Hej på er allihopa!
Jag har verkligen bloggat väldigt sporadiskt den här veckan, och inte alls hunnit med att svara på era kommentarer. Så jag tänkte börja med att säga TACK för att ni är så himla goa och skriver så mycket fint. Blev också så himla glad att ni tyckte om mitt förra inlägg om isbadet. Det är nu bestämt att det blir ännu ett dopp i sjön till påsken, då min bror Isac så gärna också ville prova att bada isvak. Längtar redan efter att få uppleva den känslan igen. Men i alla fall, tack för er fina respons på mina blogginlägg. Jag ska ägna lite av min fredagkväll sedan till att svara på era härliga kommentarer och ta igen det jag missat.
Denna fredag har mest spenderats här hemma i ateljén och framför datorn, med en paus i form av en promenad i den värmande vårsolen. Idag smälter all snö och fåglarna kvittrar. Återigen har vårkänslorna vågat sig fram och jag bara njuter av att få känna den där värmen i ansiktet igen. Underbara vårvinter!
Blir lycklig över vårsolen som lyser in i köket. Men det är på gott och ont. Det får också köket att se smutsigare ut än aldrig förr. Varenda dammkorn syns.
Jag städade lite i arbetsrummet i natt innan jag gick och la mig. Det var så skönt i morse att komma in här och känna att man kan andas igen.
Det gyllene råddjuret ligger och vaktar min lilla önskeask.
Dagens inspiration.
Jag har ju som vissa av er vet påbörjat en ny kollektion med tavlor. Jag har snöat in på guld. Guld och rosa. Och jag tänkte för någon vecka sedan att jag skulle släppa den idén, eftersom det kändes så konstigt. Så inte mig. Men jag kan inte släppa det och bestämde mig igår för att ta tag i det igen eftersom jag är rädd att jag aldrig kommer släppa det om jag inte får göra verklighet av det. Å andra sidan så har ju det här med guld förföljt mig ett tag.
För några år sedan fick jag en idé om att måla mina vedträn i guld. Jag tyckte det blev så himla fint, samtidigt som det blev en slags symbol. Man brukar ju säga att ved är guld. När man är klar med årets ved så känns det som att ha vedboden fylld med guld. Och kanske har just det talesättet betytt lite extra mycket för mig under åren jag bott här. Ved har verkligen varit guld för mig. Speciellt de första åren. Veden blev källan till liv. Värmen. Kanske därför kändes det helt logiskt för mig att måla ved i guld och göra konstverk av dom.
Jag hade nästan slut på ved den vintern. Och det var lite så idén kom till. Varje gång jag gick och hämtade ved så la jag undan de vedträn som var lite extra vackra. Som hade lite extra speciella mönster. Eller som bara tilltalade mig på något sätt. De eldade jag inte upp, utan la undan och målade i guld. Jag hade som tanke att sedan rista in mitt namn och numrera varje vedträd och sälja dom som konstverk och använda pengarna till att köpa ny ved för nästa år (jag hade det himla kämpigt just då). Jag gillade tanken om att vedbodens vackraste vedträn skulle bli till guld, och sedan ge mig ny ved som skulle hålla mig varm ännu en vinter i Grundtjärn.
Jag slutförde dock aldrig det projektet. Jag tror en känsla av rädsla satte stopp. En känsla av att det kanske skulle ses som desperat. Eller bara väldigt konstigt. Att ingen skulle förstå symboliken. Eller att ingen skulle tycka om dom. Alla dessa “tänk om”…
Men jag var väldigt nöjd med mina vedträd i alla fall, och några av dom har sedan dess legat inne i min glasmonter i ateljén, där de lyser upp och skänker lite guld-inspiration.
Denna gång tänker jag dock inte stoppas av något jäkla “tänk om”. Jag ska måla mina guldtavlor även om det så kommer bli de fulaste målningar i hela världen. För mig känns 2017 som ett guldår. Och jag har redan beställt nya guldfärger och nya linnedukar på kilramar för mitt projekt. Så nu finns ingen återvändo. Dessutom har jag tackat ja till att vara med på en konstutställning i Junsele i juli. Så det är bara att go with the flow.
