In i det sista

Åh, nu är det inte lång tid kvar innan Finest Awards går av stapeln, om en vecka är jag nere i Stockholm för att gå på galan. Det känns lite overkligt på något vis. Men som jag längtat! Tänkte passa på att tipsa om att man nu också kan anmäla sig till Finest Awards efterfest om man skulle vilja det. Här är länken dit. Skulle vara väldans roligt om jag fick träffa några av er där! : )

Idag har jag varit ute och fotat inför ett stort blogginlägg i morgon då jag kommer visa er vad jag ska ha på mig på galan. Det blir roligt o se vad ni tycker om mitt val av klädsel : )

041202
Det är bara tre dagar kvar av röstningen nu. Åhh, så nervöst! Så jag tänkte att jag skulle skriva en sista gång och påminna om tävlingen och försöka få in så många röster som möjligt nu i slutet. En slutspurt helt enkelt! Jag tror att varje röst är väldigt betydelsefull, och jag har enormt stor konkurrens så om ni inte redan har röstat idag, så undrar jag helt enkelt om ni skulle vilja gå in och rösta på mig? Jag är så enormt, evigt tacksam för varje röst jag kan få!

Jag är nominerad i två kategorier, “Årets inspiratör” och “Årets personliga blogg“. Det tar bara några sekunder att rösta. Om ni går in på länken här nedan så ser ni alla nominerade i de olika kategorierna. Jag vet att jag har pratat om detta nu i en månads tid, men om tre dagar så slipper ni detta haha. Jag är ändå så otroligt tacksam för att ni är så himla många som hejar och hoppas. Jag blir alldeles till mig av glädje. Ni är alltid så engagerade och det värmer så djupt i hjärtat ♥ Så tack, det betyder så mycket!

Klicka HÄR för att komma till röstningen, eller på bilden nedan.

finestawards

Är som sagt så otroligt tacksam för varje röst jag kan få. Som jag skrivit tidigare också så tycker jag det är så roligt om ni skulle vilja lämna en liten kommentar om ni röstat, så att jag får en chans att tacka er mer personligen! ♥

Nu ska jag ge järnet in i det sista! Tre dagar kvar, nu kör vi!

När det inte går som tänkt

Idag var en konstig dag när ingenting riktigt föll ut som jag tänkt mig. Jag var nog lite för laddad inför att vardagen skulle sätta igång igen och tänkte att jag skulle vara pigg klockan 4 i morse trots att jag la mig vid midnatt, och hade en lång planering inför allt som skulle göras idag. Men jag hade ont i halsen och kände mig inte alls kry i morse. Ni vet när man blir sådär matt så man knappt orkar bära kaffekoppen. Så jag tänkte att jag skulle lägga mig en stund till och kliva upp vid 6 istället, men somnade så hårt att jag inte vaknade av något av alla alarmen jag ställt på mobilen. Istället vaknade jag alldeles kallsvettig klockan 9 och rusade upp och insåg att jag var försenad med allt som skulle göras.

Sedan bara jävlades allting. Jag tappade ut kaffe över skrivbordet och skrivaren vägrade funka trots att jag försökt med precis allt nu. Jag blev försenad till Junsele där jag både skulle hämta och posta paket. Jag behövde nämligen åka två vändor idag för att skicka iväg ett paket som jag skulle hämta ut först. Ja, en massa strul helt enkelt. Jag kände nästan gråten i halsen på vägen hem eftersom det kändes som hela dagen bara for iväg.

Men solen lyste så vackert och när jag körde över bron till den frusna Edsforsen med alla stenar så var det som om naturens skönhet tog tag i mig och påminde mig om att andas. Jag stannade bilen, tog med mig kameran och stativet och gick ner till forsen. På bara en minut var det som om jag glömt vad jag var stressad över. Jag visste att jag borde åka hem för att hinna med resten av dagens planering men plötsligt kändes det inte alls lika viktigt. Jag kunde ju lika gärna jobba senare ikväll.

