag lovade mig själv till det nya året.
Jag vill göra förändringar i livet som gör att jag lägger mer tid på det jag verkligen vill, och utvecklar det. Och lämnar bakom mig det som jag gör bara för att jag tror att jag måste det.

Denna veckan har bloggdesignen blivit helt klar. Mycket tid som lagts på att fixa alla smådetaljer som är så viktiga. Den största händelsen denna veckan var nog ändå att jag och Allehanda.se avslutade vårt samarbete efter tre år tillsammans. Vissa av er kanske märkt att deras banner försvunnit högst upp?

Det var ett ganska jobbigt och stort steg att ta. Dels för att jag verkligen tyckt om att blogga för dem, men också för att de varit min enda trygghet ekonomiskt. Den enda lilla lönen jag alltid vetat att jag kommer få i slutet på månaden. Trots det så känner jag att det är dags att prova mina egna vingar nu. Köra solo. Och se mig om efter nya möjligheter. Jag är enormt tacksam för tiden med Allehanda, och jag hoppas att dom är nöjda med mig också. Men nu går vi skilda vägar.

Den här veckan har jag både skrattat och gråtigt åt min naivitet. Min naturliga fallenhet för att bara kasta mig ut utan att veta vart jag landar. Och ofta fantisera ihop händelser som låter väldigt troligt i mitt huvud men som sedan får mig att inse att verkligheten inte alltid hinner med.
Men efter några dagar med funderingar har jag nu hunnit landa i allt. Nu känner jag mig hoppfull, glad och ser bara möjligheter. Jag vet att det kommer bli riktigt bra tillslut och jag bara älskar känslan av ”ny energi” som jag känner just nu.

Ibland måste man stänga gamla dörrar för att nya ska öppna sig. Och ibland måste man kasta sig ut för att upptäcka att man har vingar.

En fråga att ställa till oss själva

Posted on 12 januari, 2015 by Jonna

Det är inte alltid så lätt att veta vad man vill göra här i livet. Vi har så mycket möjligheter idag. Nästan så mycket att det blir en press på att välja rätt väg. Eller bara en jobbig känsla när det finns så många vägar att ta men ändå känner att det inte finns något som känns sådär helt genuint rätt. Och så verkar det som om alla andra vet precis vad dom vill göra. Som dem som redan hittat sin väg när dem är små. De som vet vad de vill göra och har ett starkt mål i livet. Som aldrig verkar grubbla över om det är på rätt spår. Jag har alltid önskat att jag varit sådan som vetat jag vill göra av mitt liv. Men bara den frågan “Vad vill du bli/göra?” ger mig en sådan enorm press och en jobbig känsla. Så känner jag fortfarande idag, när någon frågar mig det. Men jag tror att vi är många som känner så, även om fasaden utåt visar något annat. Det är som om man famlar fram i livet som om det vore ett mörkt rum. Känner sig försiktigt fram, för man vet inte riktigt åt vilket håll man skall gå. Men jag tror inte det behöver vara något negativt att inte veta helt vad man vill. Tvärtom. Om man känner sig fram, så känner man i stunden vad som känns bra, och då leder det en vidare till det man vill. Hjärtats röst kanske inte alltid hörs så tydligt. Men om man lyssnar till viskningarna och tar ett steg i taget kanske det leder en till något som känns helt rätt.

En fråga som jag tycker är jättebra att ställa till sig själv är “Om jag var helt ekonomiskt oberoende och aldrig någonsin behövde tänka på att jag måste göra något för att tjäna pengar, vad skulle jag göra i mitt liv då?” Pengar har ju en tendens att sätta enorma begränsningar i våra liv. Gränser för vad som är möjligt och omöjligt. Men den här frågan suddar ut dem begränsningarna och lyfter fram det som vi egentligen vill göra. Och lyfter också fram det som vi tror vi aldrig kan göra eller åstadkomma på grund av bristen på pengar.

En annan väldigt viktigt sak som den frågan gör är att få oss att tänka till “Så som jag lever mitt liv idag, är det så jag vill leva det?”