Det jag gjorde i ateljén idag var att måla över vissa dukar som jag bara påbörjat med målning sedan innan. Det som är så underbart med akryl är att man kan göra hur mycket misstag som helst, och sedan måla över. Så nu håller jag på att måla över en stor duk som innan var målad i blått. Det går dock åt mycket färg till att måla över, eftersom man ofta måste göra det i flera lager för att täcka allt. Men jag kan också gilla den där effekten som blir av att vissa delar inte är helt täckta. Att det gamla skiner igenom.
Sen gillar jag tanken att övermålade tavlor har ett djup i sig som ingen annan vet om. Att bakom den där synliga färgkombinationen gömmer sig andra lager av färger som aldrig någonsin kommer få synas längre. Men kanske påverkar de ändå känslan i den färdiga målningen. På något sätt.
Att även om det inte syns, så finns det ju där.
Det är något med kombinationen av varma rosa toner tillsammans med guld som fångat mitt intresse. Det känns så fel, men ändå så rätt. Det ska bli intressant att se var det blir av det här. Jag hoppas få lite tid nu i helgen till att måla i ateljén.
Vad ska ni göra i helgen allihopa? Hoppas oavsett att ni får en riktigt härlig helg. Ska som sagt svara på lite kommentarer senare ikväll, så ni inte undrar varför jag inte svarat på några dagar. Stor kram till er alla ♥
Hoppas jag får träffa några av er på filmvisningen den 25 mars i Luleå! Kramar i massor ♥
Jag och världens bästa Stefan Sundström! Glada och stolta ockupanter!
Det är så fantastiskt, för så många företag och annat går med för att stödja ockupationen. Här har vi “Ådalens Pära” som valt att skänka pengar för varje säck potatis som blir såld. Naturligtvis köpte jag hem en säck med pärer! 😀
Här snackar vi ENGAGEMANG! Ser ni vad underbart!? Så många härliga, viljestarka människor på en och samma plats. Det var så härlig stämning här att jag bara skulle kunna komma hit för att få en dos av ren och skär glädje. Längtar redan tills nästa gång jag får äran att ockupera.
Stefans fantastiska syster Monica var också här! Hon har bland annat inspirerat mig till att lära mig att kula. För två somrar sedan så stod vi nere vid sjön här i Grundtjärn och hon visade hur man skulle göra och tänka. Så var bara tvungen att ta en selfie med oss alla tre också.
Och fantastiska Hervor Sjödin var också på plats. Vilken underbar människa hon är. Hennes ögon glittrar och hennes leende smittar av sig som en stor sol. Henne lärde jag känna första gången när jag blev tilldelad “Nicke sjödins” stipendie. Ni kan se blogginlägget om det 
Under denna kväll kom folk och sponsrade med både 50 stycken rosor och tårta! Alltså…kärlek ♥
Ännu mer kärlek ♥
På kvällen blev det en ljusmanifestation utanför sjukhuset. Det gjorde även ljusmanifestationer för Sollefteå BB på andra platser i Sverige. Så fint att det sprider sig och att folk på andra orter inser vikten av att Sollefteå får behålla sitt BB.
Min kompis Sara och Stefan var ute och tände marschaller. Sara väntar barn och är en av alla de kvinnor som gått kursen i bilförlossning eftersom det nu är 10 mil för henne till närmaste BB, och 18 mil om det är fullbelagt där. Det är ju bra att man kan få en sådan kurs om olyckan skulle vara framme…men är det inte lite sjukt ändå? Att vi 2017 ska lära oss föda barn i bilen? Att föda barn innebär så enormt stora risker att jag inte ens kan begripa vad politikerna tänker på. Det är sinnesjukt. Det allra sista vi borde göra besparingar på är ju vården.
Blev lite rörd av att flyktingar från Syrien och Irak var med under hela kvällspasset och engagerade sig så starkt i ockupationen i BB. Kan inte ens föreställa mig den fruktansvärda världen de flytt ifrån, och ändå känner vikten av att engagera sig i denna frågan. Så fint.
Tillsammans är vi starka ♥
När klockan var 20.00 på kvällen så var vårt pass slut, och dessa fantastiska människor tog på sig västarna och gick på nattpasset, som är mellan 20.00-07.00. De sover alltså på madrasser här i entrén. Och såhär pågår ockupationen dygnet runt. Heja heja säger jag bara!
Haha, en sista selfie med Stefan efter vårt pass. Trötta och glada!
Vi skrev i gästboken!
Om ni vill följa ockupationen så finns 