032901Nere vid forsen hörde jag vattnet porla och den milda vårvinden blåste i mitt hår. Jag visste att om jag åker hem nu så kommer den här dagen bara bli en vanlig tisdag som kommer glömmas bort efter någon vecka. Men om jag stannar kvar här en stund och tar in allt vackert runt omkring mig, så kommer jag för alltid minnas den här tidiga vårdagen nere vid forsen. En sådan stund kan påverka så otroligt mycket. Det är verkligen därför jag behöver naturen runt omkring mig. När jag tappar takten så får naturen mig att hitta rytmen igen. Och åh…den känslan är bara så skön.

Jag blev så glad är jag hittade stenar som tinat upp från isen så jag bestämde mig för att göra årets första stenbalans. Men det gick sådär. Att balansera stenar är skört. Är man inte själv i fullständig balans innan så brukar det sällan funka så bra. Väldigt intressant faktiskt. Men har man gott om tid på sig så kan det också funka som ett sätt att lugna ner sig och balansera sig. Det beror lite på. Jag hoppades i alla fall kunna göra en ny video där jag gör någon fin stenbalans men det blev bara mos av allting, som det mesta den här dagen. När jag väl lyckades så hade kamerans batteri tagit slut mitt i så det blev bara en halv balans.

Men jag skrattade när jag såg filmen nu i efterhand, så jag tänkte lägga upp den ändå. Eftersom jag får sååå mycket kommentarer på min officiella facebook sida om att mina stenbalanser är fake så kanske det kan vara bra att visa när det inte går som tänkt. För att helt enkelt visa att det finns en verklighet bakom det med många tunga lyft, klämda fingrar och otaliga försök. För det mesta visar jag ju bara resultatet av en lyckad stenbalans, men då syns inte alltid allt slit där bakom. Oavsett, så var det en väldigt mysig stund nere vid forsen. Det behövdes en dag som denna!

Hoppas att ni haft en bra tisdag allihopa! Kram på er ♥

(Rösta på mig i Finest Awards här. Man kan rösta 1 gång/dag. Tusen tack!)

När man minst anar det

Det är inte klokt vad saker ibland kan ta en snabb vändning. I fredags så la jag upp videon när jag kular på min officiella facebooksida. Ni vet den videon som jag delade här på bloggen för någon vecka sedan. Jag vet inte riktigt vad som hände efter det, men den spred sig som en löpeld och i skrivande stund har den visats över 1,2 miljoner gånger!

Tidningen Land skrev ett reportage om detta idag. Klicka på bilden för att komma till reportaget.

Tidningen Land skrev ett reportage om detta idag. Klicka på bilden för att komma till reportaget.

Och den bara fortsätter att delas hela tiden. Folk från hela världen skriver kommentarer och jag bara överöses med så fina ord och komplimanger för kulningen.
Jag sitter och gapar framför datorn och har nästan svårt att ta in att det här verkligen händer på riktigt.
Jag blir berörd på så många vis. Dels så är det så himla, obeskrivligt roligt att få så mycket respons, så många nya följare från hela världen och så mycket uppskattning för videon. Och sen, blir jag väldigt berörd över att andra blir berörda av den. När jag läser kommentarerna från folk blir jag nästan tårögd. Det är så många som får starka känslor av kulningen. Samma känslor som jag själv känner; Att det är just något magiskt kraftfullt över kulning, och som väcker något till liv i en. Att så himla många andra känner samma sak gör mig lycklig i hjärtat.

Och så blir jag ju så otroligt inspirerad av att fortsätta. Jag får frågor om längre kulningsfilmer och om det går att köpa en CD skiva med min kulning. Det vore ju verkligen en dröm, att ge ut en skiva med kulning från skogarna i Grundtjärn!  Det ska jag försöka göra verklighet av det här året! Men först måste jag lära mig mer. Jag övar varje dag och längtar redan tills jag kan spela in nästan kulningsfilm.

