Lyckan i att få skapa

Posted on 18 oktober, 2016 by Jonna

Det är en helt vanlig tisdag i oktober och utanför fönstret är det mulet och blåsigt. Katterna är bara ute en kort stund för att sedan komma in igen och lägga sig på någon mysig plats och sova. Jag har varit inne i min lilla ateljé hela dagen idag. Slagit in paket och fotoprints och suttit framför datorn och jobbat lite. Ibland tar jag in datorn hit bara för att jag älskar stämningen här inne i ateljén. Bara om det är städat förstås.
Det syns kanske inte, men jag gjorde en storstädning här inne här om dagen. Ni kan inte ana hur det såg ut här inne efter utställningen. Massor av kartonger, bubbelplast, papper och annat. Jag hade bara lastat in alla grejer här efter utställningen och inte packat upp något. Men nu i helgen fick jag ett ryck och gjord ordning. Det gick nästan inte att gå in här. Så nu känns rummet plötsligt gigantiskt stort efter städningen. Nu kan man gå in här, och andas.
Det känns så skönt att få komma igång med den här typen av arbete igen. Nu när sommarens och höstens intensiva period är över är det en lättnad att komma igång med vardagen och rutiner.
Nu har jag äntligen kommit igång med fotoprints igen! Det var nästan ett halvår sedan som jag sålde fotoprints på min webshop. När jag bytte webshop i våras så hann jag inte fixa den biten direkt och tänkte göra det efter sommaren. Men så visste jag ju att jag skulle vara borta väldigt mycket i september och eftersom webshopen och beställningar av fotoprints kräver mycket tid hemma och inne i ateljén så kände jag att det var lika bra att vänta med att sälja fotoprints tills oktober. Så NU, i helgen uppdaterade jag webshopen med fotoprints, nya tavlor och även printar av original målningarna. Ni hittar min webshop på www.artbyjonna.com 🙂
Det känns ganska surrealistiskt att få slå in mina målningar i paket för att sedan skicka iväg till nya ägare. Det är något jag för ett år sedan bara kunde drömma om. Det är både en liten sorg och en stor lycka på samma gång. En sorg för att jag fäst mig vid tavlorna och för att det är konstigt att tänka sig in i att jag kanske aldrig mer kommer se tavlan på riktigt igen. Alla målningar bär ju på sin egen historia. Jag kan minnas vilka låtar jag lyssnade på när jag målade. Vilka bilder jag hade i huvudet och stämningen i ateljén. Som en liten själ som skapats av färger och penseldrag. Men en lycka, över att den nu ska få prova sina vingar. En lycka över vetskapen att den kommer hänga på någons vägg någonstans i Sverige, och förhoppningsvis skänka glädje och inspiration. Den får ett nytt liv. Ett hem med en fri vägg som kan ge målningen den plats den förtjänar, till skillnad från min trånga ateljé här i Grundtjärn.

Ärligt talat har jag tjutit av lycka varje gång jag fått sålt en tavla. Den första såldes i somras och jag kommer aldrig glömma det ögonblicket. Jag slängde mig på gräsmattan och tog ett hårt tag om gräset så att det nästan skar in i mina händer, för att vara säker på att jag inte drömde. Jag ville bara skrika rakt ut av glädje haha. Det var ju så nyligen jag började komma ut med mitt måleri och visa upp det för världen, därför känns det så extra, extra roligt att faktiskt redan nu få känna att det blivit en del av mitt jobb och att jag med gott samevete kan spendera tid här inne och måla på nya kollektioner. Jag kan beställa nya dukar, nya färger och fortsätta utveckla måleriet. Jag har så mycket idéer att jag nästan inte vet vart jag ska börja.
Nu blir det en försenad lunch, en kopp kaffe, en promenad med hundarna och sedan ska jag fortsätta kvällen här inne. Vill passa på att tacka er för era frågor på förra inlägget också! Ska bli kul att göra en video sedan när jag svarar på dom 🙂

Hoppas ni alla har en jättebra tisdag! KRAM på er ♥

Mina 7 råd till att förverkliga sina drömmar

Posted on 8 juli, 2016 by Jonna

Jag får väldigt ofta långa, vackra och ärliga mail från läsare i olika åldrar som beskriver sin dröm om att göra något liknande det jag gjort. Att lämna stadslivet och flytta ut på landet och leva ett liv närmare naturen. Många av dessa mail berör mig djupt, eftersom jag verkligen känner igen mig så väl i deras längtan. Som att jag kan höra hur de kippar efter andan. Efter frisk luft. Jag känner så väl igen mig. Känslor från förr, när jag kände mig instängd i en lägenhet och inte visste hur jag skulle ta mig ut. När jag inte visste vad jag ville göra av mitt liv. Jag kunde inte hitta den där riktiga livsglädjen eller känna passion för något.

Jag hade en dröm. En dröm om att flytta till Grundtjärn och leva ett helt annat liv. Kunna försörja mig på mitt skapande och få uttrycka mig mer kreativt. Fota, skriva, måla. Ha en stor trädgård. Och en hund. Elda med ved och känna årstidernas skiftningar. Känna livskvalitet.
Jag tänkte på det varje dag. Men jag gjorde ingenting för att närma mig den eller förverkliga den. Jag snarare gick in i ett tillstånd av väntande. Jag väntade på att något skulle hända, eller förändras, så att jag skulle kunna flytta. Det var som att sätta sig i ett väntrum. Livets eviga väntrum, med ett sjusiffrigt nummer på kölappen.I väntan på bättre tider. I väntan på att bli serverad nya möjligheter.

Medan jag väntade på det jag egentligen ville göra, så gjorde jag sådant jag inte ville göra. Jag ställde mig fint i kön till ett liv jag inte alls längtade efter. Det var som att en del av mig redan accepterat att det skulle förbli en dröm. Något ouppnåeligt.

För 6 år sedan, när jag nyligen tagit steget och flyttat för att följa mitt hjärta och förverkliga min dröm om ett annat liv.

Sedan hände något, sommaren 2010. Ingenting hade egentligen förändrats. Inga nya möjligheter hade öppnat upp sig. Men jag var trött på att ägna fler år av mitt liv på att vänta. Jag var trött på att bara drömma. Så jag bara gasade i full fart framåt och flyttade. Det tog två veckor från att jag bestämde mig tills att jag satt i kökssoffan i släktes sommarstuga här i Grundtjärn och sippade på en kopp kaffe. Helt ovetandes om allt som väntade. Nyss fyllda 21 år. Ingen plan. Inget jobb. Inga pengar. Ingen vetskap om hur det är att leva på landet. Men jag tänkte att det viktigaste av allt var att jag var där. Där mitt hjärta hör hemma. Att ta det där första steget. Sen får resten lösa sig.

Nu har det gått 6 år och jag bor fortfarande kvar, och lever det liv som jag en gång drömde om. Det har tagit många, långa år och vägen har minst sagt varit krokig och händelserik. Men jag har verkligt växt inuti av denna resa. Jag har lärt mig så mycket. Om mig själv och om livet.
Inte minst har jag lärt mig vikten av att lyssna på sitt hjärtas röst. Att även de mest långsökta drömmar kan bli möjliga, och att vi till stor del skapar våra egna liv genom våra tankar och beteenden. Att det är vi själva som sätter gränser för vad som är möjligt och inte.

