Nu har jag något viktigt att säga

Posted on 17 september, 2018 by Jonna

Hej kära ni!
Nu har årets kampanj för Världens Barn dragit igång, och i år har jag valt att vara med och engagera mig och sprida ordet om det ovärderliga arbete som Radiohjälpen gör för barns rättigheter över hela världen.
<span data-mce-type="bookmark" style="display: inline-block; width: 0px; overflow: hidden; line-height: 0;" class="mce_SELRES_start"></span>
Jag har stundtals känt mig helt förkrossad dessa dagar när jag förberett mig inför kampanjen. Först kändes det bara som en viktig och bra grej att göra. Sen kändes det helt plötsligt livsviktigt och som om hela världens liv hängde på detta.
Och ja, på ett sätt kanske det gör det.

Det dör 15 000 barn i sviterna av krig och fattigdom, varenda dag. Och om vi inte gör något så riskerar 176 miljoner barn att leva i extrem fattigdom år 2030. Och 70 miljoner barn kommer aldrig att få uppleva sin femårsdag.
Denna fakta har verkligen satt sig som en kniv i hjärtat på mig.
Varje gång jag tar in den informationen, så vill gråten pressa sig upp i halsen.

Även om jag såklart vetat innan att situationen i världen är fruktansvärd, så känns det helt overkligt att få se dessa siffror.
Att sen tänka sig in i att varenda siffra är ett liv. Ett oskyldigt barn.
Det är så hjärtskärande.

Senaste två nätterna har jag inte kunnat sova och bara legat och tänkt på hur sjutton jag ska göra för att kunna samla in så mycket pengar som möjligt. Plötsligt kändes det som det var mitt ansvar att se till att så många barn som möjligt blir räddade.

Men jag har fått inse att den gamla klyschan stämmer ganska bra.
Ingen kan göra allt. Men alla kan göra något.

Det är många tunga och stora problem som behöver lösas i världen innan fattigdom och krig kan få ett slut. Något som vi känner oss ganska hjälplösa inför. Och något som en kaffeslant definitivt inte kan lösa.
Men, en liten slant kan i alla fall se till att barn som lider just nu på grund av att vuxna människor inte kan sluta kriga för mark, religion och pengar, kan få hjälp. En liten slant kan se till att ett barn får ett mål mat. Eller en vinterjacka och ett par skor. Eller en medicinkur som annars skulle kostat dom livet. En liten peng kan rädda liv.

Så vi får tänka så. Många bäckar små.

HÄR hittar ni min insamlingsbössa till förmån av Världens Barn.
Ni kan också gå in på Världens Barn och hitta andra sätt att engagera er på, och läsa om vilka biståndsorganisationer som Världens Barn samarbetar med, och vad pengarna går till. Min insamlingsbössa kan tyvärr bara ta emot gåvor från Sverige (så jag missar ca 90% av min totala följarskara) men jag hoppas att jag når ut till så många som möjligt och att vi kan hjälpas åt att sprida ordet om Världens Barn och deras arbete för barns rättigheter.

Tack fina ni för att ni tog er tid att läsa detta! ♥

Där jag hämtar inspiration

Posted on 10 september, 2018 by Jonna

Hösten är den tid på året som jag uppskattar att vara i skogen allra mest. Färgerna är som vackrast då, blåbärsrisen rodnar och löven gulnar. Och sen, luften är så skön att andas.
Och inga miljoner myggor som stör. Och såhär i september när det fortfarande är varmt ute, så vet jag nog inget bättre än att ströva omkring i skogen en stund på eftermiddagen.

Det känns som det var så längesen nu som jag tog med mig kameran till min absoluta favoritplats vid den “magiska skogstjärnen“, så det var längesedan ni fick se bilder därifrån. Men jag går ofta dit. Det tar bara några minuter, och sen är det som om jag alltid får något med mig hem efter att jag varit där. En gnutta livskraft eller inspiration. Eller bara ett lugn.
Jag gick dit med Nanook. Såhär års får han springa lös hur mycket han vill, och han älskar att hänga med mig hit. Och ja, katten hänger med vare sig man vill eller inte haha. Hon är knepig hon, men hon verkar uppskatta att vara i skogen med oss. Även om det inte känns som om det är likt en katt att tycka om att gå i skogen sådär.
Skogen runt omkring tjärnen är också så otroligt speciell. Det roliga är att även Johan upplever precis samma sak. Jag är säker på att de flesta av er kan känna igen att vissa skogar känns mysiga och vänliga medans andra skogar bär på något otryggt. Den här skogen är den absolut finaste och tryggaste skogen jag någonsin varit i. Och då har jag varit i många, många skogar.
Ljuset är alltid speciellt här. Och mossan är så mjuk och go, så man vill bara lägga sig ned på marken och vila.
Så många gånger jag suttit här under årens gång, i den mjuka mossan och blickat ut över skogstjärnen. Den här platsen kommer alltid betyda väldigt mycket för mig.
Är så otroligt tacksam att bo så nära den här vackra skogen. Jag känner mig alltid så välkommen här, på något speciellt vis. Som om skogen blir glad att se mig.
I skrivande stund öser plötsligt regnet ned från en grå himmel, och vinden tar tag i trädkronorna så löven sprids åt alla håll. Jag inser att den här tiden är så himla kort, när hösten fortfarande är ung och oskyldig.
Snart väntar kallare tider. Så därför ska jag verkligen försöka ge mig ut i skogen en stund varje dag, och ta vara på den här tiden så gott jag bara kan.

