Så mycket att vara tacksam för

Godkväll på er!
Jag hade egentligen inte tänkt göra något blogginlägg ikväll men så kände jag så starkt att jag bara var tvungen att framföra två saker innan jag går och lägger mig. Ibland vill man ju inte vänta med att uttrycka känslor. De måste få komma ut på en gång!

Först, några ord till er. 
Nog har jag länge vetat att jag har världens finaste läsare här på bloggen. Så engagerade, så trogna och så varmhjärtade. Det har varit det som sedan dag ett gjort att det varit så otroligt roligt och givande att fortsätta dela med mig av mitt liv här. Jag får tusenfalt tillbaks. Men efter den här veckan och efter alla kommentarer känns det nästan lite overkligt. Tänk att ni är så många som verkligen bryr er om mig. Jag kan verkligen känna det genom era ord. Att människor som egentligen aldrig ens träffat mig ändå kan känna så starkt och ge så mycket kärlek. Det är så fantastiskt fint att jag nästan tappar orden. Jag vet inte hur jag ska göra för att ni ska förstå hur mycket det betyder för mig. Jag vill verkligen att ni ska veta att jag är så innerligt tacksam och lycklig över att just ni finns här, och för att ni lyssnar, läser, skriver, delar, tycker till och ger mig leenden i hjärtat. Ni inspirerar mig varje dag och får den här bloggen att kännas levande. Tack, tack tack!
Sen vill jag också berätta att mitt hjärta dansar lite extra idag, för jag och Johan firar två år tillsammans idag, den 13 november. Jag har just fått uppleva de två lyckligaste åren i mitt liv, allt tack vare denna människa som förtrollar min värld. Det känns som tiden innan Johan bara är som en dimma. Som en förberedelse inför det verkliga. Bara jag får gå med honom genom livet så kommer vi klara allt.

En gång trodde jag Johan hade försvunnit. Han var på baksidan och hängde tvätt, men jag hade ingen aning om det.
Jag ropade i huset efter honom. Blev ängslig. Gick ut i ladan. I vedboden. Ropade. Ingen Johan. Jag kunde inte begripa hur han kunnat försvinna på bara någon minut.
Jag blev jätterädd. Jag fick gråten i halsen när jag tänkte tanken att det nu hade skett. Nu hade han blivit hämtad från jorden för att åka hem igen, till någon helt annan galax. Någonstans har jag alltid tänk att han inte kan vara härifrån.
Idag var vi tvungna att åka tillbaks till Sollefteå igen för några ärenden. Eftersom jag ännu inte bör köra bil så långt på grund av synen så körde Johan mig. I morgon kommer han dock återgå till jobbet igen. Han har tagit ledigt i över en vecka på grund av detta, och det är bara så fint av honom. Han har varit ett otroligt stöd.
Vi klev upp vid femtiden i morse. Nanook är ingen morgonhund som ni kanske ser. Det snöade ute och jag fick så starka julkänslor. Får det även när jag tittar på denna bilden, trots att det inte finns något julpynt någonstans.
Det blev inte taget några sådana där romantiska bilder på oss denna två-årsdag. Det var mycket annat som kom i vägen idag. Men det spelar egentligen ingen roll vad vi gör. Det finns liksom ingen annan på denna jord som jag hellre skulle vilja handla toalettpapper med än just Johan. Allt känns bra, bara jag får vara med honom.
Är glad att vi fick denna måndag tillsammans, innan vardagen återgår till det vanliga i morgon.

Nu blir det en dusch och sedan sova. Jag hoppas att ni haft en jättebra måndag allihopa!
Och återigen, tack för allt! Sov så gott mina änglar ♥

Att ge plats för ny kraft

Hej på er allihopa!
Jag har nu haft semester i en dryg vecka och det har verkligen varit så skönt. De första nätterna kunde jag inte somna eftersom jag var så sprudlande glad över min ledighet att jag inte ville sova. Jag låg och väntade på att det skulle bli morgon. Det var längesedan jag kände sådär, att se fram emot morgondagen så mycket att natten känns för lång. Men vad underbart.

De första dagarna kändes det ovanligt och konstigt att inte hela tiden uppdatera och visa världen vad jag höll på med. Som om jag hela tiden glömt något viktigt. Men sedan släppte den känslan och jag har under dessa dagar knappt rört varken datorn eller mobilen. Jag har vant mig bort från känslan att ständigt behöva vara uppkopplad. Jag har kunnat njutit fullt ut av varje stund, utan att behöva känna att jag egentligen borde göra något viktigare. Det är en sådan lättnad att jag inte ens kan beskriva i ord. Fy fasiken vad jag behövde det här. Jag har verkligen, verkligen insett vikten av att ta ledigt nu. Att låta själen få vila ut och fylla på med mer kraft.

Det roliga är ju att jag denna veckan verkligen jobbat hårt på andra sätt. Men det har bara varit skönt.
Jag och Johan har påbörjat lite renovering här hemma, samtidigt som vi röjt och städat hela huset och alla lador och ja…hela gården. Såpass att vi tillslut beställde en stor container. Från morgon till natt har vi grejat här hemma. Och det kan tyckas märkligt att sätta igång sådana projekt när man ska ta det lugnt. Men jag har njutit av att få städa och rensa och bygga. Jag har verkligen längtat efter det. Röran och kaoset här hemma har tyngt oss under lång tid så det kom så naturligt att sätta igång med detta nu. Vi har ändå tagit det lugnt och då och då gått ner till stranden för ett bad om vädret varit bra. Blandat hårt arbete med lugnare stunder.