Jag är så glad över detta så ni anar inte. Det påverkar positivt på så många sätt! Och efter en jobbig start på året med många motgångar så känns det som det istället blivit en rivstart nu, med många nya möjligheter som öppnas upp. Jag är så tacksam. Och återigen vill jag tacka er mina kära bloggläsare, för att ni ger så mycket och för att ni inspirerar mig ♥

021502

Tänk om jag kunnat ana denna vackra januaridag i skogen när jag spelade in filmen, att den skulle sprida sig över världen. Även om klippet bara är en halv minut lång så ägnade jag minst en kvart åt att göra omtagningar och se till att jag fick bästa möjliga ljud, ljus och miljö. Under tiden jag kulade och spelade in så kände jag ingenting annat än magi. Men efteråt insåg jag att jag inte hade någon känsel i mina händer. För första gången på riktigt var jag rädd att jag förfrusit dom. Men efter några minuter fick jag liv i dom igen och jag kunde med glädje vandra hemåt mot Grundtjärn och såg fram emot att redigera filmen. Då hade jag ingen aning om att den korta lilla film-snutten skulle beröra så många. Åhh, vad detta gör mig glad ♥

Nu måste det till en förändring

Nog för att jag känt mig sådär extra känslig sista tiden och lätt blivit berörd av olika saker, negativa som positiva. Men när jag nyligen öppnade datorn för att sätta igång med dagens arbete och möttes av en tråkig nyhet så bara brast det. Tårarna rann och jag kände mig så himla ledsen över hur samhället ser ut idag och att de bara tycks gå utför.

012902

Vissa av er kanske sett TV-programmet “Unga bönder” och följt Paulina och Charlie West som driver en mjölkggård här uppe i Höga Kusten. Jag har följt dom lite här och där och för ett år sedan fick de en liten bebis. Det kändes så hoppfullt med två unga människor som satsar på bondelivet. Men idag kom den tråkiga nyheten att de måste lägga ned mjölkggården, på grund av de fruktansvärt låga mjölkpriserna och för de dåliga arbetsvillkoren. Ni kan läsa reportaget HÄR , och Paulinas eget blogginlägg om beslutet HÄR. De höll båda på att gå in i väggen och jobbade mer än vad någon människa någonsin borde behöva göra för att få det att gå runt. Det är ett stort beslut de har tagit och jag är på det sättet glad att de förhoppningsvis kan få en lugnare tillvaro nu. Men deras dröm om en mjölkgård gick i kras.

Bönderna Paulina och Charlie West. Foto lånad av Allehanda.se (Fotograf Hanna Persson)

Bönderna Paulina och Charlie West. Foto lånad av Allehanda.se (Fotograf Hanna Persson)

Det gör mig så fruktansvärt ont att det ska behöva vara såhär. De läggs ned mjölkgårdar hela tiden nu, för våra svenska bönder kämpar och sliter och får ingenting över. Jag förstår inte vad som är problemet? Varför gör inte regeringen någonting? Varför höjer de inte priset på mjölken? Alla jag pratat med skulle utan tvekan tänka sig att betala mer för mjölken.

Jag skulle mer än gärna betala det dubbla bara för att vara säker på att mjölken jag dricker kommer från en svensk gård där djuren behandlas väl, OCH där våra kära bönder slipper slita ont, jobba 15-20 timmar per dag och ändå oroa sig för inkomsten nästa månad. Det här kan väl för sjutton inte vara Sverige idag? 

Vad kan vi göra? Något måste väl vi svenska folket kunna göra. Jag vet att jag inte är ensam om att vilja förändra detta. Varför ska acceptera att det importeras billig mjölk från andra länder när vi kan köpa svenskt och närproducerat, och se till att våra bondgårdar runt om i landet får växa och frodas istället för att läggas ned.

För att ändå få ett positivt avslut på det här inlägget vill jag dela en liten video som mjölkboden Elin Svärdh la ut här om dagen, och som fick viral succé! Den har fått 350 000 visningar på facebook och spridits runt om i hela landet. En kort, vacker film av glada kor som springer och hoppar ute i kylan, och som visar vikten av att köpa svenskt. Det gör mig nästan tårögd, fast på ett bra sätt denna gång, att det är så många där ute som ville dela den och föra budskapet vidare. För att en förändring ska ske tror jag att det behövs en känsla av hopp någonstans. Av en ljuspunkt att sikta mot. Och det tycker jag att den här lilla filmen ger.

Blickar ut över Frida Bylunds kvigor som varje år får spendera sommaren här på ängarna i Grundtjärn. Frida Bylund bor i grannbyn Myckelgensjö och är även hon en ung mjölkbonde som kämpar och sliter ont mot de låga mjölkpriserna. Jag har äran att då och då få ta en kopp kaffe med henne och beundrar varje gång hennes ork till att fortsätta kämpa för de liv hon vill leva. Heja heja alla bönder där ute. Fy fasen vad ni gör det bra. Nu måste det bara till en förändring.