Har ni någon favoritplats ni ofta går till? Åh vad jag plötsligt kom på att det vore underbart om man hade kunnat dela bilder i kommentarsfältet! Tänk vad fint, att få se bilder på era favoritställen. Jag ska faktiskt kolla upp om det ens är möjligt att lägga in en sån funktion ♥

Jag hoppas ni haft en jättefin start på den här nya veckan! Vi hörs snart!
KRAM på er ♥

Natten i Lofoten

Posted on 6 juni, 2017 by Jonna

Godkväll på er allihopa!
Dagens inlägg blev visst lite försenat några timmar. De ljusa kvällarna gör mig lite förvirrad vad gäller tiden. Det känns inte alls som om klockan är halv tio på kvällen just nu. Det känns som om dagen ljust övergick till kväll. Men jag älskar ändå den här tiden så väldigt mycket. Jag brukar inte komma i säng förrän runt 2 på natten som det är just nu, men jag har så galet mycket energi på kvällarna nu så jag låter mig bara följa med i den här rytmen istället för att tvinga mig i säng när jag inte är trött.
Så trots att klockan är mycket, så har min kväll bara börjat.

Idag är det ju nationaldagen och jag har tagit helt ledig idag och bara varit ute på gården och grejat med Johan. Han har röjt sly och jag har klippt gräset och trimmat. Det blev så otroligt fint. Vill bara gå runt ute i trädgården nu och titta på hur fint det blev. Häggen har så smått börjat slå ut nu också, vilket gör att det doftar gudomligt gott. Denna tiden alltså. Magi.

Nu tänkte jag visa några bilder från när jag var i Lofoten förra veckan. Det var två väldigt intensiva dagar så jag hann inte blogga så mycket därifrån innan jag åkte hem igen. Så jag tänkte göra det nu såhär i efterhand. Det var verkligen så fantastiskt vackert, och jag hoppas jag får chans att åka dit framöver igen med lite mer tid på mig, och med en bil så att jag kan åka till en massa olika ställen och öar. Finns mycket att upptäcka i Lofoten.
Jag var under båda dagarna i en liten fiskeby som heter Henningsvær och som är flera öar (som sitter ihop med broar) som ligger vid den södra kusten av Austvågøya i Lofoten. En otroligt fin liten by med ca 500 invånare.
Ni kunde ju läsa om min första dag i Lofoten i ett tidigare inlägg. Den andra dagen så var jag mest på hotellet och jobbade under dagen, och sov sedan några timmar på eftermiddagen, för att sedan ge mig ut med kameran på kvällen. Jag hade bestämt mig för att vara ute hela natten, eftersom det nu är midnattssol i Lofoten. Den här bilden tog jag när jag gick ned till hamnen på kvällen för att fika lite, medan jag inväntade solnedgången.
Sen gick jag ned till havet vid andra sidan av ön där man fick en helt fantastiskt vy över solnedgången. Här var klockan runt 22.30 på kvällen och solen hade fortfarande en bra bit kvar innan den var vid horisonten. Ljuset var så otroligt vackert.
Jag hade gått till en bar och köpt med mig en varm kopp kaffe att ta med mig. För det var inte direkt varmt ute. Runt 7 grader och väldigt starka vindar. Kusten har verkligen en alldeles speciell kyla. Men en kopp kaffe och en magisk utsikt höll mig varm.
Här var klockan runt midnatt, och solen gick precis bakom berget.
Jag gick upp på en hög bro för att få bättre utsikt.
På andra sidan av bron. Klockan strax efter midnatt. Ljuset var så vackert aprikosfärgat. På vänster sida ser man Arctic hotell där jag bodde. En fint litet hotell med mysiga rum. Dock jobbade där en riktigt sur tant som verkligen inte borde jobba med turister. Så synd på ett annars så fint ställe med annan supertrevlig personal. Men hon fick en nästan att vilja be om ursäkt om man ville köpa en kopp kaffe.

Sista morgonen när jag skulle åka hem så skulle jag ta bussen från Henningsvær till flygplatsen och frågade vart bussen stannade någonstans. Enligt busslistan stannade den på tre olika ställen i byn och jag visste inte exakt vart det var, så jag ville fråga om närmaste “bussplats”.

“Henningsvær” svarade hon. Och jag sa “Ja, jag vet, men vart i Henningsvær?“. Hon tittade på mig som om jag var knäpp.
“I Henningsvær” svarade hon igen. Jag förtydligade “Ja, jo jag vet, men vart? Det finns olika platser den stannar på. Vart är närmaste och vart ligger det?“. Hennes blick fick mig verkligen att känna mig som dum i huvudet. Vi tog det till och med på engelska tillslut.
“Yes but where?..WHERE in Henningsvær is the busstop?” Hon var tyst i några sekunder och tittade fortfarande konstigt på mig.
Tillslut sa hon “Whäääre?” i ett försök att rätta mitt felaktiga sätt att säga where.