Jag tänkte visa lite bilder från förra veckan så ni får se lite av vad vi håller på med!
Det började på måndagkväll förra veckan. Vi började städa upp och röja på övervåningen, i det rum som vi länge tänkt ska bli vårt framtida vardagsrum. Där var fullsmockat med flyttkartonger blandat med en massa grejer från min ateljé. Packmaterial, wellpapp i stora lass och gamla tavlor jag målat. Och sen, en massa tvätt och ja…bara allt möjligt. Stökigt som bara den har det varit här uppe.
Så vi började städa och röja undan så att vi sedan skulle kunna måla golvet vitt. För vår tanke var helt enkelt att göra ordning här uppe så att vi äntligen kan få vårt efterlängtade vardagsrum till hösten.
I de gamla skrymslena hittade vi gamla saker från de som tidigare bott här. Kan ana att dessa skor kanske tillhörde Hildur, som bodde här tillsammans med Lasse, som var busschaufför här i byn när min mamma var liten.
Vet inte om folk hade väldigt små fötter förr i tiden eller om storlekarna var annorlunda? Det stod storlek 36 på dom, men jag som har storlek 38 fick knappt på dom över tårna haha. Som små barnskor. Synd, för dom var ju lite häftiga.
Nästa dag fortsatte vi att röja där uppe och vi bar ut gamla golvmattor och masonitskivor.
Vi har ju många sådana här små dörrar in till små förvaringsutrymmen på övervåningen, vilket är superbra! Men om vi skulle få plats med en soffa framför fönstren som vi tänkt så skulle en av dörrarna stå i vägen. Så då bestämde vi oss för att slå in väggen emellan dessa två förråd och bygga för det ena, och sedan lägga på ny pärlspont.
Himla bra att ha dessa små utrymmen för förvaring av saker som man vill ha kvar men inte vill ha framme.
Haha ♥
Medan vi höll på att renovera på övervåningen så började vi samtidigt att röja ute i vedboden/ladan. Det bara råkade bli så. Det kändes först som ett helt enormt projekt eftersom det där inne var så fullt av grejer att man knappt kunde gå in. Saker som tidigare husägare lämnat kvar blandat med våra grejer som bara blivit liggande på hög. Men solen sken och vi kände att det var helt perfekt att greja i ladan på dagarna så man fick vara ute och njuta av lite sol och värme. Och då och då ta sig en kopp kaffe.
Vi tömde först ladan på grejer så vi fick bättre översikt och så att vi kunde städa ur den. Vi bar bort gammalt skrot som skulle på tippen och fick då mycket mer plats för de saker vi ville ha kvar. Det såg verkligen ut som om vi hade en stor loppis på gården! 🙂
Vi rensade ut precis allt så att vi kunde städa upp allt damm och smuts.
Johan spikade fast de gamla golvplankorna som lossnat.
Vi gjorde ordning på alla gamla saker och verktyg som vi hittade. Vi gjorde tillslut en hel vägg bara för alla gamla vackra saker som vi nu kallar för “museet”. Ska visa er bild på det senare!
Det här var en rejäl spik det.
Det kändes så rent och fint när vi sopat upp allt smuts. Då kändes det riktigt roligt att börja ta in grejerna igen och hitta en bra plats för allt. Vi bestämde oss också för att snickra ihop stora trähyllor och bygga en ny träbänk. Så vi köpte virke till det några dagar senare. Än är inte hyllorna på plats men vi ska greja med det sen när vardagsrummet är klart.
Den här gamla vedlåren som låg inne i ladan ska slipas upp och målas om och sedan sättas in i vårt kök. Vi ska byta ut den som redan är där eftersom den här är större och vackrare 🙂
När ladan var urstädad (ska visa er bilder sen) så var det dags att börja måla golvet på övervåningen. Det blir ett vitt trägolv, precis som jag gjorde i ateljén. Älskar vita trägolv!
Eftersom vi har sovrummet på övervåningen var vi tvungna att sova på en madrass nere i köket under några nätter tills golvet hade målats i tre omgångar. Men åh, det var verkligen så mysigt. Jag har alltid älskat den där känslan när det är någon speciell situation så man måste anpassa sig och kanske leva lite enklare ett tag. Ni vet känslan när man är nyinflyttad, och måste använda en flyttkartong till bord nära man äter. Eller när strömmen gått och alla samlas hos den som har vedspis så man kan få värme och laga mat ihop. Den känslan 
Nanook brukar alltid sova själv nere i köket på sommaren eftersom det är så mycket svalare där än uppe i sovrummet. Så han var nog väldigt glad över sällskapet dessa nätter.
Kärlek. Det är vad jag ser i den här bilden.
Att få krypa ned bredvid min sovande Johan. Ett tänt ljus och en bok.
Trots att vi jobbat som djur i en hel vecka så har jag njutit av varje sekund. Jag har ändå fått spendera all tid tillsammans med Johan, och det är huvudsaken. Vi har svettats, svurit, skrattat och kämpat. Röjt upp allt gammalt. Allt tungt, som håller en tillbaks. Slängt överflödiga saker som bara tagit plats. Släppt taget om det gamla för att få plats åt ny kraft och energi. Byggt på vårt bo.
Dagarna har gått och varje dag har vi kommit lite längre. En hel container har fyllts med gammalt bröte som fyllt hela det vita huset och ladan och garaget. Och jag har rensat i gamla skrymslen med grejer jag inte rört på flera år. Det känns så skönt. För varje gång jag släppt en soppåse över kanten på containern så har känt hur ännu en liten sten fallit från mina axlar. När vi är klara med detta projekt kommer det kännas som att flytta in på nytt.
Så nu fortsätter projekten. Och semestern.
Men det känns så himla roligt att få visa lite av vad vi hållit på med. Och det är en fantastisk känsla att känna den där riktiga viljan att skriva igen. Jag minns att jag senaste halvåret liksom tappat det lite. Jag upplevde många gånger att jag inte längre kunde skriva på samma sätt. Som om jag tappat kärnan och djupet. Som om en vägg skiljde mig åt från orden. Men nu….varenda dag känns det som jag överöses med idéer. Jag vill skriva. Berätta. Jag fyllas av känslor som översätts till ord i mitt huvud, och jag ser så mycket fram emot att skapa igen.
Det är ju såhär det ska kännas.

I skrivande stund håller Johan på med listerna på övervåningen. Så nu ska jag strax gå upp och hjälpa till. Det kommer bli så himla fint! Ser så mycket fram emot att visa er resultatet sedan.

Jag hoppas ni alla har en jättefin sommar! Hoppas er juli har varit fantastisk, och att augusti blir minst lika bra.
Tack för att ni finns! STOR KRAM ♥

En känsla av att inte räcka till

Efter två väldigt intensiva månader med mycket jobb och innesittande tänkte jag nu ta en efterlängtad sommarvila. En liten semester. Få tid till att göra allt det där som jag känt att jag behövt prioritera bort den senaste tiden. Just nu längtar jag bara som en tok efter att få städa hemma. Hänga tvätt. Allt det där vardagliga som jag känt att jag inte ens hunnit med på sistone. Få ordning och reda på mitt kaos. Få vakna på morgonen utan att behöva titta på en “att-göra-lista” det första jag gör. Kunna ta dagen lite mer som den kommer. Göra oplanerade utflykter på kvällarna med Johan. Göra goda middagar. Vara ute med kameran och känna den där kreativiteten flöda igen, som bara kommer när jag inte måste fota. Det där riktiga flödet som infinner sig när man känner ett lugn.

Det har jag verkligen inte gjort på sistone. Jag vet inte vad det är med mig, men stundtals har jag mått riktigt dåligt över att jag inte räcker till. Senaste månaderna har den där känslan kommit krypande allt mer. Ändå har ju allt gått så otroligt bra senaste månaderna. Så bra att så mycket nya roliga möjligheter öppnar upp sig och jag vill tacka ja till allt. Göra allt. Tills det blivit så mycket att jag känt en oavbruten stress över allt annat jag inte hinner. När jag jobbar hårt med en sak, så blir en annan lidande. Om jag svarar på ett mail, så blir ett annat mail obesvarat. Om jag spenderat en dag inne med kontorsarbete, så försvinner en dag för att fota och vara kreativ.

