En slank hon ner i diket

Posted on 14 juni, 2015 by Jonna

Jag skyller på det dåliga vädret att jag backade ner i diket ikväll och fastnade. Jag var så desperat efter kvällens solljus till några foton att jag hastigt backade “in på en väg” men missade den med 10 meter. Åh herregud vad pinsamt.

Jag och Mitra var på väg till en blomsteräng jag sett längs vägen till Bredbyn, för att jag skulle fota några bilder där i motljus. Vi höll på med intervjuer till halv åtta på kvällen och upptäckte då att det skulle bli en jättefin kväll. En sådan kväll som inte varit på över en månad. Vindstilla och solljus. Jag skyndade att packa ihop grejerna och sedan for vi iväg. Jag för att fota och hon för att filma mig när jag skulle fota.
Jag insåg att vi inte skulle hinna dit i tid, så när vi körde förbi en åker där solen höll på att gå ner bakom träden så bestämde jag mig snabbt för att stanna och fota där i stället. Sedan vet jag inte vad jag tänkte på. Jag trodde att jag backade in på grusvägen till höger men istället backade jag nedför diket. Inte ens i närheten av vägen! Flera meter ifrån. Sedan kunde jag varken köra upp eller ner.

Jag vart alldeles chockad över vad jag hade ställt till med. Och ingen täckning på telefonen. Jag och Mitra började gå längs vägen för att leta efter täckning. Inte en enda bil körde förbi. När jag hittade täckning ringde jag pappa och bad om råd. Det kändes inte som någon lösning var bra eftersom jag var ganska långt ifrån närmaste by och inte riktigt visste vem jag skulle be om hjälp klockan tio en lördagkväll. Det kändes jättejobbigt och pinsamt att jag lyckats backa ner i ett dike sådär.

Efter en halvtimma när jag börjat tappa hoppet så hör jag att det äntligen kommer en bil! Jag blir nervös och känner att det känns jobbigt att behöva be en främling om hjälp, en lördagkväll när alla vill hem.
Men till min stora förvåning så kände jag igen den stora bilen som närmade sig. Det var Markus Edlund och hela MES-gänget. “Markus Edlund Smide” från Myckelgensjö. De kom med två stora bilar med släp efter några dagar på en mässa.

Då dröjde det inte länge innan bilen var på vägen igen.ÅH jag förstår inte hur jag kunde ha sådan tur!! Av alla människor på hela jorden så kom just dom! Fast jag blev redigt utskrattad för min väldigt klantiga backning, men jag förstår dom haha. Jag skulle också skrattat. Så det där lär jag ju få höra resten av livet nu så fort jag ser dom haha.

Men jag är bara glad att det ordnade sig. Det vart inga solljus bilder den enda fina kvällen på över en månad. Men jag gissar på att jag vart för desperat, och då blir det aldrig bra. Nu känns det bara skönt att ha kommit hem igen med en oskadd bil och en actionfylld kväll i bagaget 🙂

Haha

Så det kan gå 🙂

BÄSTA MES-gänget! TACK ni är bäst! :D Haha och Mitra fick något kul att filma. Det är ju alltid positivt. Måste ju visa att det händer något på lördagkvällarna ute i bushen.

BÄSTA MES-gänget! Markus, Börje, Oskar, Sandra och Per-Magnus. TACK ni är bäst! 😀 Haha och Mitra fick något kul att filma. Det är ju alltid positivt. Måste ju visa att det händer något på lördagkvällarna ute i bushen.

Kvällen slutade bra ändå. Vi stannade och fotade och filmade en stund trots att solen gått ner.

En ny ekonom till världen

Posted on 5 juni, 2015 by Jonna

Good morning! Det var inte så mycket sömn i natt. Satt uppe och jobbade med lite foton och annat datajobb fram till halv fem i morse. Sen sov jag drygt en timma och nu är jag uppe igen och dricker kaffe och ska strax ge mig iväg på en längre bilresa. Det är nämligen en stor dag idag. Min kära lillebror Filip tar examen efter en treåring ekonomiutbildning i Östersund. Hurra!!
Är så himla glad och stolt för det. Så nu ska vi träffas där allihop och fira familjens nya ekonom. (så jäkla bra att ha en ekonom i familjen som kan sådant där!). Men han föddes liksom så. Jag minns redan när vi var jättesmå och Filip alltid sparade sin veckopeng istället för att köpa lördagsgodis. Han var smart och åt av mamma och pappas godis istället. Sedan hade han en liten bank i sitt kassaskrin där jag kunde gå och låna pengar utan ränta när jag skulle köpa jenka-tuggummin. Han var en snäll bankman. Jag hade aldrig pengar över medan Filip alltid hade pengar. Det kommer nog fortsätta vara så i all evighet haha.