“Yes…yes….whäääre?” sa jag. Tillslut sa hon något om andra sidan bron. Och att man kunde vinka på bussen så att den stannade. Jag begrep inte helt och hållet vad hon menade, men jag orkade inte försöka få fram mer information. Det kändes redan som om jag hade gjort bort mig tillräckligt och jag kände nästan hur jag ville gråta haha. Så jag struntade i hotellfrukosten och tog mina väskor och gick raka vägen ut med bestämda steg och ställde mig mitt i centrum någonstans och väntade på att bussen skulle komma. Jag kände mig som Lotta på Bråkmakargatan när hon surt går uppför trappan till sitt rum. Jag ville gå tillbaks och säga “Hit ska jag aldrig mer komma tillbaks” men samtidigt så fanns där så mycket annan fin personal och jag ville inte låta hennes surhet förstöra.

Den där typen av människor…jag känner igen den så väl. Hennes sätt påminde mig så otroligt mycket om olika människor som funnits i mitt tidigare arbetsliv. Chefer, kollegor och annat som verkligen bara vill göra en osäker. Vill få en att känna sig dum. Jag känner mig så himla missförstådd och tillslut så liten att rösten liksom blir pipig och en stor klump bildas i magen.
Men jag är så jäkla tacksam för dessa fåtal människor. De fick mig verkligen att bestämma mig för att aldrig någonsin jobba under någon annan igen. Att bli min egen chef.

Yes. Nu fick jag ur min frustration över den där lilla händelsen haha. Det var inte tänkt att berätta om det men nu kom det av sig själv och det kändes skönt att få ur sig det.
Den här vyn var min absoluta favorit. Midnattssol och det stora bergen till höger. Och på land till höger fanns stora träställningar där de torkade torsk, som var den fisk som fiskades allra mest i den här fiskebyn.
När solen hade passerat ned bakom berget så vandrade jag ut från byn och gick på upptäcksfärd bland bergen och klipporna.
Månen kom fram vyerna var så vackra att jag inte visste vad jag skulle ta mig till riktigt.
Jag gick och gick. Jag ville ta mig fram dit man kunde se solen igen, men avstånden var så enorma. Jag hade velat haft en hyrbil, men samtidigt så var den här nattliga promenader helt underbar. Jag kände mig så lycklig och fri. Jag lyssnade på musik i hörlurarna och skuttade omkring. Inte en enda bil. Inte en enda människa. Det kändes som om jag hade hela Lofoten för mig själv. Och natten var så bedårande vacker. Allt var perfekt.

Jag stannade lite här och var och njöt av utsikten. Jag hade inte bråttom. Bussen skulle inte gå förrän 9 på morgonen så jag visste att jag hade hela natten och en stor del av morgonen innan jag behövde vara tillbaks på hotellet igen.

Jag försökte komma fram till vad det är med havet som jag egentligen inte gillar. Det är något med blåsten, vågorna och doften av salt. Ljudet av fiskmåsar. Synen av öppet hav. Havet som bara slukar. En känsla som gör mig rädd, fast jag kan inte förklara det i ord riktigt. Ni kan läsa lite om min rädsla för havet i det här inlägget från när jag även då var i Nordnorge för två år sedan. Den här natten ville jag dock försöka ändra min känsla för havet. Och det kändes verkligen som jag gjorde det.
Jag försökte sätta mig in i vad det är med havet som många människor älskar. Jag tänkte på alla små fiskebåtar här som ger sig ut på öppet hav. På sjömännen, som valt att leva sitt liv på havet. Vilken kärlek de måste känna, till det som jag känner rädsla inför.

“Jag älskar havet” var mitt mantra denna natten. Och jag var inte rädd. Jag tog djupa andetag. Kände doften av det vilda havet. En smak av salt i munnen. Fiskmåsarna skrattade åt mig natten igenom och jag uppskattade deras närvaro. De har valt att leva just här, på en plats som är så vacker och så karg på samma gång. Natthimlen med sina varma, ödmjuka färger och de mörka bergen och det iskalla havet.
Jag kom sedan fram till en helt fantastiskt vacker plats som liksom fick mitt hjärta att stanna. Solen var på väg upp mellan glipan i bergen. Jag hade klättrat upp på ett litet berg och stannade där en lång stund för att fota och se hur solens strålar letade sig fram mellan bergväggarna.
Jag hittade en liten sten på berget där det var lä ifrån den starka vinden. Där fanns mjuk mossa och enris. Jag la mig där en stund för att värma mig och vila ögonen lite. När jag öppnade ögonen fick jag se den vackraste utsikt man kan tänka sig. Jag log inombords av tanken på att just jag får vara här just nu.
Jag, havet, vindarna och bergen. En natt jag aldrig kommer glömma. Tack Lofoten för dessa fantastiska stunder. Jag längtar tills jag får komma tillbaks igen och utforska mer av dessa landskap. Och tack kära ni för att ni följt mig på denna resa. Kramar i massor ♥