Blickar ut över Frida Bylunds kvigor som varje år får spendera sommaren här på ängarna i Grundtjärn. Frida Bylund bor i grannbyn Myckelgensjö och är även hon en ung mjölkbonde som kämpar och sliter ont mot de låga mjölkpriserna. Jag har äran att då och då få ta en kopp kaffe med henne och beundrar varje gång hennes ork till att fortsätta kämpa för de liv hon vill leva. Heja heja alla bönder där ute. Fy fasen vad ni gör det bra. Nu måste det bara till en förändring.

012903

Så vackert att det gör ont

Jag har haft en himla tur som fått uppleva en alldeles magisk vinter mitt i allt jobbigt som hänt. Det är i naturen jag hämtar kraft, energi och inspiration, och förra veckan behövde jag det mer än någonsin. De senaste två veckorna har varit väldigt kyliga. Över -25 grader den mesta tiden. Som vanligt har det varit kämpigt med värmen inomhus, men det har jag knappt tänkt på, eftersom det ute har varit ett magiskt vinterland.

Varje dag har jag klätt mig riktigt varmt för att gå ut och andas in lite iskall vinterluft och uppleva naturen i rimfrost. Det har verkligen betytt så mycket för mig att få vara omgiven av allt det här vackra. Ibland har jag nästan tappat andan när jag tittat mig omkring. Det är så vackert att det nästan gör ont.

012820
012707012702012710012706012703012709012711012705
012704012719

Att våga sätta värde på det man gör

Jag känner att jag bara måste ventilera mig om en sak som jag stör mig fruktansvärt mycket på. Jag kan tänka mig också att det inte bara berör mig, utan kanske är något som många råkar ut för som jobbar inom något kreativt eller driver eget företag.

011802
I 9/10 jobbförfrågningar jag får (det kan handla om allt från fotojobb/samarbeten/utställningar/köp av bilder/föreläsningar osv)
så låter det alltid på samma sätt. Någon hör av sig, oftast via mail, och är väldigt intresserad av något slags samarbete eller att jag ska utföra ett jobb åt dom på något sätt. Jag blir alltid jätteglad såklart, TILLS jag läser raden “Tyvärr har vi ju väldigt liten budget till det här…

Det slår aldrig fel. Jag har på sista tiden börjat undra om det bara är jag som alltid får jobbförfrågningar från företag eller personer som inte har råd att betala mig det som de egentligen tycker att det är värt. För jag förutsätter att anledningen till att de nämner att de har liten budget är för att de själva inser att de inte kommer ha råd att betala mig det som jag kommer att behöva för att tjäna på det tillräckligt för att det ska kännas bra.

Jag tror absolut att det har att göra med vad man jobbar med. Och eftersom kreativa och konstnärliga yrken av olika slag aldrig riktigt fått den status jag tycker att det förtjänar så är det liksom helt okej för folk att vilja ha produkten eller jobbet mycket billigare.

Tänk om jag skulle gå till affären och lägga upp varorna på bandet och säga till kassörskan “Jag vill köpa det här, men min budget är tyvärr för liten för det, men det kanske går att ordna ändå?” Eller leja en snickare för att renovera köket och  först säga “Jag kommer inte ha råd att betala det som jobbet är värt, men du kanske ändå kan känna att det gynnar dig på något sätt?”

012404
Jag menar inte att peka ut någon med detta, eftersom jag förstår att ingen egentligen menar något illa med det. Att någon vill att jag ska göra ett jobb är ju egentligen smickrande i sig och gör mig väldigt glad, även om de själva tycker att de inte har den tillräckliga budgeten för det. Jag önskar bara att det här ska lyftas fram lite mer. Att man inte ska behöva sänka sig prismässigt bara för att man driver eget företag eller jobbar med något som inte tycks ha riktigt “fasta” priser.