Men nu ska jag dricka upp kaffet och åka. Ha en underbar fredag allihopa så hörs vi! ♥

En liten film

Posted on 4 juni, 2015 by Jonna

I lördags så kom min fotokompis Oscar Jettman hit och hälsade på en sväng. Vi sågs ju en gång tidigare i våras också. Han är fotograf och har sina föräldrar i grannbyn. Så vi har känt varandra under några år och träffats några få gånger. Jag har upptäckt att det är väldigt roligt att ha en fotokompis att gå ut och fota med ibland. Jag är ju alltid ensam när jag fotar annars, och tycker egentligen inte alls om att fota när någon är med mig. Men eftersom han också är fotograf så blir det på ett annat sätt. Vi liksom gör vår egen grej och bara har kul. Så då funkar det väldigt bra!

Nu när han var här så filmade han mig. Han hade precis fått hem ett nytt coolt stativ som kallas steadicam som gör att kameran balanserar upp sig själv och får allt att filmas väldigt smooth utan ryck, och han ville prova det. Han pratade om att han ville göra en kort liten film om mig men jag tänkte inte så mycket på det. Han filmade när vi var ute men jag var mest uppe i mitt eget fotande så jag tänkte inte så mycket på vad han gjorde.

Idag så skickade han en jättefin film som han klippt ihop av det han filmade. Jag blev nästan rörd, för jag trodde ju inte att det skulle bli något av det. Dessutom var det nästan som en liten chock för mig att se mig själv bakom kameran. Det har ju aldrig hänt tidigare. Det var roligt att få se, och kanske kul för er också att se hur det går till när jag tar foton på mig själv osv, med hjälp av stativ och fjärrutlösare. Dessutom lyckades han få på film när jag av misstag välte mitt stativ med kameran på. Som tur var landade den mjukt på en grästuva, så ni behöver inte vara oroliga haha 😉
Känns fint att få visa er denna lilla film som Oscar gjort!

Såhär gick Oscar runt och filmade hela kvällen. Inte visste jag att det skulle resultera i en fin liten film!

Foto: Oscar Jettman

Stark som en meteorit

Posted on 3 juni, 2015 by Jonna

När jag var tio år kom jag på världens bästa affärsidé. Jag satt och tittade på något vetenskapsprogram på TV:n där de berättade att diamanter skapas av kol. När t.ex en meteorit slår ner på jorden och kolen utsätts för ett extremt högt tryck så kan små diamanter bildas. Det är även på det sättet man kan se vart ett meteoritnedslag ägt rum.

I samma sekund som jag fick höra den här informationen från TV-programmet rusade jag ut ur vardagsrummet och sprang ut i trädgården. Jag hämtade några kolbitar från grillen på altanen. Sedan letade jag efter de största och tyngsta stenar som jag orkade bära. Jag skulle skapa en diamantfabrik.

När jag hämtat allt jag behövde så la jag en liten kolbit på en sten. Sedan tog jag en annan sten i handen och BAAAM! Jag smällde till kolbiten med all min kraft. Det vart bara mos av kolen. Men jag försökte. Gång på gång. Jag tog i så jag vart röd i ansiktet. Jag provade olika taktiker. Tillslut gick jag upp på “berget” som jag kallade det, som egentligen var som en väldigt stor sten precis utanför huset. Jag la kolbiten nedanför berget och sedan släppte jag stora stenar ner från berget och försökte träffa den lilla kolbiten.

Efter den här lilla historian inser jag att jag som tioåring seriöst trodde att jag hade samma styrka och kraft som ett meteoritnedslag.
Tänk om man som vuxen kunde behålla den där starka tron på sig själv som man hade som barn. Tänk om vi kunde behålla lite av den där glöden, nyfikenheten och tron på att verkligen allt är möjligt, så som vi trodde när vi var små. Nu menar jag inte att man borde gå och banka stenar på kolbitar, men ni förstår vad jag menar.
Den där kraften som finns hos barn, som så ofta slocknar när vi blir äldre, den borde vi försöka hålla kvar.

Barn ser inga gränser. De har inga färdiga mönster eller förutfattade meningar av vad som är möjligt och omöjligt. I deras värld är allt möjligt. Och det är det som är så fint. Det är det som vi vuxna borde försöka hålla vid liv hos barnen. Inte sätta stopp för barnets nyfikenhet och fantasi, hur knasiga deras idéer än är.
Som Einsteins citat “Fantasi är viktigare än kunskap”.

Tyvärr så försvinner så mycket av det under uppväxten. Som om ett lock sätts på en bruk med fjärilar. Det finns ingen dörr längre att flyga ut och upptäcka. Som vuxna har vi ofta färdiga mönster i hjärnan för hur vi tror att saker kommer bli. Det finns inte längre något utrymme att låta fantasin och nya möjligheter ta vid.