Jag vann “Årets Normbrytare”

Posted on 3 februari, 2017 by Jonna

Jag sitter här i mitt arbetsrum som doftar av blombukett. Jag sneglar då och då på det vackra priset och diplomet som jag har bredvid mig. Jag ler inombords. Och jag är fortfarande alldeles upprymd av lycka efter den otroligt roliga Företagarkvällen i Örnsköldsvik igår, där jag fick den stora äran att ta hem utmärkelsen som “Årets Normbrytare“. Jag kan faktiskt inte sätta ord på hur jäkla roligt det här känns. Och det var så underbart fint att få dela kvällen med helt fantastiska människor, nya som gamla vänner.

Jag tänkte visa några bilder från kvällen nu! Jag börjar med några bilder som jag lånat från Allehanda.se, och som är tagna av fotografen Robbin Norgren. Eftersom bilderna är så små är det väldigt dålig kvalitet tyvärr, men ni får i alla fall se ungefär hur det såg ut när jag vann!

Alla nominerade i varje kategori hade en liten film med en intervju som visades innan vinnaren skulle utses, där man berättade lite om sig själv, sitt företag osv. I filmen så sa jag i slutet att om jag vinner så vill jag fira vinsten med att dansa twist på scenen. Så efter mitt tacktal så satte de på “Let’s twist again” med Chubby Checker och jag fick svänga loss inför 500 pers. Haha!

Önskar verkligen att jag hade haft bättre kvalitet på dessa bilder! Får hoppas jag får tillgång till större filer sedan. Men här har vi alla vinnarna till vänster. Från vänster; Årets företagare blev Regina Lindberg. Årets nyföretagare blev Jerry Engström. Årets Hallå blev Hoppets Stjärna. Och så jag som Årets Normbrytare. Årets ledare blev Catharina Karlsson, Årets Spotlight blev Cesam, och Årets handel- och turismpris gick till Ruben Madsen.

Och nu kommer lite av mina egna bilder från kvällen. Företagarkvällen hålls varje år på Fjällräven Center, där företag och företagsamma personer prisas. Utöver det är det spännande intervjuer och musikunderhållning. Det är så otroligt fint och välgjort allting.
Kvällens konferencierer var Åsa Ringlöv och Fredrik Holmgren.
Underbara bordsgrannar! Här ser vi Birgitta Ricklund som också var nominerad till Årets Normbrytare, och sen har vi ju min fina Johan, och sedan Marina Viström som är med i Mellansels IF som också var nominerad till Årets Normbrytare.
Det var fina bordsplaceringar och en trerätters middag. Lyxigt!
Glad och nervös!
Birgitta och Johan! Åh vilken glädjespridare Birgitta är. Och jag blev alldeles överlycklig när hon kom i sin kolt och näbbskor! Så himla vackert. Ni kan läsa mer om Birgitta HÄR. Det var verkligen en ära att få bli nominerad tillsammans med henne.

Tre färgglada damer! Viviane, jag och Birgitta.
Den här bilden togs en stund efter att jag vunnit det fina priset. Priset delades ut av affärsnätverket Klöverdam och Örnsköldsviks kommun. Så här står jag tillsammans med Birgitta Ricklind, Stina Haglund som är ordförande på Klöverdam, Liisi Hägglund som sitter i styrelsen för Klöverdam, Johan och Eva-Karin Öhman som är vice ordförande. TACK Klöverdam ♥
Efter att alla priser delats ut blev det dans och fest till Brolle! Så himla härligt avslut på en fantastisk kväll!
Det känns lite overkligt när jag kommer in i arbetsrummet nu och får se allt det här vackra. Utöver diplomet fick jag ett alldeles fantastiskt, unikt fat gjort av krukmakaren Anna-Karin Rask Nygren på Bruksgodset. Den är gjort specifikt för Årets Normbrytare.
Älskar tanken med det här vackra konstverket. Det ska få en hedersplats här hemma, och jag ska se det som en källa till inspiration.
Jag är så tacksam för det här! Vilken ära att få ta emot det här fina priset. Under tacktalet tackade jag bland annat er, alla mina läsare och följare, för all kärlek och värme ni skänker mig, och för all fantastisk respons och allt engagemang. Eftersom det inte finns på film (vad jag vet än) så vill jag bara säga det igen till er, TUSEN TACK! ♥

Nu ska jag försöka smälta den här fantastiska upplevelsen. Fortfarande lite svårt att förstå att jag inte drömt alltihop.
Så nu blir det en lång promenad med hunden! Hoppas ni får en jättehärlig fredag! Vi hörs snart. Kram på er ♥

10 konstiga saker jag trodde när jag var liten

Posted on 27 april, 2016 by Jonna

Det underbara med barn är ju att de har en helt annan uppfattning om verkligheten än vi vuxna. Utan spärrar eller ramar. De skapar en uppfattning om omvärlden på ett sätt som egentligen kan verka ganska logiskt, men som ändå är helt fel mot hur det egentligen funkar. Att lyssna på ett barns tankar kan ju vara bland det roligaste som finns.