Varje kväll jag gått och lagt mig (eller varje natt) så har jag känt en besvikelse över att jag ändå inte hann med det jag skulle. Inte ens i närheten. Mailinkorgen är ett kaos. Jag känner mig ledsen över alla vackra, fina mail och brev jag får, som jag aldrig hinner svara på. Jag känner mig ledsen över att jag inte varit tillräckligt kreativ. Inte bloggat som jag borde. Inte varit ute i naturen och fotat. Att min Instagram-feed fylls med gamla bilder . Ledsen över att jag inte hunnit svara på alla kommentarer. Ledsen över att jag inte hunnit göra en videoblogg på länge. Ledsen över att jag inte hunnit jobba med min kulnings-skiva som var mitt största mål med det här året. Ledsen över att jag inte skickat iväg mina webshop-beställningar i tid. Ledsen över att jag tackat nej till två bokförlag för att jag inte hinner skriva en bok. Ledsen över att jag numera spenderar mer tid med administrativt arbete än att faktiskt vara kreativ.  Det är som om vad jag än gör och hur mycket jag än försöker hinna ikapp, så är det omöjligt.

Även om jag under lång tid känt att jag behöver ta det lugnt ett tag och ta semester, så är det också en stress i att göra det. Att ta det steget att faktiskt pausa är skrämmande. Eftersom allt mitt skapande och hela mitt yrke i princip är beroende av det ständiga uppdaterandet på sociala kanaler, så är det en rädsla i sig att faktiskt pausa det. En rädsla att allt ska dö bort. Att allt man jobbat för i så många år ska rinna ut i sanden om jag slutar att uppdatera ett tag. Jag är säker på att många i samma bransch kan känna igen sig. Bara jag ligger en dag efter i uppdateringar så stressar det mig något enormt. Som om allt jag någonsin gjort kan försvinna på en dag. Jag vet, det är helt galet att ens känna och tänka så. Men världen vi lever i idag är banne mig inte lätt. Det är ett högt tempo på allt.

Senaste veckorna har jag känt mig som ett nervrak. Det kan räcka med en oplanerad händelse, eller ett oplanerat möte som gör att jag nästan bryter ihop inombords. Det rubbar hela tidsschemat. Det kan räcka med att någon vill boka ett datum för att det ska upplevas som om min sista gnutta frihet försvinner.  Jag vet ju att det inte är så, och jag försöker hela tiden att intala mig att ta det lugnt. Men den här långvariga oron och stressen har på något vis övergått till att minsta lilla händelse känns som en stor sten över mina axlar.

Det är så tokigt det där. Förr var min allra största stress att jag inte hade tillräckligt med jobb, och att jag inte tjänade tillräckligt med pengar. Det gjorde mig stundtals så obeskrivligt orolig och ledsen. Nu är min allra största stress att jag har för mycket jobb.
Förr hade jag tid, men var olycklig över oron att behöva ge upp. Nu har jag ingen tid, men mitt företag blomstrar som aldrig förr. Det vore nice med en balans på det där. Jag vet att det inte ska behöva vara såhär. Men det var som om allt kom på en gång. Det blev en sådan upswing att jag inte riktigt hann med. Som att kastas in i något helt nytt som jag inte hade någon erfarenhet av.

Så nu tror jag att jag behöver lite tid att organisera upp allt det här. Ladda batterierna och få ordning i mitt kaos. Och ta lärdom av den här nya erfarenheten och förvandla den till något bra istället.
Jag vet att det kommer att bli bättre framöver. Jag har redan spånat på lösningar. För jag vill ju inget annat än att fortsätta med allt jag gör. Jag vill inte behöva skära ned på saker och ting. Jag vill ju få fortsätta utvecklas och hålla på med allt jag älskar. Få låta min kreativitet fortsätta expandera. Samtidigt som jag nu också vet hur viktigt det är med återhämtning. Att få jobba intensivt med det jag älskar, men samtidigt få tid över till vila.

Jag tror den här sommarvilan kommer göra underverk. Att bara få andas ut ett tag och se saker från ett annat perspektiv. Få tid till att organisera om lite och komma på smarta lösningar. Få hämta ny kraft så att jag till hösten känner mig redo att ta nya tag igen.
Det var egentligen inte alls meningen att jag skulle dela allt det här. Jag tänkte mest bara berätta att jag skulle gå på lite semester ett tag och att bloggen kommer uppdateras mindre nu under ett tag. Men sen sipprade allt ut och jag kände att det kanske är lika bra att vara ärlig och dela även dessa lite tyngre känslor. Det finns inget jag själv tycker om mer än när andra vågar glänta på dörren till sitt inre känsloliv. För väldigt ofta, så kan man känna igen sig, och då känns plötsligt allt lättare.

Och att bara få skriva av mig nu kändes väldigt skönt. Som om jag var tvungen att dela detta innan jag kunde släppa taget och gå på semester. Jag vill ju att ni läsare ska få följa med mig i livets berg och dalbana, med allt vad det innebär. Så då känns det såklart också viktigt att dela känslor och händelser som är mindre bra. Även om det ibland tar emot.

Nu har jag lovat, att från och med i morgon så har jag semester. Då blir det ett lugnare tempo och tid för eftertanke. Det ser jag verkligen fram emot. Jag hoppas ni läsare, vilka ni än är och vart ni är är, också tar er tid till ett lugnare tempo och att ni får njuta riktigt ordentligt av sommaren. Tack älskade ni för att ni finns! ♥

Att släppa taget

Den här våren är som ingen annan jag upplevt. Under den första veckan i maj har jag fått betrakta de mest spektakulära snöfall jag någonsin sett. Stora, virvlande flingor som liksom ser ut att sväva långsammare än vad de brukar. Kanske vill de stanna i luften extra länge, och ta tillvara på flygturen, innan de landar på marken som är lite för varm för att de ska kunna stanna kvar en längre tid.
Jag minns så väl i december. Min sorg och frustration över att vintern aldrig kom. Jag behövde snö och stilla vinternätter för att kunna skapa min luciafilm. Jag skrev till och med en dikt då, om ni minns. Som ett sista försök till att låta vintern öppna sin dörr.

Snälla sommar, släpp taget nu.
Låt isen sjunga sin sång och frosten vandra över äng och myr.
Låt molnen skingras på himlen
och nattens stjärnor lysa som vår fyr.

Sommar, styr din värme in mot hamn.
Jag behöver vinterns vita tårar för att ljusa upp i mörkrets vrår.
En stilla natt i vinterns famn.
Med ingen vind som blåser elden ur mitt hår.

Och nu har det varit precis tvärtom. Jag har känt mig nedstämd för att vintern aldrig släpper taget och låter våren ta plats. För knopparna under lagret av snö inte får en chans att slå ut. Ledsen över att jag ska missa årets vackraste tid.

Men så var det som om jag fick svar på min dikt. Denna kyliga majkväll nere vid sjön. Alla dessa tunga känslor som jag burit på för att jag inte kan kontrollera vädret och årstiderna. Det kändes plötsligt få självklart.

