Ännu ett tecken på vår

Nu har hela isen på sjön försvunnit! Jag var ner till stranden igår kväll för att se om isen hade kommit upp på land, men det var inte så mycket is som det brukar kunna vara. Men det var ändå ganska kul att se hur isen trycktes upp mot stranden och bildade ett häftigt ljud. Och det var en underbar stund att få vara med och se hur isen försvann och sjön kom fram. ÄNTLIGEN! 😀

Jag tog cykeln ner till stranden. Det var så härligt! Det doftade så gott och solen var på väg ner så det var sådär mjukt ljus.

Jag tog cykeln ner till stranden. Det var så härligt! Det doftade så gott och solen var på väg ner så det var sådär mjukt ljus.

Is :)

Is 🙂

Firar att isen smälter :D

Firar att isen smälter 😀

 

Det var på riktigt

Jag var bara tvungen att ladda upp en ny bild på när Nanook badar i bäcken 😀 Jag såg att några hade kommenterat på mitt förra inlägg och tyckt att bilden såg fejkad ut när han badade eftersom det ser ut som han står på land. Jag hade inte tänkt på det, men nu när jag tittade så kan jag ju faktiskt inte annat än att hålla med. Det ser skumt ut, som om han vore inklippt. Eftersom det är bland det värsta jag vet när någon tror att jag fejkat en bild så är jag helt enkelt tvungen att ladda upp en annan bild på när han badar, där det är lite djupare vatten 😉

Var det bättre förr?

För ungefär ett år sedan så berättade jag här i bloggen om att det fasta telefonnätet lades ner här i Grundtjärn. Många andra små byar runt om i Sverige blev också drabbade av detta. Den fastna telefonen ersattes av en telefon som går via det mobila nätet, så de flesta här i Grundtjärn har en antenn på huset för att det ska gå att få någon signal. Detta hade ju varit helt okej om det inte vore så att det mobila nätet inte alltid fungerar som det ska. Mobiltäckning är verkligen urdålig här. Jag som endast har en mobil måste ha den stående på ett och samma ställe i fönstret för att ha någon signal. Men ska jag ringa ett samtal eller ta emot ett samtal måste jag för det mesta gå ut på ängen för att inte störas allt för mycket av den dåliga täckning. Jag får vara glad som tycker om att springa på ängar så mycket, annars hade jag nog inte orkat. Att driva ett företag här och alltid vara beredd på samtal gör att det ibland blir många rundor ut på ängen. Och ofta börjar samtalen med ” Hallå? Hör du mig? Jag hör dig jättedåligt nu. Hallå? Det är lite dålig täckning här så jag hör inte dig nu, vänta ett ögonblick bara ska jag springa ut.

Värst av allt tycker jag det ändå är för de äldre som bor här och har trygghetslarm som går över det mobila nätet, och som inte alltid funkar. Får det verkligen kallas trygghetslarm då? De kan ju aldrig vara helt säkra på att det funkar när de väl behöver hjälp. Och de som har “fast telefon” över det mobila nätet här går ibland inte att ringa till på flera dagar, utan att de själva vet om det. Det går inte att komma fram helt enkelt.

Alla de här tankarna dök upp i mitt huvud för några veckor sedan när alla telefonstolpar och ledningar togs bort här i Grundtjärn. Då först kändes det verkligen som på riktigt, att telefonnätet verkligen har lagts ner. Nu finns det ingen återvändo. De äldre kommer inte kunna känna sig trygga med trygghetslarmen. Och även om man har “fast telefon” kan man inte vara säker på att den funkar eller att folk kan ringa till en, och jag som har mobiltelefon kommer få springa ut på ängarna och ta emot samtal låååång tid framöver.