Jag minns själva några uppfattningar jag hade om livet och världen som egentligen var helt fel men som för mig var hur verkligt och normalt som helst. Så nu tänkte jag dela med mig av några tankar från en liten Jonna för länge sedan.

Jag och min brorsson Noak förra sommaren. Nu är han i den där underbara åldern då han börjar fundera och uttrycka sina tankar om livet.

Att en bankomat funkande så att man bankade på den för att få ut pengar. Jag minns när jag var liten och satt i bilen och pappa sa “Jag ska bara gå till bankomaten och ta ut pengar“. Jag var kanske 3-4 år då. Jag tänkte då på alla gånger som jag velat ha något, en leksak eller något gott, och tjatat i affären och mamma och pappa sagt “Nej, vi har inte pengar till det”. Jag förstod inte varför de inte hade kommit på den briljanta idén som jag redan listat ut. Det var väl bara att gå och banka lite på bankomaten så kommer det mer?
Att ordet “Spann” och “Spanien” var samma sak. Jag förstod aldrig det där med att landet Spanien låg inuti en hink.
Att om man drack såpbubblor så skulle det bli pratbubblor när man pratade. Jag drack en hel klunk med såpbubblor i hopp om detta, men det slutade istället med att det kändes som jag skulle kvävas och hostade i panik. Inga bubblor.
Att den värsta smärtan med att få barn var att bebisen skulle bita så hårt i bröstet när man ammade den.
Att EU var ett land. Jag minns när det var omröstning om Sverige skulle gå med i EU. Jag blev jätterädd när jag tittade på TV:n och trodde att hela Sverige skulle behöva flytta till EU. Och det såg inte vackert ut där! (Tror det var något TV inslag från Stockholm när stressade folk gick omkring på plattan).
Att alla som hette Oskar var elaka pojkar. Det var för att en väldigt högljudd och bråkig kille hette Oskar på mitt dagis. Han gjorde sönder sandleksaker och stängde in mig i en sådan där grön låda med grus ute på gården. Och jag var ju helt övertygad om att han hette Oskar därför att han var som ett åskväder. Oskar = Åskar.
Att rumpor var fyllda med bajs. Så de som hade väldigt stora rumpor hade helt enkelt inte varit på toaletten på väldigt, väldigt länge.
Att “Bregott” betydde godis. Jag minns så väl när jag var ca 3 år och mamma och pappa hade nattat mig men jag hörde från mitt rum att de sa till min storebror Isac “Kan du gå och köpa ett paket Bregott?”. Jag blev så himla sur därför att jag ju förstod att de lurat mig och tänkte sitta uppe hela kvällen och äta massa gott utan mig. Massa Bregott.

Jag räfsar löv i Grundtjärn för många herrans år sedan 🙂

Att jag inte skulle kunna skaffa barn eftersom jag var så dålig på matte och inte skulle kunna hjälpa mitt barn med matteläxorna. (Ja, mamma satt med mig varje vecka medan jag grät över matteböckerna, redan från första klass).
Att om man råkade svälja kärnor från t.ex äpplen så skulle det växa äppelträd i magen. Jag var väldigt noga med att rensa bort alla kärnor så jag inte skulle få det problemet.

Har ni något roligt ni minns att ni trodde eller tänkte när ni var små? ♥

Jag vann Årets Inspiratör!

Posted on 21 april, 2016 by Jonna

Åhh, det är en enorm glädje att nu få berätta att jag vann Årets Inspiratör på Finest Awards 2016 igår! Blir alldeles rörd nu när jag sitter och skriver detta, och har svårt att hålla tårarna tillbaks. Ser att det är många av er som redan skrivit jättefina grattis-kommentarer på tidigare inlägg. Blir så glad att jag knappt vet vad jag ska ta mig till. Sitter här på ett café med Johan på centralen i Stockholm i väntan på bussen hem och allt känns lite overkligt. Har detta verkligen hänt?! Jag är så evigt tacksam för att ni gav mig den här vinsten. Jag försöker komma på hur jag ska kunna tacka er, men orden räcker liksom inte till. Det är NI som gjort det här möjligt. Ni har varit helt otroliga och visat ett sådan engagemang att jag knappt kunnat tro att det är sant.

Tack, från djupet av mitt hjärta. TACK! ♥

Galakvällen var helt fantastisk och jag längtar tills jag kommer hem så jag kan gå igenom alla bilder och filmklipp och visa och berätta om hur kvällen var! Det var verkligen som att befinna sig i en annan värld ett tag.
Här hade jag precis fått tagit emot priset och tackar mina läsare som röstat. Men hahahah…vet ni? Jag tror jag var den enda utan högklackade skor och ändå ramlade jag när jag skulle gå upp på scenen för att ta emot priset. Jag blev så himla glad och exalterad så jag bara skuttade fram och halkade på golvet. Vilken entré haha. Men jag bjuder på den.
Och här står vi alla vinnarna med våra priser, och inte nog med att jag ramlade så råkade jag även hålla mitt pris upp och ned HAHA. Men lika glad är jag för det!! När jag kom tillbaks till sittplatsen igen bredvid Johan så kom några glädjetårar. Det känns så ärofyllt och stort att få vinna den fina titeln. Åhhh…vilken lycka!!
Den här kvällen blir ett minne för livet och jag är så tacksam att jag fick gå med min älskade Johan som var som en trygg omfamning hela kvällen, och min fina vän Linda som alltid sprider sådan glädje.