Det är inte vintern som ska släppa taget.
Det är jag. 

Jag tror naturen svarade mig och fick mig att förstå att det är lönlöst att försöka styra och kontrollera något som man inte kan styra eller kontrollera. Att lägga så mycket känslor i något där jag inte har makten att kunna förändra, och göra motstånd mot det som är. Det finns inget sämre att lägga sin energi på.

Naturen låter sig aldrig kontrolleras av någonting. Och det är det som är så vackert. Den är så fri.
Årstiderna försöker aldrig leva sig upp till våra förväntningar. Naturen jämför sig aldrig med sina tidigare år. Den oroar sig inte för hur den borde bete sig eller hur en viss årstid borde se ut. Den bara är.

Med stolthet strör den nu sina snöflingor över vårt land. Bryter gränser och skapar vackra scener som vi får njuta av. Eller bli besvikna av. Det är upp till oss hur vi reagerar. Världen upplevs inifrån oss själva.

Det var som om jag efter det släppte all förväntan över våren. Naturen skyndar inte framåt. Och det ska inte jag heller göra. Vintern får stanna precis så länge den behöver. Kanske tycker den om att vila en stund i vårens famn. Det hade jag också gjort.

Det blir ju så vackra färger då. Våren och vintern tillsammans. Gulnade ängar, vit snö, is och porlande bäckar. Och ibland kommer den. Tusen fåglars sång, från skogarna intill. Det vackraste av ljud. Men bara när vindarna tystnar och solen hittar ett hål genom molntäcket. Men jag litar på att vår jord är den bästa dirigenten. Den har funnits så mycket, mycket längre än jag.
Jag litar på att den låter sången höras när det är meningen att den ska höras.

Kanske pausar den sången med hjälp av kylan. Så att vi också ska uppleva tystnaden. Och aldrig ta något för givet.

Så nu omfamnar jag denna kyliga maj. Vackra maj, som blandar årstiderna precis som den vill. Ibland känns det som vi behöver uppleva mindre bra stunder så att vi ska lära oss något utav det. Att se från ett annat perspektiv och inse att det vi inte kan förändra där ute, kan vi istället förändra i vårt inre.

Nu önskar jag er alla en underbar helg! ♥ Stor kram på er!

Mycket att fira

Hej på er!

Nu är det ny vecka igen, och jag hoppas er helg har varit bra! Här har helget gått till fortsatt renovering i ateljén. Det började som ett relativt litet projekt med att jag skulle måla golvet vitt, och som vanligt så växte idéerna och under denna helgen så har det utvecklats till ett mycket större projekt, men som också innebär flera positiva förändringar.

Det började med att jag funderade på att åka till Ikea och inhandla lite material för att få till bättre förvaring. Jag hade ju problem med att få plats med alla grejer och är det något som jag tycker Ikea är bra på så är det förvaring. Så jag och Johan åkte till Ikea i Umeå i lördags med en färdig inköpslista och handlade alla grejer som behövdes. Det var faktiskt allra första gången vi åkte till Ikea tillsammans, så det blev en rolig dag!

Sen ägnades hela kvällen åt att montera grejer och då bubblade nya idéer fram. Det blev spackling och målning av väggar och när de nya förvaringsutrymmena kom på plats så blev rummet plötsligt liksom dubbelt så stort. Det var då som jag insåg att jag verkligen skulle kunna få plats med allt i samma rum. Som jag haft det fram till nu så tar jag upp två rum här hemma. Ett som arbetsrum med stort skrivbord. Och ateljén där jag slår in fotoprints, packar grejer och målar. Men jag har länge känt att jag vill göra ett rum ledigt för Johan. Han skriver och har liksom jag kreativa projekt som ibland behöver ett eget utrymme. Ett rum att stänga in sig i där man kan låta sina idéer växa fram. Ett skrivbord att ha datorn på och någonstans att förvara sina grejer. För mig har det känts viktigt att han ska få det utrymmet här hemma, men jag har inte riktigt vetat hur det ska vara möjligt. Han har varit så ödmjuk i det hela och tyckt att jag ska ha dessa två rum eftersom det är min arbetsplats, och han har suttit i köket och skrivit på kvällarna.

Men igår så kom vi på lite bra idéer till hur jag ska få plats med allt i ateljén. Plötsligt känns det som jag har hur mycket plats som helst, och behöver inte längre två rum. Nu kommer jag till och med ha en liten hörna med en fåtölj och soffbord. Som jag längtat efter något sådant!
Samtidigt som Johan sen kommer ta över arbetsrummet och ha eget skrivbord och bra med utrymme. Jag är så galet glad över detta. Det känns som ett stort lyft för oss båda.

Nu, lite bilder som jag tagit under helgen!
Helgen började storslaget med ett vackert norrsken på fredagkvällen. Det var lite molnigt ute men norrskenet lyste igenom ändå. Det var så längesedan jag såg ett stort norrsken sist, så det kändes vackert att få se kanske säsongens sista norrsken innan de ljusa kvällarna i maj börjar.
I lördags kväll efter en hel dag i Umeå på Ikea så var vi åter hemma igen, och passade då på att fira med lite bubbel samtidigt som vi monterade möbler. Vad firade vi? Jo, att Johan förra veckan fick sitt hus sålt i Överå. Det var ett långvarigt projekt innan vi fick ut det på försäljning. Ni vet ju hur det är med flytt och husförsäljning. Inte alltid det roligaste att ta itu med. Men senaste halvåret har vi verkligen längtat efter att få allt flyttat och klart inför att lägga ut huset på försäljning. Det är ju både dyrt och tidskrävande att ha två hus. Och när det väl kom ut nu i april så gick det undan! 16 dagar tog det bara, sen var huset sålt. Vi var SÅ lättade. Det är inte alltid det lättaste att få hus sålda här på landsbygden. Vissa hus kan ligga ute i minst ett år, och ändå inte bli sålda. Det känns fortfarande lite overkligt. Nu är det bara själva flyttstädningen och lite annat kvar, sen har vi bara ett hus att koncentrera oss på. Vi är så glada!
Det är viktigt att fira när bra saker händer!
Sen gick vi igenom det ultimata partestet; montera IKEA-möbler tillsammans. Vi klarade det utan den minsta suck eller dålig stämning. Men det visste jag redan. Jag har aldrig träffat en människa som jag kompar så bra med som just Johan. Det går liksom inte att börja gräla om struntsaker. Blir någon av oss på dåligt humör så går det aldrig ut över den andra personen, utan helt enkelt ut över det som gjort en på dåligt humör. Det är så himla skönt. Jag har aldrig någonsin varit med om en sådan perfekt, stabil balans. Snarare tvärtom. Där jag kunnat bli så rosenrasande att jag vill kasta tallrikar i golvet som på film, ni vet. Över skitsaker. Där minsta tonläge kan väcka dålig stämning och där man jämt känner att man måste befinna sig i försvarsläge och tippa på tå för att inte säga fel saker eller göra den andra på dåligt humör. Så är det inte med Johan. Med Johan är det harmoni. Han gör mig lugn, trygg och lycklig. Till och med när vi monterar struliga IKEA-möbler.
Lille Nanook som alltid vill vara med. Han undrade nog vad vi höll på med.
Sätter man sig på golvet så får man räkna med att han sätter sig i knät på en gång. Att sitta i någons knä är bland det bästa han vet. Sötgrisen ♥
Nästa dag (i går, söndag) började jag att spackla över hål på väggarna.
Och Johan hjälpte sedan till med att måla väggen vit. Jag ville ha denna väggen vit, och resten i den beiga, naturfärgen. Jag brukar inte alltid tycka om helt vita väggar, men eftersom det är just en ateljé där jag håller på med mycket tavlor och färg så vill jag ha en helt vit väg där jag kan måla och även fota mina tavlor och bilder. Vitt och ljust gör ju att färger framhävs bättre. Det blir en renare känsla, som jag tycker om.
Väggen mitt emot spacklade jag och målade sedan över i samma beiga färg. Den var väldigt skadad av hål så jag ville förfina den lite.
Johan håller på att sätta upp en skena för gardiner, till min nya lilla lageravdelning där jag ska ha kartonger, wellpapp, bubbelplast och annat som behövs när jag slår in tavlor och fotoprintar. Vi har kommit mycket längre nu men jag ville vänta med att ta nya bilder tills det mesta är klart. Det kommer bli så himla fint så jag nästan inte kan förstå att det är sant. Tänk vad lite nya smarta förvaringsidéer kan göra mycket. Och jag är så tacksam att Johan ägnat precis hela sin helg åt att hjälpa mig med ateljén. Nu väntar jag bara på ett hörnskrivbord och några andra grejer som jag beställde igår, sedan är allt klart! Hurra!