Om jag själv tänker till kring den frågan, så blir jag väldigt glad, för jag inser att jag till stor del gör det som jag vill göra. Om jag var helt ekonomiskt oberoende så skulle jag utan tvekan ändå bo här, i Grundtjärn. Sen skulle jag väl säkert lyxa till en jädrans massa i livet, som att t.ex fixa/renovera huset, förenkla saker i vardagen och kanske ha någon bostad i ett varmt land att rymma till ibland. Men vad skulle jag göra? Jag skulle fortsätta med det jag gör idag, men det skulle vara mycket enklare. Jag skulle fortsätta skapa. Fota, skriva, måla, designa. Men helt utan oro över hur nästa månad ska bli. Och jag skulle kunna gå från idé till projekt med en gång. Jag skulle aldrig behöva invänta pengar för att kunna köpa nytt material som behövs. Jag skulle helt ärligt göra det jag gör idag, och utveckla alla mina projekt. Och kanske en bubbelpool på det? 😉

Vad skulle ni göra om ni ställer den frågan till er själv? Skulle ni sluta jobba? Eller har ni ert drömjobb? Göra något helt annat? Flytta? Bo kvar? Börja med något kreativt eller annat som ni alltid drömt om? Eller skulle ni ha liknande liv det ni lever idag? Det skulle vara otroligt intressant att läsa era tankar kring detta.

Sedan beror självklart inte allt på pengar. Men det är en stor del i våra liv som får oss att se saker som möjliga eller omöjliga.

Galleriöppning och andra tankar

Posted on 1 december, 2014 by Jonna

Nu på lördag kommer vi ha öppet i galleriet för andra gången. 1 november hade vi invigning och det blev så mycket bättre än jag någonsin hade vågat drömma om. Det kom upp emot 200 besökare och det var stundtals fullsmockat i både galleriet och köket. Det kändes faktiskt ganska overkligt. Jag kände mig så lycklig att det gick så bra!

Vi har haft fullt upp att tillverka smycken den senaste tiden, inför nästa öppning. Vår förhoppning var att ha öppet varje helg i december innan jul. Men återigen är vi tvungna att inse vår begränsning. Vi gör alla smycken från grunden. Från en egen idé och design till färdigt silversmycke. Vissa dagar sitter vi i verkstaden från morgon till sena natten och tillverkar, och då har vi andra jobb vid sidan om. Så vi har helt enkelt svårt att hinna med allt som vi vill. Jag hade velat komma upp med min nya webshop till 1 december men det har varit i princip omöjligt. Det är väldigt frustrerande det där, att inte kunna växa i samma takt som efterfrågan. Men samtidigt så är jag så tacksam och glad att det är just det problemet vi har, och inte tvärtom. Jag ser bara alla möjligheter att lyckas nu.

Vi kommer bara att ha öppet denna lördag i december, så ni som vill och har möjlighet att komma hit och kika innan jul, passa på nu! 🙂

Efter öppningen till helgen väntar ett roligt planeringsmöte och ett nytt upplägg inför det nya året. Nu har jag en klar plan över hur vi ska lägga upp det här på ett sätt som vi båda hinner med, och samtidigt får behålla kreativiteten och tiden till att designa och skapa. Det som jag älskar. Och jag har tusen idéer så jag nästan spricker. Bloggen kommer också få sig en nystart, och jag längtar så tills jag blir klar med det! Ni kommer inte bli besvikna 😉

Nu blev det här ett längre inlägg än jag tänkte mig. Men det har varit mycket tankar senaste tiden om hur jag ska ordna allt på ett sätt som känns bra. Hur jag ska få till en stabil vardag med rutiner som jag mår bra av. Som innefattar lediga dagar och bara något så simpelt som att ha tid att laga mat och äta bra. Hur jag ska sluta stå och stampa på samma ställe och kunna utveckla det jag gör och har idag. Det känns fint att dela lite av dem tankarna med er. Ibland kan jag tänka mig att det man visar utåt alltid är det som ser bra ut. Speciellt om man är en officiell person. Det kan se ut som om man bara lyckas hela tiden. Som om vägen är spikrak och enkel. Men det är så mycket bakom allting, som det är för alla människor. Jag kan helt ärligt säga att de fyra åren jag bott här har varit de mest kämpiga åren i mitt liv, med den krokigaste stigen jag någonsin vandrat på. Med upp och nedgångar, med tårar och stundtals starka tvivel på mig själv och det jag gör. Men utan tvekan den vackraste tiden i mitt liv och som i slutet av dagen alltid fyllt mitt hjärta med lycka. Med en stark känsla att jag ändå är på rätt väg.
Jag känner mig väldig hoppfull nu. Det kommer att ordna sig och bli bra. Jag ser fram emot det nya året som väntar oss ♥

