Om trötthet och nya möjligheter

Åh, vad jag blev glad för era kommentarer på mitt tidigare inlägg idag. Jag skrev ju om hur jag alltid känner mig så trött den här tiden på året. Mars och april är två kämpiga månader för mig, på flera olika sätt. Dels känns det som om jag bara har halva min energi kvar och jag känner mig matt, blek och genomskinlig. Och sedan har jag alltid svårt att hitta inspiration när det gäller fotografering i naturen under dessa månader. Här uppe ligger snön kvar till maj men det är liksom varken vinter eller vår under mars och april. Det blir ofta ett ganska svartvitt landskap. Mörka träd och kritvit mark.

Men det gjorde mig så himla lättad och glad att läsa att jag inte var ensam om att känna den där tröttheten på våren. Ja, det är näst intill att jag ibland kan känna mig deppig. Men som många skrev, så beror det nog en hel del på D vitamin brist. Det är bara det att det ofta verkar utåt som om alla blomstrar den här tiden på året, medan jag ofta känner att jag vissnar. Men skönt, vi är flera som går igenom samma sak och det är bara att hålla ut och följa med i årstidernas skiftningar och acceptera hur det påverkar oss. När maj kommer med sin magi så får vi dubbelt tillbaka!
030902

När jag gick in och la mig på golvet i ateljén och hoppades få lite ny energi så kom de här söta katterna och spred glädje. Det är så roligt, för jag har helt ärligt inte varit någon kattmänniska. Jag har alltid upplevt katter som lite lömska och oärliga. Jag skaffade min katt av en enda anledning. Att jag hade möss inne, och behövde få bort dom. Men sedan vart jag ju förälskad i den lilla varelsen som tog mitt hjärta med storm. Och nu när två nya katter flyttat in så kan jag inget annat säga än att jag både är hund och kattmänniska nu. Jag älskar hundarnas och katternas extrema olikheter. Jag gillar att få båda delarna.
030910

Speciellt Kira har jag fått starka känslor för. Redan när jag såg henne för första gången hos Johan så fick hon en speciell plats i mitt hjärta. Under dagarna när jag är hemma och jobbar så är hon med mig hela tiden, utan att störa! Hon bara finns där och sprider sådan värme och glädje. Hon kräver aldrig något. När jag tittar på henne kisar hon med sina nöjda ögon och nästan ger ifrån sig ett leende. Det är så härligt.
030907

Jag går in i ateljén varje dag och sneglar mot färgburkarna och längtar så starkt efter att jag ska få mer tid till att måla nu igen. Det har bara blivit några korta stunder senaste tiden. Men så fort saker lugnat sig ska jag ägna så mycket tid jag bara kan. Det har ju nästan börjat bli på allvar nu.
030903

Senaste tiden har jag fått många förfrågningar om mina målningar från Kina. Ja, sedan några veckor tillbaks har jag varit med i massvis av olika artiklar i Kina (här är ett exempel från senaste veckan) vilket gjort att jag börjat få möjligheter till samarbeten. Nu bland annat med ett kinesiskt designföretag som vill börja samarbeta och sälja mina målningar i just Kina. Tänk vad häftigt om det slutar med att jag får ha min vernissage i Kina! Då skulle jag kunna säga “Släng er i väggen Liljevalchs…hello Shangai!!” 😀
030906

Så jag ska se till att få mer tid till målningen nu framöver. Det känns ju onekligen som en spännande möjlighet har öppnat upp sig. Man vet ju aldrig vart det kan leda, men det ska jag ta reda på 🙂
030905

Älskade lilla Kira ♥
030904

Hoppas ni haft en helt underbar onsdag! ♥ Kram på er!

Några ord om att vara mörkrädd

Ibland får jag frågan vem jag var innan jag flyttade till Grundtjärn för fem år sedan. Det är en svår fråga att svara på. Men en sak vet jag säkert att jag var då, som jag inte är längre. Mörkrädd.
Det är så märkligt, för jag var verkligen jättemörkrädd under min uppväxt. Jag hade mycket fantasi och lätt för att skrämma upp mig själv. Till och med i vuxen ålder, strax innan jag flyttade hit, så vågade jag ibland inte gå upp på toa på natten för jag var så mörkrädd. Jag kunde till och med bli rädd mitt på ljusa dagen för att jag skrämde upp mig med läskiga tankar och scener från hemska skräckfilmer, eftersom jag ändå inte kunde låta bli att liksom söka mig till att skrämma upp mig själv.

Konstigt nog så tänkte jag inte på min mörkerrädsla alls när jag bestämde mig för att flytta till Grundtjärn, in till den gamla skolan från 1800-talet som jag bodde i under första året här. Och det som är ännu mer konstigt är att min mörkerrädsla helt försvann från den dag jag satte min fot här. Jag har ingen aning om varför och hur jag bara kunde sluta vara mörkrädd sådär. Det är för mig en gåta. Men det är en himla tur, för annars hade jag aldrig kunnat bott kvar.