Vill passa på att tacka för alla fina, smarta tips i förra inlägget. Och jättekul att så många av er tyckte det blev fint med det vita golvet!
Ha nu en fantastiskt start på den nya veckan allihopa. Kramar ♥

Att komma hem

Jag skulle ha lagt upp ett blogginlägg i fredags egentligen. Jag hade nyss kommit hem från resan och ville meddela att jag åter var hemma i Grundtjärn igen. Och önska er trevlig helg förstås. Men det var precis medan jag satt och skrev blogginlägget som det fruktansvärda inträffade i Stockholm. Jag slog på live-sändningen och satt som förstelnad framför datorn med tårar i ögonen. Rädslan över att någon i min familj, eller att någon vän befann sig där. Eller ens vem som helst. Det kändes så ofattbart att det nu hände så nära. På en gata vi många säkert vandrat på många gånger.

Orden försvann och plötsligt kändes inte blogginlägget relevant längre. Även om jag ville skriva något så gick det bara inte. Helgen blev känslomässigt tung på många olika vis. Men samtidigt så fylld med ljus, kärlek och värme. Som om hela folket gått samman. Blir så rörd och så tacksam. Rörd över att mörkret bemöts med ljus. Och känner från djupet av mitt hjärta med alla som förlorade någon de älskar, och för alla som befann sig där.

Det har väckts så mycket tankar i mig de här dagarna. Känt sådan sorg och rädsla inför det som hänt, samtidigt som jag känt sådan extrem tacksamhet över att få vakna varje morgon. Tacksamhet över att jag fick komma hem, till min älskade Johan i mitt älskade Grundtjärn. Tacksamhet över att jag får möta ännu en vår här. Alla får inte det. Därför vill jag ta extra djupa andetag, och leva ut extra mycket, för alla som inte kan.
Efter resan kändes det så tryggt att komma hem igen. Till lilla Grundtjärn, omsvept i skogens trygga famn.Här hade våren verkligen kommit långt på bara en vecka. Fåglarna har börjat sjunga, och nästan all snö har smält. Det blev sådant kontrast att komma från vintern till våren.
I går kväll ägnade vi oss åt lite plantering här hemma vid köksbordet. Vi sådde lite tomater och örter. Det är alltid en speciell känsla när fröna är i jorden och man får vakna varje morgon med lite förväntan inför om fröna börjat grott.

Handlade lite mer frön idag, som vi ska ha till trädgårdslandet sedan. Lite olika salladssorter, och spenat och kål.
Och när jag kom hem låg årets vedhög klar på gården. Vi beställde ved även detta året av Staffan Edsfors i grannbyn Gjösing, så det kändes riktigt skönt att se den där högen med guld ligga där. Vinterns värme. Och det doftar så gott från veden! Så fort jag öppnar dörren känner jag lukten av färsk björk. Och så skönt att den redan är färdig. Även om det kan vara väldigt härligt att jobba med veden, så är det också så otroligt tidskrävande och kämpigt. De tidigare åren så ägnades hela våren åt skogsarbete och kapning och klyvning av ved. Så att köpa färdig ved var något av det bästa vi gjort. Nu ska den bara torka fram till midsommar, innan den ska in i vedboden.
Så nu vet ni att jag är hemma igen. Tack för att ni följde mig på resan. Ser fram emot att visa lite mer bilder och filmer som jag inte hann visa er under resans gång.

Ta hand om er kära ni. Sänder en extra stor kram till er alla ♥

En rädsla kring att få barn

Jag har funderat så mycket på det här den senaste tiden. Någonting ligger i gnager i mig och jag känner mig stundtals både besviken, arg och orolig. Det handlar om det här med att BB läggs ned i Sollefteå. Det var ett fruktansvärt slag i magen på alla vi boende i Västernorrlands län. Vi är många som redan hade flera mil till sjukhuset, men plötsligt fick dubbelt så långt. Dock slutar det inte där. Troligtvis kommer även samma sak ske i Örnsköldsvik, som blir vårt nästa närmaste BB, 9 mil bort. Det besultet är inte taget än, så än finns hopp kvar. Men det skulle i så fall betyda att många kommer ha nära 20 mil till närmaste BB. Och för vissa, ännu längre.

Clara Lidström skrev en debattartikel om detta här om dagen, gå gärna in och läs det HÄR.

Precis som Clara skriver så drabbar inte detta bara glesbygden. Storstädernas sjukhus och BB är överbelastat och det finns ingen plats för de som ska föda barn. De får ringa runt och leta plats, skickas till olika sjukhus och invänta att någon ska kunna ta emot dom. Fy sjutton säger jag bara. Jag kan inte ens tänka mig in i den oron och den panik som de blivande föräldrarna ska behöva gå igenom den dagen då deras barn ska komma till världen. En känsla av övergivenhet.