När jag får dessa vackra mail från läsare som berättar om sin dröm om att flytta eller en längtan efter ett annat liv, så får jag ofta frågor om hur jag bar mig åt för att göra verklighet av min dröm.

“Hur gjorde du? Skulle vara jättetacksam om du kunde ge mig några tips och råd på vad jag bör tänka på? Det känns som jag sitter fast. Vill så gärna men vet inte hur jag ska börja. ”

Jag har alltid tyckt det varit svårt att ge några konkreta tips utifrån hur jag gjorde. Därför att vi alla har så olika livssituationer och olika utgångspunkter. Om jag ger tips på exakt vad jag gjorde och hur det ena ledde till det andra, så är jag rädd att det istället sätter stopp för andra. Eftersom ingens väg egentligen ser likadan ut. Det beror på så mycket. Det finns miljoner olika utfall och därför tänker jag istället dela med mig av lite mer tips och råd kring det som jag anser var det allra viktigaste när man strävar efter att förverkliga en dröm eller nå ett mål.
Detta är helt skrivet utifrån mina egna erfarenheter och perspektiv, med full förståelse för att andra kanske tänker och tycker på andra sätt.

Om mina råd och tips på något sätt kan skänka en gnutta hopp eller inspiration till alla ni som skrivit mail och ställt frågor, eller till alla ni läsare där ute som har en dröm som ni vill förverkliga, så vore jag överlycklig! ♥

Inte tänka för mycket i förväg

Vi människor har verkligen en förmåga av att hela tiden vilja ligga flera steg framför. Det kan vara väldigt bra ibland, men det kan också hindra oss på många sätt. Om jag skulle gjort så som man “borde” göra, och innan flytten kollat upp vilka möjligheter som finns för mig att bo i Grundtjärn, så skulle jag förmodligen aldrig flyttat. För ingen av de möjligheter som öppnade upp sig för mig fanns ens på kartan i mitt huvud innan jag flyttade. Det lilla målarjobbet jag fick hade aldrig kommit ut på arbetsförmedlingens hemsida. Tankar på hur jag skulle klara av vintern skulle säkert avskräcka mig. Att jag skulle starta en blogg och sedan få börja blogga på lokaltidningen var inte heller något som existerade i tankarna innan jag flyttat. Det var som om en helt ny värld öppnade upp sig när jag tog det där allra första steget. Och det hade jag aldrig tagit om jag innan skulle försökt tänka mig hur jag skulle göra och hur det skulle bli. För då hade jag aldrig i min vildaste fantasi kunnat tänka ut de möjligheterna som sedan kom. De skapades ju i samband med att jag flyttade.

Sedan förstår jag ju att det i vissa fall inte går att bara kasta sig ut. Det är lättare om man är helt själv, och bara har sig själv att tänka på. Men det jag vill förmedla är att om man bara tar det där första steget, så kommer det något nytt utifrån det. Tänk dig en väldigt lång trappuppgång. För varje steg du tar ser du lite mer av våningen ovanför. Något nytt visar sig hela tiden. Nya våningar, nya dörrar. Men innan man tar det där första steget så kan man inte ens se våningen ovanför. Men bara för att den inte syns från det perspektivet man befinner sig i stunden, så betyder det inte att det inte finns. Det vecklar ut sig för varje steg.

Skapa möjligheter istället för problem

Det är väldigt lätt att alltid tänka på det negativa. På konsekvenser av våra handlingar och på det som oroar oss. “Om jag gör så, så kommer det och det hända, och då kommer det bli så”. Vi skapar ett negativt mönster av handlingar i huvudet, trots att det inte ens har hänt. Förväntar oss motgångar. Vi liksom skapar problem som inte finns och som inte har hänt. “Om jag flyttar till Grundtjärn, så kommer jag inte få något jobb, jag kommer inte ha råd med bensin, jag kommer inte kunna handla mat. Jag vet inte vart jag ska få tag på ved och jag kommer frysa ihjäl”. Typ så. Då brukar jag tänka att det är bättre att skapa möjligheter som inte finns, istället för problem som inte finns. Så när du tänker på något du vill uppnå, försök lek med tanken på möjligheter som kan hända istället. Du kommer känna hur svårt det är till en början, att ändra det tankemönstret. Men när det väl släpper och tankarna går från problem till möjligheter, så är det en enorm befrielse. De höjer energin och den positiva kraften blir starkare.

Släppa rädslan

Jag skulle nog vilja påstå att rädslan är vår allra största fiende. Rädslan för att tappa vår trygghet, vår fasad, våra pengar, vår karriär. Rädslan för att sticka ut, vara annorlunda, bli ensam. Rädslan för att misslyckas i livet äter upp oss inifrån. Jag vet inte vart den kommer ifrån riktigt, den där fruktansvärda känslan som kontrollerar våra liv. Men den hindrar oss från att vara fria och våga gå vår egen väg.

Att släppa rädslan är lätt sagt. Men det skulle nog ta ett antal livstider att verkligen bemästra det. Men det kan göra underverk genom att bara påminna sig själv om det och börja bli mer medveten om när rädslan stoppar oss från något. För i vissa fall, tror jag att vi är mer rädda för att leva, än för att dö.

När jag känner rädsla brukar jag tänka att livet är så himla kort. Om vi har väldigt tur, så lever vi i kanske 80-90 år. Det finns ingen mening med att spendera de åren på att vara rädda att förlora det som vi ändå kommer att förlora en dag. Speciellt inte om det hindrar oss från att verkligen göra det vi vill göra. Och det som verkligen betyder något, tror jag vi får med oss ändå.
Att tänka så gör det lättare att släppa taget om rädslan. Det finns inget att förlora. Och jag brukar tänka att jag hellre lever lite osäkert men får göra det jag älskar i livet, än att leva i en trygg fasad men vara olycklig och göra sådant som får mig att må dåligt.

Livet är nu.

Nära och kära

Vad andra säger och tycker spelar ju ofta väldigt stor roll för oss, även om vi inte alltid är medvetna om det. Jag är en sådan person som väldigt starkt kan påverkas av vad andra tycker och säger, trots att jag inte ens kanske känner den personen. Om man har en dröm, eller ett specifikt mål man vill uppnå, så gäller det ju därför att inte tryckas ned av de som inte tror på dig eller de som säger att det är omöjligt. Om du har en genialisk idé som bubblar inom dig och som du berättar för någon som inte alls håller med, så kan det vara som att släppa ut luften ur en ballong. Din energi försvann och idén blir aldrig till verklighet.

Därför är det så väldigt viktigt att omge sig av människor som tror på dig. Som vill dig väl. Som du kan lita på och som peppar dig genom dina galna drömmar eller idéer, hur omöjliga de än kan låta för andra. Mina föräldrar har trott på mig från första dagen jag flyttade. Det spelar ingen roll hur många motgångar jag än haft, och hur många tårar jag fällt, så har de ändå peppat mig och fått mig att hamna på banan igen med ny kraft att följa mina drömmar. Det har betytt så obeskrivligt mycket. Om de inte hade tyckt om mitt beslut att flytta till Grundtjärn, så hade jag kanske aldrig gjort det. Det har även gett mig en insikt om hur viktigt det är att också ge tillbaks till andra. Om någon anförtror mig med en dröm eller en idé, så vill jag att den personen ska känna sig stärkt efteråt, och känna ännu mer kraft till att förverkliga den.
För jag vet nu, att bara en sådan simpel sak som att tro på någon och ge sitt stöd, kan förändra någons liv.