Just i år så har jag bestämt mig för att vara mycket mer noggrann med vad jag lägger min tid på. Allt för många gånger så har jag satt mig i situationer eller tackat ja till olika saker som i slutändan inte gett mig någonting. Det här året ska jag få lite mer skinn på näsan och våga välja det som känns bra, och inte bara tacka ja till första bästa i hopp om att få in några slantar. Det här året vill jag lära mig sätta värde på det jag gör, och inte sänka mig för att vara snäll mot någon annan eller för att jag tror att det ska gynna mig på något mirakulöst sätt i slutändan. Jag har insett att det inte funkar i längden. Och det är helt upp till mig att förändra det.

Underbaraclara har skrivit ett jättebra inlägg som ni kan läsa HÄR, om hur man ska ta betalt som egen företagare. Jag har läst det många gånger, men som jag nu verkligen vill ta till mig på riktigt. Jag har alltid tyckt det varit svårt att kombinera mitt jobb med att ta betalt, något som man tycker borde vara det mest självklara. Men det är svårt, och det kommer jag nog alltid tycka oavsett. Men att våga sätta rätt värde på det man gör tror jag är en väldigt bra grund, och där ska jag börja nu.

Är det någon som känner igen sig i detta eller har några tankar och erfarenheter att dela med sig av? Varför är det såhär? Och kanske är ni några som också känner att ni skulle behöva sätta mer värde på det ni gör! ♥

En lugnare december

Det är fredag eftermiddag och jag har sedan tidig morgon varit inne i ateljén och jobbat. Nu ska jag strax åka iväg till Junsele för att posta en hel drös med paket. Den här tiden på året är det alltid mycket att göra, men det är ändå stor skillnad från tidigare år. Jag bara njuter av dagar som dessa, när jag får lägga full fokus på en sak.

Tidigare år har jag ju även haft ett smyckesföretag där jag designat och tillverkat silversmycken tillsammans med min mor Anita. Denna tiden på året satt vi uppe dag som natt i verkstaden, och för att hinna med allt annat i mitt liv fanns nästan ingen tid till att sova. Allt blev lidande och när julen väl var kommen var jag så slut och sliten att jag helst bara ville sova.

Nu är det helt annat. Även om det är mycket att göra nu också så är det ändå på ett helt annat sätt. Helt andra saker. Nu har det gått ett halvår sedan vi la ner företaget och jag kan ärligt säga att mitt liv blev hundra gånger bättre efter det beslutet. Jag har fått mer tid till att göra det jag faktiskt vill satsa på. Och smycken kan jag designa när jag vill ändå. Alla verktygen finns kvar så när jag känner för att göra något att ge bort, eller till mig själv, så sätter jag mig bara i verkstaden och gör det. Det känns helt perfekt.

Så den här julen är väldigt annorlunda. Under nästan hela mitt vuxna liv har jag suttit i verkstaden en stor del av min tid under december månad. Jag är så himla glad att jag inte ens behöver tänka på det nu. Det är häftigt hur mycket positivt som kan komma när man vågar stänga dörren till något som man tycker om men som man inte orkar med.

Nu ska jag strax bege mig iväg! Önskar er en underbar fredag.
Vill passa på och säga också att jag ska svara på era kommentarer sedan. Jag har hamnat lite efter med det. Men det tar jag snart igen ♥ Kram på er

121101I ateljén just nu! Min favoritplats.
121102121104

Sången som bara hörs när det är alldeles stjärnklart

Jag har varit ner till isen två gånger under kvällen. Sista gången nu strax innan midnatt. Jag hade ju hoppats på att fånga ljudet av den sjungande isen men under kvällen så har det blivit molningare. Det är så märkligt, men jag har märkt under åren att isen bara sjunger om det går mot det kallare. Om det sjunker i grader så sjunger den inte. Lite konstigt egentligen. Men så fort något litet moln visar sig på himlen så tystnar den. Så det vart ingen is-sång, men den kommer säkerligen fler tillfällen. Jag ska vara på min vakt : )
112312
Men isen kan låta häftigt på andra sätt också. Spelade in en liten video när jag kastade stenar på isen. Det blir ett häftigt vobblande ljud.

112310

Letade fram min allra varmaste vinterjacka, som jag fick när jag var på Fjällräven Polar. Man ser ut som ett tält, och känner sig som ett sådant också, men den håller mig i alla fall väldigt varm när det är kalla vinternätter och jag är ute med kameran.
112311Kvällens mindre bra bild : )