Självklart blir det överbelastat på de fåtal BB som kommer finnas kvar, när de läggs ned i mindre orter. Någonstans måste ju alla ta vägen. Och inte ser de större sjukhusen till att göra sig redo för att ta emot alla mindre städers och hela glesbygdens förlösande kvinnor. Istället skär de ner på personal även där. Sparar pengar. Som de gör överallt inom vården. Barnmorskor, sjuksköterskor, undersköterskor…allihopa kämpar och går snart på knäna inför den fruktansvärda press de har på sitt jobb.

Det är inte konstigt att det då inte finns plats. Hur kan man lägga ner BB i en stad och förvänta sig att sjukhushet i nästa stad (som redan hade nog mycket från början) ska klara av att ta emot alla nya från staden där BB lades ner? Utan att utöka. Det är en så fruktansvärt enkel ekvation. Det blir överbelastat. De kan inte ta emot fler.

Om jag tänker mig in hur det kan bli, så är det inget konstigt framtidsscenario att vi kommer behöva åka 20 mil i förlossningsvärkar till Sundsvall för att sedan inte få plats på BB, och slutligen i rädsla och panik behöva föda barn med huvudet före i golvet.

Men för att vi ska kunna tackla det här problemet bättre, så har ABF i Sollefteå ordnat kurser i bilförlossning för blivande föräldrar.
 Jag menar, det är väl jättebra?
Tänk om vi inte kan knipa ihop ordentligt under alla mil på väg till BB, och står inför att behöva välkomna barnet i bilen på en enslig grusväg, tillsammans med en orolig och rädd partner. Då kan det vara bra att veta vilka grejer man ska ha med sig.
T.ex en ren sax, en filt och en gummimatta.

Allvarligt, det är tragiskt att det ska behöva vara såhär. Jag har inget emot kurserna i bilförlossningar egentligen. Jag kommer kanske själva behöva gå den någon dag. Men det är tragiskt att det ska behövas. Det är 2017, och om man jämför med tillgången till BB från förr, så har det inte blivit bättre. Vi håller på att backa bandet.

Sjukvården har blivit bättre rent tekniskt. Allt fler överlever problematiska förlossningar tack vare den kunskap och de hjälpmedel som vi har idag, och tack vare duktig sjukvårdspersonal. Det är sorgligt att vi då inte tar vara på det. Det är sorgligt att vi nu ska behöva återgå till en osäkrare sjukvård, där både kvinnor och deras nyfödda barn riskerar att inte överleva förlossningen.
Det får mig verkligen att undra vart Sverige är påväg? Jag växte upp med känslan på att vi lever i världens bästa land, med trygghet och säkerhet på alla dess vis. Men nu känns det som det håller på att braka ihop på riktigt.
Hade vårt Sverige prioriterat samhällets välmående och medborgarnas trygghet, så är tillgången till bra sjukvård det allra sista som skulle läggas ned. De allra, allra sista där det ska behöva göras besparingar.

Min fina brorsson Noak.

Tanken med det här inlägget var egentligen att jag vill dela mina känslor inför det här. Jag tar upp ämnet med Johan var och varannan dag, därför att det ligger i mitt bakhuvud och får mig att känna en viss oro inför framtiden.

Jag är inte gravid, och att få barn och bilda familj är inget som känns aktuellt för oss just nu. Men det betyder inte att jag inte tänker på hur det skulle vara om jag skulle bli gravid. Om vi vill och kan få barn längre fram. Och inte minst, för alla de som väntar barn nu. Eller snart. För alla mina systrar i hela länet som kommer behöva föda i bilen. Som kommer behöva vara rädda. Som inte får känna den trygghet som fanns en gång.
För alla i hela Sverige för den delen, som inte får plats och som inte får möjlighet att föda sitt barn i trygga händer.

Även om jag inte har någon erfarenhet av detta, så känner jag att just en förlossning måste vara något av det mesta fantastiska och mest känslosamma en människa kan vara med om. Att få se sitt barn för första gången. Att få välkomna ett nytt liv till jorden. Bara tanken griper tag i hjärtat på mig. En känsla så stark att det nästan får en att tappa fotfästet.

Jag kan verkligen tänka mig in i den stora betydelsen av att få föda i lugn och ro. I säkra händer. Att få känna sig omsvept av trygghet och värme. Att få hjälp av människor som vet vad de gör. Som finns där. Att få känna att man inte är ensam och övergiven.
Att man som blivande mamma får ge sitt barn den allra bästa tänkbara start i livet genom att under förlossningen få känna styrka, glädje, och trygghet istället för oro, panik och rädsla. Att med sin eventuella partner får dela en stund av enorm lycka, istället för att resten av livet minnas det som en hemsk upplevelse. Det tror jag kan påverka mer än vad vi anar.

Jag grubblar. Funderar. Frågar Johan.
Vad hade vi gjort? Om vi väntade barn, skulle vi behöva flytta? Skulle vi behöva gå kursen i bilförlossning? Skulle jag våga riskera vårt barns liv? Skulle vi välja bort att få barn på grund av detta? Skulle rädslan för förlossningen bli större än lyckan att få bära ett nytt liv?

Ja, som jag känner just nu.

Vi har valt att bo långt ifrån en stad. Vi har valt ett liv på landsbygden. Vi har prioriterat bort närheten till vissa saker, för att istället få närheten till naturen. Jag har accepterat tanken på att vi bor 6 mil ifrån sjukhuset. Bodde. Snart kanske 10 eller 20 mil bort från närmaste sjukhus och BB. Det är en enorm skillnad. Jag kan inte låta bli att känna oro inför det.

Min mamma hade inte överlevt två av hennes tre förlossningar om hon inte hade haft tillgång till akut vård under förlossningen. Min mamma hade inte överlevt om hon fött barn i bilen på väg till sjukhuset. Det väcker mycket tankar och känslor hos mig. Det väcker rädsla inför alla det framtida förlossningar som kommer ske i bilar. Eller i sjukhus där personalen inte räcker till och där det brister i resurserna. Vilka kommer behöva sätta livet till för att Sverige lägger ned sjukhus och BB på mindre orter? Det kan vara du, det kan vara jag. Det kan vara vår bästa vän. Det kan vara vem som helst.

Jag vet att jag inte är ensam om att känna en frustration över det som håller på att hända. Jag är inte den enda kvinnan i Sverige som numera känner en oro inför att få barn. Vi är många och vi blir fler. Jag kan för allt i världen inte förstå eller acceptera att vi blir av med något som vi istället borde prioriterat.

Jag tror att det här i slutändan blir ett dyrt pris för Sverige. Mycket dyrare än de slantar de sparar in på att lägga ned våra sjukhus och vår tillgång till BB och annan sjukvård. Vad tror ni? Har ni någon erfarenhet eller tankar kring detta? Delar ni samma tankar och känslor eller tycker ni att det är bra med besparingarna på tillgången till BB och sjukvård? Dela gärna med er! 