Uppoffringar

Ofta när man har en dröm eller en idé eller en vision, så ser man resultatet framför sig. Man ser bilden framför sig hur det kommer vara när det är uppnått. Ofta kan ju vägen dit vara väldigt lång. Det tog mig fem år att bygga upp ett liv här i Grundtjärn som ungefär matchade drömmen som jag hade innan jag flyttade. Ett bekvämt boende, ett kreativt jobb, och en lugn och trygg tillvaro.
När man gör någon stor förändring i livet så är det ju inte säkert att alla bitar hamnar på plats med en gång. Det kanske tar ett tag. Kanske flera år. Men för varje steg man tar så närmar man sig något. Och resan undertiden är lika mycket värt den också, även om man kanske i stunden inte befinner sig i den livssituation man drömmer om.

Man kan behöva vara beredd att göra vissa uppoffringar. Rejält sänka sin levnadsstandard eller prioritera bort en del saker. Att förverkliga en dröm är nog sällan lätt. Det kan vara otroligt mycket motgångar och svåra stunder när tålamodet och hoppet är i botten. Men det gäller att då påminna sig själv om varför man gör det. Att försöka se varje motgång som en ny möjlighet att göra något bättre. Och aldrig ge upp.

Jag har många gånger de första åren legat på köksgolvet i gråtit och känt att allt är hopplöst. Efter en stund har jag rest på mig och istället nästan blivit lite förbannad och känt “jävlar anamma” och gett mig sjutton på att ta mig igenom och klara av det som nu fick mig att bli så ledsen. Ofta har de där stunderna i botten istället gett mig otroligt mycket ny kraft till att vilja ta mig upp och förbättra saker.

Tänk såhär; att en pil bara kan skjutas iväg om den först dras bakåt. Så när livet drar dig tillbaka med svårigheter och motgångar, så är du snart på väg att skjutas iväg mot något ännu bättre.

Tacksamhet

Att förverkliga en dröm eller att vilja uppnå ett mål, ska ju inte kännas som en flykt ifrån din nuvarande livssituation. Jag har under dessa år lärt mig att nyckeln till framgång och till lycka, är att känna tacksamhet. Även för minsta lilla. Glöm inte bort att känna glädje i det du redan har. För alla har vi något att känna tacksamhet över. Om det så må vara att du har skor på fötterna eller mat för dagen. Eller ögon att se med.

Man kanske inte har det man önskar att man har. Men man har något. Och känslan av tacksamhet, även för det lilla, tror jag är en otroligt viktig del för välmåendet.

Det är lätt att bli förblindad i sökandet efter något bättre. Att bara se det man vill ha, och inte det man har.
Att varje dag känna en äkta och djup tacksamhet över det man har i livet kan verkligen skapa mirakel. Att uppskatta små ting och uppmärksamma vardagens små guldögonblick.

Det är först när vi är tacksamma för det vi har, så vi kan få ännu mer.

Sist men inte minst

Jag är helt övertygad om att vi styr våra liv utifrån våra tankar och vårt inre. Hur vi upplever världen utanför oss beror helt och hållet på oss själva. Likaså på vad som är möjligt och omöjligt. Det som är sant för någon, är fantasi för någon annan.

När du tänker på din dröm, gör du det då med oro, rädsla eller bitterhet för att du inte nått den? Eller tänker du på den med bubblande glädje, hoppfullhet och förväntan? Det är där, i tankarna och känslorna, som du bygger hela grunden.

Vare sig du tror att du kan, eller inte kan, så har du rätt.
Har ni några tips och råd hur man ska göra för att våga följa sitt hjärta eller förverkliga en dröm? Skulle vara underbart om fler ville dela med sig av sina erfarenheter ♥ Önskar er också en alldeles underbar helg! Kram på er!

Att resa ensam

Posted on 7 juni, 2016 by Jonna

Jag har sett att det är några som efterfrågat ett blogginlägg om hur det var att resa ensam. Om jag var rädd eller osäker, och om hur det var att sova i bilen ute i vildmarken alldeles själv. Älskar när ni kommer med tips på blogginlägg när ni vill veta mer om något, eftersom det ibland är svårt att själv se vad som kanske kan vara intressant att läsa för någon annan. Att resa själv kändes så väldigt naturligt för mig men samtidigt finns det ju några tankar, känslor och erfarenheter kring den biten som jag gärna delar med mig av. Därför tänkte jag skriva lite om hur det var att just resa ensam, från mitt perspektiv.
Har ni också känt den känslan någon gång, att vissa saker bara måste ni göra alldeles själv?
Den här resan var så för mig. Inte för att jag inte ville dela den med någon annan. Jag hade mer än gärna gjort resan med min älskade Johan. Men då skulle jag behövt känna att det var en semesterresa. Att vi båda var helt lediga och kunde ägna vår fokus åt att uppleva resan tillsammans. Den resan ser jag så mycket fram emot att göra till sommaren ♥

Den här resan handlade huvudsakligen om att jag skulle ha 100% fokus på att vara kreativ och fånga min upplevelse i foto, skrift och film. Jag ville verkligen göra ett bra fotojobb, samtidigt som jag ville ta vara på varenda sekund och spara i mitt hjärta. Jag ville uppleva allt det där jag längtat och drömt om. För att få ut det jag ville av resan så var jag tvungen att vara själv. Det är så jag funkar. Jag måste vara själv för att kunna nå den där yttersta kreativiteten. Så har jag varit sedan jag föddes. Det är som om jag kopplar upp mig mot en annan del av hjärnan när jag är själv. Den behöver jag ibland. Den behövde jag nu. Därför var det helt perfekt att göra den här resan själv. Jag fick lägga all min fokus på att göra det jag skulle göra. Om någon hade varit med mig på resan skulle jag förmodligen varit den mest osociala människan på hela planeten, eller så skulle jag komma hem med bara 5% av det jobb jag skulle göra.
Jag kände också innan att den här resan skulle bli väldigt speciell, eftersom jag gjorde verklighet av något jag drömt om så länge jag kan minnas. Sätta mig i en bil och ensam fara iväg norrut utan varken plan eller tidspress. Efter alla dagar och nätter ensam ute i det vilda, så kände jag hur det också blev en slags inre resa, som fick mig att växa inombords. Det var ju tanken också, med resan. Jag skulle ju låta fjällvind blåsa hjärtat rent. Ungefär hälften av nätterna sov jag i bilen. Det var några som skrev att jag skulle vara försiktigt och att det lät lite otäckt att sova i en bil alldeles ensam. Jag kunde såklart förstå de tankarna, eftersom jag helt ärligt kände mig lite, lite nojig de två första nätterna. Men det var för att jag hade svårt att hitta en plats att övernatta på. Tankar som “tänk om någon följer efter mig?” kom upp i huvudet. “Om någon vet att jag är ute och reser alldeles ensam så kanske de försöker söka upp mig?“. Att jag som offentlig person kan dra till mig knäppgökar är inte något jag bara upplevt en gång. Samtidigt var jag noga med att i förväg aldrig visa upp vilken väg jag skulle köra. Det var först i efterhand som jag t.ex bloggade om vart jag varit.
Även om det inte alltid märks, så är jag en sådan person som ofta tänker tusen steg i förväg när det gäller farliga situationer som kan uppstå. Jag har ofta redan sett alla tänkbara scenarion i huvudet, och gjort en plan för hur jag smidigast tar mig ur den.