Nu åter till ämnet som det var tänkt att jag skulle skriva om. Nämligen galleri-öppningen! Vill bara önska er varmt välkomna (även om de flesta av er bor minst 100 mil ifrån). Det kommer vara i princip som förra gången vi hade öppet. Smycken och tavlor och mingel! Och kaffe och pepparkakor förstås! 🙂

Hoppas ni har en härlig start på veckan! Kram på er ♥

Om betyg och glädjen i att skriva

Posted on 9 september, 2014 by Jonna

Jag har alltid älskat att skriva. Så fort jag lärde mig stava mina först ord vid köksbordet hemma i Stenungsund började jag skriva berättelser och dikter. Redan i lågstadiet försökte jag mig på att skriva noveller och sagor. Det blev som en del av min uppväxt. Det kom helt naturligt. Jag skrev utan någon som helst tanke på att det skulle bli bra eller läsvärt. Barn är så bra på det sättet, allt de gör blir så äkta.

En av min första trevande dikter, skriven som sjuåring.
“Lampan lyser. Våren kommer. Solen blåser medan boken bläddrar.”

Jag hade väldigt svårt för grammatiken dock. Min stavning bestod av fler fel än rätt även när jag blivit lite äldre. Själv så var det inget jag varken tänkte på eller oroade mig för. Jag fortsatte skriva med glädje ändå. Jag la inte så stor vikt vid just stavningen.

“Rosen är röd. Rosen är änglasång. Rosen är luft.”
Haha 🙂

Däremot blev det ju viktigare ju äldre jag blev. I lågstadiet gör det inte lika mycket om berättelseböckerna blir nedkladdade med röda streck, bockar och rättelser av läraren. Men i mellanstadiet blir det viktigare.

För att inte tala om i högstadiet. Då det blev på blodigt allvar med betygen.
Jag minns egentligen inte själv att jag hade så mycket problem med stavningen. Jag älskade svenska lektionerna i skolan. Eller just grammatiken var jobbig, men att få skriva osv, det var det jag älskade att göra. Men i den åldern är man så skör. Just högstadiet är en sådan där tid där en enda mening från en klasskamrat eller från en lärare kan forma en för resten av livet. På gott och ont. Det är lätt att se det nu när man blivit vuxen och kan se tillbaks på händelser från den tiden.

Jag tror att det är lätt att skolan ibland sätter lock på barnens naturliga kreativitet och på något sätt släcker den där elden som brinner där inne. Det är inte något avsiktligt, det bara blir så eftersom alla ska läsa samma ämnen, och förväntas få bra betyg. Alla är inte ämnade för samma saker. Vissa borde inte ens sätta sin fot i skolan. Kanske göra något helt annat. Medan andra blommar ut i skolan och hittar sin väg. Vi är alla så olika.

För mig var det väldigt nära att min passion för att skriva dog ut där i höstadiet. Men jag hade väldigt tur. Vi hade lite olika svenska-lärare under de tre åren. Jag minns bara en av dem. Han hette Nils, och han är utan tvekan den bästa läraren jag någonsin haft under alla år i skolan. Jag förstod det inte just då, men det är lätt att förstå i efterhand. Han lyfte verkligen fram den där glädjen i att skriva. Han intresserade sig på riktigt för vad vi elever hade att säga. Han la hjärta och själ i att få oss att tycka det är roligt. Få oss att bli engagerade. Få igång den där elden.

Men det allra viktigaste han gjorde för mig var något annat. Vi hade fått en stor skrivuppgift. Vi skulle skriva en fantasyberättelse. På många, många sidor. Kanske den största skrivuppgift jag någonsin hade haft då. De flesta i klassen suckade, men jag såg fram emot det! Jag minns att jag skrev en berättelse om en människa som träffade en varelse i skogen som var som en blandning av en människa och ett djur. Jag hoppade emellan karaktärerna i berättelsen. En stunden fick man läsa från människodjurets perspektiv, och sedan från människan själv. Det hade jag lärt mig att man kunde göra från boken Sandor slash Ida. Jag lade ner många timmar på berättelsen och när den var klar en kväll så hjälpte mamma mig med att göra ett vackert omslag i Word. Det var blått och gav en känsla av en gammal sagobok. Det gillade jag.