Jag har massor av bilder och filmklipp som jag vill visa er från galan. Jag kommer hem kring midnatt och då ska jag sätta mig och redigera allting! Ser verkligen fram emot att visa er mer från denna kvällen. Det är ju NI som skickade hit mig och dessutom gjorde så jag nu får åka hem med ett pris. Tack igen mina älskade läsare. Jag är tacksam bortom ord ♥

Hur jag träffade Johan

Posted on 15 mars, 2016 by Jonna

Förra veckan så fick jag besök av Peter Carlsson, nöjesredaktör på Tidningen Ångermanland och Jerker Ullerstam, som är nöjesredaktör på Sundsvalls Tidningen. Tillsammans har de podcasten “En slät kopp”, och nu hälsade de på mig för att spela in ett avsnitt, som kommit ut idag! Ni kan lyssna på avsnittet med mig HÄR. Det är lite över en timmes långt prat om allt mellan himmel och jord. Om skoltiden, om bloggen, om flytten. Det var en riktigt trevlig fikastund med Peter och Jerker! Har för övrigt insett att jag pratar väldigt fort när jag är nervös! Jag har vetat om det innan, men nu är det nästan irriterande fort ibland. Jag ska tänka på det framöver : )

I podcasten pratar vi bland annat om min kärlek till Johan och hur vi träffades. Jag vet att ni är många bloggläsare där ute som väntar på att jag ska berätta om hur vi träffades och blev ett par, och eftersom jag ändå berättar lite kort om det i podden så tänkte jag nu berätta det här i ett blogginlägg också!

Det brukar ju sägas att den stora kärleken dyker upp när man minst anar det. Att när man allra minst tänker på att man ska träffa någon, och allra minst letar efter den, så dyker den upp. Jag har väl aldrig tidigare lagt någon större vikt på den “myten” men i mitt fall, så stämde det helt och hållet.

Jag minns inför nyårsafton 2015, att ett av mina nyårslöften var att jag inte skulle bli kär. (haha?!)Jag ville liksom helt och hållet distansera mig från den typen av känslor eftersom jag kände att kärlek är något som helt och hållet kan få en att tappa tråden. Jag hade inte tid att bli kär, och jag ville inte ens lägga tid på det nu. Mitt 2015 skulle bli året då jag skulle fokusera på mitt jobb och på den kreativa biten i mitt liv, utan att bli störd av några känslor för en annan människa.

I lokaltidningens reportage om mina nyårslöften stod det bland annat “Koppelträna Nanook, ge ut en fotobok, och inte bli kär“. Det är ganska komiskt att samma år som jag gått ut i tidningen med att jag inte ska bli kär, så hittar jag mitt livs kärlek.

Den allra första kontakten som jag och Johan hade, var faktiskt här genom bloggen. Jag minns så väl första gången som han totalt fick mig att tappa hakan med en kommentar han skrev. Det var i augusti, och det var efter det som jag började lägga märke till honom och hans vackra sätt att se på saker och beskriva känslor. Till och med min mamma sa “Men Jonna, har du läst det här? Så fint! Jag undrar vem denna Johan är“. Jag höll med henne om att hans kommentar var otroligt vacker, men svarade “Jag tror nog att Johan är en äldre man.” Jag kunde inte ens tänka mig tanken på att det skulle kunna vara en kille i min egen ålder som kunde skriva sådär, varpå mamma säger “Nej…nej…Johan är inget namn på en äldre man. Jag är nyfiken på han, ja” Jag skrattade till lite. Jag gissar att det var någon slags instinkt hos mamma som kände på sig att den där Johan skulle bli hennes framtida svärson.

Jag fortsatte att läsa hans vackra kommentar och svarade ibland. Men det var den 1 september som det hela verkligen började. Johan skickade ett mail till mig, utan något som helst krav på att jag skulle svara tillbaks. Han ville bara förmedla en vacker tanke och visa uppskattning för det jag gör. Det var, precis som hans kommentarer, väldigt vackert skrivet. Trots att min inkorg fylls varje dag så stack hans mail ut i mängden. Dock svarade jag inte på det direkt, och visste inte heller om jag skulle svara på det. Men det låg där i bakhuvudet hela tiden och jag hade svårt att sluta tänka på det.

Nio dygn senare var det norrsken på himlen, och jag stod ute och fotade den kvällen. Jag hade fortfarande inte svarat på hans mail. En kommentar på Instagram trillade in på en av mina bilder. “Gissar att du är ute och fotar nu”. Och det var från Johan. Jag läste det när jag stod där under norrskenet och tog den här bilden, och skrattade till lite för mig själv. Jag visste ju då att han bara bodde fem mil bort så han var nog också ute och tittade på norrskenet som täckte hela himlen.