Jag fick tips av många att övernatta på ställen där människor fanns nära till hands. I en stad, på en parkering eller bredvid en mack.
Men för mig kändes det helt fel. Om det överhuvudtaget fanns något som jag skulle kunna vara rädd för under resan, så var ju det en annan människa. Jag sökte mig istället till platser så långt ut i naturen jag bara kunde. Just därför var de två första nätterna lite jobbiga, eftersom jag då inte hade kommit ut i vildmarken riktigt. Jag letade runt på nätterna efter något bra ställe som inte var för nära vägen, men det var svårt att hitta. Så då fick ja nöja mig med att övernatta i bilen nära vägen. Något jag inte gillade. Därför kände jag mig lite nojig just då.

Men sen, när jag kom ut till Stora Sjöfallets Nationalpark och senare runt Abisko, så kände jag ingen rädsla alls. Där fanns så lite människor och så mycket vildmark. Jag känner mig aldrig så trygg som när jag är ute i naturen.

Jag köpte en kniv på vägen upp, i en samisk hantverksaffär. Jag har länge drömt om att äga en vacker, samisk kniv. Jag blev alldeles förälskad i kniven som jag köpte, och jag bar med mig den hela tiden under resan. Ibland i ett skärp runt midjan, men oftast i min vänstra sko.
Det är alltid bra att ha en kniv när man är ute i naturen. Det finns så många situationer där den behövs. Bara som när man ska göra upp eld eller tälja till något. Det förenklade mycket. Sedan så kände jag någon slags illusion av trygghet när jag bar med mig den. Jag skulle ljuga om jag sa något annat.

Jag älskade hur jag tuffade till mig av att resa själv. Jag har upplevt det innan också, att jag liksom känner mig starkare på något vis när jag ger mig ut och reser. Inte bara när jag reser ensam. Hela resan gör mig starkare. Det är som att jag vågar mer.
Jag kan annars vara en sådan där person som nästan kan tycka det är jobbigt att gå in i affären och handla. Helst skulle jag bara vilja göra mig osynlig. Att fråga någon inne i butiken vart saltet är någonstans…nej. Då köper jag hellre ingen salt! Att ringa ett telefonsamtal kan ibland ta över en halvtimma. Att förbereda mig mentalt. Gå igenom i huvudet tusen gånger vad jag ska säga. Skriva upp en punktlista så jag inte ska tappa bort mig. Jag kan bli nervös av vanliga vardagliga situationer.

Men när jag reser, då är det som om något händer med mig. Plötsligt kan jag klampa in i affären likt en elefant och ta för mig som om jag vore kung över världen. Jag vågar fråga folk, prata med människor som om jag aldrig gjort något annat.Jag får en stark självkänsla som jag annars kan känna att jag saknar ibland. Jag vågar vara mig själv och ingenting känns pinsamt. Ingenting gör mig nervös och det är en sådan befrielse!
Jag vet inte vad det är som gör att jag påverkas sådär. Som tur är så känns det som jag tar med mig en bit av det hem igen. Som om jag faktiskt får bevara en del av den där enorma säkerheten även efter resan. Det är väl därför det känns som en resa kan få en att växa inombords.

Att vara bara sitt eget sällskap i naturen under flera dygn, det tror jag är något som alla borde prova någon gång. För visst händer det något. Att bara ha sig själv att förlita sig på. Bara vara själv med sina egna tankar, och verkligen lyssna på hur ens tankar går. Hur man ständigt debatterar med sig själv och diskuterar sig fram till beslut som man annars skulle göra med en annan person. Det är som att man efter några dagar tillslut börjar tänka på ett annat sätt. Mindre ord. Som om tankarna tystnar.
Man tar in naturen mycket starkare, för det är inga tankar i vägen.

Som att man för varje dag som går tappar en bit av sitt skal och kommer allt närmare sin kärna. Den är annars så svår att se, bland alla tjocka moln av buller, avgaser, oro, rädsla, pengar, måsten, krav, press och stress. Men där ute, alldeles ensam i vildmarken, så får plötsligt ens inre ta plats istället. Det vågar sig bara fram när man befinner sig i ett tillstånd av totalt lugn. Långt bort från allt det som stör.
Och det allra mest underbara med att känna hur ens inre kommer fram, är att det inte säger någonting alls.
En tystnad, och en känsla av att vara alldeles nöjd, precis som man är, och precis som allting är.

Att älska ensamheten och leva ihop med någon

Posted on 5 april, 2016 by Jonna

Efter att jag berättade här på bloggen om Johan så har jag fått många frågor och önskemål om att jag ska skriva och berätta mer om hur det känns att bo ihop med någon när jag är så van att vara själv. Valde ut en av dessa kommentarer här som jag tänkte svara på, eftersom jag själv tycker att det är en väldigt bra fråga som det finns mycket att skriva om.

“Hej Jonna!
Jag har funderat lite på hur du resonerar kring ”egentid” nu när du har flyttat ihop med Johan. Du har ju tidigare beskrivit hur dessa egna stunder i naturen eller av kreativitet behövs för att du ska må bra och jag känner igen mig i det. Jag tycker att det är så svårt att prioritera min egna tid när det finns en människa som jag älskar över allt annat i samma hus.. Och ändå så märker jag att jag verkligen behöver de där stunderna för mig själv. Hur gör du? – Malva”

Först och främst, tack för din fråga Malva. Det här är något som jag själv funderat på jättemånga gånger, speciellt innan jag träffade Johan. Jag tycker att det är ett viktigt ämne att ta upp! Jag har stundtals tänkt att jag kanske aldrig kommer passa att leva ihop med någon, just eftersom jag verkligen behöver den där egentiden för att må bra.

Jag har bara bott ihop med John i snart två månader, men har redan fått så mycket svar på mina frågor och fått så mycket nya insikter och andra perspektiv på det hela. Så jag tänkte dela med mig lite nu av hur jag ser på det här med egentid, och hur man får ihop sin kärlek till ensamheten med kärleken till sin partner eller den man lever ihop med.

Man skulle ju kunna tänka sig att det skulle bli en enormt stort förändring i mitt liv den dagen som jag flyttar ihop med någon. Att det skulle bli ett starkt kontrast till min annars ensamma och fria vardag. Det trodde jag med, och därför har jag egentligen inte riktigt längtat efter tvåsamhet, därför att jag inte ville förlora den delen av mitt liv. Jag har velat undvika att bli kär så att jag kan få fortsätta vara själv och lägga all min tid på det jag vill.

Två månader har jag bott ihop med Johan nu, och vet ni vad? Allting har skett så naturligt att jag knappt känt övergången från att vara ensam till att vara två. Det blev aldrig någon stor förändring i mitt liv eller mindre tid till det jag vill. Ingenting har egentligen förändrats på det sättet, förutom alla underbara känslor, och den starka kärleken som varje dag förgyller mitt liv nu. Men just när det gäller den där egentiden som jag var så rädd att förlora, så känns den alldeles orörd. Den har jag kvar, på grund av att jag och Johan är så himla lika när det gäller den biten. Vi behöver båda egentid för att må bra, och därför blir det aldrig någon grej av det. Jag har inte ens känt eller tänkt den tanken att “nu behöver jag egentid“, för det får jag så naturligt hela tiden att det liksom sköter sig själv.