Stormen efter lugnet

Nog kunde jag anat att mitt förra inlägg skulle väcka olika tankar och åsikter. Är det något jag lärt mig under åren så är det att just djur och barn är ämnen där människor har starka åsikter, och gärna vill tillrättavisa och komma med pekpinnar. Men jag var inte förberedd på att jag skulle behöva ta emot några av de mest elaka kommentarer jag fått genom tiderna. Jag kan inte låta bli att undra vart medkänsla, respekt och förståelse tagit vägen hos vissa människor. Det har gått aningen för långt när det rör upp mer känslor hos vissa människor av att någons hund ska få spendera sina vardagar på ett lyxigt hundcenter, än vad världens alla hemskheter vi dagligen läser om gör.

Först tänkte jag att jag inte skulle skriva något mer om det här. Hela situationen blev nästan absurd.
Ena dagen kände jag sådan lycka och glädje över att vi löst en långvarig jobbig situation, för att nästa dag svartmålas som en hjärtlös djurplågare med psykiska problem.

Och ni vet ju. Ni känner ju mig vid det här laget, alla ni som följt bloggen länge. Även om flertalet av er är så obeskrivligt fina och förstående och kommer med goda råd och förslag, så går jag inte opåverkad förbi det här. Jag blir så ledsen av alla fördömande kommentarer. Kanske också för att det varit något som gjort mig ledsen i princip varje dag i ett halvår.
Så det blev en sådan jäkla smäll.

För första gången under alla år jag bloggat så ångrade jag ett blogginlägg.
Som många förstående läsare har skrivit i inlägget, så behöver man inte dela allt. Och detta var en sådan grej som hade varit bäst att aldrig ens ta upp. Det fanns egentligen ingen anledning till det, mer än att jag nog ville skriva av mig och glänta på dörren till mitt känsloliv. Men jag har lärt mig något från det istället, och försöker se det positiva som faktiskt kan komma ur detta.

Jag vet att vi inte är ensamma om att hamna i en svår situation med djur. Hundar omplaceras varje dag. Någon blir allergisk. Någon får barn och kan inte få det att gå ihop med djuren. Någon måste flytta. Någons hund går inte ihop med den andras hund. Någon kanske jobbat hemifrån i flera år men måste plötsligt jobba på kontor och kan inte längre vara med sin hund på dagarna. Listan kan göras oändlig. Vår liv ändras ständigt, och alla djurägare kan hamna i en situation där det inte fungerar som det gjorde innan. Därför kände jag att jag ändå ville ta upp det här och skriva om det. Kanske kan det hjälpa någon annan i liknande situation.

Det jag hoppas med detta är att besvara frågetecken och öka förståelsen. Vi kan alla hamna i en situation där vi känner oss helt fast och där vi knappt hittar någon lösning. En situation som till slut gör oss olyckliga. En situation som tillslut kanske leder till att man måste ta tunga beslut med gråten i hjärtat. Då vill jag för allt i världen inte att ni ska behöva mötas av samma hårda ord och tryckas ned i backen igen när ni äntligen fått kraft till att våga förändra något.
Vi måste visa varandra mer kärlek.

Till er som blir starkt illa berörda av det här, och till er som tycker det är synd och plågsamt för Danny, och hjärtlöst av oss att ta det här beslutet;
Era upprörda känslor för det här är helt och hållet baserat på er egen livssituation och era erfarenheter. Ert perspektiv.

Jag kan för mitt liv inte förstå hur någon kan döma och så hårt kritisera någon annan människas val och liv, utan att ens ha den minsta insikt om vad den/de går igenom. Och hur kan man så aktivt välja att leta fel och brister? Att välja att göra ett problem av något.
Det komiska är ju att om det är någon gång ni faktiskt skulle kunnat hitta fel och brister på det här, så var det innan vi tog det här beslutet. Så som situationen såg ut innan. Dåligt samevete, stress och en hemsk arbetssituation. Den var ohållbar. För mig, för Danny och för Nanook. Och för Johan, som inte kunde påverka och hjälpa under dagarna.

Hur kan ni säga att Danny har det bättre hemma hos mig på dagarna när jag jobbar?
Vad får er att tro att det är en bättre lösning? Ni har ju faktiskt nästan ingen insikt i den biten av vårt liv, så därför anklagar ni på grunder ni inte ens vet något om.
När jag och Johan flyttade ihop för ett år sedan, så var det inte tänkt att jag skulle skaffa mig ytterligare en hund att ta hand om på dagarna. Redan innan vi flyttade ihop så visste jag att biten med våra djur skulle bli svår, just eftersom jag jobbar hemifrån. Jag visste att jag absolut inte har tid för en till hund, då jag redan hade nog med en hund. En hund till är en för mycket för min situation idag. Men det blev en tillfällig lösning som sedan blev långvarig. Jag ville underlätta för Johan eftersom han själv inte hade tid att ta hand om Danny då han jobbade borta hela dagarna och pendlade otroligt långt, och underlätta för Danny så att han inte behövde vara i hundgården under vintermånaderna. Jag gav det helt enkelt ett försök. Och ni vet hur det är. Dagarna går och plötsligt blir det ens vardag. Det blev sedan svårt att hitta en bättre lösning, så jag har försökt bita ihop och få det att funka. Därför har det inte skett någon förändring förrän nu.

Nu när det nådde en bristningsgräns och vi helt enkelt kände att vi var tvungna att ta tag i detta problem.

Innan Johan flyttade hit så bodde han närmare sitt jobb och Danny hade han bland annat i en hundgård på vägen till jobbet om dagarna. Något som inte nu funkar och som vi inte ser som en lösning. Johan pendlar 18 mil sammanlagt varje vardag, och hundpensionatet ligger inte på vägen till jobbet, utan han måste köra en omväg. Så därför är det ohållbart att han ska hämta och lämna varje dag.

För alla ni som undrar “Varför just Danny, och inte Nanook?”
Av den enkla anledning att Johan inte har tid att ta hand om sin hund själv på dagarna. Han kan omöjligt ta med sin hund på jobbet, som så jag själv har tur att kunna göra. Nanook har fungerat med mitt arbetsliv i alla år, tack vare att jag haft min mamma som kunnat avlasta var och varannan dag när jag behövt hjälp. Och ibland också under hela veckor, när jag t.ex varit ute och rest och jobbat.
Problemet för oss är att vi inte har någonstans att ha Danny.  Därför hamnar han mitt emellan.

Min mamma kan inte ta Danny också, då mammas hund och Danny inte tycker om varandra. Men min mamma har trots allt ändå avlastat oss mycket under året och tagit hand om Danny också, trots att hon också jobbar (jobbar natt). Men det är ett tungt lass för henne att dra då hon redan har nog mycket själv med allt, precis som de flesta.

Hade jag inte haft min mamma skulle jag också stå i samma situation, och kanske behövt omplacera honom, därför att tiden inte finns. Ibland kan livet bli så. Men som mitt liv ser ut just nu och har gjort under alla år här, så fungerar det med Nanook. Och jag är evigt tacksam att jag haft min mamma som kunnat gjort det möjligt för mig att ha hund trots att jag jobbar.