Några veckor efter att uppgiften var inlämnad var det dags för samtal och betygsättning på berättelsen. Det var min tur, och vi gick in i ett litet rum mitt emot klassrummet. Jag var aldrig så noga med betygen, och brydde mig inte så mycket om jag fick G eller VG på uppgifter oavsett ämne. Men det var annorlunda den här gången. Jag minns inte allt han sa, men jag såg på honom att han tyckte det var jobbigt. Jag hade mycket grammatiska fel i min berättelse och den var lite “luddigt” skriven, svår att förstå och svårt att hänga med i hoppen mellan karaktärerna. Jag gick ut i från rummet med ett G. Godkänd.
Jag hade aldrig tidigare blivit ledsen för ett G, men den här gången kändes det riktigt jobbigt. Extra jobbigt blev det när ens klasskamrater var glada och fick VG och MVG. Men jag då? Jag som verkligen älskade att skriva?

Det här handlade egentligen inte om betyget överhuvudtaget. Jag struntade fullständigt i betyget. Det som gjorde ont var att det jag älskade att göra mest var något som jag inte var bra på. Något som jag inte kunde fortsätta med. Det var precis så jag tänkte.
Det var som om en hink vatten hade hällts på den där elden. Ett lock hade skruvats på och jag kände inte längre någon lust till att skriva.

Efter ett jobbigt dygn var jag tillbaks i skolan. Min lärare Nils ville prata med mig igen. Vi satte oss i samma rum som dagen innan. Han sa att han hade tänkt mycket på min berättelse och mitt betyg. Han hade läst min berättelse igen och han höll fast vid att det var mycket grammatiska fel, men så sa han något jag aldrig kommer glömma. Han sa att glädjen jag har för att skriva genomsyrar alla fel. Att det märks på berättelsen att den är gjord med glädje. När jag gick ut ifrån rummet igen hade jag fått ett VG. Väl godkänd.

Jag var så lycklig. Egentligen inte över själva betyget. Men för att det jag skrivit var tillräckligt bra. Att den lärare som jag respekterade väldigt mycket liksom gav mig godkännande till att fortsätta skriva. Att det inte bara är det tekniskt rätta och grammatiska som räknas. Jag fick tillbaks glädjen och självförtroendet.

Den där lilla händelsen påverkade mig otroligt mycket. Ja hela min framtid. Det är inte säkert jag hade suttit här idag och skrivit om den här händelsen om han inte hade sagt de där orden och ändrat mitt betyg från G till VG. En sådan liten och simpel grej som kan förändra så mycket hos en människa.

Det är så svårt att se klart från perspektivet när man är där i högstadiet. Fjorton år och skör som en porlinsdocka.
Jag älskade gymnastik och såg fram emot varje gympalektion i högstadiet. Jag var vig och supersnabb. Gav mitt allt på varenda lektion. Oavsett om det var redskap, fotboll, simning, brännboll osv.
Men jag fick ett G som slutbetyg i gymnastik i 9:an för jag hade dålig bollteknik. Precis så sa läraren när jag ifrågasatte henne.
Jag önskar att jag hade kunnat sagt till mig själv just då, att det inte spelar någon roll vad jag får för betyg om jag tycker om det jag gör. Gör det ändå, för sjutton! Det är känslan och glädjen som räknas.

Dagen när jag slutade nian. Jag tror nog jag kände mer frihet och lycka när jag slutade nian än när jag tog studenten.

Vad tyckte/tycker ni om betygsättningen i skolan? Har det underlättat eller försvårat? Har det kastat vatten eller bensin på er eld? Skulle vara intressant att höra om hur era upplevelser från skolan var/är.

Den mindre fina sidan av att ha hund

Posted on 28 april, 2014 by Jonna

Det är tredje morgonen i rad som jag vaknar upp i gryningen till ett rytmiskt, klungande ljud. Ljudet går först in i mina drömmar och skapar en scen av en sjörövare som halsar en flaska rom. När jag vaknar upp lite till inser jag att ljudet inte alls kommer från en supande sjörövare. Det kommer från en hund som heter Nanook som står på en nytvättad hallmatta och är på väg att spy.

Av ren reflex kastar jag mig ut ur sängen och springer så fort jag kan till hallen för att öppna dörren. ALLTID en sekund försent. Det slår aldrig fel. Om jag hade varit en sekund snabbare så hade spyan hamnat ute på gården och inte på hallmattan.

Det är så typiskt denna årstiden då Nanook ska vräka i sig allt möjligt. Jag ser rester från ben. En liten skalle av en sork eller en stor boll av gräs. Ibland lite värre saker.
Det är som om Nanook känner på sig att jag tvättat alla mattor i huset och helt enkelt är tvungen att komma på något för att skita ner.