Den största anledningen till att jag trodde att egentiden och ensamheten skulle försvinna om jag flyttade ihop med någon, beror helt enkelt på tidigare erfarenheter. Jag har i tidigare förhållanden stundtals känt mig väldigt kvävd eftersom den andre personen inte alls varit i behov av att vara själv lika mycket som jag, och inte heller haft en förståelse för mitt behov av att vara själv. De få gånger jag försiktigt bett om att få vara själv så blir det istället till ett problem där personen tror att jag vill vara själv för att jag inte längre tycker om den eller för att undvika personen osv. Då skär det sig ganska snabbt och det blir obalans. Det blir ett problem av något som inte är ett problem.

Jag minns i början av mitt och Johans förhållande, hur jag nästan tippade på tå och ville be om ursäkt om jag t.ex behövde gå in i arbetsrummet och sätta mig och jobba en stund på kvällen. Jag var van med tanken på att det skulle bli besvikelse, sura miner och kanske till och med ett bråk på grund av en sådan sak. Jag blev alltid lika förvånad när jag såg hur Johan bara log och sa att det var bra att jag gjorde det jag behövde göra. Det var en sådan lättnad. I början gick jag ofta ut till Johan i köket stup i kvarten bara för att se så allt var okej och försäkra mig om att han inte var sur på mig. Haha. Idag känns det helt absurt, nu när jag istället vant mig vid den förståelse, respekt och kärlek som Johan ger mig.

Men det är ju så det ska vara, mellan två personer som lever tillsammans. Att kunna ge varandra utrymme är så viktigt. Om båda ger varandra utrymme att vara precis sig själv, så blir det aldrig något problem av det. Istället tycker jag att egentiden gör att tiden man har tillsammans bara blir ännu mer underbar. Som en god cirkel.

Däremot finns det ju en annat perspektiv på den här frågan “Jag tycker att det är så svårt att prioritera min egna tid när det finns en människa som jag älskar över allt annat i samma hus…” som Malva skrev.
Hon satte faktiskt ord på något som jag verkligen kan känna igen mig i. Och det har ju inget att göra med att man inte får det utrymme man behöver. Det kan vara tvärtom, som i mitt fall, att jag verkligen får utrymme till hur mycket egentid jag vill. MEN, när det finns någon i närheten som man älskar och som man helst bara vill vara med hela tiden, så vill man inte ens vara själv.
Det blir liksom tvärtom, att man prioriterar bort egentid för att kunna vara ännu mer med den man lever ihop med, vilket egentligen bara är fint.

I början så hade jag väldigt svårt för att slita mig från Johan, även om jag egentligen behövde det. Speciellt på kvällarna när han kom hem från jobbet. Eftersom jag inte har ett jobb med fasta tider så brukar jag se kvällarna som en tid då jag är som allra mest kreativ och egentligen jobbar som mest. Men när Johan fanns där hemma så kändes det nästan omöjligt att stänga in mig i arbetsrummet själv och jobba. Den fokusen försvann lite eftersom det kändes mycket mysigare att bara vara med honom. Allt annat suddades liksom ut, men som istället ledde till att jag sköt upp saker till nästa dag och som tillslut kunde göra mig lite stressad. Men det blev bättre och lättare efter ett tag och jag lärde mig att bli lite mer hård när det gäller rutiner och tider.

Egentid är en förutsättning för att jag ska kunna vara kreativ, och eftersom hela mitt jobb är beroende av min kreativitet så måste jag få vara själv för att få saker gjorda. Men den biten har löst sig väldigt bra och jag tycker att jag kommit in i en rytm nu som känns bättre än vad jag någonsin haft det.

Jag är ju själv hela dagarna eftersom Johan jobbar på annan ort, och då får jag ju hur mycket egentid som helst. Mina dagar ser inte så mycket annorlunda ut än när jag bodde själv. Jag brukar försöka hinna göra klart så mycket som möjligt under dagen så att vi får så mycket tid som möjligt med varandra på kvällarna, och jag tycker om att ha det lite som en “morot”. Eftersom vi kliver upp vid 4 på morgonen då Johan pendlar långt så brukar inte kvällarna bli så långa. Och ibland går jag och lägger mig tidigt med honom, men om jag vill vara uppe hela natten i ateljén så gör jag det. Jag mår väldigt bra av den här balansen av att kunna välja precis själv samtidigt som jag har Johans rutiner att falla in på som en slags utgångspunkt. Så egentiden som jag behöver för att må bra löser sig själv hela tiden. Det är inget som jag ens måste fundera på utan allting faller på plats naturligt.

Som jag skrev tidigare så blev det aldrig någon stor förändring i mitt liv när jag flyttade ihop med Johan. Inte vad gäller den biten i alla fall. Det är ju en stor förändring vad gäller mitt liv i stort sett, att plötsligt ha någon att dela allt med och någon som jag ser hela min framtid med. Att få vakna och somna med den jag älskar varje dag, och att få dela alla mina funderingar med någon. Att få älska och bli älskad. Det är ju mitt livs största och vackraste händelse.

Jag tror att det är så det blir när det är rätt. Som min tremänning Åsa sa en gång “När det är rätt, så är det lätt“.
Allt som jag tidigare var rädd för att förlora om jag levde ihop med någon, har jag fortfarande kvar. Jag känner inte att jag behövt offra någonting eller ändra mitt sätt att vara eller leva. Det har bara flätats samman med Johans liv och skapat en vardag och ett liv i balans. Det är som om jag fått det bästa av två världar. Jag har fått behålla kärleken till ensamheten och all min egentid, samtidigt som jag har hittat mitt livs stora kärlek att dela mitt liv med.
Ja, det bästa av två världar ♥

Skulle vara jätteroligt om ni ville dela med er av era tankar och känslor kring detta ämne. Är ni också i behov av mycket ensamtid och kanske lever ihop med någon? Hur gör ni för att det ska funka? Eller har ni också varit med om situationer när det inte funkat alls? Eller bor ni kanske ihop med någon som behöver mycket egentid? Skulle var intressant att höra era tankar ♥

(Rösta på mig i Finest Awards här! Man kan rösta 1 gång/dag. Tusen tack)

För och nackdelar med att jobba hemifrån

Posted on 23 februari, 2016 by Jonna

I hela fem år har jag nu jobbat hemifrån min stuga här i Grundtjärn. Jag har nästan glömt bort hur det var att inte jobba hemifrån, eftersom jag knappt fick någon erfarenhet av det “riktiga” arbetslivet innan jag flyttade hit. I princip hela mitt vuxna liv har jag drivit eget företag. Först ett företag som jag startade ihop med min mamma, där vi tillverkade och sålde smycken, och numera driver jag min egen firma “Jonna Jinton Sweden” som innefattar allt jag håller på med idag; foto, konst, bloggande, webshop, föreläsningar osv.

Jag och Kira denna soliga tisdag. Ja, henne ska ni också snart få veta mer om.

Att jobba hemifrån, hur det då? Jag kan tänka mig att det låter som en riktig dröm för de flesta. Och ja helt ärligt så tycker jag verkligen att det är toppen! Jag är väldigt glad att den möjligheten har funnits då jag valt att bosätta mig långt till närmaste tätort och stad. Och min dröm när jag flyttade till Grundtjärn var ju just att jag skulle kunna jobba hemifrån, även om jag då inte hade någon riktig klar bild över vad jag skulle göra och hur det skulle kunna gå till.