Jag har bara så svårt att förstå varför de gör såhär. Eller nej egentligen har jag inte det. Det är nog lättast att samla alla människor i en klump i storstäderna. Det blir billigast att ha alla på ett ställe. Ju svårare det blir för människor att bo på landsbygden desto fler kommer kommer välja städerna före ett liv på landet, även om de kanske helst vill bo på landet. Och det är verkligen så många, många människor som vars största dröm är att flytta ut på landet. Jag tror vi bara är i början på en väldigt stor förändring där allt fler börjar längta bort från stadens stress och krav. Fler kommer vilja bo närmare naturen där de kan odla sina egna grönsaker och bli mer självförsörjande.
Men som det är just nu blir det allt svårare får oss att kunna välja hur vi vill leva och vart, när möjligheterna hela tiden släcks ner. Ändå sägs det att vi idag har så mycket möjligheter att leva precis som vi vill, men det är ju ändå inom vissa gränser.
Skolor och affärer läggs ner, kommunikationer som t.ex bussar slutar gå, postbilen slutar köra ut post, internet och telefon funkar inte.

Jag tycker det känns så lustigt att tänka på att allt det där jag nämnde ovan, förutom internet, fanns i Grundtjärn för 50 år sedan. Går utvecklingen verkligen framåt?

Jag vill så gärna vara positiv, men ibland blir jag bara så rädd att landsbygden ska försvinna helt och hållet. Man känner sig så maktlös ibland.

Har ni några tankar om det här? Dela gärna med er 🙂

Jag var bara tvungen att gå ut och ta en bild på när telefonledningarna togs ned.

Här måste jag stå och prata i mobilen för att få tillräckligt bra mobiltäckning.

Det känns som det var igår

Jag tittade igenom lite bilder och fastnade lite extra vid den här bilden. Det var en sen höstkväll, strax innan vintern satte av och en av de sista kvällarna som man kunde springa ut i bara tröja och sätta sig på ängen och titta på solnedgången. Den väcker så fina minnen, och jag riktigt känner den friska höstluften och det fuktiga gräset under mig som gjorde blöta fläckar på byxorna, men som jag struntade i, bara för att det var en sån otroligt magisk stund, som man vill ta in varje sekund av.

Även detta en bild från i höstas. Det känns så ovanligt att se så mycket färger nu när man är van att det är vitt överallt 🙂 Det är så härligt med alla vackra årstider!

När jag var tolv år

Efter att jag hade lagt upp några texter från min dagbok som jag skrev när jag var 12 år “En tolvårings dagbok” så fick jag frågan om jag inte kunde ladda upp några bilder på mig från den tiden. Här om kvällen var jag uppe på vinden och rotade i lite kartonger för att leta efter en bok, och då kom jag över några bilder från just när jag var 12 år, och tänkte direkt att jag skulle ta med mig dom ner och fota och sedan visa er 🙂

So here we go! Här har vi den tolvåriga Jonna, som kan styra vindarna, drömmer om en guldfiskkennel och har tre osynliga polare!

På ängen i Grundtjärn

Nyvaken i sommarstugan

Jag försökte nog se rolig ut här, eller nåt 🙂

Och här är jag hemma i Stenungsund, sittandes på min grymt snygga, hemgjorda häst "Sherdil". Stallet ser ni till vänster. Ja inte saknade jag fantasi i alla fall. (Jag lekte med käpphästar tills jag var 15 år. Det känns som det är lugnt avslöja det nu haha! Fast jag hade en mycket finare häst sedan! 😉 )

Så var det dags igen

Inne vi vedboden! Varje gång jag går in här får jag en slags "må-bra-känsla". Att se all denna ved som kommer hålla mig varm i vargavintern känns som att se en hel hög med guld! Och bara känslan av att veta att jag kämpat med veden själv, att jag klarat det! 🙂 Och att jag nu får allt tillbaks! 100 gånger mer! 🙂

Hämtar med mig lite ved för att elda under den kommande, kyliga höstkvällen

Fyller skottkärran med ved. Det borde räcka ikväll. Men när det blir riktigt kallt, då går det åt flera sådana här lass varje dag.

Wiiiiiiiiii 🙂