Jag brukar försöka påminna mig själv om att alltid se saker med nya ögon. Som med ett barns ögon. Att inte döma och ha förutfattade meningar om precis allting. Det är svårt, men bara genom att bli medveten om det kan göra så oroligt stor skillnad i livet. Att släppa taget om gamla mönster och låta fantasin och känslan komma till liv. Låta sig inspireras av allt runtomkring oss och leva här och nu.

Livets källa. Där ingen vet vad som egentligen döljer sig. Vi bestämmer själva vad som blir vår egen verklighet.

En kort stund

Posted on 31 maj, 2015 by Jonna

Har haft en härlig helg med vårstädning i Grundtjärn tillsammans med andra boende och sommarboende. Fika i solen, målning av utedass och god middag. Resten av helgen har jag varit ute och fotat, njutit av våren och försökt fånga denna korta stund av skir grönska. Igår gjorde molnen uppehåll ett tag och solen fick äntligen skina. Det är inte klokt vad mycket det gör för humöret och allt annat så fort solen kommer och vårvärmen gör sig påmind. Idag öser regnet ner igen men jag lever på gårdagens sol och inser att det finns mycket att greja med inne också en regnig söndag som denna.

Hoppas ni har, och har haft en fin helg ♥

En ny väg

Posted on 27 maj, 2015 by Jonna

Återigen vill jag tacka för alla era otroligt fina ord och för att ni ville vara med och tävla om armbandet “New Path”. Jag har läst alla era kommentarer och sedan blundat och skrollat fram och tillbaks och “lottat” ut en vinnare. Det blev Cornelia, stort grattis! Har skickat iväg ett vinnarmail till dig!

Och stort tack till er som var med! Är så glad för era kommentarer och för ert engangemang! Önskar som alltid att jag kunde ge ett armband till er allihopa ♥

Mellan skurarna gick jag ut för att fota armbandet på en kvist. Allting håller precis på att slå ut här nu och det är så skirt grönt överallt. Så otroligt vackert.
De första små blommorna har kommit.

En av tusen anledningar till att jag bor här

Posted on 14 april, 2015 by Jonna

En av de saker jag uppskattar allra mest med att bo som jag gör, är att jag aldrig behöver börja min dag med att ge mig ut i kollektivtrafiken och trängas bland tusentals stressade människor. Jag har ju bott i Göteborg och pendlat till skolan och börjat med att varje morgon stressa mig igenom centralstationen. Men nu efter fyra år här i Grundtjärn så har jag nästan glömt hur det var. Men igår när jag skulle lämna Stockholm och var på väg till min tidiga buss på morgonen så blev jag påmind.

Tunnelbanan var redan fullsmockad med folk när den stannade och jag skulle kliva på tillsammans med hundratals andra personer. HUR ska det gå tänkte jag och tittade mig förtvivlat om för att se om någon skulle avstå från att kliva på. Nej, ingen verkade reagera alls. Jag trängde mig in med mina väskor och jag fick stå i mitten utan något att hålla i, med människor tryckta mot mig från alla håll. Jag fick nästan panik. Men det verkade vara fullt normalt, för ingen såg direkt obekväm ut, även om jag inte hittade någon som mötte min blick. Alla stod djupt försjunkna i sina mobiler med hörlurar på. Som för att stänga av.
Det kändes som jag skulle kvävas och jag ville bara skrika.

När man sedan kliver ut vid centralen så är det som rena rama tjur-rusningen i Pamplona. Nästan ingen säger något, alla bara går i rask takt mot ett håll till ljudet av stressade klackar mot golvet. Jag blir stressad utan att jag riktigt vet varför. Jag hade ju gott om tid på mig så jag behöver inte stressa, men det är som en våg av stress som man inte kommer undan. Tempot är så otroligt högt att de flesta nästan springer upp för den två-filiga rulltrappan där man absolut inte får stå i mitten om man vill ta de lite chill.

När jag sedan kommit fram till min buss känns det som min kropp redan uppnått en grad av stress som jag sammanlagt kanske känner under en hel vecka i Grundtjärn. Efter bara en timme i stan.
Jag sätter mig på bussen, andas ut och tänker “Nu vill jag hem till Norrland”

Egentligen är det nog inte så farligt som jag beskriver det. Men det är hur jag upplever det. När man inte är van att börja dagen så, så är det otroligt påfrestande. Innan min arbetsdag sätter igång så börjar jag min morgon med att göra upp en eld i kaminen och gå ut med hunden där jag inte möter en enda människa. Kanske ett par rådjur och några kanadagäss på sin höjd. Så det blir ett enormt kontrast. En gång i tiden var det vardag för mig att börja dagen med stadens stress och då reflekterade jag nog inte över det så mycket. Jag bara stängde av. Nu när jag upplevt båda världar så är jag så otroligt, otroligt tacksam över att jag slipper den biten. Visst, då har jag långa avstånd till allt i stället men för mig är det värt det. Så jävla värt det.