Men nu sitter jag här efter fem år, vid mitt skrivbord intill köket, en helt vanlig tisdag och jobbar. Precis det jag drömde om. Och nu när jag gjort det i ett antal år så har jag ju faktiskt lite erfarenhet över hur det är att kombinera eget företag med att jobba hemifrån.

Som jag skrev tidigare så trivs jag väldigt bra med det, men det finns absolut både för och nackdelar med att jobba hemifrån. Och nu tänkte jag lista några av dessa för och nackdelar, utifrån mitt perspektiv och mina erfarenheter. En del för och nackdelar går in i varandra, alltså att de kan ses både som bra och dåligt, beroende på situation. So, here we go!

Fördelar

Man slipper pendla eller ta sig till jobbet på olika sätt varje morgon, och likadant när man ska hem igen. Om jag jämför med hur det såg ut när jag jobbade på olika ställen i Göteborg så sparar jag idag enormt mycket tid på att inte behöva ta mig till och från jobbet. Jag är ju redan på jobbet när jag vaknar!

Det är lätt att ta tillvara på tiden och vara väldigt effektiv. Äta frukost och lunch framför datorn medan man svarar mail, eller gå in och lägga i en tvätt i tvättmaskinen. Jag kan kombinera jobbet med hushållssysslorna utan att det egentligen stör.

Jag väljer själv när jag ska jobba och när jag inte ska jobba. Jag styr all min tid helt själv vilket ger mig enormt mycket frihet. Om det är soligt ute en dag och jag känner för att ta en promenad eller gå ut i skogen eller bara vara ledig, då kan jag för det mesta göra det, och sedan jobba på kvällen istället. Om jag är rysligt trött en morgon kan jag sova lite längre och jobba lite senare.

Jag känner inget krav på att jag måste klä mig på ett visst sätt eller göra mig iordning varje dag om jag vet att jag bara ska vara hemma och jobba framför datorn eller i ateljén. Jag kan sitta i min pyjamas. Det spelar ingen roll.

Jag har ingen chef eller några andra som säger till mig vad jag ska göra. Jag behöver inte vara rädd för att bli uppsagd eller prestera dåligt inför någon annan. Det är ingen som ställer några som helst krav på mig vad gäller mitt jobb, utöver mig själv.

Det är lättsamt att ha djur. Jag älskar mina djur och dom hade jag inte kunnat haft om jag inte jobbat hemifrån. Eller, det hade i alla fall varit mycket svårare. Så svårt att det antagligen inte känts värt det då det blivit väldigt dyrt med hunddagis.

020201

Det är en trivsam miljö att jobba i. Jag är i mitt hem. Nära till allt jag tycker om. Så långt ifrån kontorslandskap man kan tänka sig. Och utanför har jag den vackra naturen som varje dag får mig att må bra.

Eftersom jag värmer upp mitt hus med ved så är det ju ett måste att jag är hemma och håller elden vid liv under vinterhalvåret. Om jag jobbat någon annanstans så skulle huset vara kallt varje dag om jag inte värmt upp det med el och det hade blivit för dyrt för mig i längden. Men nu när jag är hemma och jobbar så kan jag samtidigt lägga i ved och hålla huset varmt.

121102

Friheten. Jag har nämt det i en punkt tidigare, men nu såhär vid sista punkten så vill jag förstärka det, eftersom det ordet står för så många olika situationer som jag inte kan lista upp här. För mig är det en perfekt balans av frihet och ansvar att jobba hemifrån. Det passar mig som person. Jag har aldrig trivs på en vanlig arbetsplats, utan mest mått dåligt på grund av stress och prestationsångest. Men när jag jobbar här hemma känner jag mig trygg. Jag får det utrymmet som jag behöver, och jag får helt bestämma själv hur jag lägger upp min tid utan att vara rädd för vad någon ska tycka eller tänka. Jag är på den plats jag mår som allra bäst och jag får vara helt mig själv. Därför älskar jag att jobba hemifrån!

Nackdelar

Att ha sitt jobb och sitt hem under samma tak kan ibland vara frustrerande. Det blir en “varken eller” känsla över det hela. Det känns varken som jag är på mitt jobb eller i mitt hem. Det blir en salig blandning, och då kan det vara svårt att känna att man är på jobbet eller att man är hemma. Det är viktigt att skilja på sitt jobb och sitt hem, för att man ska må bra och kunna slappna av, men det är inte alltid så lätt. Jag har väldigt svårt för det stundtals. Min största dröm är att faktiskt bygga ut en ateljé på gården där jag har mitt arbetsrum och plats för allt som jag håller på med. Då blir det på ett sätt som att jag ändå jobbar hemifrån, men jag får känna känslan av att “Gå till jobbet” och “Gå hem från jobbet och låsa dörren”.

121502

Det kan ibland vara svårt att hålla den disciplinen som behövs när man jobbar hemifrån. Jag mår bäst av att känna att jag jobbar som mest under de timmar när de flesta andra också jobbar. Jag ser min arbetsdag som mellan klockan 8-18. Men det kan vara svårt att hålla sig inom de ramarna. Ibland sover jag längre, eftersom jag natten innan kanske varit uppe och hållit på med något kreativt. Men då får jag ändå dåligt samvete om jag sovit lite längre, trots att jag faktiskt jobbade på natten. Men det känns inte lika “på riktigt” då. Samtidigt som mitt jobb omöjligt går att hålla inom vissa tidsramar. Men att få en bra balans av den disciplinen, tidsrytmen och riktiga arbetstider är jättesvår!

Att jobba hemifrån får sällan samma respekt som de som faktiskt går till ett jobb eller en arbetsplats. Detta är bara utifrån mina egna erfarenheter. Men är man hemma och jobbar, så ser inte folk att man jobbar, de ser bara att man är hemma. Under de första åren hade jag väldiga problem med att jag fick besök titt som tätt under vanliga arbetsdagar. Jag hade svårare att säga nej förut och kände mig tvungen att ge av min arbetstid för att sitta och fika eller vara trevlig, men det drabbade mig ofta hårt och gjorde mig väldigt stressad och ledsen. När man jobbar hemifrån så vill man känna den respekten från andra att man faktiskt också jobbar, även om det inte är på en arbetsplats. Jag går inte och hälsar på min kompis som jobbar som undersköterska på sjukhuset under hennes arbetstid och förväntar mig att hon ska ha tid att fika med mig i två timmar. Det skulle ju inte se klokt ut! Men är man hemma och jobbar, då tycker en del snarare att man är otrevlig om man inte bjuder in och tar sig tid till att umgås, trots att det kan vara en måndag klockan 11 på förmiddagen. Det spelar ingen roll om man egentligen skulle vilja det. Oftast så vill jag ju ta den där fikan eller umgås en stund om jag får besök, det är ju bara roligt! Men jag brukar ofta ha planerat mina dagar utifrån vissa tider som är viktiga, då jag t.ex ska posta paket, göra blogginlägg, svara viktiga mail, uppdatera sociala medier, ut och fota i ett speciellt ljus osv, och om någon då kommer mitt i och tar en halvtimma eller timma så skjuter det upp allting resten av dagen vilket gör att det blir stressigt och svårt att hamna på banan igen. Dock ska ju tilläggas att ingen av besökarna, vare sig det är vänner, grannar, släkt, bekanta eller helt okända, menar något illa med detta. Alla vill ju bara väl med att träffas en stund, vilket bara är fint och snällt egentligen! Jag tror det i grunden handlar om att det inte är lika vanligt med att jobba hemifrån vilket leder till att det blir brist på förståelse om hur det är att jobba hemma. Och det dömer jag ingen för.