När jag sedan gick och la mig samma natt så drömde jag om Johan. Jag drömde att jag hade något väldigt viktigt att säga till honom, så jag ringde honom på telefonen, men när han svarade så glömde jag helt bort vad jag skulle säga. Sedan minns jag inte mer av drömmen.

Men nästa dag, då svarade jag på hans mail. Och sedan var det kört.

Vi började maila med varandra, kanske 2-3 gånger i veckan. Varje gång jag läst klart ett mail som Johan skrivit så satt jag med tårar i ögonen. Jag trodde inte ens att det var möjligt att någon människa kunde uttrycka sig så vackert i ord som han. Det var bortom denna värld. Han fascinerande mig gång på gång med hans sätt att skriva. Våra mail blev längre och längre och tillslut var det som långa romaner haha. Men ju mer vi började skriva till varandra desto mer växte texten. Det blev bara mer och mer intressant, samtidigt som jag nästan tyckte det var läskigt. Det var så ofattbart mycket likheter. Vad vi än pratade om så kände vi exakt samma sak, och bar med oss så mycket liknande erfarenheter från livet. Det var som om vad jag än sa, så förstod han till fullo, och vice versa. Aldrig tidigare hade jag känt mig så förstådd och lyssnad på tidigare. Jag visste stundtals inte om han helt och hållet ljög om allt för att försöka vara lik mig. Tanken fanns där, samtidigt som jag fick en känsla av att han var helt ärlig. Tänk om? Tänk om min själsfrände finns där, 5 mil bort?

I nästan två månader mailade vi med varandra, och mot slutet blev det bara mer och mer intensivt. Och jag blev rädd, för jag började känna mig kär, i någon som jag inte ens träffat. I en fantastifigur som jag byggt upp i huvudet av någons ord. Ja, jag hade förälskat mig i hans sätt att skriva och i den människa som jag anade där bakom orden. Men rädslan att han inte skulle finnas på riktigt började verkligen göra sig påmind. Det är så typiskt mig, och jag har råkat ut för det många gånger innan, där jag förälskat mig i någon som jag inte ens träffat. Jag har lätt för att skapa mig en bild för något och fantisera ihop något alldeles fantastiskt. Jag är en obotlig romantiker och det har sina nackdelar. Men jag hade ju lovat mig själv att aldrig falla dit igen. Därför fanns det bara en väg ut.

Den 26 oktober, en måndag efter en jobbig helg med mycket tankar, så skrev jag till Johan och frågade om han kunde komma till mig. Samma kväll. Ja jag hade egentligen redan gett tusen ledtrådar på att jag ville att han skulle komma hem till mig men som den gentleman han är så var jag tillslut tvungen att säga det rakt ut och be honom komma hit, hur desperat jag än lät. Jag orkade bara inte gå i ovisshet längre. Jag ville veta vem han var, och om det faktiskt var på riktigt. Som tur var kände han precis samma sak. Vi var bara väldigt blyga. Men han sa att han skulle komma hem till mig den kvällen. Och det gjorde han.

Första bilden som jag tog på Johan, första kvällen som vi sågs. Nanook blev totalt förälskad i Johan och vägrade nästan låta honom va 🙂

Den första kvällen som vi sågs, minns jag väldigt lite ifrån. Jag har aldrig varit så nervös i hela mitt liv. Månen lyste starkt den höstkvällen och när han kom med bilen trodde jag att jag skulle få hjärtinfarkt. När han öppnade bildörren och klev ut så gav vi varandra en lång varm kram. Och det kändes så bra.

Resten av kvällen satt vi i köket och pratade och försökte göra så gott vi kunde åt den väldigt annorlunda situationen som varken jag eller Johan var särskilt bekväm i. Det var nervöst. Det var lite tyst. Men det gjorde ingenting. Varje gång jag tittade på honom så kändes det som jag drömde. Vi spenderade i alla fall hela kvällen tillsammans, och när vi stod ute under månljuset igen för att säga hejdå så sa jag “Jonna och Johan…det klingar bra“.

Efter det första mötet kände jag mig alldeles virrig i huvudet. Jag visste varken in eller ut. Hade detta verkligen hänt? Men bara några dagar efter det så kom Johan till Grundtjärn igen och hade med sig sin hund. Jag var mycket mindre nervös den gången, och jag minns så starkt när han klev ut ur bilen och jag fick se honom i verkligheten igen. Jag bara visste då. Jag log för mig själv och tänkte “Japp…det är han. Det är han jag ska leva med“.