Det enda som är bra med att torka upp äckliga hundspyor i gryningen är att man blir pigg. Och så kan man gå ut och gå i soluppgången och bara ta det riktigt lungt på morgonen innan dagen börjar. Men det är det enda.

Dags att tvätta mattan för tredje gången. Eller så kanske jag inte ska ha någon hallmatta? 😉

Som tur är så är dessa morgonspyor inte ens i närheten av hans “rekordspya” som han en natt var en halv sekund från att lägga över mig. Jag kommer aldrig glömma den natten och den stanken och den skräckfyllda känslan av att behöva torka upp alltihop.

Han är bra på att smutsa ner på andra sätt också.

Det är en talang han har..

Min älskade lilla skithög <3

Den andra sidan av att driva eget företag

Posted on 14 april, 2014 by Jonna

Tack för era peppande kommentarer och tips på förra inlägget!
Jag överlevde helgen, och bokföringen och bokslutet blev klart. Jag har lärt mig en hel del när det gäller just bokföring. Innan jag somnat har jag upprepat konton och siffror i huvudet så att jag inte ska glömma. Jag har drömt om debet och kredit. Och i morse när alarmet på mobilen ringde och jag snoozade så trodde jag att varje alarm-ringning var en verifikation i ett bokföringsprogram. Jag var tvungen att gå igenom alla verifikationer och kolla så att det var rätt innan jag fick kliva upp, så jag snoozade i över en och en halv timma innan jag faktiskt vaknade till på riktig och insåg vilken galenskap jag höll på med.

Trots allt jag lärt mig i helgen inser jag ändå att jag bara förstått kanske 15 % av vad bokföring, momsredovisning, bokslut och deklaration är för något. Om jag ska vara ärlig så har jag stundtals känt att jag inte vill ha ett eget företag längre, på grund av att det inte känns som jag med gott samvete kan säga att jag är egen företagare när jag förstår så lite av företagsekonomi-världen. Ju mer jag läser om det desto mer inser jag hur lite jag vet, och hur otroligt svårt det är att lära sig allt. Jag kan förstå om just den biten avskräcker många från att starta eget företag. Men så vill jag ju verkligen inte att det ska vara. Och jag vill heller inte känna så själv. Det är nog bara att ta tjuren i hornen och lära sig, lite i taget.

Jag vet att jag har svårt för just ekonomi och allt det där. Jag driver eget men jag är absolut ingen “business-woman”. Tyvärr. Det hade säkert gått bättre för mig med mina projekt om jag inte fått dåligt samvete av att skicka fakturor till kunder, eller att jag absolut hatar att sätta ett pris på mina bilder/tavlor osv. Att blanda in pengar i det jag älskar att göra tar bort magin på något vis. Samtidigt som det ju är så viktigt för att jag ska kunna fortsätta göra det jag vill göra. Men det känns som ingenting går att göra riktigt fullhjärtat om det i botten ligger en tanke om att tjäna pengar på det. Så är det i alla fall för mig. Jag tror det bland annat handlar om en rädsla att behöva leva upp till ett pris, och att den pressen sätter stopp på hela maskineriet och på kreativiteten.
Det är därför jag aldrig vågat tacka ja till att fota bröllop, bebisar och annat, för då måste jag plötsligt jobba med en press på att leverera något som lever upp till det pris de ska betala mig. Och den pressen tar bort precis allt det som jag älskar med att fota. Och det är svårt att göra något bra när passionen och glädjen har försvunnit.

Kanske är jag för självkritisk. Kanske är jag för mesig. Eller kanske är det bara så jag är.
Jag beundrar verkligen alla människor som kan och tycker om att vara kreativa under “press”. Det är något jag önskar att jag kunde. Men något jag hoppas kunna utveckla hos mig själv så småningom.

Jag skulle nog egentligen behöva gå en liten kurs i företagsekonomi. Även om det låter som den absolut tråkigaste kursen i världen enligt mig. Men om jag lär mig mer kanske jag tycker det blir mer intressant. Om man inte förstår något så är det väldigt lätt att ogilla det. Som någon slags skyddsmekanism. Man bortförklarar något med att man inte tycker om det fast det egentligen beror på att man inte förstår sig på det.

I alla fall, så är helgen över och jag är tacksam att jag hade mamma som kunde hjälpa mig över detta hinder. Nu är det äntligen klart! Tills nästa år ska jag se till att deklarationen och bokslutet inte ska få skapa sådan ångest som det gjorde hos mig denna gången. Jag ska lära mig! 🙂

Jonna Jinton

Tag Archives: att