011802

Den sociala biten när det gäller jobbet kan ju bli väldigt liten. I min del närmast obefintlig. Jag har inga arbetskamrater som jag träffar varje dag och blir glad av att se. Inga att bolla mina idéer eller funderingar med. Inga roliga after-works. Jag har ingen att gå ut på lunch med och prata strunt om allt och ingenting, och egentligen inte något ställe att ens äta lunch på, förutom vid mitt köksbord. Att jag inte har den sociala biten i mitt jobb är ingenting jag egentligen tänker på eller saknar, men det är ju ändå en punkt som bör nämnas. Arbetskamrater är nog en stor och viktig del i många jobb och av den lilla erfarenhet jag har så vet jag att rätt arbetskamrater kan göra även det värsta, stressigaste jobb helt underbart.

Jag nämnde på listan med fördelar att man inte behöver klä upp sig eller göra sig iordning för att gå till jobbet om man jobbar hemifrån. Men det kan också vara en nackdel. Det har funnits perioder när jag dag efter dag går runt i mina långkallingar och tjockstrumpor. Jag sover och jobbar i samma kläder (oftast på vintern) och känner mig allmänt sunkig. Det är inte bra. Jag jobbar mycket bättre när jag gör mig iordning, som om jag faktiskt skulle gå till en arbetsplats. Då känner jag mig mer pigg och alert. Det är väl den där fina balansen som det hänger på igen, att känna friheten att inte behöva göra sig i ordning samtidigt som man inte ska sunka ner sig totalt.

Att ha sin ateljé i samma hus som djur göra att det ibland blir många omgångar med dammsugaren varje dag. Jag tror ibland att jag ska dammsuga ihjäl mig. Och bara en kort stund efteråt så är det hår överallt igen. Jag svär ibland för mig själv när jag ska påbörja en tavla och det fastnat hår på penslar och på duken. Eller när jag ska slå in fotoprint och tusen hundår och katthår fastnar på varenda tejpbit eller mellan varje lager av silkepapper. Det tar så mycket extra tid. Sådana gånger längtar jag alltid extra mycket efter en ateljé utanför huset.

013005

Som en sista punkt vill jag återigen belysa lite av det jag nämt tidigare. Att jobba hemifrån kan verkligen sudda ut gränserna mellan jobb och hem. Det kan självklart bero på vilket typ av jobb man har. Jag har svårt att känna mig helt ledig, eftersom jag hela tiden befinner mig i mitt jobb, samtidigt som jag har svårt att känna den där riktiga känslan av att jag är på jobbet. Jag låtsas ha kafferaster och försöker göra det så på riktigt som möjligt, men mer än så blir det nog inte. Jag har mitt hem och mitt jobb under samma tak, och därför blir det ibland svårt att hitta en gräns där emellan. Men det tror jag helt enkelt är en naturlig nackdel av att jobba hemifrån.
Det här var några av de för och nackdelar som jag tänkte på när det gäller att jobba hemifrån. Kanske ni har någon erfarenhet av detta också kan lägga till några punkter på listan? Drömmer ni om att jobba hemifrån eller gör ni redan det? Dela gärna med er ♥

En viktig fråga att ställa sig själv

Posted on 11 februari, 2016 by Jonna

Sista tiden har jag tänkt mycket på en fråga som jag brukar få då och då. En fråga som jag aldrig riktigt känt att jag hittat ett bra svar till. En sådan där fråga som man bör ha ett riktigt bra svar på, för att få det att låta som man har koll på det man gör, och varför man gör det.

“Vad är din drivkraft i det du gör?”

Just den frågan är väl kanske ganska vanlig egentligen, i olika intervjuer osv. Men det är faktiskt en himla bra fråga, som jag tror vi alla borde ställa till oss själva ibland. Egentligen så har jag alltid vetat svaret bara att jag inte har tänkt på det, och inte tagit det till ytan riktigt. Jag har trott någonstans att jag inte riktigt vet vad min drivkraft är. Varför håller jag på med det jag gör egentligen? Vad är det som gör att jag år efter år fortsätter på det spår jag valt? Vad kämpar jag för?
Även om det borde vara självklart vad som driver en, så tror jag inte det är det för alla. Det var det inte för mig, så därför tror jag att det kan vara nyttigt att komma fram till det.

För när jag tänkt mycket på den frågan sista tiden, och faktiskt kommit fram till ett väldigt simpelt svar, så var det som om mycket lättade inom mig. Det var som att jag fick en förklaring till varför jag ägnar min tid åt det jag gör idag. Och när jag fick den förklaringen så kändes det så skönt. Som att jag gav mig själv ett godkännande. Det lät bra. Mer än så behöver det inte vara.

Min drivkraft inom mitt skapande och mitt jobb, är att beröra människor. Det är helt och hållet det jag vill med allt vad jag tar mig för. Väcka känslor. En längtan. En känsla av något vackert, om de så bara är för en liten stund. Pengar och trygghet är ju självklart också en drivkraft. Att jag ska kunna klara mig ekonomiskt och kunna leva på det jag gör. Men att beröra har alltid gått i första hand. Annars skulle jag inte i tre år i rad köpa upp marschaller för mina sista slantar innan jul.

Det känns ibland som jag skulle kunna gå genom eld och vatten bara för att få veta att det jag gjorde eller skapade berörde någon på djupet. Jag vet inte hur många gånger jag nästan gråtit och svurit åt mig själv för att jag nästan halvt förfrusit mig, bara för att ta den där bilden, eller filma det där klippet, så att jag sedan ska kunna komma hem och ladda upp det och beröra folk. Det är så knäppt egentligen, men min morot är att jag ska få någon att känna något med mitt skapande. Att jag själv ska uppleva känslor som jag sedan kan föra vidare till andra. Om det så bara är för en kort stund. Men vetskapen att någon kände en känsla av frihet, värme, lättnad eller tacksamhet just den stunden…det är värt allt!

När jag kom fram till att min drivkraft är att beröra människor, så fick jag också svar på en annan fråga som jag ställt mig själv många gånger. Varför kan jag inte bara välja EN sak att göra, och satsa 100% på det? Då hade livets väg blivit lite smidigare på många sätt. Men nej, jag ska blogga, fota, skriva, måla, sjunga, spela instrument, balansera stenar, göra filmer och allt annat i skapande väg som jag bara älskar. Tänk om jag lagt all tid och fokus på bara en av dessa saker? Man har ju alltid fått höra att det är bäst att bara fokusera en sak och sopa banan med det. Det är liksom ett känt begrepp om man ska göra karriär. Men är det verkligen det som livet handlar om?

Jag har ibland klandrat mig själv för att jag är som en vind. Ena stunden blåser jag åt ena hållet och nästa dag ett helt annat. Men jag kan inte ens tänka mig hur jag skulle kunna tycka om att bara välja en av dessa saker att göra resten av livet. Det skulle ju vara som att stå framför det godaste buffébord någonsin och för alltid bara äta potatissalladen. Spelar ingen roll hur god den än är, men efter 1 år med bara, bara potatissallad så är den inte så himla god längre. Livet är ju fyllt med så mycket smaker, och jag tycker det är den där mixen av allting som gör det så himla gott!