020816
Den första vintern i den gamla skolan var verkligen utöver det vanliga. Det känns ju som en typisk myt att det ska spöka i gamla skolor. Men det jag upplevde på nätterna under det året som jag bodde där går verkligen inte att förklara på något annat sätt än att det spökade. I alla fall i min verklighet. Ingen behöver tro mig eller hålla med. Det är bara min egen upplevelse.
Men jag anpassade mig ganska fort. I november, fyra månader efter att jag flyttat upp, så hände något var och varannan natt. Under vintern hade jag till och med döpt ett “spöke” till eldvaktaren, eftersom det varje natt hördes tydliga steg ifrån hallen där elden brann i kaminen. Nanook skällde på nätterna åt ingenting och jag gjorde en kort liten film på det som ni kan se HÄR. Jag skulle kunna skriva en hel bok om alla nattliga upplevelser som jag fick vara med om. Men ändå kände jag mig aldrig så rädd att jag ville flytta ut. Kanske för att jag visste att om jag tillät mig att bli för rädd så skulle jag behöva flytta. Och det ville jag verkligen inte. Så då stängdes de känslorna av och sedan dess kan jag knappt bli mörkrädd.

Jag tror att vi människor kan anpassa oss till nästan allting. Jag har varit livrädd för mörker, och det kan jag knappt tro idag när jag är ute i mörkret i skogarna om nätterna eller hämtar ved mitt i natten i vedboden. De känslorna är som bortblåsta. Och den enda förklaringen jag har till det är att jag insåg att jag var tvungen att anpassa mig, annars skulle det inte gå.
020817
Jag får ofta frågan om jag varit eller är rädd ibland, och många som skriver att de aldrig skulle våga bo själva i en stuga för att mörkret skrämmer dom för mycket. Och jag kan verkligen förstå känslan, eftersom jag själv varit mörkrädd innan. Men jag kan också säga att vi människor är helt fantastiska på att anpassa oss. Det är något jag verkligen fått bevis för. Rädsla är ju egentligen bara en slags illusion som skapas av våra tankar. Och att låta rädslan styra oss i våra livsval gör ju att vi blir som fångar. Så om någon frågar om ett tips på hur jag gjorde, så brukar jag bara säga att det bästa är möta rädslan i en situation där du inte har så många andra val än att faktiskt bara ge dig hän, och anpassa dig. Plötsligt så är det som om den inte existerar längre, och du blir fri. Det kanske låter lättare än vad det är, men det funkade för mig : )

Någon här som är mörkrädd, eller har varit? Och i så fall, hur blev ni av med er mörkerrädsla?

Om tårar, bullar och livsenergi

Vissa kanske la märke till att min blogg legat nere sedan igår. I alla fall för vissa. Min domän fördes över till mitt nya webbhotell igår och det blev väl något strul med det som gjorde att det ännu inte uppdaterats för vissa. Jag fick precis igång min blogg igen när jag startade om routern nyss. När supportern sa att det kunde ta upp till två dygn kändes det som all min “nystarts-energi” försvann i en enda suck. “Inte två dygn till…det går inte” tänkte jag för mig själv. Dfter serverkraschen förra veckan kändes det just i den stunden som om jag var tillbaks i januaris motgångar igen.
Jag bara satt och stirrade på skärmen och kände mig alldeles tom. Sen stängde jag ner datorn, gick raka vägen upp i sängen och somnade med kläderna på. Vaknade inte en enda gång förrän 6 i morse när klockan ringde.

020201
Då kändes allt lite bättre. Senare på morgonen fick jag igång bloggen igen och sedan kom MW Bygg hit, snickarna som ska sätta in min nya ytterdörr. Och strax efter det kom min mamma hit med ett paket kaffe (som jag hade slut på!) och en påse med 10 (tio!!!!) kanelbullar! Jag vet inte vad som hände, men när jag fick syn på alla bullarna där i påsen så blev jag så glad att jag började gråta haha. Jag skrattade och grät i några sekunder samtidigt, och jag kände mig så himla löjlig. Om jag hade varit själv hade jag vågat gråta ut ännu mer haha. Det kändes som hela min kropp ville det. Jag känner nästan hur gråten kommer nu när jag skriver om det hahaha. (Herregud…)

020202
Mamma skrattade och jag berättade att det var precis samma sorts känsla av glädjegråt som när jag vandrade 11 mil i fjällen och kom fram till en station där vi fick pannkakor. Jag hade så ont i fötterna och var så obeskrivligt trött i hela kroppen. Jag trodde vi bara skulle få en pannkaka var, men tanten som serverade frågade “Hur många pannkakor vill du ha?“. Förvånat frågar jag “Va? Får man inte bara ta en?“, och tanten svarar med ett varmt leende, “Du får ta hur många du vill“. Varpå jag börjar gråta för det blev så mycket känslor haha. En känsla av tröst på något vis. Som en varm stor famn som bara säger “Allt ordnar sig vännen, här får du massor med bullar och pannkakor så länge“.