Filmade en snutt igårmorse när jag gick mot centralen. Sedan filmade jag en snutt tio timmar senare när jag kom hem och gick ut med Nanook. Bara för att jämföra. Jag gillar space. Jag gillar utrymme. Att få gå i den takt jag vill, oavsett om jag vill springa fort eller lägga mig på marken och tänka en stund.

En ny värld har öppnat sig

Posted on 24 mars, 2015 by Jonna

Efter snart fem år i Grundtjärn utan vettig mobiltäckning har jag nu en ny mobil med nytt mobiloperatör och täckning överallt! Även i mitt sovrum. I mitt arbetsrum. Ja, till och med inne på toa! ÖVERALLT! Jag kan ringa och smsa människor. När jag vill! Jag behöver inte längre springa ut på ängen för att leta efter täckning. Jag behöver inte längre ha 15 missade samtal och 17 olyssnade röstmeddelanden. Äntligen kan jag ta del av nutides moderna teknik fullt ut. Det var banne mig på tiden!

Som jag skrev för ett tag sedan så fick vi en ny mast uppsatt i närheten i höstas. Det var Tele2 som gjorde det. Innan hade vi Telia och det var det enda som fungerade här. Men jag skulle nog inte vilja påstå att det verkligen fungerade. Det var under all kritik.Under alla år jag bott här har jag bloggat och jobbat med internet på 0,4 mbit/sekund och en mobiltäckning som jag var tvungen att leta efter utomhus. Ibland hade jag tur att kunna ringa från fönstret i köket, om jag tryckte upp näsan riktigt hårt om fönsterrutan.

Att vara så beroende av internet och mobiltäckning samtidigt som det fungerat så fruktansvärt dåligt har gjort många saker svårt för mig. Bara att kunna ringa och ta emot samtal har varit ett stort projekt. Men nu i oktober bytte jag mitt internet till Tele2 och har nu 20 mbit/sekund!! OCH nu för några dagar sedan så fick jag äntligen bytt till Comviq som har täckning både hos Telia och Tele2, vilket gör att jag nu i princip kommer att kunna ringa från djupaste skogen. YES!!

Jag är så glad! Jag har inte fattat det än. Igår behövde jag ringa ett samtal till banken och direkt kände jag “åh…nu måste jag ta med mig papper ut på ängen och ringa där”. Men sen kom jag på att jag faktiskt har täckning! Så jag kunde ringa från mitt arbetsrum! Shit, jag kände mig så himla proffsig där jag satt framför datorn och ringde ett samtal. En ny värld har öppnat sig för mig!

Och det känns så skönt. Så tryggt. Bara vetskapen om att jag faktiskt kan ringa vart jag vill när jag vill betyder mycket för mig. Innan Tele2 satte upp sin mast här kändes det alltid jobbigt att veta att jag inte kunde nå omvärlden om jag verkligen behövde det. Många brukade säga då: “MEN ÅHHH, DU KAN VISST RINGA NÖDSAMTAL, DÅ KOPPLAR DEN BARA PÅ ETT NÄT SOM HAR TÄCKNING!!” . Men nej, det fanns inget annat än Telia, så oavsett om jag höll på att dö så skulle jag inte ens kunna ringa en ambulans.
Nu känner jag ett enormt lugn av att veta att det alltid kommer fungera. Jag behöver inte tänka på vart jag lägger telefonen på natten eller känna en oro att det skulle ta alldeles för lång tid att leta täckning om en nödsituation skulle uppstå. Att kunna nå omvärlden via mobil är en trygghet idag som vi kanske tar för givet. Men nu när jag levt utan det så länge så uppskattar jag det och kan verkligen redan känna hur mycket lättare och effektivare mitt liv blivit.

Jag har en plupp täckning i mitt sovrum. Wiiiiii!

Det komiska mitt i allt är att sedan jag fick bra täckning för några dagar sedan, så har inte en enda människa ringt mig förutom min mamma, och min granne Rozi som ringde idag när Nanook hade rymt och berättade att han var hos dom och kissade på komposten. Men ingen annan.
Innan har jag haft missade samtal och röstmeddelanden nästan varje dag. Men bara för att det äntligen funkar nu så har väl redan hela världen gett upp i att kontakta mig haha.

Jonna Jinton

Tag Archives: en