Och jag vet nu att jag måste ha alla delar för att kunna beröra. Jag ser det som verktyg. Jag kan inte spika fast brädan om jag inte har hammaren. Det är inget fel i att vilja fokusera på en enda sak. Jag tror det är ganska vanligt, speciellt om man verkligen vill göra karriär inom något. Men jag kommer aldrig kunna vara en sådan person som lägger all fokus på en enda sak. Om den dagen kommer, då är det för att elden i mig har slocknat. Och det kommer jag aldrig tillåta.

Men tack vare att jag kom fram till vad min drivkraft är, så kunde jag acceptera det och sluta klandra mig själv för att hålla på med “för mycket” saker. Jag måste det för att må bra och för att kunna göra det som jag brinner för helt enkelt. Det kändes som en enorm lättnad.

Nu blev det här en längre text än vad som var tänkt, men det kändes som jag ville få ut det här. När jag ställde den frågan till mig själv och verkligen började tänka till, så kändes det som jag också lärde mig mycket om mig själv. Kanske kan det inspirera någon annan till att ställa sig samma fråga.

Vad är din drivkraft? Vare sig det handlar om ditt jobb, eller ditt liv i det stora hela. Vad är det som driver dig till att göra det du gör?

Några ord om att vara mörkrädd

Posted on 8 februari, 2016 by Jonna

Ibland får jag frågan vem jag var innan jag flyttade till Grundtjärn för fem år sedan. Det är en svår fråga att svara på. Men en sak vet jag säkert att jag var då, som jag inte är längre. Mörkrädd.
Det är så märkligt, för jag var verkligen jättemörkrädd under min uppväxt. Jag hade mycket fantasi och lätt för att skrämma upp mig själv. Till och med i vuxen ålder, strax innan jag flyttade hit, så vågade jag ibland inte gå upp på toa på natten för jag var så mörkrädd. Jag kunde till och med bli rädd mitt på ljusa dagen för att jag skrämde upp mig med läskiga tankar och scener från hemska skräckfilmer, eftersom jag ändå inte kunde låta bli att liksom söka mig till att skrämma upp mig själv.

Konstigt nog så tänkte jag inte på min mörkerrädsla alls när jag bestämde mig för att flytta till Grundtjärn, in till den gamla skolan från 1800-talet som jag bodde i under första året här. Och det som är ännu mer konstigt är att min mörkerrädsla helt försvann från den dag jag satte min fot här. Jag har ingen aning om varför och hur jag bara kunde sluta vara mörkrädd sådär. Det är för mig en gåta. Men det är en himla tur, för annars hade jag aldrig kunnat bott kvar.

Den första vintern i den gamla skolan var verkligen utöver det vanliga. Det känns ju som en typisk myt att det ska spöka i gamla skolor. Men det jag upplevde på nätterna under det året som jag bodde där går verkligen inte att förklara på något annat sätt än att det spökade. I alla fall i min verklighet. Ingen behöver tro mig eller hålla med. Det är bara min egen upplevelse.
Men jag anpassade mig ganska fort. I november, fyra månader efter att jag flyttat upp, så hände något var och varannan natt. Under vintern hade jag till och med döpt ett “spöke” till eldvaktaren, eftersom det varje natt hördes tydliga steg ifrån hallen där elden brann i kaminen. Nanook skällde på nätterna åt ingenting och jag gjorde en kort liten film på det som ni kan se HÄR. Jag skulle kunna skriva en hel bok om alla nattliga upplevelser som jag fick vara med om. Men ändå kände jag mig aldrig så rädd att jag ville flytta ut. Kanske för att jag visste att om jag tillät mig att bli för rädd så skulle jag behöva flytta. Och det ville jag verkligen inte. Så då stängdes de känslorna av och sedan dess kan jag knappt bli mörkrädd.

Jag tror att vi människor kan anpassa oss till nästan allting. Jag har varit livrädd för mörker, och det kan jag knappt tro idag när jag är ute i mörkret i skogarna om nätterna eller hämtar ved mitt i natten i vedboden. De känslorna är som bortblåsta. Och den enda förklaringen jag har till det är att jag insåg att jag var tvungen att anpassa mig, annars skulle det inte gå.

Jag får ofta frågan om jag varit eller är rädd ibland, och många som skriver att de aldrig skulle våga bo själva i en stuga för att mörkret skrämmer dom för mycket. Och jag kan verkligen förstå känslan, eftersom jag själv varit mörkrädd innan. Men jag kan också säga att vi människor är helt fantastiska på att anpassa oss. Det är något jag verkligen fått bevis för. Rädsla är ju egentligen bara en slags illusion som skapas av våra tankar. Och att låta rädslan styra oss i våra livsval gör ju att vi blir som fångar. Så om någon frågar om ett tips på hur jag gjorde, så brukar jag bara säga att det bästa är möta rädslan i en situation där du inte har så många andra val än att faktiskt bara ge dig hän, och anpassa dig. Plötsligt så är det som om den inte existerar längre, och du blir fri. Det kanske låter lättare än vad det är, men det funkade för mig : )

Någon här som är mörkrädd, eller har varit? Och i så fall, hur blev ni av med er mörkerrädsla?

Get shit done

Posted on 7 februari, 2016 by Jonna

Det är söndag eftermiddag och jag sitter här med en kopp kaffe framför datorn och har tagit en liten paus från storstädningen i ateljén. Något jag gått och tänkt att jag ska göra i flera veckor men bara skjutit upp hela tiden. Men nu var det verkligen dags. Ibland mår man nästan sämre av att gå och skjuta upp något än att faktiskt bara göra det där tråkiga som man inte vill göra. Jag är expert på att skjuta upp saker men nu fick det vara nog. “Get shit done“, brukar jag säga till mig själv högt när jag vill peppa igång mig att ta tag i något jag tycker är jobbigt. Det funkar oväntat bra. Innan jag går och lägger mig i natt ska den vara skinande ren och fräsch, och redo för många nätter av målande.

Och vet ni? Jag sitter och försöker komma på hur jag ens ska hitta rätt ord för att beskriva min tacksamhet för allt fint ni skrev på förra inlägget och för att ni tog er tid till att rösta på min blogg i Finest Awards. Alltså, jag blev på riktigt tårögd av att läsa era ord. Det blev så mycket fint på en gång. Och att ni är så många som vill nominera bloggen. Herregud vad det värmer i mitt hjärta. Ni anar inte vad det betyder mycket för mig. Ni gjorde min helg. Tack, tack TACK ♥

Nu ska jag fortsätta med städningen så jag hinner klart ikväll/inatt. Hoppas att ni haft en jättebra helg allihopa. Och tack igen för allt ni ger. Kramar ♥

Storstädning i ateljén. Det behövs verkligen nu. Jag ska bära ut alla grejer förutom möblerna så det blir tomt och lätt att städa och skura.

Det kommer göra gott för kreativiteten att få det städat och fint där inne.

Kaffepauser. Det behövs det många av.

Jag inser att det var en himla tur att jag la på ett skydd över trädgolvet när jag inredde ateljén.