Den tredje gången vi träffades så hälsade jag på hemma hos honom i Överå. Han hade tänt upp hela uppfarten med marschaller, sådär som jag brukar göra på lucia-filmerna haha. Mitt hjärta smälte. Jag var så kär redan då så jag trodde att jag skulle sväva iväg. Vi satt framför brasan i hans vardagsrum hela kvällen och natten och drack te och bara pratade om allt möjligt. Det var en sån himla fin stund. Strax efter 3 på natten skulle jag ta bilen och fara hem mot Grundtjärn. Vi stod ute på gården för att säga hejdå, och då kysstes vi för första gången. Jag har aldrig känt ett sådant starkt pirr i hela mitt liv : )

Den 13 november kallade jag Johan första gången för min pojkvän inför någon annan, så därför satte vi det som datum för när vi blev tillsammans. Tiden efter det har varit som en dröm. Jag har fått spendera hela vintern med Johan, och han har varit hos mig här i Grundtjärn så mycket han har kunnat. I söndags firade vi fyra månader tillsammans, och det har verkligen varit de mest magiska fyra månaderna i mitt liv. Jag kunde aldrig ana att sådan här kärlek faktiskt existerade. Jag trodde inte det var möjligt att det kunde kännas så bra. Så problemfritt. Så lättsamt. Det är som en bäck med forsande vatten. Ett flöde utan motstånd, och som bara växer hela tiden.

Nu har vi snart bott tillsammans i fyra underbara veckor och det är en sådan pirrande glädje varje dag när jag vet att han kommer hem på kvällen. Det finns massor som jag vill berätta om hur det är att flytta ihop och hur mitt liv ser ut nu när jag bor med Johan, men det kommer jag skriva om i ett inlägg längre fram.

Nu vet ni hur allting började och hur vi blev tillsammans. Någonting jag verkligen lärt mig från det här är hur minsta lilla händelse, minsta lilla ord, kan växa och bli till något så oändligt vackert. Att ett litet frö kan bli till den vackraste blomma, bara man vågar låta det gro. Det var nära att jag på grund av rädsla inte svarat på Johans mail, och jag vågar inte ens tänka mig på hur livet hade sett ut idag då. Så den här kärlekshistorien inspirerar mig till att vara mer öppen för de små gåvor och frön som livet ger oss, och det hoppas jag att kanske fler kan inspireras av! ♥

Om ni också har en kärlekshistoria att berätta, så gör gärna det här! Skulle vara helt underbart att läsa! Vilken kärleks-boost ♥

Var redo, för här kommer jag.

Posted on 8 februari, 2016 by Jonna

Min måndag började ovanligt tidigt denna morgon. Jag blev väckt av Nanook vid halv tre. Efter en liten kattmats-incident igår kväll så vart han dålig i magen och behövde ut och spy. Efter knappt två timmars sömn svor jag lite för mig själv medan jag öppnade dörren och släppte ut honom. Jag förstod att han skulle behöva vara ute en stund, så jag passade på att göra upp en eld och sopa golvet i köket. Sedan gick jag ut i blåsten för att skaka mattor, och fick då syn på ett vackert norrsken som dansade över himlen.

Jag kunde inte låta bli att få ett leende på läpparna, där jag stod i morgonrocken och skakade mattor mitt i natten under norrskenet tillsammans med en magsjuk hund. Jag blickade upp mot himlen och kunde inte annat än bara älska stunden. Det är trots allt sådana här små märkliga stunder som ofta får mig att känna lycka, hur konstigt det än må låta. Det är väl en slags känsla av frihet och att få uppleva magiska ögonblick i de mest vardagliga situationer. Att få leva så nära skogarna och stjärnhimlen gör att jag hela tiden blir påmind om livets storhet.

Det var så himla varmt ute att det nästan kändes konstigt. Säkert 3 plusgrader. Att stå ute i morgonrock i en kvart var inga problem alls, trots att vindarna stormande. Den här bilden tog jag egentligen bara för att testa om jag ställt in fokus rätt, och var inte meningen att jag skulle använda till något. Men när jag tittade på den nu i efterhand så skrattade jag högt. Den visar ju hur det verkligen såg ut, och dessutom tycker jag att morgonrocken, handskarna och målar-tightsen nästan ser ut som en superhjälte-outfit. Och min blick säger ju “Ready or not, here I come world“. Precis så som man vill känna sig en måndagmorgon.
Jag minns att någon sa att norrsken kommer när änglarna skakar sina mattor. Tänkte på det när jag skakade mattorna under norrskenet till ljuset från pannlampan. Att nu skakar vi våra mattor samtidigt : )
Och eftersom det var så vackert ute med norrskenet så kunde jag ju bara inte gå in och sova igen. Så jag sprang ut och fotade lite. Stjärnorna såg extra stora ut i natt. Man kan se Andromeda-galaxen på bilden igen. Rakt ovanför huset till höger, en bit upp. Älskar när stjärnhimlen är sådär overkligt klar.
Nästan så vackert att det blev läskigt. Ibland blir jag nästan lite “höjdrädd” när jag tittar upp mot en riktigt klar stjärnhimmel. Det är nästan så jag vill huka mig ner så att jag inte ska trilla upp. Ner. Ut.
Nu är klockan halv sju på morgonen och norrskenet denna natt/morgon gav mig nog en rejäl energikick för jag är fortfarande superpigg. Får hoppas att det håller i sig hela dagen! Nu blir det en stor kopp kaffe. Önskar er en riktigt fin måndag allihopa ♥

Jonna Jinton

Tag Archives: jag