Som någon sa ”Du är ju hemma?! Då kan du väl ta hand om hundarna?”

Jag jobbar hemma. Där har jag mitt kontor och min arbetsplats. Men det innebär inte att jag jobbar hemma hela tiden. Som mitt liv ser ut idag så både reser jag mycket och gör mycket jobb och fotouppdrag på andra platser. Bloggen visar bara en liten, liten del utåt av allt jag jobbar med under dagarna. Att jag ska kunna ha Nanook i sådan jobbsituation är helt beroende av att min mamma kan avlasta mig när jag är borta. Så har det funkat i alla år. Nu med två hundar hemma så ställer det till med mycket problem, eftersom Johan inte har någon som kan passa Danny när jag är borta. Jag blir mer fast och att bara åka ut över dagen för att fotografera kan ställa till det för mig. Förut hängde Nanook ofta med under dagarna. Men jag kan inte ta med mig två hundar ut.

Att jag jobbar hemma innebär inte att jag är ledig. Då hade situationen sett helt annorlunda ut. Att jobba hemma med tre katter och två hundar är inte något som funkar bra för mig. Det är stundtals kaos. Kanske funkar det för någon annan. Som någon sa ”Jag jobbar med både ungar, katter, hundar och hästar”. Wow, imponerande! Jag är glad att det funkar för dig.
Men för mig funkar det inte långvarigt. Vi är alla olika och lever helt olika liv. Det är så simpelt.

För alla er som verkar oroliga för våra älskade hundar;
Med handen på hjärtat, Danny har det mycket bättre på hunddagiset än vad han har det hemma med mig på dagarna.

Senast igår hade Danny fått vara ute på en lång sparktur där han fått dra sparken med en sele. Något han verkligen älskar! Han är en stor hund som behöver aktiveras och jobba hårt. Då mår han som bäst. Något som varken Johan eller jag har tid att ge honom på vardagarna. På hundcentret får han mycket mer stimulans på alla vis. Han får träffa andra hundar och vara med två helt fantastiska människor. Han stortrivs!

Och vad är det som säger att det är fel att älskas och tas om hand om av många olika? Barn växer upp med skilda föräldrar. Flera föräldrar. Mormor och morfar. Farmor och farfar. Ena veckan bor de här, andra veckan där. Det behöver inte alla gånger betyda att det är något negativt. Tvärtom. Om en situation fungerar och där alla är lyckliga, varför stämpla det som fel? Tro mig, man ser om en hund är olycklig.
Danny är lika glad när Johan kommer och hämtar honom på fredag som när han lämnar honom på måndag. På Gårdsbacken blir han älskad och så obeskrivligt fint omhändertagen.

Och Nanook, nu får han den stimulans han behöver. Nu kan jag ge honom det lilla extra igen. Vi har varit ute på sparken varenda dag senaste veckan. Även han älskar att dra och jobba hårt. Något som var omöjligt för mig att göra när jag var ensam med båda hundarna på vardagarna. De fanns ingen tid för mig att ge det där extra, utöver långa promenader under fasta tider. Han får hänga med när jag åker ut i skogen och fotar. Han får nosa och leta spår. Något som även det var omöjligt med två hundar, eftersom de triggade varandra och stack iväg.
En hund kan jag ha i koppel medan jag fotar. Så det känns helt fantastiskt att på morgonpromenaden kunna hänga kameraväskan på axeln igen och gå ut med Nanook. Fota, och möta morgonen.

Så, båda våra hundar får nu så otroligt mycket mer kvalitetstid. Nanook mår så mycket bättre, och Danny får verkligen den tid han förtjänar på dagarna. Därför känns det här verkligen så mycket bättre än innan. Och på helgerna är vi tillsammans allihop igen.
Det är känslomässigt jobbigt att skiljas ifrån Danny på måndagarna, men tanken på att han har det bra gör att det blir så mycket lättare.

Vi har givetvis gått igenom alla tänkbara lösningar på detta. Även tankar på omplacering, som många nämner i kommentarerna. Men det är Johans hund och hans beslut att ta i så fall. Just nu har vi en lösning som känns bra för oss alla, så då får vi se hur länge vi kör på det.

För er som tycker att ett hundpensionat klingar dåligt i öronen;
Återigen, det är era egna erfarenheter som väcker era känslor där. Det finns säkerligen hundpensionat där man inte ens vill lämna sin hund i ett dygn. Men, det finns ett hundpensionat som är för bra för att vara sant. Och det är där Danny är.

Paula och Danne, som är ägare och driver Gårdsbackens hundcenter, är på riktigt några av de finaste, mest äkta och djurälskande människor som finns på denna jord. Sådana där människor som man bara fylls av energi efter man träffat. De har en sådan där eld inom sig och brinner verkligen för deras nystartade verksamhet. Gården är den vackraste jag sett och från vårt perspektiv finns det just nu ingen annanstans vi tror att han skulle ha det bättre. Vi märker att han trivs! Så just nu, ser vi det här som en tillfällig lösning. Funkar det inte framöver, eller något ändrar sig i livet, så kommer även detta att ändras.

Så ni som tycker att det här är förfärligt. Snälla, släpp era negativa känslor kring detta.
Det känns ju helt galet om ni nu istället ska göra ett problem av det här och må dåligt över något som vi äntligen tagit itu med och släppt.
Lita på att vi vill våra djur det allra bästa, och om vi ser att det inte funkar, så gör vi givetvis något åt det. Som sagt, det här är en tillfällig lösning som vi provar just nu.

Att dela tankar, erfarenheter och åsikter är aldrig fel om det kommer från en grund att vilja inspirera någon annan att se på en viss situation med andra ögon. Men släpp behovet av att kontrollera andras liv och beslut. Det mår vi alla så mycket bättre av.

Slutligen måste jag säga att några av kommentarerna varit så otäckt elaka. Det gör mig otroligt ledsen att människor överhuvudtaget kan uttrycka sig så hjärtlöst. Personliga påhopp, som att jag har psykiska problem och kommer att lämna bort mina barn om jag får några mm. Det svider i hjärtat att det finns människor som endast skriver i syfte att verkligen såra och göra någon annan illa. Att slå till så fort man visar en svag punkt.

Inte ens ni som häver ur er dessa elakheter önskar jag få mottaga sådana vedervärdiga kommentarer den dagen ni själva står inför ett stort eller svårt beslut i livet där ni måste välja mellan olika svåra alternativ. För jag vet att vi alla gör så gott vi kan här i livet utifrån den situation vi befinner oss i.

Sedan, vill jag från djupet av mitt hjärta tacka alla er som gett oss stöd i det här tunga beslutet. Som försöker sätta sig in i vår situation och visar respekt och förståelse. Det är så vackert att se det, och det är Er värme som jag kommer ta med mig från det här. Så tack älskade ni.

Kram och kärlek till er alla ♥