Jag har flera gånger tidigare skrivit om detta. Om ensamheten. Om att tycka om att vara själv. Men ändå känner jag att det finns så mycket mer att säga om det. Och att det borde lyftas fram mer.

Det är ändå den absolut vanligaste frågan jag får. Känner du dig inte ensam?

Det kanske jag gör? Men i så fall älskar jag den känslan.
Helt ärligt så jag har aldrig under mina fem år i Grundtjärn känt en negativ känsla av att vara mycket själv.
Det känns som att det är något slags ideal idag att vara väldigt social och älska att omge sig av människor och vänner. Att roa sig idag betyder att göra saker tillsammans med andra människor.

Ändå finns det så himla många som inte fungerar så. Som egentligen mår som bäst när de får vara själva. Och har som allra roligast när de får vara själv med sin egen inre värld. Inga konstigheter med det alls. Men ändå går många hela sitt liv och tror att det är fel på dom. Att det är något negativt. En nackdel. När det är precis tvärtom.

Jag tillhör utan tvekan de som älskar att vara själva. Men jag upplever mig inte vara osocial för det heller. Vid rätt tillfällen så älskar jag att umgås med vänner och träffa folk, och det får jag i helt lagom dos i det livet jag lever idag. För mig är det mycket viktigare med kvalitet när det kommer till det sociala, istället för kvantitet.
Jag behöver inte vara omgiven av människor jag inte känner för att känna att jag lever ett socialt liv. Jag behöver inte bo i en storstad eller ha grannar åt alla håll. Det ger mig ingenting. Tvärtom så kan det däremot trigga igång en känsla av ensamhet hos mig.

Varje gång jag får frågan om jag känner mig ensam så brukar jag svara med att jag ju visst träffar mycket folk, och att jag tycker att jag lever ett mycket rikare socialt liv idag än tidigare, för det tycker jag verkligen!

Men, jag vill inte tystna ner hur mycket jag älskar ensamheten. Eller självsamheten, som någon smart person kom på att det kan heta. Alla de stunder när jag känner mig som allra lyckligast så är jag själv. När jag får leva ut mitt inre liv och mina idéer och göra precis vad jag vill utan att behöva bli ifrågasatt.

Många säger att delad glädje är dubbel glädje. Och det kan ju säkert stämma. Men jag gillar inte när vissa påpekar att det man upplever inte blir på samma sätt om man inte får dela det med någon annan. Det stämmer ju inte för alla. Jag fullkommligt älskar att vara ute själv och uppleva magiska stunder på olika vis. Och det hade inte varit samma sak för mig om någon annan hade varit där. Det är som om jag inte kan ta in allt på samma sätt om jag känner närvaron av en annan person. Det liksom stoppar flödet.
Så de gånger jag upplever något vackert och andra är med, så tänker jag ofta ”Jag önskar jag hade fått uppleva detta ensam”. Jag vet att det säkert låter konstigt för vissa, men jag vill vara helt ärlig. Det är så jag funkar.

Det är många saker jag älskar att göra själv, som jag ”borde” tycker mer om att göra tillsammans med andra.
Jag ser hellre på en film alldeles själv än med någon annan. Det är samma sak där, det känns som om jag kan ta in filmen mycket djupare om jag får vara själv.
Jag njuter mer av god mat om jag får äta den helt själv. Då slipper jag tänka på att prata samtidigt. I princip allt jag tycker om, så upplever jag det starkare om jag är själv.

Jag blir väldigt lätt uttömt på energi i vissa sociala situationer. Absolut inte alla. Men speciellt tillställningar av olika slag, när man ska träffa många nya människor och ”finprata” och mingla och bete sig så normalt som möjligt. Jag kan bli fruktansvärt nervös av sådana stunder och ofta så krävs det enormt mycket kraft från mig bara för att koncentrera mig på vad jag ska säga.

Det är en stor del i min nervositet. Vad ska jag säga?
Det gör att jag ibland bara trycker fram ord bara för att, och det blir inte alltid så bra.
Helst vill jag bara vara tyst om inget kommer till mig naturligt, men då tror ju folk att man inte är intresserad av att prata eller lära känna någon.

Jag har alltid känt att jag har svårt för den typen av sociala situationer. Jag gör ofta bort mig på olika sätt, för att jag blir nervös.
Jag upplever det som att man idag måste vara väldigt kvick och snabbtänkt för att kunna t.ex möta ett ironiskt skämt och säga något bra tillbaks.
Det är som en social lek som jag inte tycker om så mycket. Därför att jag helt enkelt är kass på det.

Jag behöver ofta någon sekund extra för att ta in det som någon sagt. Som om jag behöver bearbeta det lite. Men i vissa fall så går tempot så fort att jag inte får den tiden på mig, och då är det som gjort för att det ska bli missuppfattningar. Det kan bli väldigt roligt och jag brukar bjuda på det, men ibland så gör det mig ledsen. Det är i många fall jag upplevt att folk då tycker jag är ointelligent, när det verkligen inte handlar om det.
Och väldigt ofta så försvinner mitt fokus iväg. Det är som om mina hjärna delar upp sig om jag är nervös, och tar in information i olika kanaler istället för att göra en bra sammanfattning. En del av mig lyssnar på vad någon säger medan den andra delen sitter och tänker på helt andra saker som ibland inte har med något av stunden att göra. Speciellt om jag måste göra något samtidigt. Då kan jag spåra ur totalt.

Till och med mina nära vänner har fått bevittna hur svårt det ibland kan vara för mig att bara svara, vara social och lyssna samtidigt som jag ska koka kaffe och ta fram fika. Men det händer bara om jag är nervös.
Det är för att den sociala biten tar upp så mycket kraft och så många procent av min hjärna i den stunden att det knappt finns något kvar för att göra fika. Och då går allt fel. Ibland så blir det kortslutning och jag har inte ens kunnat ta in vad någon sagt och samtidigt inte ens kunnat koka kaffe. Haha. Jag skrattar när jag tänker på det.

Ofta när jag befinner mig någonstans där det är mycket människor och man ska prata mycket osv så går jag gärna in på toaletten några gånger då och då, endast för att bara vara själv en stund. Ladda energi. Landa. Göra mig redo för att gå ut igen.
Nästan som om min kropp upplever det som ett slagfält där jag måste kämpa och lägga extrem fokus på att klara mig undan så smidigt som möjligt.
Nu låter det här väldigt extremt. Men det är bara för att jag går in på detalj och berättar hur jag känner i vissa stunder. Det är ju upplevelsen från min sida. Jag är säker på att ändå andra upplever mig som väldigt bra på att prata och föra mig helt normalt i sociala situationer, men det är ju för att det inte syns utåt hur mycket kraft som går åt.
Måna sociala situationer dränerar mig. Efteråt kan jag känna mig helt tomt och orkeslös. Och tvärtom brukar det vara för folk som mår väldigt bra av att vara i sociala situationer, då de brukar känna sig fyllda med energi.

Men för mig funkar det inte så. Jag får energi av att vara själv.
Och jag vet att det finns så himla många andra som kan känna igen sig i detta. Det har jag fått bevis för innan. Att tycka om att vara själv är inget konstigt. Förut kunde jag känna mig konstig men det gör jag inte längre. Tvärtom så ser jag det som en tillgång. Något som jag tycker om hos mig själv, därför att det gör mig väldigt lättroad. Jag har aldrig tråkigt när jag är själv.

Och jag hoppas verkligen att fler därute som kan känna igen sig i detta ser fördelarna med det istället för nackdelarna.
Det finns en hel värld inuti oss som vi bara kommer åt att upptäcka när vi är ensamma ♥