Japp, så stabil är jag just nu. Gråta för en påse med bullar. Men nu känns allt så himla bra och jag sitter här vid mitt skrivbord med en bulle och en kopp kaffe och utifrån hallen hör jag hur snickarna håller på att sätta in min nya dörr. Jag tror den där dörren kommer förändra hela mitt liv. På riktigt.

020205
020203
Jag fick ett jättefint och intressant mail från en kvinna som är Feng Shui konsult, och hon berättade om hur viktig just ytterdörren är i vårt hem. Det är där livsenergin chi ska kunna flöda in på ett behagligt sätt, utan hinder. Därför är just entrén till vårt hus och dörren bland det viktigaste vi har i vårt hem. Och har man då t.ex en trög ytterdörr så kan det stoppa ett flöde och få saker att tyckas gå trögt i ens liv. Och har man en dörr som inte går att öppna eller stänga alls så kan det ge sig uttryck i att man fastnar och inte tycks kunna komma framåt.

Jag anar att det säkert kan låta flummigt i vissas öron, och det gör inget om ni tycker det. Men själv har jag läst en bok om just Feng Shui en gång och det är inte klokt vad jag känner att det finns mycket visdom att hämta där. Det handlar ju om hur våra hem kan inredas på ett sätt som gör att vi mår bra och där energin kan flöda fritt. Jag är väldigt känsligt för sådant och tänker ibland enligt det jag lärt mig från boken och har tänkt på min dörr många gånger eftersom jag läst om hur viktig ingången är i vårt hem.

Så ja, nu när en ny fin dörr sätts in så är jag säker på att det kommer kännas så mycket bättre här hemma. En dörr som inte låser in mig och som går att stänga, och som håller inne i värmen i huset. Och en ny nyckel. Åhhh ♥

Nayeli undrar vad det är som händer här hemma.

Nayeli undrar vad det är som händer här hemma.

Nanook ligger ofta under skrivbordet och värmer fötterna medan jag sitter och skriver. Precis som han gör just nu.

Nanook ligger ofta under skrivbordet och värmer fötterna medan jag sitter och skriver. Precis som han gör just nu.

Nu ska jag dricka upp kaffet och gå och kolla hur det går för snickarna med dörren. Kan knappt förstå att jag i kväll kommer ha en riktig dörr att gå ut och in genom. Åh, spännande! Ska självklart ta lite bilder sedan när det är klart så ni får se när den är på plats! Önskar er en underbar tisdag. Kram på er ♥

Sången som bara hörs när det är alldeles stjärnklart

Jag har varit ner till isen två gånger under kvällen. Sista gången nu strax innan midnatt. Jag hade ju hoppats på att fånga ljudet av den sjungande isen men under kvällen så har det blivit molningare. Det är så märkligt, men jag har märkt under åren att isen bara sjunger om det går mot det kallare. Om det sjunker i grader så sjunger den inte. Lite konstigt egentligen. Men så fort något litet moln visar sig på himlen så tystnar den. Så det vart ingen is-sång, men den kommer säkerligen fler tillfällen. Jag ska vara på min vakt : )
112312
Men isen kan låta häftigt på andra sätt också. Spelade in en liten video när jag kastade stenar på isen. Det blir ett häftigt vobblande ljud.

112310

Letade fram min allra varmaste vinterjacka, som jag fick när jag var på Fjällräven Polar. Man ser ut som ett tält, och känner sig som ett sådant också, men den håller mig i alla fall väldigt varm när det är kalla vinternätter och jag är ute med kameran.
112311Kvällens mindre bra bild : )

Drömmen om Fotografiska blev sann

Den här helgen får ett otroligt bra avslut som blir en ny början! Ikväll tar jag över Fotografiska´s Instagramkonto en vecka, där jag för nära 60 000 följare kommer få visa mina foton och dela mina tankar bakom mina bilder och min konst. Det känns så himla stort! Ni som följt bloggen ett tag kanske minns när jag för drygt ett år sedan logo-fotografiska-blackskickade in några av mina bilder till Fotografiska för att få en chans att vara med på en höst-utställning som de skulle ha där. “Drömmen om Fotografiska” hette det blogginlägget. Jag kom inte med, och jag minns den dagen när jag fick beskedet i brevlådan om att ingen av mina bilder blivit antagna. Jag låg och grät i sängen en stund innan jag skrev på bloggen hur ledsen jag var över det haha. Tänk om jag i den stunden visste att jag om ett år kommer få vara värd för Fotografiska´s instagramkonto och ha en helt egen digital utställning i en vecka där jag får välja precis vilka bilder jag vill! 

Åh jag är så, så, såååå glad för detta! Jag har lagt upp min första bild i kväll med en kort presentation. Ni som följer mig på instagram kan ju även följa Fotografiska´s instagram om ni vill och hänga med i min “utställning” under veckan. Jag kommer att dela både nya och gamla bilder från min portfolio. Den här veckan kommer bli rolig! 🙂

053108